Var det bara tur (att engagera)?

Det var bara tur. Nej, varför tänkte jag så? Så typiskt mig att förminska mig själv. Bara kvinnor som gjorde. Klart att det var för att jag var ovanligt skicklig som jag var efterfrågad. Jag var inte erfaren i antal år räknat, snarare riktigt driven för min ringa ålder. Tre utgivna album hade det blivit och som sålde riktigt bra.

Igår ringde Göteborgsoperan och var intresserad av att engagera mig för höstens stora uppsättning av Tosca. Min absoluta favorit bland operor. Så dramatisk och härligt effektfull med sina kärleksintriger och blodtörstiga mord. En sann actionberättelse. Tänk att få spela Floria Tosca, att få sjunga den otroligt fascinerande huvudrollen.

Vi gjorde upp om ett möte redan på torsdag förmiddag för att se om vi kunde komma överens om arbetsformen i stort. Om vi lyckades skulle nästa steg vara, att jag tillsammans med mina kommande arbetskollegor i ensemblen utformade en detaljplan. Hur skulle vi nå vårt mål lagom till premiären i höst?

Jag hann bara lägga på luren, så ringde det igen. Nu var det London som ringde och erbjöd jobb. De ville att jag skulle komma och spela musikal i London under hösten. London. Hur lät det? Sjunga rock i föreställningen ”We will rock you” på Dominian Theatre. De sa att min röst passade strålande bra för att sjunga rock. Tung, hes och kraftfull. Det lät frestande. En ilande utmaning. Ja, rollen var ju förstås inte min än. De ville att jag skulle komma dit och göra ett sångprov först. De skulle betala för resa och uppehälle.

Jag måste bestämma mig. Skulle jag ta chansen att göra karriär utomlands? Kunde jag låta bli att säga ja till en huvudroll på Göteborgsoperan? Vilket delikat, men samtidigt en aning rysligt dilemma jag hade hamnat i.

- Titta noga på mig, sa jag till Linda när vi sågs över en fika för en stund sen, ser du att jag flyger?

- Ja du får nog akta dig du så du inte lämnar jordytan för gott, sa hon och hötte med pekfingret.