Den hon ville vara

Nu efteråt såg hon mönstret tydligt. Livet då hade varit destruktivt mönstrat. Varför lät hon det ske? Ville hon straffa sig själv? Hon kastade sig in i det ena på förhand dömda förhållandet efter det andra. Var livrädd för ensamhet. Trots att det var det hon ofta var mitt i tvåsamheten. Ensam. Övergiven.

Då och då fick någon händelse i nuet i vardagen henne att tänka på den tiden. Eller ett ljud som var då, en poplåt som påminde henne. Kinderna hettade vid tanken på hur effektivt hon brutit ner sig själv. Ända ner till den smutsiga leran, allra längst ner på botten. Hon skämdes samtidigt som hon tyckte synd om den hon var då.

Till slut klättrade hon upp ur gropen. Fick ett liv, ett anständigt liv. Ett  liv där hon ville vara för alltid.