Strävan efter ett riktigt liv.

Hennes strävan hade, ända sen hon var i sjuårsåldern, varit att alltid vara självständig. Inte för att hon var en speciellt framåt flicka eller särskilt upplyst om kvinnors beroende av sina män på den tiden. Det här var på 1950-talet. Nej, det var helt enkelt fullt naturligt för henne att hon kunde göra precis som hon önskade.

Planen var att hon skulle utbilda sig till lärare, oklart i vad och på vilken nivå och sen skulle hon köpa en tomatröd Jaguar E-type. Inte cabriolet utan coupé. Barn? Nja, det var inte så angeläget. Men en man var desto mer fascinerande att se fram emot att få bli kär i.

Uppvaknandet kom pö om pö. Verkligheten snärtade ofta till henne i ansiktet. Hon var inte så fri som hon frimodigt gått omkring och trott. Livet var att kämpa, inte gå omkring och njuta. Desto mer kunskap om människors verklighet, desto sorgsnare blev hon.

Hon blev inte lärare, det köptes inte heller någon Jaguar E-type, men hon träffade en man som hon förälskade sig i och som var hennes jämlike. De två var aldrig tvungna att aktivt tänka på att allt i deras tillvaro blev rättvist, behövde inte vända ut och in på sig för att ingen skulle känna sig sårad i sin könsroll. Det var omgivningen som fördärvade allt. Som inte tog deras jämbördighet för äkta. Så lika kan inte en man och kvinna tänka eller handla. Det var omöjligt. Sa de. Som förstörde allt.