En stolt man

Han berättade att han hade flyttat till Sverige för fem år sen. Från Rumänien. Att han hade utbildat sig till civilekonom hemma i Transsylvanien och minuten efter rektorn för universitetet la examensbeviset i hans hand, åkte hem och packade lite kläder i en enkel sliten ljusbrun resväska i bubbligt artificiellt skinn och drog till Göteborg. Hans mamma bodde här sen tio år. Det kändes helt rätt att göra karriär här istället, fanns fler möjligheter, menade han. Rumänien var för fattigt. Han skulle inte ha råd att köpa Breitlingklockan och Armanikostymen i merinoull som han suktade efter. Inom en rimlig tid.

Efter några turbulenta år med studier i svenska och allehanda simpla städ- och allt-i-alloarbeten på hotell, hade han nu fått chansen att jobba på Volvos finansavdelning. Inget fast jobb, ännu, men som uthyrd konsult. Trots hans ringa längd, ungefär 160 centimeter lång, påminde han mig om en stolt tupp. Jag studerade hans självsäkra en aning stolpiga gångstil, korta kraftiga ben och breda häck. Ryggen höll han rak, kanske han till och med lutade en aning bakåt. Ett litet smil syntes spela på de smala läpparna. De mörkbruna ögonen lyste glittrande och jag kunde se att hans kortklippta blåsvarta hår hade varit krusigt om det inte varit så kortsnaggat. Nu såg jag, han haltade. Fast så lite att bara ett fokuserat öga kunde upptäcka det. Han hade förstört högra knäet under en fotbollsmatch. Under yvigt gestikulerande beskrev han händelsen. Hade varit tvungen operera men skulle aldrig mer kunna utöva sporten.

- Du passar inte här, sa han till mig en dag, du klarar inte det här jobbet. Det är inget för dig. Få höra nu; vad är du bra på egentligen?