Backen

Vägen är väldigt bred, trefilig. Vi är helt ensamma på vägen. En starkt lutande backe ligger som en vägg framför oss. Det är jag som kör. I samma sekund som jag växlar ner och gasar på för att dundra upp till toppen blir jag rädd. Livrädd.

                             – Det är något som är väldigt fel här, säger jag till dig, helt galet.

                             – Vaddå? frågar du och jag känner att du betraktar min profil.

                             – Det är bara fel, säger jag.

Bestämmer mig på stört, slänger i backen. Växeln skrapar som om den vill protestera. Jag vrider huvudet bakåt och börjar backa.

                             – Vad gör du?

Jag känner osäkerheten, är usel på att backa. Ser mest himlen. Jag har ingen känsla för var jag har hörnen på bilen. Kan inte hålla den rakt på vägen, det svänger och slänger. Paniken lurar, det svider i huvudet. Jag ger upp och får be dig ta över ratten. Är det att komplettera varandra? Att du är längre och därmed kan se längre bort. Som kan ta över, fixa, när jag inte klarar att utföra uppgiften. Det händer ofta att jag får be dig ta ner en sak som jag behöver från ett skåp för högt upp. Jag når inte. Eller att du får hjälpa mig med något som kräver muskelkraft. Vad kompletterar jag dig med?

Du hinner precis backa bilen i säkerhet, när vi ser dem komma farande. Bilar i motsatt riktning.