Företeelsen

Jag måste ha ett sätt eller ett utseende som skrämmer människor. Som till exempel Inger. Jag var ny på arbetet och hade jobbat på avdelningen i ungefär en månad. En kollega, en manlig, Ulf hette han och jag skulle äta lunch i företagets matsal. Då kom Inger och satte sig vid samma bord, där jag och Ulf redan slagit oss ner. Det gjorde mig förvånad att hon valde att sitta hos oss. Jag tittade mig omkring. Vi var de enda tre från samma avdelning. Inger dolde sitt ansikte genom att hålla huvudet en aning böjt så att hennes långa blonda hår hängde ner över kinderna. När hon satt sig ner la jag märke till att hennes ögon hade ett bistert, mörkt inslag i det ljusa isblå och att hennes mun var ett smalt blekt streck. Då och då, under det att vi åt, uppfattade jag att hon betraktade mig med en min som om hon värderade mig. Och det hon kom fram till var inte positivt för mig. Vi pratade alla tre fast inte en enda gång under den timmen ställde hon en fråga eller gjorde ett påstående riktat direkt till mig. Hon pratade hela tiden med Ulf, lät sin blick landa enbart på Ulf. Utom de hastiga ögonblicken som jag råkade få syn på. Eventuellt sa hon något riktat till mig, men då på något kufiskt sätt via Ulf. Jag kände mig obekväm, tappade aptiten. Maten smakade inte. Jag grubblade på vad det kom sig att detta hände, nu igen. Det var en ständigt återkommande företeelse när jag mötte nya människor, även om platsen och sättet varierade.

Grejen är den att nu har jag jobbat på samma ställe i snart ett år. Och Inger och jag gillar verkligen varandra. Häromdagen sa hon till mig:

                      – Det är så roligt med dig, Elin, det känns som om vi är på samma nivå. Skrattar åt samma saker. Det är omöjligt att inte tycka om dig.