Elsa och jag

Jag och min kompis Elsa skapade ett eget språk den sommaren vi bägge fyllde fjorton år. Det var märkligt, men vi fyllde år på samma dag, fjortonde juli. Kanske var det därför vi trivdes så bra ihop. Vårt alldeles egna uppfunna språk kallade vi Lingua Ellis, efter våra förnamn, Lisa och Elsa. Vi hade kommit ganska långt innan vi insåg att det inte var gjort hur lätt som helst. Det var en komplicerad sak att logiskt bygga upp ord och grammatik. Sommarlovet skulle inte räcka till, förstod vi, det skulle ta längre tid. Vi satt med våra blonda huvuden tätt ihop och klurade och begrundade. Tur att det var en dålig sommar, vädermässigt sett. Det regnade och regnade. Ut och bada var inte alls lockande.

Sen läste vi på biblioteket i ett uppslagsverk att nya språk som hittats på av enstaka eller några få individer, kallades konstgjort språk. Vadå konstgjort, tänkte vi? Det är väl inte mer oäkta eller onaturligt än hur alla andra språk kommit till?
När vi läste vidare stod det att om konstgjorda språk etableras och börjar talas av fler, då förlorar det sin konstgjorda status. Förlorar? Det lät som att ett konstruerat nytt språk var något positivt. Vi sträckte på ryggarna. Det var nog något bra trots allt. Stärkta trampade vi snabbt hem på våra röda flickcyklar, jag på min Crescent och Elsa på sin Monark, ivriga att få fortsätta jobbet.

I november det året flyttade Elsa med sin familj till Argentina. Vi brevväxlade länge men breven blev färre och färre tills vi en dag förlorade kontakten helt.

Jag tänkte efter. Kom jag ihåg ett enda ord av vårt Lingua Ellis? Nej, det var helt tomt i skallen.

Var fanns våra gamla anteckningar förresten? Jag reste mig upp och sprang ner i källaren. Måste genast kolla. Fanns de fortfarande kvar? Jag lyfte fram alla kartonger med mammas gamla julsaker och lådor med oanvändbara kläder som jag varken orkat slänga eller skänka till Röda Korset. Där, där var den! Lådan från tonåren. Jag öppnade locket och började leta.