En kraftig tungsinthet svepte med ens över honom och han sänkte sakta krigets redskap. Satte sig ner i sanden, la vapnet i knäet. Det låg tungt och kompakt mot magen. Kanske ville han rikta det mot sig själv istället. Skulle det kännas bättre? Sekunden före eldklotet briserade, sen… det eviga mörkret. Ögonen tårades, han blundade och såg raden av döda flyta förbi innanför ögonlocken. Alla han mördat.
Han reste sig upp. Vid vägkanten växte några ökenblommor. Den lilla blomman lyste livskraftigt klarrött vid kanten av uttorkade gula grästuvor. Han gick fram och drog av några blomsterstänglar och placerade dem i vapenmynningen.
Mannen tittade upp mot den skoningslöst lysande solen, räknade ut rätt riktning, vände sig om och började gå med kraftiga långa steg. Han hade bestämt sig. Hem, han skulle gå tillbaka hem till byn.
Gripande. Känner verligen med mannen.
SvaraRaderaJa, det är boken som man kan vinna i novelltävlingen! Lycka till!!!
känns som att det finns ett intressant före och efter.
SvaraRaderaMycket stark text som griper tag
SvaraRaderabra!Det är aldrig försent att fatta ett annat beslut och ge sig själv en ny chans. Det visar din text.
SvaraRaderaGillar som man säger på facebook. Fin text.
SvaraRaderaBra och gripande!
SvaraRadera