En dag i Gitas liv

Gitas nakna tår grävde ner sig i den mörka jorden. Om man tittade noga efter kunde man skönja avskavt blodrött nagellack på stortårna. Hon böjde sig ner över de låga gröna plantorna. Trots att Gita knutit den gul- och rödrutiga sjaletten så hårt över huvudet att det smärtade, kände hon svetten rinna nerför genom håret och vidare ner över nacken. Ryggen kändes stel, hon rätade långsamt på ryggen och drog axlarna neråt, bakåt och lät bröstet skjuta fram. Hettan, den förbannade hettan, tänkte hon. Som i helvetet.

Varför? Hon hade syndat och inte återgäldat. Så simpelt var det. Det var plågsamt att tänka på hur hon hade trätt över gränsen och gått in på förbjudna marker. Varit lättsinnig. Fast det var många år sen, betalade hon fortfarande av på skulden. Gita skulle aldrig bli fri. Många var de situationer då hon, efter den allra första gången, varit tvungen att bege sig till det stora huset. Till kvinnan. Med nedsänkt huvud, utan att se kvinnan i ögonen, frågat om hon kunde få ett lån till, trots att hon inte hade kunnat betala de gamla skulderna. Skulden skulle Gita aldrig bli av med. Det hade hon insett för länge sen. Den skulle ligga som en tung blöt rock över hennes smala axlar resten av livet.

Nu såg hon kvinnan komma gående emot henne. Hennes klarblå tunna klänning dallrade en aning i den varma vinden och var så lång att den hela tiden snuddade vid jorden. Märkte hon inte att den blev smutsig. Vad ville hon nu? Fick hon inte ens ta en kort andningspaus?

- Du kan gå.
- Gå?
- Du är fri.
- Varför?
- Fråga inte, bara gå.

Utan att släppa blicken från kvinnans bruna ögon la Gita sakta ner hackan på marken. Vände sig helt om. Medan hon gick bortåt vägen knöt hon upp sjalen, ruskade på huvudet och lät det svarta håret fritt strömma ner över ryggen.