En sak som bekymrade henne

Egentligen var det bara en sak som bekymrade henne. Hennes chef hade underliga vanor. Det förstås, livet hade gett henne många törnar och varje dag var det alltid någon händelse eller flera som fick henne att känna att livet var en kamp för tillvaron. Hon tampades hela tiden för att hålla näsan uppåt vad gällde privatekonomin, att kunna betala hyran och alla räkningar. Och kärlekens mystiska vindlande stigar hade från och till varit något att brottas med eller mot. Allt sådant hade hon ändå uppfattat som något naturligt och utvecklande. Oftast.

Det här var skillnad. Skulle hon be att få eget rum? Eller helt enkelt vända skrivbordet så att hon slapp se? Kanske förklara bordsvändningen med att hon stördes av att behöva lyfta på huvudet varje gång någon kom in i rummet. Dörren gick upp och slogs igen hur många gånger som helst under en arbetsdag. Ett typiskt genomgångsrum var hennes arbetsplats. Det gick inte att låta bli att titta upp. Hela tiden blev hon avbruten i arbetet. Så skulle hon säga. Det skulle de väl inte vilja? Om hon berättade skulle säkert många tycka att det var ett struntproblem. Men de skulle byta med henne en vecka, så skulle de säkert förstå. Hon blev totalt spattig av det, hans springande, kände motvilja.

Synd att toaletten vette ut mot arbetsrummet. Han sprang flera gånger i timmen. Säkert varje kvart. Det var inte det som var det värsta, han kanske hade liten blåsa, utan det var att han alltid på något konstigt sätt lyckades slänga upp toadörren och vara ute i rummet nanosekunden innan hon hörde spolningen. Hur var det möjligt? En sak var klar. Det fanns inte en chans att han hann tvätta händerna.