Min personliga sfär

(Fortsättning på gårdagens puff om att känna att något är rätt:
Sista inpasset löd: Du passar inte här, sa han till mig en dag, du klarar inte det här jobbet. Det är inget för dig. Få höra nu; vad är du bra på egentligen? )

Min kropp riste till i en rysning. Kylig värme ilade pilsnabbt genom kroppen och kinderna dunkade. Händerna kändes kladdigt fuktiga när jag drog med fingrarna över ansiktet.

- Du menar… vad jag är bra på? Eftersom jag inte är bra på att fingranska och kalkylera finansiella kontrakt?

- Ja just det.

- Jaa, svarade jag och drog på svaret. Jo, jag är bra på att springa.

Varför svarade jag så tillmötesgående på en uppenbart ogin fråga? Tanken flög genom mitt huvud, samtidigt som jag talade. Eller var han bara ignorant och klumpig? Något som han utan att han kunna hindra det, ohämmat hasplat ur sig? Och det enda jag, mitt fån, kunde komma på var att jag kunde springa. Skulle det vara något att komma med? Snacka om melodramatiskt. Oviktigt. Krävde nada i intelligenskvot. Svetten lackade under armarna. Jag sniffade i luften. Luktade det inte lite armsvett?

- Hur fort springer du då?

Frågan var allvarligt menad. Han skojade inte. Ögonen spände i mina och han fordrade ett svar.

- Ja, sa jag långsamt, jag har sprungit en mil på fyrtiotre minuter. Det var väl bra? svarade jag och kände ångest inför hans svar.

Vad var det med mig? Varför kände jag mig fastklistrad i skrivbordsstolen jag satt i? Ville jag höra repliken? Jag hade lätt kunnat resa mig upp ur stolen, vända på klacken och med ryggen mot honom gå därifrån. Men jag gjorde inte det. Jag satt kvar och väntade på svaret.

- Tja, det säger mig inte så mycket, vet du. Däremot kan jag berätta för dig att jag har sprungit sextio meter på sex sekunder. Min gymnastiklärare stod med sitt tidtagarur i handen och bara gapade som en fisk som landat på durken till en fiskebåt. Han hade aldrig tidigare under sin lärarkarriär varit med om någon som sprungit så snabbt.

- Nehej. Du, jag måste gå och hämta en kopp kaffe. Kommer sen.