Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

onsdag 28 december 2011

Om att fördumma

- Jag vill att min dotter ska få utbildning.

Mannen, som stod upp, hade händerna knäppta som i bön. Han var klädd i en fotsid svart klädedräkt och en svart kalott satt på det halvlånga rakt avklippta mörka håret. Medaljongen som hängde i en lång tung kedja runt hans hals svängde till en smula när den snuddade magen.

- Varför det? Vad skulle Alice ha för nytta av det?

Den andre mannen i rummet satt bakom ett litet skrivbord i mahogny. Hans rubinröda kreation i tjock ull låg som en svepning runt hans kopp och dolde stolen han satt i. Han drog sina tjocka läppar inåt, vilket fick honom att se lustig ut, men visade samtidigt en illa dold klentrogenhet.

- Som ni säkert känner till, min herre. Kunskap lägger ingen tyngd till din rygg. Det stärker enbart. Ger henne en värdighet och respekt.

- Menar du att hon skulle kunna tillgodogöra sig undervisning? Som en pojke?

Nu stod mannens mun vidöppen, som om han väntade på att någon skulle mata honom med nästa tugga. Hans bruna ögon vidgades.

- Jag har erfarit att det inte är någon skillnad i intellekt på min son och min dotter. Jag har under lång tid varit uppmärksam på båda. Minsann, min Alice har många gånger visat sig vida mer kvicktänkt.

- Anmärkningsvärt. Anmärkningsvärt. Akta er så att inte folk börjar misstänka att Alice är en harpyja. Bara gud vet vad som kan hända henne då.

- Jag väjer inte för den faran. Jag framhärdar min yrkan. Inget ni säger kan få mig att ändra åsikt. Det är ni, min herre, om ni tillåter, som borde begrunda.

Mannen stod helt stilla, drog av sig sin kalott och kramade ihop den med bägge händerna, som för att än tydligare visa på sin övertygelse. Tunna svettdroppar strilade nerför pannan och ner i ögonen. Med vänsterhandens fingrar gnuggade han bort svetten, blinkande snabbt några gånger och iakttog sen prästen med klarblå ögon. Det var absolut tyst i rummet under några sekunder.

- Gott nog, sa han till slut, men ni har det fulla ansvaret. Jag ämnar inte stå bakom er om det visar sig vara förspilld tid.

måndag 26 december 2011

Om att blötlägga

Undrar varför jag aldrig lägger min tvätt i blöt? Det gjorde ju alltid min mamma. Behövs inte det längre? Min mamma sa förresten ofta att jag var alldeles för nyfiken för mitt eget bästa. Hon la huvudet på sned, tog ett fast tag om min haka med hårda fingrar, drog den uppåt en aning och mellan stängda tänder sa hon (fnittret lurade inom mig när jag betraktade hennes sätt att prata med läppar som snabbt drogs fram och tillbaka mot guppande kinder, men jag höll inne med skrattet):

- Du ska inte lägga din lilla uppnäsa i blöt hela tiden. Seså, låt det vara, fortsatte hon och dängde till mitt huvud, fast bara lite lätt.

Men det gick ju bara inte.

lördag 17 december 2011

Ett nödvändigt ont


Jag som hade det så bra och trivdes med friheten som arbetslös. Trots det strävade halva mitt jag efter att få jobb, medan den andra halvan i smyg njöt av att kunna planera dagen efter humör och lust. Samtidigt förmanade jag mig själv:

- Självfallet vill du ha ett arbete. Annars är du ju inte värd något. En parasit som lever på alla andra med ambitioner.

Men vad ville jag egentligen? Lurade jag både mig själv och min omgivning?

- Naturligtvis vill jag inte bara gå hemma, sa jag till mina vänner, allra helst vill jag ha ett jobb. Naturligtvis.

- Ja det är klart, sa mina vänner, självförtroendet går ju i botten av att vara arbetslös.

Gör det? tänkte jag då. Nej, faktiskt, jag tror inte jag håller med. Mitt nya självförtroende är inte så lätt rubbat. Jag vet att jag kan skriva och det är det absolut bästa jag vet. Det räcker. Men det sa jag inte högt. Kändes förmätet. Vem tror hon att hon är? tänkte jag att de hade tänkt, om jag sagt det jag egentligen tänkte. Om ni förstår. Jag har ju inte ens publicerats annat i en nätbok i somras, en slags samling av sommartexter skrivna av olika skribenter. Ja förutom alla texter som finns på nätet förstås.

Jag som hade det så bra. Nu har jag ett heltidsjobb. Dagarna bara svischar förbi, livet springer ifrån mig medan jag jobbar. Så känns det.

torsdag 15 december 2011

Anklagad

- Vad anser du? Kan vi ansvara för att han släpps ut i frihet, någonsin?
- Det är uteslutet.
- Motivera.
- Läkarna är eniga om att han inte har någon självinsikt över huvud taget, lever inte i samma värld som vi andra. Men själv är han övertygad om att han ser kristallklart på tillvaron. Det är alla andra det är fel på. Otäckt, faktiskt, attityden han har. Jag blir svettig, känner mig livrädd när min blick möter hans.
- Det sista väljer jag att bortse från i min bedömning. Nu kallar vi in honom, sa mannen som satt bakom det halvcirkelrunda skrivbordet i mahogny.

En djup suck undslapp honom.

- Det här kommer inte att bli lätt. Håll i dig.

Han nickade kort åt en man i polisuniform som hittills stått tyst, tungt lutad mot väggen. Polismannen rätade på sig, vände sig om och öppnade dörren på glänt. Han höll ett stadigt tag om dörrhandtaget och lutade sig ut genom dörröppningen.

- Det är dags.

En blond välklippt kille i tjugoårsåldern iklädd snäva mörkblå Levisjeans och vit T-shirt klev över tröskeln. Han visade sina jämna vita tänder i ett snabbt leende.

- Äntligen får jag möta er, sa han och tog några hastiga steg fram till den enda lediga stolen i rummet.

Mannen bakom skrivbordet slängde en lång blick på tjugoåringen och harklade sig sen.

- Nu tar vi en sak i sänder. Vi börjar. Sen får du uttala dig.
- Jag förstår, svarade den unge och drog fingrarna genom den lockiga luggen, det är helt OK.

onsdag 14 december 2011

Skjuts





I det lilla brukssamhället Kolsva i Bergslagen fanns det bara en enda polis. Denna enda polisman hade inte en vanlig svart- och vitlackerad Volvo 144, som var en vanlig polismodell på den tiden, utan han åkte omkring i sin privata bil. Ett amerikanskt dollargrin, en pastellgrön Cadillac med V8-motor och utan polisdekaler. Vid utryckningar stack han ut armen genom vindrutan och placerade en snurrigt blinkande lampa på taket. Säkert kände han sig lika tuff som en US Marchal när han, med gaspedalen tryckt ända ner i botten, drog iväg med ett dovt brummande.
Det gick ett rykte bland oss tjejer att han gillade unga flickor lite för mycket. Jag som då var femton år tyckte att han verkade vara gubbsjukäcklig. Även om jag aldrig hade varit nära honom hade jag sett att han hade ölmage och hängande påsiga kinder. Att en polis kunde vara så överviktig tyckte jag var underligt. Hur gjorde han om han blev tvungen att jaga ifatt en brottsling?

En dag när jag var på väg hem från skolan hörde jag en bil bromsa in bakom mig. Jag vände på huvudet. Det var han. Han rullade ner rutan, stack ut huvudet, log ett snett leende och frågade:

- Vill du ha skjuts?

tisdag 13 december 2011

Lussa

Inte en enda gång under sin uppväxt hade hon fått vara Lucia. Att längst fram i ledet, handflata vilande mot handflata i höjd med bröstet och med sina undersåtar bakom sig, långsamt och rakryggat skrida fram hade blivit något ouppnåeligt för henne. Varje höst när någon annan valdes ut grubblade hon på varför det aldrig blev hennes tur. Var hon inte tillräckligt snygg? Eller var det för att hon hade kortklippt hår? Eller för att hon inte var så lång. Det kanske skulle se dumt ut med en Lucia där tärnorna bakom syntes över hennes huvud? Hon kunde förstås inte sjunga särskilt bra, utan hade en tunn och svag röst som inte klarade av höga toner. När hon i sin ensamhet försökte ta högre toner, kom inget annat ur hennes mun än en hes viskning. Fast å andra sidan hade hon sett att många Lucior inte sjöng utan förblev tysta under hela föreställningen.

I takt med att hon blev äldre blev det som tur var mindre och mindre viktigt att hon aldrig fått glänsa med ljuskrona på huvudet. Men den molande känslan av att inte duga gick aldrig riktigt över.

måndag 12 december 2011

Symmetri

Min mamma var tillskärerska och tillika damskräddare. Hon sydde alltid mina och mina syskons kläder. När jag på försommaren år 1965 skulle gå ut andra läsåret och min syster femte, sydde hon korta mörkblå bomullsklänningar med breda nedsydda veck och vit sjömanskrage till oss flickor. Klänningen hade stora runda klädda knappar i samma tyg. Kjolarna vippade så käckt när vi i armkrok gick iväg till skolan.

Min bror, som då var fem år, fick förstås en sjömanskostym i samma stil. Byxorna var hellånga och hade pressveck. Så söt han var. Iklädd den lilla kostymen såg han ut som en sjöman i miniatyr. På hans vitblonda lockar placerade mamma en båtmössa som hade påsydda guldstjärnor på ena sidan. Jag sitter ofta och tittar på fotot, som pappa tog av oss och nostalgiska tårar fuktar alltid mina ögonvrår.

Jag erinrar mig ett av mammas skämt, hon skojade ofta och skrattade mycket. Kanske var det internt i skräddarbranschen. Eller är det någon som hört det förut?

Symmetri – symetrå

lördag 10 december 2011

Ta priset


Tävlingar sporrade henne. Hon kunde inte låta bli att vara med även om chansen att vinna var, om inte minimal, så än finare än ett typiskt svenskt hårstrå. Det spelade ingen roll om det var fysiska eller mentala matcher hon gick, hon gick totalt in i fajten. Hela kroppen var involverad. Det surrade och sjöd från huvudsvålen till stortårna.

Lika taggad som hon kände sig under förloppet, lika ledsen och nedstämd blev hon varenda gång hon var tvungen att inse att; ”ne…hej, inte den här gången heller, jag tog inte priset”. För att vid nästa tillfälle, ta mig tusan, åka dit igen.

Analys: hon älskade att känna kittlet. Tävlingsinstinkten tog över varenda gång. Nej, ge upp skulle hon aldrig någonsin göra.

Om skrivarbloggande - lucka 10


Min blogg har hittills aldrig innehållit tankar om och händelser under min skrivprocess. Nej, som ni kan se själva om ni kollar min blogg närmare, använder jag den för att publicera kortare, oftast påhittade berättelser. Och den läses, med några få undantag, enbart av likasinnade skribenter. Liktydigt med alla dom, som precis som jag, har blivit beroende av Skrivpuffens dagliga utmaningar. Varje dag startar jag datorn med darrande händer och klotrunda ögon, för att kolla vad dagens ämne är. Vare sig jag har tid eller inte att sen medverka med en text.

Jag inser att jag därigenom inte kan bli någon känd bloggare i skrivarvärlden och att det skulle vara en del i marknadsföringen av mig själv som skribent om jag började.

Tanken på att skaffa ännu en blogg och börja skriva om mitt skrivande har inte fallit mig in, förrän nu när jag öppnar lucka 10 i Skrivadventskalendern. Idén kittlar mina sinnen, jag lockas och en bloggarkurs vore en charmant inspirationskälla för att komma igång. Det känner jag.

torsdag 1 december 2011

Att bejaka

- Du är inte som de flesta män, sa hon och höll gaffeln högt, pekande åt mitt håll.

Vifta inte med besticken, tänkte jag och hörde min pappas skarpa förmaningar om bordsskick inom mig, men avstod från att kommentera.

- Inte? svarade jag.

Jag kände mig lika förvånad som jag hörde att jag lät.

- Nej, du är ovanlig.
- Hurdå?
- Allt för många män är livrädda för att bejaka sina kvinnliga sidor. Men det är inte du. Du kan sitta och tjata om känslor och relationer en hel kväll.
- Är det så? frågade jag och kände mig uppriktigt överraskad eftersom jag alltid uppfattat mig själv som väldigt manlig.
- Som nu till exempel, du har ju ältat konflikten med din chef i en timme snart. Män i gemen påstår att det bara är kvinnor som tuggar om och tuggar om, i all oändlighet. Det är vi kvinnor, sägs det, som avslöjar det mest intima om våra egna förhållanden. Det skulle inte en man göra. Män pratar bara sport och bilar. Och jobbet, positionen. Inte ens sex, diskuteras. I alla fall inte vad som händer i den egna sängen.
- Så det anses omanligt, att blotta sig? Att avslöja sina svagheter?
- Javisst. Tänk efter. Föreställningen om en machoman är inte att han sitter och mal om sina innersta tankar, sa hon, fortfarande med gaffeln pekande mot mig i höjd med mitt ansikte.

Jag funderade. Hon hade förstås rätt, fast det inte hade fallit mig in förut. Konstigt egentligen. Jag om någon borde väl begripa. Jag med min auktoritäre pappa som aldrig lät mig komma nära. Som under hela sitt liv markerade avstånd och aldrig en enda gång berättade vad han egentligen kände. Tyst och stark. Och nu var min pappa död.

- Jag har ingen riktig manlig vän, sa jag sakta, har aldrig haft.

Jag nämnde inte mina tankar om pappa. Varför gjorde jag inte det? Var jag, trots min utlevelse av min kvinnliga känslighet, rädd för att jag skulle börja gråta?

- Bara manliga bekanta, fortsatte jag istället.
- Där ser du, så synd om många män, vet du. De vet inte vad de missar.

söndag 27 november 2011

På restaurang (om att förolämpa)

2011-11-26, Restaurang Hagas Prinsessa, Haga Nygata, Göteborg.

- Jag skulle aldrig kunna tänka mig att svälja lyckopiller. Hur stora problem jag än hade. Hur olycklig jag än var.

- Nej, jag visste det! sa hon och skakade på huvudet så att de bruna lockarna flög kring kinderna.

Hon tittade på mig med uppspärrade ögon och utan att blinka. Munnen vreds till en grimas.

- Vaddå visste? frågade jag och svalde ångesten som på mindre än en sekund gjort mig fysiskt illamående.

- Jag visste det! Att du är sån.

- Hörde du vad jag sa? svarade jag och försökte att inte darra på rösten, jag, jag skulle aldrig göra det. Vad någon annan gör har väl inte jag med att göra.

- Men du insinuerar, det syns på dig att du tycker att du är bättre än vi som gör det.

- Vi? frågade jag och vågade inte se henne i ögonen av rädsla för att osäkerheten som satt sig som en kall otymplig sten mitt i bröstet, skulle avspegla sig i mitt ansikte.

- Ja just det. Jag! Jag har ätit tabletter med serotonin. Men det har jag inte berättat för dig, eftersom jag är på det klara med din attityd.

Röda märken hade börjat avteckna sig på hennes kinder och halsen var rödflammig.

- Det visste jag ju inte. Fast vad jag skulle komma till var att däremot skulle jag säkert kunna ta till alkohol, sa jag och kände mig en aning säkrare, dricka en vinare på kvällen för att koppla bort svåra tankar och kunna somna.

- Vad är skillnaden då? Att ta en drog i fast form eller att ta en drog i flytande form?

- För mig är den stor. Får jag lov att ha den uppfattningen, eller förolämpar jag dig då? frågade jag, medan jag, som en undanmanöver tog upp menybladet, är du mätt eller vill du kanske ha en dessert?

Hon stirrade tyst på mig under några sekunder och drog sen en aning på smilbanden.

- Klart vi ska ha dessert, sa hon, få jag se vad de har att erbjuda, fortsatte hon, medan hon sträckte sig över bordet och tog tag i min ena hand.

- Vaniljglass gjord på grädde och vitt portvin att dricka till?

- Givetvis. Och portvin till.

torsdag 24 november 2011

Ansvar

Han stod upp med händarna knäppta över skrevet. Ryggen var krum. Den mörkgrå skrynkliga kostymen slokade över hans spensliga buteljaxlar och den uppknäppta skjortan som skymtade under kavajslagen var trådsliten och gråvit av för många tvättar. Intrycket var en kuvad man i begynnande ålderdom. Att det var fel insåg jag när jag fångade hans blick. Jag kunde inte hålla tillbaka en ilning när jag mötte hans gnistrande klara ögonvitor som kontrasterade starkt mot de blåklintsblå ögonen. De hade en skarp glimt som drabbade mig som en rak höger. Jag förstod. Det här var en skärpt man.

- Du har tur, vi kan inte straffa dig, sa domaren. Eftersom det har konstaterats att du lider av en livslång oreparabel galenskap, alltså har en kronisk mental sjukdom, kan du inte hållas ansvarig över dina handlingar vid mordet.

- Tack, fru domare. Jag är tacksam, fru domare, sa han och bockade.

Jag hann precis se den beslutsamma blicken innan den skymdes av de tunna grå hårtestarna som kammats snett över den vita huvudsvålen. Jag hade bestämt mig. Nästa dag skulle jag be att få göra en visit.

måndag 14 november 2011

Ett pyttesabotage

Jag kunde inte låta bli. Hon fick förresten skylla sig själv. Varför var hon tvungen att alltid vara expert på allt? Det gick inte att ta upp ett enda ämne utan att hon skulle tränga sig in, avbryta mitt i en mening och meddela hur det egentligen låg till. Faktiskt, la hon ofta till med ett litet snett leende och huvudet på sned, är det så här. Följden blev att jag letade. Jag hörde henne, men lyssnade inte. Febrilt sökte jag efter något att kunna slå ner på i hennes långa monologer. Besegra henne. Hur liten seger som helst dög, spelade ingen roll. Jag njöt hämningslöst av de fåtal gånger jag lyckades.

- Maratonlöpare är alltid långa och muskulösa, sa hon en gång och nickade som för att betona hur rätt hon hade, bara för att de ska kunna ta långa steg och orka löpa snabbt i fyra mil.

- Nehe, så är det inte alls, ropade jag med andan i halsen, det existerar inga långa muskulösa maratonlöpare. Tvärtom. Det är just för att de inte väger så mycket som de orkar. Maratonlöpare är kortväxta, med smäcker kroppsbyggnad, helt utan explosiva muskler.

Där fick du! skrek jag tyst inombords medan mina hjärtslag lugnade ner sig.

torsdag 10 november 2011

Representant

Hon frös. Första delmomentet hade varit OK. Då hade alla deltagarna stått tillsammans på en lång rad på den enormt stora scenen, som badade i kallt ljus från stora spotlights. Klädda i likadana hallonröda sidendräkter fick de svara på frågor som

- Vad har du för framtidsplaner?
- Vad vill du helst av allt jobba med?
- Vilka intressen har du?
- Vad tycker du om världsläget? Är det något du vill ändra på?

Den sista frågan var värst. Världsläget? Vad skulle hon säga om det?

- Jag vill att det ska vara mindre fattigdom i världen. Det är vad jag vill arbeta för, färre fattiga, svarade hon.

Vilket dumt svar. Kunde hon inte sagt något mer begåvat? När hon försökte påminna sig om vad de andra hade svarat, var det tomt i huvudet. Hon hade inte hört någonting. Bara febrilt funderat på vad hon själv skulle svara.
Andra delmomentet. Baddräkten skavde i rumpan. Utan att kunna hindra det, kom hon på sig själv med att hela tiden dra i nederkanten på baddräkten för att täcka skinkorna. Snart drog hon väl sönder resåren och då skulle hon avslöja ännu mer. Hon sneglade på sina tävlingskollegor. Alla stod och tittade stint rakt ut över publikhavet, med axlarna en aning uppdragna. De frös säkert allihop. Hon såg att fötterna på de flesta darrade en aning på de decimeterhöga silverfärgade sandalettklackarna. Oj. Just det. Hon måste le. Måste dra upp smilbanden. Det här var viktigt. Hon representerade sitt land och fick inte göra bort sig. Le nu. Le.

- En deltagare i taget tar nu ett steg fram och går några steg över scenen, vänder sig om och går tillbaka, stannar och snurrar ett varv.

Hon rätade på ryggen och tog första klivet ut.

tisdag 8 november 2011

Om barnuppfostran


När jag gifte mig fick jag hans släkt på köpet. Nidbilden av den besvärliga elaka svärmodern var i det här fallet helt sann. Det grämde mig, eftersom jag alltid protesterat mot, vad jag ansåg, var en gammal sunkig fördom. Och svärfar infriade även han karikatyren av hur en svärfar ska vara. Han satt oftast djupt nersjunken i sin läsfåtölj i brunrutigt ylletyg och med läsglasögonen vilande mot den lite krokiga näsryggen läste han omsorgsfullt GP från första till sista sidan. Inte ett ljud hördes från hans hörn av rummet och nogsamt lät han bli att lägga märka till omgivningen.

Enligt svärmor gjorde jag allt fel. Speciellt när det gällde barnen. Fel mössa, fel stövlar, fel mat. Och hon ansåg att vår son Kalle fick vara uppe alldeles för länge på kvällarna. Hennes son fick minsann lägga sig direkt efter kvällsmaten. Om han hade gjort läxorna. Och det mådde han inte illa av, sa hon, att gå till sängs tidigt. Stackars min man, tänkte jag, när svärmor tog ett hårt tag om min armbåge och deklarerade högt att hon skulle ge mig basal kunskap om barnuppfostran. Vilken jobbig barndom han måste ha haft med en sådan mamma. Fast, han måste ändå ha haft en fantastiskt stark egen vilja. Annars skulle han inte ha blivit den härliga, underbara man som jag älskade så mycket. Min make.

söndag 6 november 2011

Lenas framgång

Hon är så otroligt duktig. Alldeles för bra. Jo, jag inser att jag är fullständigt illande grön inombords av avundsjuka. Fast, varför kan inte jag få uppleva samma framgångar som hon? Är jag inte värd det? Jag är väl lika duktig som hon? Eller? Det kanske jag inte är. Att gratulera henne är obeskrivligt svårt. Jag måste ändå.

- Grattis Lena! säger jag med glättig röst fast kroppen skakar av gråt, så underbart för dig.

Om hon hade tittat efter ordentligt hade hon sett falskheten lysa i mitt ansikte, lika starkt som ett naket lysrör i ett kallt kök. Men det gör hon inte. Hon ler mot mig.

lördag 5 november 2011

Emma och Johan


Arbetslös. Nej, arbetslösa, tänkte hon.

De satt och slötittade på Idol. Undrar hur det går för dem som åker ut? Bättre än för mig säkert. Även för dem som inte vinner. Emma suckade och vände sig mot Johan.

- Jag känner mig totalt värdelös. Utan jobb är lika med totally worthless. Så tänker alla våra kompisar. De ser ner på oss.

- Sådana vänner vill jag ändå inte ha, svarade Johan med en grimas som mer än väl illustrerade vad han kände.

- Vi skiter helt enkelt i dem och kör vår egen grej.

- Hur då menar du?

- Vi gör oss av med alla grejer, allt vi kan vara utan. Då klarar vi oss på det vi får från socialen. Sen lever vi ett fritt liv, gör vad vi vill, sa Johan med iver i rösten. Inga måsten. Och du, förresten, jag kan göra en liten stöt då och då. För att bättra på ekonomin.

- Stöt?

- Ja, råna gamla tanter till exempel, sa han och ställde sig upp.

Han exemplifierade genom att halta fram genom rummet, tungt stödd på två osynliga käppar.

- Nej, det går jag inte med på.

Emma slängde en mörk blick på Johan. Inte kunde han mena allvar? Inte min Johan.

- Jämnåriga då? Yngre människor.

- Nja, jo, klart det låter lockande att slippa gå upp klockan sex på morgnarna. Varenda eviga dag. Året runt. Utom på semestern då, la hon till.

Hon tystnade och rynkan mellan de ljusbruna ögonbrynen blev djupare än vanligt. Ögonblicket senare försvann rynkan och Emmas blå ögon blev ännu blåare.

- Du Johan? Vet du vad jag kom på?

Emmas rödblonda axellånga lockar svängde när hon kastade sig upp ur soffan.

- Nej, vadå Emma?

- Vi kanske kan bli ett sådant där Road Movie-par, ungefär som Bonnie & Clyde? Eller Thelma och Louise. Fast det var två tjejer, förstås. Och sen när vi är döda, gör de en film om oss. Då blir vi odödliga.

- Sure, baby , sure. Let’s get the hell out of here.

onsdag 2 november 2011

Tavlan

När första skalvet kom var hon helt oförberedd. Hon stod och stirrade på tavlan. Studerade konstnärens djärva penseldrag i rött, blått och gult, när hon kände att någon snuddade vid hennes axel. Han stod, precis som hon, med halsen sträckt en aning framåt, hakan pekande mot målningen. Han liknade en fågel. Det tjongade till i magen. Störtförälskelsen var omedelbar.

- Ja, visst är det en otrolig målning, sa han och slängde en hastig blick på henne, innan han ögonblicket senare återigen fokuserade på tavlan.

Nej, han hade nog inte upplevt samma skakning som hon.

- Ja, svarade hon lite utdraget och studerade samtidigt hans raka näsa, den är helt underbar. Jag kan inte slita blicken från den, fortsatte hon.

Nu vände han sakta på huvudet och äntligen såg han på henne. På riktigt. Då kom efterskalvet.

måndag 31 oktober 2011

Planen

Drömmer du om att stiga i graderna? Då rekommenderar jag dig att upprätta en

Karriärplan

Med det här förfarandet får du en helhetssyn över din kompetens, dina kunskaper, erfarenheter, ambitioner och idéer. Det blir lätt att överblicka din totala situation med din unika och speciella bakgrund.
Vare sig du har möjlighet att klättra i ditt nuvarande arbete eller måste byta jobb för att få en bättre position, har du ovärderlig nytta av att göra en plan. Dessutom är den utmärkt att ha när du ska förhandla med din chef om högre lön.

Så här gör du:

1. Gör en inventering
a. dvs. gör en lista där du specificerar din skolning och tidigare anställningar/eget företag i kronologisk ordning
b. gör ett koncentrat av det mest väsentliga i din bakgrund
2. Gör en utvärdering av din nuvarande situation
3. Vad vill du? Utforma din målsättning
4. Kolla olika jobbsajter. Vilka intressanta jobb finns det?
5. Gör ett schema över kommande aktiviteter, att marknadsföra dig själv
6. Gå ut och sälj din själv, som om du skulle lansera en ny vara. Tala om vad just du kan tillföra.

Klart.

söndag 30 oktober 2011

Han reagerade inte

- Hej då! Nu åker jag hem.

Slut på första dagen på nya jobbet. Trött, trött i huvudet. Ska bli skönt att komma hem, slänga sig i soffan, trycka på fjärrkontrollen och inte tänka en enda vettig tanke till förrän imorgon. Jo, det förstås, konstaterade hon medan hon i maklig takt gick ner för trapporna, sköt upp porten och gick ut på gatan. Innan jag slutar tänka måste jag göra i ordning en lätt kvällsmåltid. Kanske en mogen avokado på en handfull ruccola, skivade bifftomater, fint hackad rödlök, översmulad ädelost och duttad salladsdressing över det hela, tänkte hon. Åh jäklar vad sugen jag blev. Hon skyndade på stegen. I nästa ögonblick stannade hon upp. Var ställde jag bilen? Jo, men det var ju där borta, i parkeringshuset. Vilken våning var det? Hon stod i hissen. Vilken knapp skulle hon trycka på? Var det inte längst ner under markytan? Hon tryckte på – 1. Klev ut på parkeringen. Bara några få bilar stod kvar på de gulmarkerade rutorna. Var är den? Nej, inte här. Alls. Hon vände på stället och gick tillbaka till hissen. Åter igen tog hon klivet in. Stod villrådig. Jaha, det är väl bara att ta en våning i taget då. Efter att ha kollat alla sex våningarna tvingades hon konstatera att bilen inte fanns någonstans. Ut på gatan. Ångest blandad med ilska började krypa i kroppen. Jäklar också, hur dum får man vara?! En man i blå overall gick på andra sidan gatan.

- Hallå! Jobbar du här?

Mannen reagerade inte, lufsade helt enkelt vidare ner för gatan, med ryggen mot henne.

- Hallå! skrek hon i en högre tonart.

Äntligen stannade han upp, vände sig om och betraktade henne.

- Jo, ursäkta, men jag kommer inte ihåg var jag ställde min bil i morse. Finns det något mer parkeringsgarage i närheten, än det där? sa hon och pekade åt det håll hon nyss kommit.

- Nej.

- Var kan jag ha ställt den då?

Han ryckte på axlarna.

- Hur ska jag veta det?

Nej, det var en berättigad fråga. Jag skiter nog i honom, tänkte hon och vände på klacken. Men, där stod den ju, mitt framför henne. Parkerad på gatan. Hur i helvete? Hon gick fram till den, sökte med handen efter axelremsväskan. Tomt. Det hängde ingen väska på högra axeln. Handen famlade över andra armen. Nej, inte där heller. Ingen väska och ingen bilnyckel.

måndag 24 oktober 2011

Förslagsvis

- Förslagsvis där borta på den runda klädställningen, sa hon och pekade bortåt högra hörnet, längst in i butiken.

Jag kände att det stack till i pannan av ilska. Vad var det för otrevligt svar på en enkel fråga?

- Var hittar jag era tröjor? hade jag undrat i dämpad ton.

Jag var ju kund. Eller i alla fall en presumtiv kund. OK, jag ska inte besvära mer, tänkte jag, vände ryggen åt expediten och trängde mig igenom de täta klungorna av kläder, fram till hörnet. Jag behövde en långärmad varm men ändå inte otymplig vintertröja.

Den här då? Jag drog fram galgen och höll klädesplagget framför mig. Nej, den var ju kortärmad. Konstigt med en kraftig ylletröja som är kortärmad. Nästa? Oj, den var verkligen inte snygg, såg ut som något som plockats fram ur en bortglömd lagerlåda från början av åttiotalet. Rundhalsad och psykedeliskt mönstrad i rosa, päronglassgrönt och ljusgrått. Jag hängde tillbaka den på den kromade ställningen och svängde försiktigt så att galgarna vajade iväg ett halvt varv runt. Där. Den var snygg, helt i min stil. Men vad är det här? Olika längd på ärmarna? En lång ärm och den andra kort, avskuren ända uppe vid axeln. Jag kände en rysning sprida sig genom kroppen. Jag frös.

lördag 22 oktober 2011

En seger i livet

Hennes pappa vrålade högt
och kastade boken i väggen
Så nära hennes ansikte
att hon kände fartvinden
Rädslan gjorde kroppen hård

Hon var förkrossad och stel
Pappa blev en främling
Att undvika
Att trippa på tå för
Att inte längta till

Hennes livskamrat nöjde sig inte
Samtalen böljade fram och tillbaka
Äntligen försvann hennes fruktan
Odelat helad till slut
Hon som älskade sin pappa

onsdag 19 oktober 2011

Sport

Leta upp ett blött kärr i närheten. Utrusta dig med oömma smidiga kläder. Gympadojor på fötterna, men bered dig på att de blir dyngsyra redan efter några minuter. Tag med en fotboll. Dela upp i två lag, elva individer i varje och tre avbytare. Sätt upp två ”målburar”, mitt emot varandra på 25 meters avstånd, gjorda av fyra raka grenar och långt nerstuckna i våtmarken. Det gäller att göra mål, samtidigt som motståndarna gör allt för att ta bollen ifrån dig. Tag med några åskådare. De får dagens bästa skratt.

måndag 17 oktober 2011

Att få vila

När Emma kom hem från skolan väntade mamma på henne. Bordet var dukat med en vit assiett med en nygräddad kaneldoftande vetebulle på och ett stort glas iskall mjölk. Emma slängde av sig sin röda täckjacka på golvet i hallen. Satte sig vid köksbordet, tog ett stort bett på bullen medan hon tittade ut genom fönstret. Granntanten på andra sidan gatan stod i trädgården. Hon var upptagen med att hänga stora vita lakan på tork. Tvättlinorna var fastsatta mellan två äppelträd och räckte över hela den stora trädgården. Det blev många lakan att tvätta, eftersom familjen bestod av sex syskon, tre killar och tre tjejer och deras mamma och pappa. Emmas familj var bara fem stycken. Mamma, pappa, Dennis, Anna och Emma. Det var så roligt med mamma, för hon var jämt glad och pratade mycket. Emma tyckte om deras pratstunder på eftermiddagarna, innan de andra kommit hem. Alltid hade mamma något roligt att berätta eller också frågade hon hur skoldagen hade varit.

Emma hörde ytterdörren öppnas. Någon grymtade. Pappa, det måste vara min pappa, hann Emma tänka.

- Emma!hörde hon pappa ropa. Vad är det som ligger på golvet här innanför dörren?

Det klack till i hennes bröst. Jackan! Hon hade bara slängt den ifrån sig när hon kom. Emma kastade sig upp ur stolen och sprang ut i hallen. Där stod pappa med armen utsträckt och jackan hängande i pekfingret.

- Emma! Det här är inte första gången! När ska du lära dig att vara rädd om dina saker? Jag vill inte trampa på din jacka det första jag gör när jag äntligen får komma hem
.
- Pappa, förlåt jag glömde bort.

- Upp på ditt rum! Marsch! Du har väl läxor att göra. Nu vill jag ha lugnt och tyst i huset.

fredag 14 oktober 2011

Förberedelse

Det absolut jobbigaste med att ha ett arbete var de ihållande evinnerliga förberedelserna med lunchboxar. Ständigt satt problemet och skavde i nacken. Hade hon något hemma att ta med sig? Skulle hon bli tvungen att ta sig tid att gå till ICA-handlaren på Kungsladugårdsgatan efter jobbet, trots att hon egentligen inte hade tid? Att äta på arbetsplatsens lunchrestaurang var fullständigt uteslutet. Den maten var hafsigt iordninggjord. Kocken lyckades alltid med att förstöra ingredienser som kanske från början varit helt OK. På salladsbordet låg ofta gammal sunkig kålsallad, som blivit grå istället för vit, de kokta morötterna var sega och mjuka och tomaterna smetiga och iskalla. Hon fick uppkastningskänslor, det gick inte att svälja.

Någon gång ibland åt hon på lunchkrogen, när hon helt enkelt inte haft en minut över. Jag överdrev nog, tänkte hon medan hon slängde upp dörren till matsalen, klart att det går att äta. Men varje gång blev en besvikelse. Du är bortskämd, sa en arbetskamrat, alldeles för kräsen. Det viktigaste är väl i alla fall att man blir mätt? sa hon och slevade in överkokt grågrön broccoli.

torsdag 13 oktober 2011

Städat

Dörren öppnades och jag klev in. Inne i hallen svepte en sky av citrondoft över mitt ansikte. Till vänster om mig satt en hatthylla i ek uppskruvad på väggen. Jag betraktade ytterkläderna som var upphängda på trägalgar i en lång rad. Liksom hyllan var galgarna gjorda av ekträ. Det här är ingen slump, tänkte jag, kläderna är sorterade. Längst bort en svart damkappa med pälskrage. Bredvid den en grå kortare tjock ytterrock, sen en grön sportjacka. Jämte löparjackan hängde en marinblå damjacka i lumbermodell, en gul regnkappa i plast och sist en röd- och vitrandig herrkavaj. Undrar vem som äger den? Kläderna hängde luftigt med, beräknade jag, tio centimeters mellanrum. Om jag hade haft en måttstock med mig och kunnat mäta avstånden, hade jag säkerligen funnit att det var exakt samma mått, på millimetern.

Jag fortsatte genom den breda hallen. Den mynnade ut i en luftig matsal till vänster, ett kök till höger och ett ansenligt rum med högt till tak, antagligen för social samvaro, låg rakt framför mig. Jag scannade snabbt av möbler, bokhyllor, stolar och bord. Inte en personlig sak någonstans. Inga kläder som låg slängda, ingen uppslagen bok, inga dagstidningar och ingen disk i diskhon. Kökets alla arbetsbänkar av svart marmor strålade blanka och tomma. Jag drog med pekfingret över det vita köksbordet. Dammfritt. Samma sak när jag vid bokhyllan i matsalen blåste lite lätt på en tom hylla. Inte ett dammkorn. Golvet? Ljus blänkande ekparkett, helt utan mattor, överallt. Även badrummet såg oanvänt ut. Duschkabinen av transparent rundformad plast var helt utan en enda skråma och handfatets skimrande mässingskranar såg ut som nyputsat guld.

Efteråt, när jag kom ut på gatan, slog det mig. Sovrum? Fanns det inget sovrum?

onsdag 12 oktober 2011

Dansen

Vilken känsla att ta steget in mot hans bröst. Det känns ofattbart rätt när han öppnar famnen och hon låter sig omslutas. Hon är fjorton år. Vågar inte se honom ordentligt. Tittar på honom som genom en skirt, nästan ogenomskinligt duschdraperi. Ser bara konturer av hans gestalt. De gungar sig igenom For ever young med Alphaville. Fram och tillbaka. Vill aldrig sluta.

torsdag 6 oktober 2011

Var det bara tur (att engagera)?


Det var bara tur. Nej, varför tänkte jag så? Så typiskt mig att förminska mig själv. Bara kvinnor som gjorde. Klart att det var för att jag var ovanligt skicklig som jag var efterfrågad. Jag var inte erfaren i antal år räknat, snarare riktigt driven för min ringa ålder. Tre utgivna album hade det blivit och som sålde riktigt bra.

Igår ringde Göteborgsoperan och var intresserad av att engagera mig för höstens stora uppsättning av Tosca. Min absoluta favorit bland operor. Så dramatisk och härligt effektfull med sina kärleksintriger och blodtörstiga mord. En sann actionberättelse. Tänk att få spela Floria Tosca, att få sjunga den otroligt fascinerande huvudrollen.

Vi gjorde upp om ett möte redan på torsdag förmiddag för att se om vi kunde komma överens om arbetsformen i stort. Om vi lyckades skulle nästa steg vara, att jag tillsammans med mina kommande arbetskollegor i ensemblen utformade en detaljplan. Hur skulle vi nå vårt mål lagom till premiären i höst?

Jag hann bara lägga på luren, så ringde det igen. Nu var det London som ringde och erbjöd jobb. De ville att jag skulle komma och spela musikal i London under hösten. London. Hur lät det? Sjunga rock i föreställningen ”We will rock you” på Dominian Theatre. De sa att min röst passade strålande bra för att sjunga rock. Tung, hes och kraftfull. Det lät frestande. En ilande utmaning. Ja, rollen var ju förstås inte min än. De ville att jag skulle komma dit och göra ett sångprov först. De skulle betala för resa och uppehälle.

Jag måste bestämma mig. Skulle jag ta chansen att göra karriär utomlands? Kunde jag låta bli att säga ja till en huvudroll på Göteborgsoperan? Vilket delikat, men samtidigt en aning rysligt dilemma jag hade hamnat i.

- Titta noga på mig, sa jag till Linda när vi sågs över en fika för en stund sen, ser du att jag flyger?

- Ja du får nog akta dig du så du inte lämnar jordytan för gott, sa hon och hötte med pekfingret.

onsdag 5 oktober 2011

Arbetsstruktur

Hon sa till mig att jag måste strukturera upp mina arbetsuppgifter.

- Det går inte, manade hon, att så där hipp som happ ta det som oförhappandes råkar ligga framför dig på skrivbordet. Det blir ingen ordning då, fortsatte hon.

Upp? Tänkte jag. Är det rätt? Strukturerar man verkligen UPP något? Jag sa inget. Kände mig som om hon var min återuppståndna mamma. Inte som den femtiofemåriga kvinna jag var och som hade varit med om ett och annat under åren. Min chef var trettiofem.

- Du bör lägga upp rutiner för arbetsgången. Sen bocka av så att du inte missar något. Lägg allt i separata högar i den ordning du ska lösa uppgifterna. Förstår du vad jag menar?

Jag bet ihop käkarna och hörde hur det gnisslade i tänderna.

- Ja, jag tror det.

måndag 3 oktober 2011

Osynlig assistans

Naturen hade under natten förvandlats till is. Allt var inbäddat i bländande vit frost; bilar, hus, gatlamporna och de höga granarna på andra sidan gatan. Hon skrattade till för sig själv. Till och med mannen som hon såg komma gående på gatan nedanför hennes sovrumsfönster hade frost i skägget. Ögonbrynen var vintervita och hans annars bruna pälsmössa hade en vit bred rand längs kanten. Näsan lyste röd mitt i ansiktet.

Det var dags. Klockan var elva på söndagsförmiddagen. Hon bytte om. Längst in på kroppen ett rosablommigt underställ i ylle. Utanpå drog hon på sig mörkblå vindtät jacka och tjocka löpartights från Röhnisch. Sist snörade hon på sig sina Ice bug och satte på sig en gul- och blårandig mössa. De var inte särskilt sköna, joggingdojorna, dålig passform tyckte Emma, men nödvändiga en sådan här bister vinterdag.

Direkt när Emma kom ut på Slottsskogsgatan satte hon av mot Slottsskogen. Förbi tomma snötyngda kolonistugor. Högst upp i första långa backen stannade hon några sekunder, pustade ut. Sen kastade hon sig ut, spurtade ner för backen. Till vänster skymtade hon den isbelagda säldammen. Rakt framför sig syntes en gul fyrkantig restaurangbyggnad. Villa Belle Parc. Taggarna under sulan tog ett kraftigt tag i isen för varje steg. Hon kände sig fullständigt trygg.


- Titta! skrek en kvinna som med möda försökte ta sig uppför den isiga backen, hur gör hon?! Bara kasta sig ner för backen så där?

Emma log för sig själv och fortsatte springa. Avslöjade inget om sin osynliga assistans.

torsdag 29 september 2011

Storlek 40

Telefonsamtal måndagen den 5 september 2011:

- Jag har inget att sätta på mig. Allt i garderoben är för stort. Jag som i alla tider haft storlek 40. Möjligtvis 38 någon gång när plagget varit ovanligt stort. Nu hänger till och med storlek 36 som en oformlig säck på mig.

- Men mamma, du är alldeles för smal. Äter du inget? Vad väger du?

- 38 kg.

- Mamma, du tynar bort. Du måste äta.

- Lisa, jag äter, men den där maten jag får från hemtjänsten är ju näst intill oätbar. Blek, överkokt och utan någon som helst smak. Om jag blundar och tar en tugga, skulle det kunna vara precis vad som helst. Inte ens konsistensen på innehållet avslöjar om det är kött, fisk eller fågel. De vitaminer som eventuellt en gång funnits i ingredienserna har säkert fullkomligt tvinat bort. Puts väck.

- Stackars dig mamma. Det är klart jag följer med dig ut och handlar nya kläder. Sen följer jag med dig hem och lagar riktig husmanskost till dig. Du kan sitta i kökssoffan och underhålla mig under tiden. Låter det bra? Vad sägs om en läcker Biff á la Lindström? Med färsk nyupptagen potatis och rödvinssky?

- När kommer du?

onsdag 28 september 2011

Skräp

Vad är skräp? Sådant som jag slängt i soporna? Men om någon annan plockar upp mitt skräp ur sopcontainern och börjar använda mitt skräp, omvandlas det då till icke-skräp?

tisdag 27 september 2011

Valet fanns inte


Det fanns inget val. Ingen vilja till förändring kunde upptäckas, tvärtom. De hade tvingats konstatera att det var omöjligt att rubba den blytunga orättvisan. Det gick inte längre att stumt betrakta hur tiden gick bakåt. Hon hade bestämt sig för att göra något. För sin egen och andras skull måste hon ut och visa sin inre styrka, lojalitet och sitt mod.

Vi räds inga upplopp hade de sagt, för otrogna sabotörer känner vi ingen pardon.

När hon kom ut drogs hon genast med en stor klunga människor nerför gatan. Män och kvinnor vandrade tillsammans i armkrok. Som en enda existens rörde de sig mot centrum av staden. Alla var tysta, såg på varandra med uppspärrade ögon som utstrålade både rädsla och trots på samma gång.

Trots sireners öronbedövande tjutande kunde hon svagt uppfatta skrik och vrål från kvarteren lite längre bort. Kvinnan intill kramade hennes hand extra mycket, fångade hennes blick och mimade: Vi ska klara det tillsammans!

Hon låg på gatan. Män och kvinnor stod på knä bredvid henne. Du är skjuten, sa någon. Rör dig inte. Försök hålla ut. Blunda inte. Hjälp kommer.

Matt. Tung. Trött, så trött. Vill bara sova.

lördag 24 september 2011

Tidningsläsning


Våren 2008

Hon var djupt förälskad. När de till slut fick möjlighet att spendera en natt tillsammans och vaknade i samma säng, kändes hennes kropp alldeles sprittande. Vid frukostbordet lite senare sneglade hon på hans mörkbruna hår på bröstet och på axlarnas mjukt bulliga former. Hon ansträngde sig för att inte stirra. Tuggade i sig ostfralla utan att vara mentalt närvarande. Efteråt slog de sig ner i soffan och skulle läsa söndagstidningen. Det var en orubblig vana hon haft i många år. Att inte få läsa den lokala dagstidningen varje dag hade alltid känts fullständigt otänkbart. Den här gången fladdrade bokstäverna framför henne, hon fick ingen som helst styrsel på artiklarna. Läste samma mening om och om igen. Vibrationerna från hans varma kropp distraherade. Hon la ifrån sig tidningen, vände en aning på kroppen, mot honom. Hon mötte hans blick.

Våren 2010

Hon ville så gärna uppskatta honom. Beundra hans manlighet och hitta tillbaka till skälvningarna. Hon tog en slurk kaffe med mjölk ur den stora frukostskoppen, såg upp från tidningen och betraktade honom en stund. Han rörde sig inte, satt djupt försjunken i Göteborgspostens ekonomidel.

– Martin?

– Martin?
– Öh? sa han utan att sluta läsa.
– Martin, vill du vara så snäll och se på mig. Se mig.

fredag 23 september 2011

Gott intryck

Något känns avigt under den svarta knäkorta yllekjolen med nedsydda breda veck. Känslan är att underbyxornas resår håller på att lossna och är på väg ner över låren. Säker nu, hon känner att de befinner sig nära knäna. För att hindra trosorna från att glida ända ner och lägga sig kring hennes högklackade bordeauxröda pumps, trippar hon fram. Det blir svårare och svårare att ta nya steg framåt. Hon får vrida benen inåt, gå med knäna ihop. Det blir ohållbart. Måste lösa problemet. Känner svett klibba under armarna. Där borta på andra sidan gatan står han. Han har sett henne. Höjer handen över folkmängden till en hälsning. Tio meter ifrån varandra. Lisa stannar abrupt, släpper en aning på de hopträngda knäna, höjer högra foten, sen andra. Drar ilsnabbt av sig de vita bomullstrosorna. Han fångar hennes blick. Lisa knycklar till trosorna och trycker ner dem i sin lilla aftonväska i svart sammet. De får precis plats. Hon anar hans skarpa blick. Har han sett?

torsdag 22 september 2011

Mingel

Det är lika bra att jag erkänner direkt. Jag kan inte mingla. Kan någon berätta för mig hur jag ska göra? Jag blir fullständigt paralyserad av rädsla när jag kommer in på en fest och ett antal människor redan har formerat sig gruppvis i täta cirklar. Jag får en vision av jag betraktar klungor av ogenomträngliga tjocka och höga granar, som verkar totalt omöjliga att forcera. Vad är meningen att jag ska göra? Gå fram till en slumpvis utvald skara, knacka en av dem på axeln och fråga om jag får vara med? Jag hör i andanom hur min röst klingar kraxig och osäker. Är lösningen att komma först till festen? Åtminstone vara så tidig att det obehindrat går att glida in i en skock? Eller ska jag helt enkelt bara tacka ja till mindre, intimare fester, där alla kan sitta ner runt ett bord? Där jag hoppas kunna känna trygghet och att min röst kan fångas upp utan att jag behöver gasta högt?

måndag 19 september 2011

Jag ser

På långt håll ser jag siluetten mellan de höga träden i backen upp mot Landala kyrka. Han står bredbent alldeles framför den höga träporten till kyrkan. Vad är det för mörkt bulligt som ligger runt hans knän? Jag ser att han rör på kroppen, liksom gungar en aning neråt, sen uppåt. Jag hör att han stönar högt. Nu klarnar blicken och jag ser mannen tydligt. Det är en ung kille. Hans lite krumma ben lyser bleka och han håller ett kraftigt tag runt snoppen. Han drar kraftigt fram och tillbaka medan han oavvänt stirrar på mig. Jag blir inte rädd. Istället bubblar ett fnitter upp genom halsen och jag skyndar på stegen. Ser rakt ner i backen och drar iväg med långa steg. Jag vill inte irritera mannen i onödan

fredag 16 september 2011

Bo

Min svåger heter Bo. Bo bor i Ockelbo i Gästrikland. Ingen får kalla honom Bosse. ”Jag är ingen jäkla Bosse”, brukar han ofta utbrista i en ton som gör att alla förstår hur illa han tycker om det. Han är ofta förargad. Till exempel när Bo kör bil. Alla andra, nåja nästan alla andra, kör som drullar, menar Bo, håller sig inte i högerfilen så att han kan köra om. Han vill hålla sitt eget tempo och inte bli hindrad av långsammare förare. Det hör inte hit om de kör i laglig hastighet.

En gång blev Bo stoppad av polisen. Poliskonstaplarna påstod att de hade legat bakom honom länge och iakttagit att han hade bytt fil uppseendeväckande ofta. Kört slalom som de sa. Inte en enda gång hade Bo med blinkers visat att han ämnade ändra riktning. ”Såg du inte att vi låg bakom dig?”, frågade polisen. Det fick han erkänna att ”det gjorde jag nog inte, nej, tyvärr”, sa han och blinkade med ena ögat mot den ena av de två poliserna som råkade vara en kvinna. Flirtandet hjälpte inte Bo. Hon svarade inte ens, betraktade honom bara tyst några sekunder. ”Kan jag få se på körkortet”, sa hon sen samtidigt som hon långsamt drog fram block och penna ur innerfickan på den svarta läderjackan. Jag, som satt i baksätet, hörde hur det knarrade i lädret när hon rörde sig. Makligt tryckte hon fram spetsen på kulspetspennan i svart plast och utfärdade nogsamt en böteslapp på kr 2000.

onsdag 14 september 2011

Funderingar (om att vägleda)

Vägleda. I vilka sammanhang behöver vi vägledas? När jag ”slår upp” ordet på Wikipedias hemsida leder påfallande många referenser till texter om religion. Kristendomen ansåg (anser?) att människan behövde lotsas genom livet, både vad gäller tro och vardagligt leverne. För det första var det strängeligen förbjudet att göra Gud uppretad. Barnuppfostran med de tio budorden som rättesnöre var förstås grundläggande, äktenskapet heligt och det fanns inte annat alternativ för ett barn än att lyda sina föräldrar. Lönskaläge var absolut förbjudet.

Lönskaläge? Jag fortsätter mitt letande på Wikipedia. Det visar sig vara en typ av hor. Det fanns tre olika slags hor, nämligen just lönskaläge som innebar en sexuell förbindelse mellan två ogifta parter. Vidare fanns det enkelt hor, där bara ena parten var gift och dubbelt hor förstår ni säkert vad det innebar. Jag fortsätter att läsa om straffen som utmättes för otukt . Ett dunkelt illamående stiger upp genom kroppen, halsen blir trång. Jag måste sluta läsa. Frågan dyker upp i min hjärna. Vem vägledde egentligen de makthavare som bestämde och utförde vedergällningarna? Vem kontrollerade att de styrande levde ”rätt”?

Än sämre mår jag, när jag tänker på att liknande och till och med mycket vidrigare bestämmelser kring tvåsamhet fortfarande idag är vardag för många runt om i vår värld.

måndag 12 september 2011

Hon gick över gränsen (forts på texten om Rosalind Franklin)


Året var 1962.
Det kom så lägligt, precis som om de på något oförklarligt sätt hade haft med saken att göra. Crick, Wilkins och Watson var visserligen pragmatiska från späd ålder, alla tre, men sådan inverkan var inte möjlig. Det förstod de. De var ju sanna vetenskapsmän och därför kloka och förnuftiga individer.

Hemligheten skulle nu näppeligen upptäckas. Wilkins hade stulit hennes exklusiva foto som låg i en låst låda på hennes laboratorium. Hon hade fångat ett DNA på bild. Det var inte svårt att få upp skrivbordslådans skrangliga lås, nappa tag i det och gömma det i innerfickan på kavajen. Städerskan hade sett honom när han gick ut från rummet, men att han befann sig där var inget underligt för henne. Och vad skulle hon förresten säga? Och till vem?

Nobelpriset i medicin skulle snart bokstavligen ligga i deras händer. Nobelpriset för upptäckten av DNA. Enligt reglerna kunde högst tre personer dela på priset. Nu löste Rosalind Franklin dilemmat själv. Hon hade gått över till andra sidan, dött i cancer några år tidigare och kunde inte längre blotta dem. Och bestämmelserna sa dessutom att en död person inte kunde få priset.

Överenskommelsen att aldrig nämna Rosalind Franklins betydelse i sammanhanget var ett tyst avtal. Pakten fanns där likväl, i tryggt förvar, hos Crick, Wilkins och Watson.

torsdag 8 september 2011

Rosalind

Det var tidigt på våren, en tisdag år 1953. Rosalind lyfte på huvudet och såg ut genom det höga fönstret med blyinfattningar längst upp. Himlen var mörk, det regnade ymnigt och hon såg hur trädgrenarna svängde kraftigt i vinden. Magen kurrade, hon slängde en blick på armbandsklockan. Hög tid för lunch. Som vanligt hade hon glömt bort tiden. Hon gled ner från den höga laboratoriepallen, slätade till sin smårutiga grå bomullsklänning framtill och tittade sig omkring i labbet. Tomt, kollegorna hade gått utan att kommunicera med henne. Rosalind hade varit så fördjupad av sitt arbete att hon inte märkt när de lämnade lokalen. De tyckte förstås att det var onödigt att säga något, eftersom hon ändå inte kunde följa med, tänkte hon. Idag gick det inte att ta med sig den medhavda lunchen ut i universitetsparken. För kallt och regnigt. Kanske skulle hon ta med sig en stol och sätta sig i korridoren? Ibland kändes det helt nödvändigt att byta miljö. Då dög till och med korridoren.

Om det inte varit för att det var hennes engagerat omsorgsfulla arbete som underlättat upptäckten, skulle hon för länge sen tagit sina pinaler och lämnat universitetet för gott. Men det var så fascinerande, upptäckten av DNA. Rosalind hade antagit att nu… nu äntligen, skulle hon bli erkänd som den framstående vetenskapare hon var, en forskare bland andra vetenskapsmän med stort inflytande. Det blev aldrig så.

Text inspirerad av Rosalind Franklins öde, om en liten detalj som fastnade i min hjärna: som varande kvinna fick hon inte vistas i universitetets matsal, det universitet som var hennes arbetsplats.

onsdag 7 september 2011

Lisas satsning

Efter tio år som ekonomiansvarig på Proforma Förvaltnings AB var Lisa fullständigt uttråkad. På morgnarna var stegen från busshållplatsen till företagets port lika skoningslöst tunga som huvudet var kyligt ekande tomt. Hon tryckte sakta ner varje bokstav och siffra på tangentbordet, en i taget, det var helt omöjligt att genomföra arbetsuppgifterna effektivt. Hösten genomled hon på något oförklarligt sätt. December och julen kom.

- Vad är det här? frågade hon och betraktade det stora bruna kuvertet som låg i henne knä.
- Min julklapp till dig älskling.

Lisa tvingande in pekfingret i den lilla vrån utan lim på överdelen av kuvertet och drog hårt. Tog fram ett vitt papper med svart och röd stor text.

- Tack för din anmälan till vår kurs i deckarskrivande, läste hon sakta. Men, tack älskling, vad spännande.
- Ja, jag tyckte det verkade som du behövde lite stimulans och du är ju så bra på att skriva texter, det vet jag redan. Kanske är skrivande något att satsa på för dig, vem vet?

Under kursens gång började deltagarna på var sin kriminalroman. Det var det roligaste hon hade gjort på hur många år som helst. Det var det här hon ville, SKULLE, göra! Ett år senare satt hon med ett färdigt manus. Hon kallade boken ”Soloballerinan”, den handlade om en ung kvinna som hittas död i sitt kök i Hällevadsholm. Lisas egen födelseort. En kvinnlig polis får ta hand om fallet.

Lisa formulerade ett kort och kärnfullt följebrev, där hon kortfattat sammanfattade handlingen i boken och berättade lite om sig själv . Det blev de stora kända förlagen som hon skickade sitt manus till. Att hon vågade? En dag ringde det i mobilen. Ett 08-nummer. Hjärtat bankade till.

- Det här är från Bonniers förlag. Vi är intresserade av din bok. Om du vill kör vi. Blir det den succé vi tror, vill vi att du gör en hel serie om polisen från Hällevadsholm.

Dagen därpå gick Lisa raka vägen in till chefen på Proforma Förvaltnings AB och sa upp sig.

tisdag 6 september 2011

Bekymrad

Hon känner sig ideligen osäker på andra människor. Är dessa individer så vänliga som de verkar eller framför de en väl inövad akt? De där som alltid har uppdragna mungipor? Kanske sätter de på sig en mask gjord av transparent gummi och med tilltalande drag, innan de går hemifrån. Förklädnaden gör att de ser lugna och harmoniska ut på utsidan, medan det egentligen blåser orkan i deras inre.

Hennes känslotentakler letar sig långt ut och anar ett skådespel. Det är tröttsamt att känna så mycket. En ständig mental prövning att hela dagarna gå omkring och undra ”gillar han inte mig eftersom han inte svarar på tilltal?” eller ”varför ser hon på mig så där konstigt, ser jag underlig ut?”. Det hade varit mycket skönare att inte vara så sensibel för andra människors vibrationer. Hon är avundsjuk på alla som kan gå genom livet och inte låter sig påverkas. Finns det sådana förresten? Eller låtsas de bara?

lördag 3 september 2011

På vischan (om ett fordon)


Det är bilen som gör att hon aldrig blir en del av gemenskapen. En högfärdig stadsbo ovan vid hur det går till på landet, kommer hon alltid att vara enligt byborna eftersom hon kör omkring i en BMW. Trots att hon har bott i samhället i lika många år som bilen är gammal. En väl bibehållen himmelsblå BMW 328i, årsmodell 1996. För här kör man Volvo, med blek och matt röd eller orange lack och med rost i dörrarna. Eller annars tar man traktorn upp till affären. Ofta ser hon ett antal traktorer med enormt stora däck stå parkerade utanför. Hon noterar att alla är nya och i blänkande tomatröd eller klarblå färg.

torsdag 1 september 2011

Hösttecken

Natten orkar inte längre hålla kvar dagens milda värme. Sex grader plus klockan sju. Morgonen är klar, en gnistrande blå himmel tvingar mig att kisa. Jag öppnar munnen, drar in ett långt andetag sensommarsval luft. I samma ögonblick sköljer en känsla av saknad över mig, det gör ont i magen. Så långt till nästa sommar. Så många dagar och nätter ska passera innan jag åter får möjlighet att ta en simtur i havet. Att efteråt med lätta steg gå fram till duschen som står uppställd på höjden ovanför sandstranden. Låta soluppvärmt duschvatten skölja av stickande torrt salt från min solmätta kropp.

onsdag 31 augusti 2011

Han tog språnget

Äntligen. Han betraktade sina händer. Så många år hade för snabbt runnit bort, strilat mellan hans fingrar. Schemalagda rutiner. Upp klockan halv sju varje morgon. Han vaknade aldrig före väckarklockan. Även om han på senare år bytt ut klockans skrällande mot mobilens varsamma spröda klocksignal, kändes det som hela kroppen genomfors av ilande elstötar. Väl inne i duschens heta vattenstrålar, han avskydde kalla duschar, började hans muskler, nerver och ligament så sakteliga att mjukas upp och hjärnan verkade hitta mer observerande banor. Det var som om han under natten sjönk ner i en djup depression som han varje morgon mödosamt måste ta sig igenom. På kvällen i säng före tio på kvällen för att orka.

Alltihop var en ren och skär tillfällighet. Precis när han slukat sista tuggan fullkornspasta med inhandlad färdig tomatpesto på burk, som han åt sittandes framför TV:n, kom inslaget. Vilken kanal eller program det var kunde han inte påminna sig, men det var oväsentligt. Ett långt reportage om en kvinna som arbetade med akvarellmålning. Ett ljus tändes inom honom. Kunde inte vänta, han tog ett språng upp ur soffan, startade PC:n, väntade otåligt. Varför tog det så lång tid för datorn att komma upp i varv? Han googlade. Det fanns kurser på Sannaskolan, bara runt hörnet från hans hyreslägenhet på hörnet Godhemsgatan/Slottsskogsgatan i Majorna.

Han gjorde aldrig skisser först. Planen för hur han skulle måla fanns alltid inom honom. Att hålla den i handen, den kraftiga penseln med hår från röd mård, var hänförande. Det vita pappret, fortfarande oskyldigt rent, låg på bordet. Han doppade penseln i blå/grön vattenfärg, drog med penseln över pappret och betraktade hur det absorberade färgen. Först ljusa kulörer sen allt mörkare toner. Ibland satt han uppe hela natten, glömde bort tiden. Glömde att han borde vara trött. På morgnarna väcktes han fortfarande av mobilens klagan, men trots dåsigheten gjorde hans längtan till kvällens hantverk att steget upp ur sängen var helt annorlunda. Lättare.

måndag 29 augusti 2011

Hennes genombrott


Hennes genombrott kom samtidigt med att själen kraschade fullständigt. Egentligen är säkert termen genombrott i själssammanhang helt galen. Det skedde inte alls abrupt utan det tog flera år att komma tillbaka. Men skrällen blev vändpunkten. I samma ögonblick som sammanbrottet skedde övergick det till att vara ett genombrott. Så enkelt och otvivelaktigt sanningsenligt.

torsdag 25 augusti 2011

Hennes fall

Hon föll tungt. Riktigt duktigt klumpig kände hon sig. Den gracilitet som hon alltid trott att hon hade ett stort mått av föreföll fullständigt försvunnen. Stora kallsupar med dyigt grumligt insjövatten gjorde att hennes huvud nästan exploderade och frustande som en flodhäst klöv hon vattenytan. Omtumlad och yr landade hennes ögon på den skara människor som befann sig på träbryggan ovanför henne. Alla stod en aning hukade med händerna på knäna, böjda över kanten på bryggan. Med stora runda ögon betraktade de henne.

- Hur gick det? Balansen var kanske så där, eller vad tycker du själv?

fredag 19 augusti 2011

M-ord


Mun
Man
Margareta
Maj
Make

Hon var hans maka. De gifte sig i maj 2004 i en pytteliten kyrka i närheten av Vitemölla fiskesamhälle på Österlen. Under hela vigselceremonin sneglade hon åt sidan, upp på Håkan, kunde inte låta bli. När det var dags för äktenskapslöften vände hon sig helt mot honom och såg hur hans mun öppnade sig. Hon stirrade fascinerat på hans läppar. De hade samma färg som ljust röda bigarråer. Klart och tydligt sa han: JA.

- Nu är ni tu ett, sa hennes pappa senare under bröllopsmiddagen. Nu är ni äkta makar.

Vi tu ett? tänkte hon, nej det blir vi aldrig. Jag kommer alltid att vara Margareta, en egen suverän individ.

Hon kallade aldrig Håkan sin make. Det var helt omöjligt. Ordet make kändes främmande att uttala. Så sa gifta kvinnor när hon var liten flicka: min äkta make, eller min äkta hälft. Äkta? Vad menades med det?

Ibland tänkte hon att hon och Håkan bara lekte att de var gifta. Lekte att de var vuxna. Precis så som hon gjorde när hon sex år och hon och hennes kompisar höll på med låtsasleken ”mamma, pappa, barn”. Så kanske många kände, men ingen vågade säga högt? funderade hon.

- Ja men kan du inte säga din man då, istället för din make? frågade en vän.
- Min man, sa Margareta långsamt och med eftertryck. Nej, fortsatte hon efter en stunds tystnad, jag kommer alltid att prata om honom som Håkan, det är ju det han heter, eller hur?
- Men om någon frågar om du har en make, vad säger du då?
- Jag säger förstås att, ja, Håkan Olofsson och jag är gifta. Det är Håkan och jag. Men min är han inte.

torsdag 18 augusti 2011

Skogen

Min barndom är sjumilaskogarnas. Jag växte upp i ett genuint brukssamhälle i Bergslagen. Det var ett starkt segregerat samhälle, där platsen i hierarkin avgjorde var du bodde. En gång råkade jag befinna mig i tobaksaffären nere i centrum samtidigt med fru Överingenjör och samhällets sopåkare. En fryntlig äldre man i blå overall och med rödblommiga runda kinder. Jag betraktade hur den fina damen höll för näsan och flyttade sig en bit bort från mannen.

Det var även skillnad på tjänsteman och tjänsteman. En, som det kallades högre tjänsteman, bodde högre upp i backen, närmre skogen än lägre tjänstemän.

Min familj hade relativt nära till skogsområdet. På försommaren gick jag och mamma längs den nedlagda smalspåriga järnvägen. Vi visste precis var vi skulle vika av in i skogen, gå några hundra meter och där öppnade sig en glänta med ljuvligt doftande skira liljekonvaljer.

På vintern var det alltid snö. På smala löparskidor, mörkblå anoraker och på nyfallen tung snö banade vi oss väg genom skogen. Några i förväg iordninggjorda spår fanns inte. Det var ingen sport, förresten. In mellan och bland snötyngda och så höga och kraftiga granar att när vi stannade för att äta varsin medhavd apelsin, kunde vi enbart urskilja tunna strimmor av himlen. Oftast var det pappa och jag. Vi gjorde alltid två parallella skidspår så att vi kunde tävla mot varandra, sen, när vi körde tillbaka hem. Jag vann aldrig. Det stör mig fortfarande, så många år efteråt, när jag tänker på det. Att han inte lät mig vinna en enda gång.

måndag 15 augusti 2011

Stavningsövning


Han reste sig tungt, stödde sig på bordskanten med högerhanden när han rundade katedern och ställde sig bredvid med händerna i byxfickorna. Iklädd ljust beige chinos, röd- och blårutig flanellskjorta och kraftiga kängor i samma färg som byxorna gav han intryck av att vara på väg ut på jakt. Hans glasartat ljusgrå ögon, med pupiller som knappt kunde skönjas, fixerade hennes blå. Lisa kände hur hon stirrade in i hans ögon utan att kunna blinka.

- Schanger, Lisa, schanger. Hur stavar du till schanger?
- Schanger, sa hon sakta och hörde hur rösten skälvde lite.

Jäkla skit, tänkte hon, jäkla gubbe.

- Jag vet nog inte vad det är.
- Nog? Vet du eller vet du inte? Schanger. Som i stilart, sort, art, område. Behöver du fler synonymer?

- Nej.
- Nå?
- Kan inte.

Han vände på stället som om det var en militärövning, tog två långa kraftiga kliv fram till whiteboardtavlan och skrev med stora bokstäver:

GENRE GENRE GENRE

- Lisa, skriver du?

söndag 14 augusti 2011

Heligt




Den heliga anden
min egen livskraft
är en kraft full av liv

Mitt liv

Min andning
blåser liv
mättas med luft och vind

Jag är levande

fredag 12 augusti 2011

Kontoret (om gemenskap)

Hon fick inte vara med. Det var inget någon sa högt. De gjorde det fullständigt odiskutabelt klart för henne ändå. De kunde lika gärna ha lagt upp ett gällt vrål rakt in i hennes ansikte ”Du får inte vara med!”. Hon såg det framför sig, hur de med uppspärrade ögon skulle utbrista: ”Men vaddå?! Det har jag aldrig sagt!” eller ”Jag förstår inte vad du menar.”. Ibland uppbådade hon så mycket mod att hon vågade göra nya försök. Det slutade med att hon gick tillbaka sitt skrivbord, hårt damp ner på stolen, stirrade in i den blänkande skärmen samtidigt som hon med stela fingrar ihärdigt knappade på tangentbordet.

- Kan vi inte åka till sushikrogen på Prinsgatan och äta lunch idag? frågade hon .
- Neej, jag har mat med mig.
- Neej, jag har inte råd just nu.
- Neej, jag ska äta stor middag ikväll, jag tar en macka.

En gång såg hon Eva och Anna ta på sig sina jackor, båda hade likadana mörkblå linnekavajer från Esprit och sen snabbt försvinna ut. Tjugo minuter senare såg hon Evas svarta Toyota Landcruiser svänga in på parkeringen. In på kontoret kom de gående med stora vita plastkassar i händerna.

- Skulle du ha? Ja, men vi är så vana vid att du alltid har mat med dig, förstår du.

Det var kallat till möte med Verkställande Direktören på företaget. Det skulle informeras om årets resultat och planer för framtiden. Klockan 1330 i aulan.

- Men, ska vi inte gå nu? frågade hon när klockan var två minuter i halv två, det börjar bli sent.
- Snart.

En minut senare gick hon ensam. Hon hann bara sätta sig ner i en av stolsraderna, som sluttade en aning neråt mot podiet där han redan stod och väntade bakom talarstolen, när kollegorna steg in. Hon sneglade lite försiktigt bakåt. De satte sig i en annan rad, längre bak.

onsdag 10 augusti 2011

Lånad tid

Nyfiken som hon var tyckte hon om att bli framrullad till fönstret varje morgon efter frukost. Först hon, verkade personalen tänka, sen hjälper vi alla de andra. Alltid hon först. Varför visste hon inte. Hon har aldrig krävt någonting. Aldrig någonsin i hela sitt liv.

Utsikten var vacker, helt enkelt bedårande, med Kasebosjön i bakgrunden, dungar med smäckra björkar i förgrunden och en välklippt gräsmatta som sluttade ner mot vattnet. Dessutom kunde hon hålla uppsikt över alla som kom och gick. Det var därför hon såg Karl-Owe komma. Hon stirrade på hans satta gestalt när han med lite lätt vaggande gång långsamt traskade längs grusgången upp till huset. Det tunna grånade håret fladdrade en aning i vinden. Hade han inte blivit rundare om kinderna? Han höjde aldrig huvudet för att titta upp mot det fönster som han visste var hennes. Hur länge sen var det? Hon räknade på fingrarna. Tre månader. Dörren öppnades och där stod han, Karl-Owe.

- Karl-Owe, så du är här? frågade hon utan att hälsa först. Det var länge sen.
- Ja, du vet hur det är. Jag vill hälsa på dig oftare, men jag har för mycket att göra. Familjen, jobbet och så. Du vet hur det är, upprepade han.
- Nej, det vet jag inte. Jag har hur mycket tid som helst, sa hon och svepte med armen framför sig. Du kanske vill låna lite tid av mig?
- Mamma, skoja inte.
- Jag skojar inte. Jag vet inte varför, men jag tror inte på dig.
- Vad då inte tror på mig?
- Om du verkligen ville, skulle du kunna komma hit oftare.
- Glöm det nu, mamma. Var glad att jag här nu, sa Karl-Owe samtidigt som han gick fram till hennes rullstol, ska vi inte gå ut nu så du får känna lite försommarluft?
- Jo tack, sa hon och kände hur den tidigare känslan av frustration svepte bort, ut ur hennes ansträngda hjärna.

Min son är här, tänkte hon samtidigt som hon kände en djup suck dra genom kroppen, njut av stunden.

tisdag 9 augusti 2011

Ironi (om att håna)

Kolsva, lördagen den 5 juni 1965

Det regnar ute. Vi är på promenad, min pappa och jag. Varför kommer jag inte ihåg. Kanske var vi på väg för att handla något i Kolsva Handel åt min mamma. Hon hade säkert glömt någon viktig ingrediens till vaniljbullarna hon alltid bakade på lördagar. Vi var bägge iklädda mörkblå regnrockar med sydväst i samma färg. Jag hade röda gummistövlar och pappa svarta. Han tittar ner på mig med stadiga klarblå ögon, pekar lite längre fram på den regnvåta gatan och säger:

- Trampa nu rakt ner i den stora vattenpölen där borta. Och stänk ner dig ordentligt.

Jag vet att han inte skulle uppskatta något svar tillbaka så jag säger inget, fast jag vill. Jag vågar inte.

Jag påminner mig ett annat tillfälle. Jag är på väg in i hans, för det är verkligen min pappas och ingen annans, mörkblå Volvo Amazon Combi. På ungars vis slänger jag mig in i baksätet och drar snabbt igen dörren.

- Ska du tvunget försöka få ut bildörren på andra sidan eftersom du slungar igen den? hör jag en skarp röst från framsätet.

Inte heller den här gången svarar jag. Kryper ihop i baksätet och stirrar tyst på pappas smala nacke.

fredag 5 augusti 2011

Rosa attribut

Hon klädde sig alltid i rosa. Min granne i lägenheten under mig. En total rosa uppenbarelse var hon. Från hårbandet, slingorna i håret, det rosalysande läppstiftet, den koketta linnedräkten, de glittriga strumporna till de knallrosa högklackade pumpsen. Och axelremsväskan i rosenskimrande krokodilpräglat skinn. Det såg ut som skinn i alla fall. Hela hon var som ett rosafärgat ulligt moln.

Under min dagliga frukostrutin, hallon- och blåbärsyoghurt med ekologisk müsli och Göteborgsposten, råkade jag ofta få syn på henne från mitt köksfönster. Jag kunde inte låta bli att stirra och undra vart hon var på väg. Vilken typ av jobb hade hon? Säkert något konstnärligt och kreativt. Det var nog hennes kraftfulla attribut som gav mig det intrycket.

Några gånger hade jag gått ner på gården, stått halvt om halvt bakom en bred rododendronbuske och i smyg kikat upp i hennes fönster. Där hängde förstås rosarutiga gardiner. Tyvärr gick det inte att se längre in i lägenheten.
Jag fantiserade om anledningen till hennes rosagnistrande tillvaro. Skulle det symbolisera en skir, spröd personlighet? Kanske ville hon utstråla en önskan om beskydd från en muskelstark robust man. En sådan som jag. Är det möjligt att ställa en sådan fråga till en granne som jag bara har tjingat på några gånger i trapphuset? Jag måste nog, är så nyfiken.

torsdag 4 augusti 2011

Vems ansvar var det?

- Mamma! Ska vi inte åka till djuraffären snart?
- Senare.
- Men du lovade att det skulle bli snart.
- Ja just det, lilla du, snart var rätta ordet. Vi väntar på din faster, förstår du. Det är hon som känner till var affären ligger. Elsas Zoo heter butiken förresten. Den ligger i Kungsladugård.
- Men, mamma, kommer inte faster snart då? Jag vill ha min hamster NU!
- Titta! ropade mamma Eva, där kommer hon ju!

Ebba vände så kvickt på huvudet att hennes tunna solblekta hår svängde som en nylongardin i luftdrag. Hon slängde en blick ut genom köksfönstret. Sekunden efter kastade sig Ebba ner från köksstolen, tog några skutt ut i hallen, slängde upp ytterdörren, hon stängde den inte efter sig. Ebba sprang nerför trapporna för att möta sin faster Britt.

- Äntligen!
- Jaså, är jag efterlängtad? frågade Britt samtidigt som hon satte sig på huk så att hon kom i samma höjd som Ebba.

Med högerhanden smekte hon Ebba över hennes runda rosiga kind.

- Ska vi åka på en gång? I din bil? Snälla!
- Ja det är klart.

Tio minuter senare rattade Britt sin svarta Saab 9000 rakt genom Mariaplans rondell och svängde höger in på Kungsladugårdsgatan.

- Här ska det vara i närheten, sa Britt, vi parkerar bilen och går resten. Det är inte långt.

Eva och Britt gick på var sin sida om Ebba. De höll henne stadigt i varsin hand. Britt höjde huvudet och sträckte upp armen.

- Här. Här är det. Där ska det vara, sa hon och pekade på en ödetomt.
- Där? Men där är ju bara en grusplan. Det ser ut som om huset är rivet, tycker jag.
- Men, jag vet att det är här. Det ska vara här. Elsas Zoo stod det på en stor skylt i blå och röd neon på väggen.
- Vi kan i alla fall konstatera att här är den inte kvar längre, sa Eva och log ett lite snett leende och neonet har antagligen gått upp i rök.
- Men, kära nån, känner de inget ansvar, bara riva huset så där utan att säga till?

fredag 29 juli 2011

Hans händer

Min pappa har varit död i trettioett år. Jag glömmer aldrig hans händer. Så fascinerande graciöst formade, lätt solbrända med perfekt formade nagelovaler. Han var noga med att alltid hålla sina naglar exakt lagom långa för en distinkt man. Min pappa hade mörkbrunt huvudhår, men de tunna hårfjunen på händerna hade samma färg som havre.

Jag längtade efter att få uppleva hur det kändes att stryka över hans händer, lätt krama de mjuka eleganta fingrarna.

Det hände aldrig.

onsdag 27 juli 2011

Sibyllas och Hasses investering

Hon la armarna runt knäna, kurade ihop sig som en boll i sängen. I gemensamma dubbelsängen. Deras dyrbara käraste ägodel och det allra första inköpet de gjort tillsammans. Oj, vad de hade provat, fnittrat och skrattat högt medan de i smyg hoppade och studsade i olika sängar. En gång på Hästens sängkläders butik på Wasagatan tog säljaren dem mitt i gärningen.

- Men, vad är det här? sa han, är ni vuxna, eller vad? Förstör ni sängen måste ni köpa just den här, bara så ni vet, la ha till men kunde inte låta bli att le en aning.

Det hade varit en investering, de var ense om det. Hon gungade till en aning med kroppen. Sängen kändes fortfarande lika stabil som när den var ny. Sibylla stirrade upp i taket i vit pärlspont. Varje morgon låg hon kvar i sängen en stund och tittade upp på de ljusa tiljorna. Några minuters kontemplation.
När förändrades allt? Det hade kommit gradvis, insåg hon. Ingen dramatiskt laddad allvarlig händelse. Det var inte bara Hasse, utan allt i livet. Misslyckat. HON var misslyckad. Värdelöst jobb, för små bröst, för degig mage, för tunt hår, kasst förhållande. Hasses knastertorra kommentar i går kväll dånade i huvudet:

- Jag som har sett äktenskapet med dig som mitt livs investering.

fredag 22 juli 2011

Elsmarie

Det var några år sen nu. Fortfarande gör hennes ord ont. Jag var så glad att jag äntligen hade fått jobb. Inget avancerat arbete som krävde fina utbildningar på universitet eller högskola. Efter gymnasiet flyttade jag till Uppsala och började studera pedagogik, men tyckte att det var så tråkigt och oinspirerande att jag hoppade av redan efter en termin. Med en suck av lättnad drog jag upp den tunga porten till Uppsala universitet och släntrade ner för trappen med fjädrande steg. Istället flyttade jag tillbaka hem till mina föräldrar som bodde i Vetterslund i Västerås och gick en tvåårs eftergymnasial utbildning till kontorsadministratör på Carlforsska skolan.

Jag hade föreställt mig att det skulle vara lätt att få jobb på kontor. Så var det inte alls. Jag skickade säkert femtio ansökningar innan jag fick napp. Det var nervöst att gå på sin första intervju. Jag fick bra kontakt med chefen. Kände när våra ögon möttes att vi gillade varandra och redan vid första mötet skakade vi hand och gjorde upp om att jag skulle börja följande måndag.

Jag sträckte extra mycket på kroppen när jag klev upp på bussen hem. Jobb! Jag hade fått jobb! Nu kunde jag flytta hemifrån. Väl hemma ringde telefonen. Det var Elsmarie. Vi hade känt varandra sen 10-årsåldern, men inte hört av varandra sen jag flyttade från Uppsala. Hon var snart färdig sociolog, det visste jag.

- Vad gör du nu för tiden? frågade hon.
- Elsmarie! ropade jag, jag har fått jobb!
- Har du? Gratulerar! Vad är det för jobb?
- Som administrativ assistent på Transportkompaniet.
- Administratör? Jaha, så nu är du en sån där kontorsråtta då?

torsdag 21 juli 2011

Lisas envishet (om hastighet)

Hon hade alltid, så länge hon kunde minnas, velat lära sig sporten, men vem skulle kunna bli hennes mentor? Ingen förstod hennes intresse. Nej, tvärtom, de flesta tyckte hon var galen som ville satsa på gång.

- Gång av alla möjliga sporter som finns, sa hennes pappa, måste du välja just den?

- Ja, vadå? Vad har du emot gång som idrott?

- Ja, men lilla Lisa, ser du inte hur fult det är? Sport ska vara snyggt att titta på för åskådarna. En njutning att kolla. Som Usain Bolt, när han springer. Det är vad jag kallar praktfullt.

- Det är för att du inte har förmågan att se skönheten i gångtekniken.

- Nej, jag gör verkligen inte det. Jag tycker bara det ser skämmigt ut. Det ser ut som de har ont. Som om höfterna håller på att gå sönder. För att inte tala om att fötterna ser ut som de ska gå av vid anklarna. Jag blir nervös, sitter bara och hoppas att de ska börja springa istället. Så jag blir lugn, men det gör de aldrig.

Trots alla förmaningar vågade hon. Envist. Lisa tog kontakt med Svenska Gång- och Vandrarförbundet och läste allt hon kom åt om sporten. Började träna och coacha sig själv. Ensam cyklade hon till Slottsskogsvallen hela vägen genom sta’n från hemmet i Lunden. Det spelade ingen roll om det regnade och blåste, träna skulle hon. Varenda dag.

Ensam bland alla snabblöpare tränade hon gång på de svarta kolstubbsbanorna. Runt, runt gick hon med kraftiga steg, höga armbågar och svängande höfter. Hon blev snabbt bättre. Det kändes lätt, som om hennes kropp var specialgjord för gång. Men det var inte förrän hon kontaktade Jane Saville som tiderna märkbart förändrades. Jane Saville som gjort 1:27:44 på tvåmilen för kvinnor. Vilken tjej!

Första gången hon stod på startlinjen i en stor tävling, SM i Växjö, fladdrade det i magen av förväntan och nervositet. Hon kom snabbt iväg i starten, låg lite bakom tätfältet. Halvvägs fick syn på pappa, som stod vid vägkanten. Hon drog med handen över svetten som satt i ögonen. Såg hon rätt? Hade han åkt till Växjö för att se henne? Han vinkade med bägge armarna och ropade:

- Heja Lisa!

En timme senare närmade hon sig mål, låren var som blytunga ekstockar, men hon stretade på. Hon vann inte, men persade med tre minuter. Tre minuter!

onsdag 20 juli 2011

Holgers badbyxor

Tarzanbadbyxor. Holger hade leopardmönstrade tangashorts på sig. Minimala som bara täckte det mest intima. Jag undrade hur länge Holger hade haft de i sin ägo? Jag kommer ihåg leopardmönstrade badbyxor från min barndom på sextiotalet. De kallades Tarzanbadbyxor. Kanske Holger inhandlade sina redan då? De såg faktiskt lite nötta ut i färgen, som en bleknad leopard. För nu fanns det väl inga i affärerna?

Jag tyckte redan som liten flicka att de var frånstötande. Jag såg mer av pojkars kroppar än jag ville se, avslöjade i högre grad än de dolde. Men jag misstänkte att det var av just den anledningen som Holger drog på sig sina i morse. Inte bara för att solen lyste från en klarblå himmel.

Jag betraktade honom där han kom gående på skogsvägen utanför vår stuga. Varför gick han förbi oss just nu och näst intill naken? Ville han visa upp sin brunbrända kropp? Ville han att jag skulle se honom och tycka att han var tilldragande?

Han försvann bakom häcken. Bort från min åsyn. Vad hände? Jag tog ett långt skutt nerför verandatrappen, klev ut på gräsmattan och gick fram till häcken. Jag sträckte på halsen och kikade över. Holger låg raklång på magen i gruset. Badbyxorna hade halkat ner så jag såg hans lysande vita skinkor.

- Jag snavade, förklarade han med dov röst medan han drog i byxorna med högerhanden och samtidigt försökte resa sig upp, måste ha legat en sten i vägen.

tisdag 19 juli 2011

Bruset

Konstant, utan uppehåll hör jag hennes röst. Hon ändrar aldrig röstläge. Höjer aldrig rösten, sänker den inte. I mitt huvud förvandlas stämman till ett ständigt ihållande brus, ett ordrikt malande med ett och samma mässande tonfall.

Efter en stund förvandlas orden till stiletter som skär in i min hjärna, som rakbladsvassa stick. Det värker intensivt under hjässans tunna skinn. Jag inser att trots hennes ordrikhet uppfattar jag inte ett enda ord. Vad pratar hon om? Jag har inte den blekaste aning.

måndag 18 juli 2011

Skulle hon vägra?

Hon måste ha varit helt galen. Varför, varför hade hon bestämt sig för att gå på en blind date? Vem vet, han kanske visade sig vara en sinnesrubbad psychotyp? Tänk om han tvingade henne att göra något hon inte ville? Att vägra var ingen idé. Vid den tidpunkten var det nog redan kört. Hon med sina etthundrasextio centimeter och femtiotre kilo skulle inte ha en chans. Han kunde slänga iväg henne som om hon varit en vante om han ville. Fast, det var ju därför hon valt att träffa honom på ett café. Ett stort populärt café, mitt inne i centrum. Fullt med folk. Var det bra, förresten? Mycket folk. Tänk om någon hon kände fick syn på henne med en främmande karl? Gjorde väl inget om han visade sig vara snygg, förstås. Men annars? Nej, vilken mardröm om hon satt där med ett monster till man när Pernilla fick ögonen på henne, banade sig väg fram till deras bord och ville bli presenterad. Jäklar. Vilken mardröm. De fick helt enkelt sätta sig allra längst in i lokalen, där hon hade bra uppsikt. För nyfiken var hon. Kunde inte låta bli. Det kittlade i magen. Kanske, kanske skulle det bli ett jättenapp. Var det han? Han den långe mörke, där precis intill porten. Det måste vara han. Han stirrade lite för mycket för att det skulle kännas bekvämt. Men han såg snäll ut. Hon tog några steg mot honom för att kunna möta hans blick på nära håll.

fredag 15 juli 2011

Fanns det ett samband?

Limegrönt fint tunt thaisiden. De hade varit och köpt tyget tillsammans. Han ville vara med och bestämma och välja. Det var nog ovanligt, trodde hon, att brudgummen engagerade sig i brudens klänning. Ofta hade hon lyssnat till väninnor där alla hade varit fullständigt överens om att han absolut inte skulle få se bruden förrän framme vid altaret. Så dumt, hade hon tänkt men inte sagt något högt, vi två är ett team som vill göra allt tillsammans. Gemensamt komma överens om hur brudens klänning ska se ut och även brudgummens klädsel, naturligtvis. De började med att släpa hem tjocka tunga modekataloger som de fick låna av damskräddaren. Bläddrade, kollade hundratals klänningar och letade efter en lämplig modell.

Till slut hittade de en ärmlös kort slank modell med en liten piffig kineskrage. Perfekt. Den skulle passa både bruden och tyget.

Besöken hos skräddaren blev många. Klänningen måste passa in i minsta detalj. Till slut var de nöjda alla tre och överraskade blev paret när det visade sig att skräddaren, utan att de tu visste om det, hade sytt en strutformad liten väska i samma tyg till bruden och en slips till brudgummen.

De var mycket lyckliga. Vigseln genomfördes i en liten vitrappad typisk skånsk kyrka, för länge sen byggd på en av Brösarps backar. Utsikten var vidunderligt vidsträckt över havet. Kyrkans inre var utsmyckat med uråldriga tak- och väggmålningar vars färger blivit blekta av flera århundradens solljus som sipprat in mellan de höga blyinfattade kyrkfönstren.

Efter ceremonin förseddes klänningen omsorgsfullt med ett skydd i vit tjock plast, dragkedjan drogs upp och den hängdes in i garderoben. Där hittade hon den en dag flera år senare när hon av någon anledning rotade längst in. Hon sjönk ner på golvet. Hur kunde hon glömma bort klänningen? Just den klänningen. Varför hade hon bara använt den en enda gång i samband med bröllopet? Och sen aldrig mer.

torsdag 14 juli 2011

La'gårdskarln

Min farfar var bonde. Tillsammans med sin bror arrenderade han Bernshammars herrgårds jordbruk under många år. Jag och mina syskon tillbringade många sköna somrar med att bada i Hedströmmens iskalla forsar, gömma oss i höstackar, mata höns och reta tjuren. La’gårdskarln på gården var en riktig stofil. Vi tyckte han var konstig och vi var en aning rädda för honom, men mest nyfikna. David hette han, men vi pratade alltid om honom som la’gårdskarln. Han var liten till växten, inte mycket längre än vi som var barn. Dessutom klev han omkring i tre nummer för stora gummistövlar som gjorde att intrycket av honom blev än mer kortväxt. Stövlarna hade han på sig i alla väder, heta som kyligt regniga dagar. Varma sommardagar tog han dock av sig den röd- och blårutiga flanellskjortan och hade bara sin långärmade undertröja i bomull under den mörkblå overallen. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin såg hans hår, det doldes helt och hållet av den mörkblå kepsen med mörka svettfläckar. Det lät så lustigt när han gick. Antagligen för att han fick knipa med tårna för att få stövlarna med sig i varje steg.

- Får vi följa med dig och mota korna? vågade vi fråga ibland.
- Hmpfr, sa han och räckte fram piskan till mig.

Piskan hade han hämtat i naturen. Alltid var den av pil med en tofs gröna blad fortfarande hängande längst ut, som han bara touchade korna med, nästan som om han smekte kossorna över ryggen. Han var djurvän och skulle aldrig ha skadat korna. De behövde bara lite vägledning ibland för att komma hem till mjölkningen i tid. Speciellt Stjärna och Fröken Malva försinkade ofta hemkomsten.
Den sommaren jag fyllde tretton år slutade min farfar och hans bror med lantbruket och pensionerade sig. Hela gårdens attiraljer och interiör gick på auktion. Allt försvann, så även la’gårdskarln. Ibland undrar jag vart han tog vägen.

onsdag 13 juli 2011

Glassen som smälte

Glassen smälte för tidigt. Eller. Om jag ska säga som det var så glömde jag bort den. Min favorit är annars halvsmält vaniljglass gjord på fet grädde och riktig vaniljstång. Bland det tråkigaste jag vet, är de gånger jag blivit serverad stenhård glass. Jag försöker sticka skeden i glassen, men den är som cement, omöjlig att tränga igenom. Tålamodet att vänta på tining sinar omgående, vilket innebär att jag tar i med skeden så att det gör ont i handen, för att få loss en bit glass. Jag sticker in den i munnen och tuggar försiktigt med öppen mun och isande tänder. Smaken på en för kall glass är obefintlig. Allt som är kallt smakar mindre än det som är varmt eller rumstempererat. Har ni tänkt på det?

Jag skulle åka direkt hem och glasspaketet, som låg i en glasspåse, hade jag lagt i min stora handväska. Tillsammans med alla nödvändiga attiraljer som kvinnor har i sina väskor. Där låg paketet. Allt, allt, inklusive väskans alla minsta prång, var insmort i hallon- och blåbärsglass. Det mesta gick att tvätta bort, men kan jag fortfarande skönja mörka fläckar på min plånbok i ljusbrunt svinläder och den halmfärgade sminkväskan har rosaröda bulligt molnformade märken.

tisdag 12 juli 2011

Försäkran

- Kan du göra mig den lilla tjänsten att försäkra mig om att du aldrig säger så mer?

- Det går inte.

- Då funkar inte vårt förhållande längre. Fundera över konsekvensen av det.

- Du förstår inte vad du begär av mig.

- Jodå det gör jag visst. En enkel liten vädjan bara.

- För dig kanske. För mig innebär det att jag hädanefter aldrig kommer att kunna snacka fritt. Det spontana, som är jag, försvinner. Är det verkligen det du vill?

- Det är ju löjligt! En sån skitsak som jag begär av dig.

- Nej, inte för mig. Och förresten, om det är en skitsak, varför envisas du då? Ge dig! Du är så jäkla patetisk.

- Ha! Där sa du det igen!

söndag 10 juli 2011

Olles kök (om att vakna)


Han satt på den ena köksstolen. Den bruna pinnstol som han alltid sett som sin. Hon hade aldrig märkt att någon annan någonsin tagit den platsen. Hans huvud låg lutat mot den röd- och blåblommiga vaxduken, lite snett vilande på den vänstra kinden. Högra handens fingrar omslöt en halväten leverpastejmacka med inlagd färsk gurka. Jag kunde se tandavtrycken i mackan efter ett par stora tuggor. Bredvid smörgåsen stod en stor frukostkopp i engelskt blåvitt porslin. Lite bärnstensfärgat te syntes på botten. Allt var helt stilla och tyst. Jag hörde en fluga surra i fönstret. Den försökte förgäves ta sig ut i friheten. Han skulle aldrig vakna mer.

torsdag 16 juni 2011

Elsa och jag

Jag och min kompis Elsa skapade ett eget språk den sommaren vi bägge fyllde fjorton år. Det var märkligt, men vi fyllde år på samma dag, fjortonde juli. Kanske var det därför vi trivdes så bra ihop. Vårt alldeles egna uppfunna språk kallade vi Lingua Ellis, efter våra förnamn, Lisa och Elsa. Vi hade kommit ganska långt innan vi insåg att det inte var gjort hur lätt som helst. Det var en komplicerad sak att logiskt bygga upp ord och grammatik. Sommarlovet skulle inte räcka till, förstod vi, det skulle ta längre tid. Vi satt med våra blonda huvuden tätt ihop och klurade och begrundade. Tur att det var en dålig sommar, vädermässigt sett. Det regnade och regnade. Ut och bada var inte alls lockande.

Sen läste vi på biblioteket i ett uppslagsverk att nya språk som hittats på av enstaka eller några få individer, kallades konstgjort språk. Vadå konstgjort, tänkte vi? Det är väl inte mer oäkta eller onaturligt än hur alla andra språk kommit till?
När vi läste vidare stod det att om konstgjorda språk etableras och börjar talas av fler, då förlorar det sin konstgjorda status. Förlorar? Det lät som att ett konstruerat nytt språk var något positivt. Vi sträckte på ryggarna. Det var nog något bra trots allt. Stärkta trampade vi snabbt hem på våra röda flickcyklar, jag på min Crescent och Elsa på sin Monark, ivriga att få fortsätta jobbet.

I november det året flyttade Elsa med sin familj till Argentina. Vi brevväxlade länge men breven blev färre och färre tills vi en dag förlorade kontakten helt.

Jag tänkte efter. Kom jag ihåg ett enda ord av vårt Lingua Ellis? Nej, det var helt tomt i skallen.

Var fanns våra gamla anteckningar förresten? Jag reste mig upp och sprang ner i källaren. Måste genast kolla. Fanns de fortfarande kvar? Jag lyfte fram alla kartonger med mammas gamla julsaker och lådor med oanvändbara kläder som jag varken orkat slänga eller skänka till Röda Korset. Där, där var den! Lådan från tonåren. Jag öppnade locket och började leta.

onsdag 15 juni 2011

Fläcken

Vad var det där? I ett dimhöljt töcken betraktade hon sitt eget bleka ansikte i badrumsspegeln. Hon spärrade upp sina ännu nattrötta ögon för att se bättre. Det var något underligt med vänstra kinden. En stor fläck. Ett molnformat bulligt rött märke. Det kändes stelt när hon knep ihop munnen. Var det blod? Hon satte pekfingret mot och drog hårt med nageln genom fläcken. Det bildades en ojämn stig efter fingret. Det lyste vitt av hennes hud under.

Kudden. Hon gick ut ur badrummet. Var det något på kudden? Redan på tröskeln in till sovrummet såg hon det. Hela örngottet var nerblodat.

Tillbaka in i badrummet tog hon den lilla svarta frottéhandduken för handtvätt, blötte ner den med kallt vatten och drog hårt över kinden. Blodet försvann. Den rodnande kinden var utan en skråma, inte en rispa syntes.

tisdag 14 juni 2011

En dag i Gitas liv


Gitas nakna tår grävde ner sig i den mörka jorden. Om man tittade noga efter kunde man skönja avskavt blodrött nagellack på stortårna. Hon böjde sig ner över de låga gröna plantorna. Trots att Gita knutit den gul- och rödrutiga sjaletten så hårt över huvudet att det smärtade, kände hon svetten rinna nerför genom håret och vidare ner över nacken. Ryggen kändes stel, hon rätade långsamt på ryggen och drog axlarna neråt, bakåt och lät bröstet skjuta fram. Hettan, den förbannade hettan, tänkte hon. Som i helvetet.

Varför? Hon hade syndat och inte återgäldat. Så simpelt var det. Det var plågsamt att tänka på hur hon hade trätt över gränsen och gått in på förbjudna marker. Varit lättsinnig. Fast det var många år sen, betalade hon fortfarande av på skulden. Gita skulle aldrig bli fri. Många var de situationer då hon, efter den allra första gången, varit tvungen att bege sig till det stora huset. Till kvinnan. Med nedsänkt huvud, utan att se kvinnan i ögonen, frågat om hon kunde få ett lån till, trots att hon inte hade kunnat betala de gamla skulderna. Skulden skulle Gita aldrig bli av med. Det hade hon insett för länge sen. Den skulle ligga som en tung blöt rock över hennes smala axlar resten av livet.

Nu såg hon kvinnan komma gående emot henne. Hennes klarblå tunna klänning dallrade en aning i den varma vinden och var så lång att den hela tiden snuddade vid jorden. Märkte hon inte att den blev smutsig. Vad ville hon nu? Fick hon inte ens ta en kort andningspaus?

- Du kan gå.
- Gå?
- Du är fri.
- Varför?
- Fråga inte, bara gå.

Utan att släppa blicken från kvinnans bruna ögon la Gita sakta ner hackan på marken. Vände sig helt om. Medan hon gick bortåt vägen knöt hon upp sjalen, ruskade på huvudet och lät det svarta håret fritt strömma ner över ryggen.

måndag 13 juni 2011

Prydlige Ernst

- Jag får besök senare idag från våra huvudmän i Hamburg.

Jag betraktade Ernsts skrynkliga, grå skjorta, möjligtvis hade den en gång i tiden varit vit och hans mörkgrå bomullsbyxor som såg ut som ett dragspel i skrevet. Strax ovanför byxlinningen la jag märke till att ett par knappar var borta, vilket gjorde att jag inte kunde undgå att se att några gråsvarta hårstrån stack ut ur skjortöppningen. På fötterna hade han beige skor med bred lite sned fyrkantig tåhätta av märket Ecco. Det är inget fel på Eccoskor, jag har ett par själv, men under de tio år jag varit arbetskamrat med Ernst hade jag aldrig sett honom iklädd några andra skor. Vare sig det var vår, sommar, höst eller vinter.

- Jaha, så du ska åka hem och byta om innan de kommer?
- Nej, det behövs inte, sa han, medan han lutade sig snett åt höger där skrivbordshurtsen stod placerad.

Ernst böjde sig ner och drog ut nedersta lådan. Han rotade runt i lådan och tog fram en mörkblå slips med röda smala ränder på snedden. Hängde den mellan tumme och pekfinger, höjde armen och svängde med den åt mitt håll.

- Jag drar den här runt halsen. Det räcker för att se prydlig ut. Sen är jag fit for fight, vet du.

onsdag 8 juni 2011

En sak som bekymrade henne

Egentligen var det bara en sak som bekymrade henne. Hennes chef hade underliga vanor. Det förstås, livet hade gett henne många törnar och varje dag var det alltid någon händelse eller flera som fick henne att känna att livet var en kamp för tillvaron. Hon tampades hela tiden för att hålla näsan uppåt vad gällde privatekonomin, att kunna betala hyran och alla räkningar. Och kärlekens mystiska vindlande stigar hade från och till varit något att brottas med eller mot. Allt sådant hade hon ändå uppfattat som något naturligt och utvecklande. Oftast.

Det här var skillnad. Skulle hon be att få eget rum? Eller helt enkelt vända skrivbordet så att hon slapp se? Kanske förklara bordsvändningen med att hon stördes av att behöva lyfta på huvudet varje gång någon kom in i rummet. Dörren gick upp och slogs igen hur många gånger som helst under en arbetsdag. Ett typiskt genomgångsrum var hennes arbetsplats. Det gick inte att låta bli att titta upp. Hela tiden blev hon avbruten i arbetet. Så skulle hon säga. Det skulle de väl inte vilja? Om hon berättade skulle säkert många tycka att det var ett struntproblem. Men de skulle byta med henne en vecka, så skulle de säkert förstå. Hon blev totalt spattig av det, hans springande, kände motvilja.

Synd att toaletten vette ut mot arbetsrummet. Han sprang flera gånger i timmen. Säkert varje kvart. Det var inte det som var det värsta, han kanske hade liten blåsa, utan det var att han alltid på något konstigt sätt lyckades slänga upp toadörren och vara ute i rummet nanosekunden innan hon hörde spolningen. Hur var det möjligt? En sak var klar. Det fanns inte en chans att han hann tvätta händerna.

tisdag 7 juni 2011

Tankens styrka

Till alla ofria, kuvade människor runt världen

Vill jag säga

Även om du kastas i fängelse för dina åsikter

Eller blir piskad på torget enbart för att du är du

Förvägras att utvecklas till den du skulle kunna vara

Om förnekelsen av dig som individ är total

Känn styrkan inom dig

Det går inte att komma åt dina tankar

Dina tankar är dina

För alltid

Ditt eget blomstrande rike

måndag 6 juni 2011

Martins födelsedag


Hon kastade det vita tunna bomullslakanet åt sidan och vred huvudet mot Martins sida av sängen. Sov han? Lakanet hade råkat hamna rakt över hans ansikte. Hade hon väckt honom? Lisa spetsade öron och ögon, ville inte att han skulle vakna. Inte nu, när hon skulle förbereda hans present. Låga knappt hörbara snusanden anades i rummet. Lisa sträckte sig fram och tog försiktigt bort lakanet, klev upp ur sängen, drog på sig ett långt linne och gick in i köket.

Pick nick. För flera veckor sen hade de bestämt att på Nationaldagen den sjätte juni, Martins födelsedag, skulle de inte vara kvar i sta’n. Nej, landet kändes helt rätt. Bort från ett centrum klätt i asfalt. Iväg till försommarnaturens täta, förföriskt flirtiga grönska. De skulle breda ut den nyinköpta multikolorerade lapptäcksfilten och lägga sig i samma halvliggande ställning som hon läst att antikens romare gjorde under kvällsmåltiden. Ligga till bords. Ett lätt fnitter lämnade hennes läppar. Lät nästan lite för lättjefullt. Lisa tittade ut genom köksfönstret. Solen lyste grant från en blixtrande blå himmel. Perfekt. Det tog inte lång tid att fylla korgen.

- Martin, teaterviskade hon, gratulerar på födelsedagen!

En kvart senare klev de ut på gården med korgen emellan sig, gick det få stegen ut på gatan där Volvon stod parkerad. De hade precis ställt korgen i baksätet, satt sig ner i framsätet och startat bilen, när Lisa fick en aning om att ljuset förändrats. Hon slängde en blick uppåt, grålila tjocka moln kom glidande över himlen. Redan någon minut senare såg de första blixten. Bilen darrade till av kraften.

- Så typiskt svenskt! ropade hon, det går aldrig att planera någon utomhusaktivitet utan en reservplan.

- Och vilken är vår reservplan nu då, Lisa? frågade Martin.

söndag 5 juni 2011

Ottilias liv


Det var för att Ottilia inte orkade med livet som hon bestämde sig. I flera år funderade hon. Vad skulle hon göra? Dagar, veckor och månader försvann och hon måste komma på en lösning innan det var för sent. Medan hon lätt trippade fram och tillbaka över trägolvet i sitt lilla rum försjönk Ottilia i djupa grubblerier. Iklädd sina ljusblå broderiutsmyckade sidenskor vandrade hon flyktigt fjäderlikt eftersom hon inte ville att någon skulle höra henne och klampa in på rummet och kräva ett svar på vad det var hon höll på med.

Det var en omöjlig tanke att inte få läsa, inte skriva eller studera venetianskt måleri som var hennes allra största passion. Hennes innersta önskan var att få tillfälle att lära sig målarkonstens grunder av en riktig mästare och själv prova på att fullfölja ett äkta konstverk. Hon var inte alls intresserad av att brodera, som sin syster Adele. Eller av att sitta i salongen och konversera sin mor och någon påhälsande granskande eventuell kavaljer. Ottilia kände hur kraften, hennes lust till livet hotade att sakta strila ut ur hennes smala inte ännu fullt utvecklade tonårskropp.

Visserligen tänkte inte hennes föräldrar bjuda bort henne till vem som helst. Naturligtvis skulle det vara en äldre stabil och välbeställd man, kanske en rik grosshandlare. Ottilia försökte hindra tanken att helt och hållet bli tydlig, men den armbågade sig ändå fram. Att vara tvungen att gå i säng med en gammal man. Det gick inte att föreställa sig hur det skulle vara. Hennes axlar riste till i en ofrivillig ilning. Flytta till en fullkomlig främling. Och inte få komma hem. Bara på besök.

Ottilia rätade på ryggen. Kinderna färgades rosa. Nu hade hon bestämt sig. Det skulle hennes föräldrar inte kunna tala emot. Att hon ville bli nunna, flytta till ett kloster.

- Bara under en kort period, skulle hon säga utan att mena det, som ett avbrott för att kunna reflektera över mitt kommande nya gifta liv.