I hennes smak

Hon ryckte ofrivilligt till. Han var så lik Leffe. Kunde det vara han? I samma stund märkte Lisa att han hade sett henne. Han stannade i steget, pekade på Lisa och visade sina tänder i ett snett leende. Jovisst var det Leffe, hon kände väl igen tänderna. Det varma leendet, det var det hon först hade fastnat för. Med den ena framtanden sittande lite utanför, ovanpå den andra. Ungefär som Tommy Blom i Tages. Annars hade han egentligen inte varit i hennes smak. Men hon hade trillat dit ändå. Ordentligt.

- Är det du, Lisa? Är det verkligen du?

- Ja. Hej Leffe.

Men vad hade hänt med håret? Uppe på hjässan stod några långa glesa hårstrån rätt upp och vajade i blåsten, i nacken fanns dock allt hår kvar. Där hade han sparat sina grå lockar, de böljade sig ner över rockkragen. Den blårandiga slipsens rundning över den vita skjortan avslöjade en putmage.

- Polar ni?, hade en skolkamrat frågat henne när de stod i matkön.

Polat? Ja faktiskt, så var det nog, fast Lisa tyckte uttrycket lät alldeles för tufft för henne. Hon kände sig inte alls frän. Hon var bara en oerfaren, okunnig tonåring.

- Otroligt att vi skulle ses. Vad gör du i de här trakterna?

- Jag bor här.

- Jag med.

- Ja då får vi väl ta ett glas någon gång kanske?

- Javisst, det gör vi.

- Nu måste jag rusa vidare.

- OK, vi ses.

De vände sig båda om och fortsatte åt det håll de varit på väg. Undrar vad han tänkte om mig, frågade hon sig. Oj, vad hon har åldrats, kanske han sa till sig själv, vilket slitet ansikte, hon har nog varit med om mycket.

Vi var verkligen riktigt förälskade. För länge sen.

En eller kanske två mästare

- Jag får aldrig prata till punkt. Jag blir nervös av det, känns som om jag pratar stötvis, för att hela tiden vara beredd, ifall du skulle skära av. Du är en mästare på att avbryta, vet du det?

- Tur att jag är bra på nåt, eller hur? Du har alltid synpunkter på hur jag gör saker. Att jag inte gör på ditt sätt. Jag diskar fel, tar inte glasen först och besticken sist. Jag torkar inte av diskbänken. Du går alltid och torkar efter när jag tror att jag är klar. Jag går aldrig ut med soporna, slänger strumpor på golvet och jag byter aldrig toaru…

- Sluta nu, så illa är det väl inte?

- Hallå där! Nu avbröt DU mig!

Det skenbara livet

Vårsmältningen hade precis börjat, den vårvinterdagen i slutet på mars när de fick för sig att vandra genom skogen till Björngrottan. Martin hade medhavda smörgåsar och kaffe i en ryggsäck som var uppslängd på ryggen. Solens strålar sken på grusvägen och gjorde den vattendränkt och bländande. Brusiga vårkänslor bubblade i både Lisa och Martin.

Utmätt vandringsled till Björngrottan – 7 km

stod det på skylten. Är det en korrekt benämning, undrade hon för sig själv, utmätt? Skogen var inte alls tyst. Högt däruppe såg hon granars toppar vaja och susa i vinden. Vårforsar fyllde atmosfären med sitt höga brusande ljud. Tjock nästan ogenomskinlig gråvit is satt klistrat lodrätt utefter höga klippor. Isen förde tankarna till knöliga vågor av rinnande vatten som hastigt i ögonblicket fastnat i luften. Första delen av vandringen gick uppåt, nästan vertikalt uppåt fjället. Svetten lackade. Det var bara skönt.

– Titta därframme, Martin, ser du?, tjostade Lisa och drog efter andan.

Hon pekade på en klippformation där en störtflod bildade ett vattenfall en bit ut från berget. Det gick att se rakt igenom vattnet och i utrymmet mellan klippa och fors stod en liten figur.

– Ja, vem är det? Vad är det?

De närmade sig försiktigt. Var det ett troll? Nej inte alls. Det såg snarare ut som en pygmé, en vuxen kvinna fast i miniformat. Hennes ögon var svarta, gick inte att särskilja iris och pupill. Blicken var genomträngande, samtidigt mild. Klädseln påminde Lisa om en folkdräktsklädd samekvinna, klarröd yllekjol, ett svart förkläde med färgstarka broderier. Till det en tjock grå tröja i tovad ull. Kvinnan rörde sig inte. Hon stod helt still och betraktade Lisa och Martin.

– Ska vi gå fram?

– Jag vet inte. Vi kanske inte ska tränga oss på.

De närmade sig försiktigt nästan på tå. Nu stod de så nära att de kunde se att kvinnan log. Hon höjde armen, vinkade. Lisa och Martin skulle precis göra samma sak, då den lilla vände sig helt om, tog ett steg rakt in i det lodräta berget och var borta. Fanns det en öppning i berget? Levde hon i en grotta? Att ta sig dit där kvinnan stått var inte möjligt. De hade varit tvungna att ta ett enda stort hopp rakt ut i luften, rakt genom forsen. Hur hade hon kommit dit?

Att utveckla ett apotek

Apoteket Storken ville med hjälp av sina kunder bli ett bättre apotek. Vad var bra och vad var mindre bra? Fanns allt de kom för att köpa, hur var utrymmet i lokalen och hittade man lätt i butiken? Var personalen proffsigt säkra? Frågeformuläret satt säkert i Lisas vänstra hand, pennan beredd mellan fingrarna i höger hand. Många stannade och svarade glatt på alla frågor. Vid några tillfällen fick hon idka övertalning, försöka charma de tveksamma. En kvinna, vitgrå i ansiktet med mörka påsar under ögonen, menade att

- vid något annat tillfälle hade det gått bra, men INTE IDAG!

- Nej förlåt, sa Lisa, du ser verkligen inte pigg ut. Vi tar det en annan gång.

Tre timmar senare var hon klar, konstaterade för sig själv att allt gått utmärkt. Hon var belåten. Bara en man som hade varit riktigt gramse på apoteket Storken.

- Ingenting hade funkat, sa han. Ingenting!

Lisa la märke till att han var en smula påverkad. En smula förresten var en underdrift. Kunde det ha varit anledningen? Fast så ska det ju inte gå till, tänkte hon. I det stora hela hade det gått smidigare än Lisa trott i förväg. Nu skulle hon gå in till föreståndaren och meddela att hon var färdig. Lisa drog upp ytterdörren, kom in i ett slags mellanrum och fick dra upp en dörr till för att komma in i stora apotekslokalen.

Väl inne höll Lisa på att krocka med en ung kvinna med en tvillingvagn, som var på väg ut. Kvinnan utstrålade irritation. Munnen slokade, kinderna hade flammor i rött och ögonen var vidöppna. Hon tog tag i vagnen, vrängde fram och tillbaka, tog tag i första dörren, körde in vagnen i dörrkarmen. Ja, det är trångt här, tänkte Lisa, jag förstår att är jobbigt och att du blir svettig. Det var precis så att vagnen skrapande mot sidorna tog sig igenom. Så var det dags för nästa dörr. Hon fick ännu en gång tvinga barnvagnen igenom, satt så när fast igen. Det var tydligen droppen. I nästa sekund hördes ett illtjut:

- H… E… L… V… E… T… E !!!!

Apotekets övriga kunder tittade på varandra med stora runda ögon. Vi var alla tysta och stilla, rörde oss inte.

Fröet

– Martin?

– Ja Lisa, vad vill du?, frågade han med en suck och utan att släppa blicken från ekonomisidan i Göteborgspostens del två.

– Jag vill berätta en sak för dig. En sak som jag förstått ett tag, men ville vara säker. Nu är jag säker, sa hon och satte sig mitt emot Martin vid köksbordet.

– Ja vadå? Fram med det.

Martin slet ögonen från artikeln och sänkte tidningen exakt så mycket att hon kunde se två blå ögon som glodde på henne.

– Du vet den där gången när jag sa att nu blev det?

– Nu blev det? Vadå blev det? Tala inte i gåtor. Tala ordentligt, så jag förstår.

Han hade återgått till Göteborgsposten nu, bläddrade framåt till sportsidorna. Det höga prasslandet skar vasst i Lisas öron.

– Men Martin, du förstör ju min berättelse.

– Lisa, du pratar bara runt, runt, istället för att gå direkt på.

– OK, då säger jag det. Jag har ett frö i magen.

– Ett frö?

Martins volyminösa bullrande skratt fyllde kökets innandöme.

– Aha, då förstår jag.

Han la ifrån sig tidningen, vinkade bakvänt med handen, med fingrarna mot sig.

– Kom hit Lisa, jag vill känna på fröet.

Gläntan (skrivpuff 22/10 om att svärta ner)

Blåbärssnår och sly skymde stigen. Edith var tvungen att titta stint ner i marken, böjde nacken, slog undan torrt ris med kängorna för att inte tappa riktningen. Där bredvid stigen låg en lös gren. Med den kunde hon få undan allt som låg i vägen. Hon tog upp den, strök varligt längs med käppen, grenen var helt utan bark. Den var inte hård, bara len och mjuk att ta på. Här flanerar jag omkring i skogen, tänkte hon. Gör det mig till en flanör? Eller är jag en flanös? Det kändes tryggt i skogen, hon filosoferade samtidigt som kroppen mjukades upp över friliggande slingrande trädrötter, kliv över stenar och hopp över vattenpölar. För henne var det en slags meditation. Tillbaka hemma kände hon sig alltid vederkvickt och hade ny sprittig lågande livslust

Edith fantiserade. Grenen blev med ens en machete som hon iklädd beige tropikkostym, höga kängor och skyddande tyghatt kapade tät regnskog med. Exotiska färgglada fåglars kvitter blandades med små apors höga illvrål. I träden ovanför henne hoppade djur från träd till träd och en lian iklädd en skugga som hängde sig fast visslade förbi, tätt intill hennes öra.

Vad var det? Det glimtade till mellan de täta höga granarna. Hon bländades. Kändes som om någon åstadkom en solkatt med en spegel. Så där som man gjorde i skolan för att irritera. Edith tog ett steg åt sidan för att slippa ljuset. Skulle hon gå dit? Nu var hon nyfiken. Men också lite rädd. Kunde inte gå därifrån utan att ha kollat.

Edith började gå. En liten glänta uppenbarade sig. Där. Nej. Där kom skenet igen. Hon var helt förblindad. En kraftig fläkt drog över ansiktet, hon kände tydligt att hon inte var ensam, famlade med armarna omkring sig. De hittade inget. I nästa ögonblick såg hon omgivningen tydligt igen. Blicken landade på några mörka skuggor på andra sidan gläntan, precis i kanten av skogen.

Hem, måste hem, tänkte Edith, vände sig om och satte av i full karriär åt det håll hon kommit. Sprang, nej snarare skenade. Hela vägen hem. Några gånger vågade hon vända sig halvt om i farten för att försäkra sig om att ingen förföljde henne. Inget. Låste upp ytterdörren med darrande händer. Drog en lättnadens suck. I trygghet. Vad hade hänt, egentligen, tänkte hon? Hade hon inbillat sig? Edith tog av sig kängorna, hade precis börjat dra ner blixtlåset i jackan när hon råkade slänga en blick i hallspegeln. Hennes ansikte var helt nersvärtat. Såg ut som sot. Uppspärrade glänsande blå ögon lyste klart mot det svarta.

Snubblade hon?

Där gick startskottet. Trångt. Försöker komma igång och springa. Det går inte, halvlunkar och ser stint ner i backen för att inte trampa medlöpare på hälarna. Och för att se trottoarkanterna. Höga trottoarer är dödligt farliga. Så. Nu. Nu går det bättre, lite mer space att röra sig på. Hur långt har jag sprungit? Oj, bara tre kilometer, oh nej, aderton kvar. Nej, tänk inte så. Fram med positiva tankar. Se framför dig hur du hoppar lätt som ett rådjur. Visualisera dig själv som den som med snabba steg spräcker målsnöret. Först.

Åh vad tungt, uppför långa sega Älvsborgsbron. Hur lång är den egentligen? Tar den aldrig slut? Äntligen! Kan andas ut, ge mig i hän i nerförslutet. Så skönt! Kan andas igen. När kommer nästa vätskestation? Behöver vatten, kallt vatten som svalkar sig ner genom hals och mage.

Där borta står Cattis och Stefan! Bäst att räta på ryggen. Undrar om jag ser helt utmattad ut? Le lite nu.

– Heja Lisa! Du ser ju inte ett dugg trött ut!

Jag höjer armen och vinkar lite matt, ropar inte tillbaka. Vågar inte lita på att jag har någon röst. Nu känns det en aning bättre. Det kanske var peppningen från Cattis och Stefan? Ja! Nu sträcker jag ut på stegen, drar på. Vasagatan. Långa Vasagatan. Men sen är det ju inte så långt kvar. Härligt.

Vad är det som har hänt? Varför ligger jag här på trottoaren? Det känns blött i ansiktet. Drar med handen över kinden, ser på handen. Blod. Jag är helt nerblodad.

– Hur gick det?, frågar ansiktet som lutar sig över mig.

– Jag, jag vet inte. Vad hände?

– Du bara stupade. Rakt ner i backen. Jag tror att du snubblade. Jag har ringt ambulans.