Martins födelsedag

Hon kastade det vita tunna bomullslakanet åt sidan och vred huvudet mot Martins sida av sängen. Sov han? Lakanet hade råkat hamna rakt över hans ansikte. Hade hon väckt honom? Lisa spetsade öron och ögon, ville inte att han skulle vakna. Inte nu, när hon skulle förbereda hans present. Låga knappt hörbara snusanden anades i rummet. Lisa sträckte sig fram och tog försiktigt bort lakanet, klev upp ur sängen, drog på sig ett långt linne och gick in i köket.

Pick nick. För flera veckor sen hade de bestämt att på Nationaldagen den sjätte juni, Martins födelsedag, skulle de inte vara kvar i sta’n. Nej, landet kändes helt rätt. Bort från ett centrum klätt i asfalt. Iväg till försommarnaturens täta, förföriskt flirtiga grönska. De skulle breda ut den nyinköpta multikolorerade lapptäcksfilten och lägga sig i samma halvliggande ställning som hon läst att antikens romare gjorde under kvällsmåltiden. Ligga till bords. Ett lätt fnitter lämnade hennes läppar. Lät nästan lite för lättjefullt. Lisa tittade ut genom köksfönstret. Solen lyste grant från en blixtrande blå himmel. Perfekt. Det tog inte lång tid att fylla korgen.

- Martin, teaterviskade hon, gratulerar på födelsedagen!

En kvart senare klev de ut på gården med korgen emellan sig, gick det få stegen ut på gatan där Volvon stod parkerad. De hade precis ställt korgen i baksätet, satt sig ner i framsätet och startat bilen, när Lisa fick en aning om att ljuset förändrats. Hon slängde en blick uppåt, grålila tjocka moln kom glidande över himlen. Redan någon minut senare såg de första blixten. Bilen darrade till av kraften.

- Så typiskt svenskt! ropade hon, det går aldrig att planera någon utomhusaktivitet utan en reservplan.

- Och vilken är vår reservplan nu då, Lisa? frågade Martin.