Skogsgläntan

– Sch, du måste vara tyst, annars missar vi. De blir rädda.

– Missar vaddå? Rädda? frågade jag och tittade upp på min mormor.

Jag förstod inte, det var ju jag som var rädd. Mitt hjärta slog tungt i bröstet.

– Varför måste vi vara tysta? frågade jag och kände hur mina läppar spände.

– Sch, sa hon igen och satte upp ett knotigt pekfinger framför munnen.

Hon tog tag i min högra hand. Hennes fingrar var hårda och torra och grävde sig in i min handflata. Det gjorde lite ont. Med försiktiga, tassande steg och med mig ett halvsteg bakom, gick mormor en liten bit närmre skogsgläntan.

– Titta! Ser du där borta? sa hon med dov röst och stannade plötsligt.

Jag spejade och försökte skärpa blicken.

– Nej.

– Älvor, viskade mormor.

– Vad är det?

– Det som ser ut som vita vajande slöjor därframme, sa hon och pekade, det är älvor som dansar.

Jag stirrade utan att se något annat än skyar av dimma.

– Och där, ropade mormor som nu glömt att hon skulle vara tyst, ser du rået?

– Rået? Vad är det, mormor?

– Skogsrået, älvornas enda vän och skogens drottning. Ser du henne?

Nu såg jag det framträda, ett blekt slätt ansikte inramat av en lång gardin av vitt hår. Hon stod bredvid en smal björk med en vit och svartspräcklig stam. Det verkade som om hon betraktade oss.