Nära dig

Fortsättning på följetongen om Anna 16 år som varit på lördagsdans och träffat Mats i Köpings Folkets Park. Hon blev förstås förälskad vid första anblicken. Hon har nu utegångsförbud, pga av att hon ljugit för sin pappa om vad som hände på lördagskvällen. September 1967, söndag eftermiddag kl. 1500:

Anna hörde att det ringde, men lät bli att försöka hinna svara före mamma. Det var säkert pappa, som ringde från golfbanan och ville veta om hon höll sig inne. Hon ville absolut inte prata med honom.

– Det är till dig Anna, ropade mamma nere från första våningen, det är en kille. Du tar det väl härnere?

Det var lyxigt att ha flera telefonuttag. Familjen hade två, en telefon på nedre botten i hallen och en i föräldrarnas sovrum. Den stora svarta telefonen i bakelit stod och väntade på henne med luren av. Hon satte luren intill örat. Anna visste att mamma var i köket, som låg alldeles intill hallen.

– Anna?

– Det är Mats.

Det autonoma nervsystemet slog till med full kraft och for som en blixt genom kroppen.

– Hej, sa hon tyst och kände sig blyg och konstigt svag.

Anna darrade i knäna. Hon damp ner på pappas skrivbordsstol som stod framför skrivmöbeln i teak. Telefonluren kändes tung i hennes fuktiga hand.

– Hur mår du?

Hans röst. Den var klar men ändå med en personlig en aning hes klang. Han var kanske duktig på att sjunga, tänkte Anna.

– Bra. Vad sa din pappa om bilen?

Anna fick syn på sig själv i helfigursspegeln som satt uppsatt på motsatta väggen. Uppspärrade blå ögon mötte hennes och hon såg att luggen stod rakt upp från pannan. Munnen pekade en aning neråt vilket gav henne en trumpen uppsyn. Det var en kommentar hon ofta fick från killar; vad du ser ledsen ut, ska jag göra dig lite gladare, kanske? Hon drog sin lediga hand genom det korta näst intill snaggade blonda håret. Anna klippte sig hos en herrfrisör, som hon tyckte var mycket bättre på att klippa riktigt korta frisyrer.

– Han blev arg, jag får betala reparationen själv, sa han. Och lacka om. Anna vi ses väl imorgon?

– I skolan då?

– Vi kan äta lunch samtidigt. Jag vill träffa dig, Anna. Känna din närhet.

– Oh.

Anna drog efter andan. Nerverna svallade i magen och hon både frös och svettades på samma gång.

– Jag fick inte ens en puss av dig innan du försvann i natt. Kan vi inte ses utanför matsalen klockan halv tolv?

– Jo, jag kommer.