Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

onsdag 31 maj 2017

En process


Jag ligger i sängen med ögon omöjliga att sluta
Det är natt och jag stirrar ut i intet
I öronen tjuter vinden
som om någon busvisslar rakt in i öronsnäckan
Jag ser hur han ligger på marken utan att röra sig
Allt stillnar regnet tar slut skeendet upphör
just då hans liv släcks
 
 

tisdag 30 maj 2017

Stefan


Varför han kallades Kurt var ett mysterium, eftersom han egentligen var döpt till Stefan. Ingen kom ihåg när det började. Han och jag bodde i samma hyreshus på Blekingsborgsgatan 23 i Malmö, på samma bottenplan, dörrarna mitt emot varandra rakt över gången. Vi var lika gamla, fyllde dessutom år på samma dag. När min familj flyttade in i lägenheten bodde Kurts familj redan där sedan något år. Lägenheterna var exakt likadana, bara det att de var spegelvända. Ibland blev jag helt förvirrad eftersom rummen så att säga låg fel för mig. Redan första dagen möttes vi på gården. Vi fann varandra direkt. Antagligen för att vi var lika varandra, både utseendemässigt och till sättet. När Kurt var hemma hos oss stod fyra exakt likadana bruna läderskor bredvid varandra i hallen, berättade mamma senare. Det tänkte inte Kurt och jag på. Vi började i Kulladalsskolan samtidigt och hamnade i samma klass.
När vi fyllde tonår hade vi gemensamt trettonårskalas. Det var då han tog till orda och sa att han inte ville bli kallad Kurt längre. Han hette ju Stefan.

 

måndag 29 maj 2017

Skynda på, på Majornas loppmarknadshelg


Hon fick syn på den före honom.
"Där!" hojtade hon. "Där är den ju. Vår säng."
"Vår säng?"
"Jag menar förstås att den SKA bli vår. Fattar du väl? Den är helt perfekt. Skynda på innan någon annan hinner före", ropade hon och var redan på väg över gatan, bort till loppmarknadsståndet där sängen stod uppställd i det regnblöta gräset.
Dubbelsängen var så stor att den tog upp hela bredden mellan trottoaren och hyreshuset intill. Han suckade och rantade efter. När han kom fram kunde han inte låta bli annat än att tycka att den faktiskt var perfekt. De hade länge tänkt att de skulle köpa en lika bred som lång säng. Det verkade den här vara. Säkert ett fynd. Dessutom såg den rätt fräsch ut för att vara begagnad, tänkte han och drog med pekfingret längs träramen. Inget damm fastnade på fingret. Han försökte låta bli att tänka på vad kvinnan som sålde den eventuellt hade sysslat med i sänghalmen.
"Men hur ska vi få hem den?" sa han.
"På cykeln", förstås", sa hon.
I sitt stilla sinne, utan att säga det högt, undrade han hur det skulle gå till. De köpte sängen för tvåhundra kronor. De tog tag i varsin ände och började gå. Det var tungt. Svettiga och flåsande kom de fram till cykeln och baxade upp sängen på pakethållaren.
"Jag styr och du håller där bak", sa hon.
Han undrade hur och om det skulle funka, men sa inget högt. Det var enklast att inte protestera. Erfarenhet var bästa sättet att lära. Learn by trial and error, tänkte han när de vinglande satte igång att gå. Deras framfart väckte uppmärksamhet. Alla stirrade först och brast sen ut i höga skratt. Mer eller mindre pekade. De kom inte många meter innan cykeln kved under tyngden. De blev tvungna att stanna.
"Det här går inte", sa hon.
"Nej just det", sa han. "Jag hämtar bilen. Kanske kan vi ta den på taket."
Hon slängde sig raklång rakt över den breda madrassen.
"Gör det. Jag väntar här."
 

fredag 26 maj 2017

Fem ord på K


"Nej", sa hon så högt att ingen i den lilla systembolagsbutiken i det lilla samhället Färgelanda kunde undvika att höra. "Jag har inte en aning om vad du menar, Karl. Jag vet faktiskt inte vad Kahlúa är."
Jag gav henne en lång blick och hoppades att hon skulle förstå att hon skulle dämpa sig eller annars ta med sig mobilen och gå ut och prata vidare. Våra ögon möttes och efter en hastig blick vred hon på kroppen så att jag blev stående med hennes nakna rygg en halvmeter ifrån mig. Jag blickade rakt in i hennes nacke. Hennes bruna hår var hårt bakåtstruket och uppsatt i liten rund boll i bakhuvudet. Inte ett enda tunt hårstrå hade slitit sig.
"Varför gick du inte själv? Du som vet? Vad sa du?"
Jag gick bort till hyllan med röda viner och började läsa på skyltarna. Jag var ute efter ett vin som passade till lamm med rödvinssky och potatisgratäng. Ett hyfsat halvmaffigt Italienskt kanske? Eller ett lättare Pinot Noir?
"Men vad menar du? Inte så svårt? Kom hit då så får du se."
Jag böjde mig ner, tog tag i en flaska ur hyllan med viner från Sydafrika och började läsa på etiketten.
"Fråga? Du menar att jag kan fråga en ur personalen? De är ju alla fullt upptagna med att serva de långa köerna till kassan."
Jag satte tillbaka vinflaskan, reste mig upp, rätade på ryggen, gick bort till hyllan där jag visste att likörerna stod och grabbade tag i en flaska Kahlúa. Med bister min, inbillade jag mig i alla fall att jag hade, tog jag tre steg. Det var inte längre avstånd mellan kvinnan och raden av flaskor med  kaffelikören.
"Här har du!"


Fem ord eller åtta:

Karl
Kahlúa
Kastade
Kroppen
Kom
Köerna
Kassan  

Kaffelikören

torsdag 25 maj 2017

Slutligen


Jag fick en tydlig förnimmelse av att någon misshandlades svårt. Såg framför mig hur en person satt fastbunden och fick sina naglar bortrivna, en efter en, av någon helt fri från empatisk förmåga och utan känsla för sina medmänniskor.
Jag vred på huvudet och kikade bakåt i vagnen. Det var två killar i nedre tonåren. Men ingen misshandlades. De båda skrek varandra rakt in i öronen. Jag drog en djup suck. Ingen idé att säga till. Då skulle de antagligen ge tillbaka genom att vråla lika högt åt mig. Det orkade jag inte med. Efter en stund skrek de mindre vasst. Deras röster blev en aning hesa. För att slutligen tystna helt.
Jag suckade igen och betraktade omgivningen utanför och fick syn på ryggtavlan på en man i lårkorta shorts som var ute och joggade. Det var något konstigt med hans löpteknik. Han flaxade vilt med armarna och viftade liksom med fötterna för varje steg. Det såg oerhört jobbigt ut. Jag fick en plötslig lust att skratta, men kom i nästa stund att tänka på att han kanske hade någon åkomma. Att han inte kunde hjälpa det. Precis då vred mannen på huvudet och våra ögon möttes. Kunde han ha känt att jag betraktade honom? Var det verkligen möjligt? Jag satt ju på spårvagnen. Jag tyckte att hans ögon signalerade ångest. Han stirrade med mörk blick. Sen var han borta.  

 

onsdag 24 maj 2017

Vaknar


Jag vaknar tvärt. Jag ligger på rygg i sängen. Ovanför mig svävar tre ansikten som jag känner igen. Irritationen sprider sig inom mig. Jag blir helt stel. Varför har de väckt mig och varför står de där i vägen och stör min utsikt? Min man, min syster och svåger. Jag vill säga till dem att hålla sig på avstånd, men inga ord kommer ut ur min mun. Nu hör jag att de pratar högljutt. Som om de grälar. Inte med mig utan med varandra. Jag verkar inte existera trots att de hela tiden oavvänt stirrar ner på mig med glosartade ögon, gapande artikulerande munnar och yviga gester. Så upphör alla ljud, allt väsen. Tystnaden blir en befrielse. Muskel efter muskel, extremitet efter extremitet spänner av och mjuknar. Jag domnar bort.

tisdag 23 maj 2017

Trögt


Det går trögt idag. Tankar flyger och jag får ingen ordning på livet. Ute skiner solen. Solstrålar som tar sig in genom fönsterglaset värmer min vänstra arm. Jag som längtat så, men ändå sitter jag här och orkar inte resa mig. Jag sträcker mig fram och tar en physalis ur glasskålen som står på fönsterbrädan. Jag öppnar munnen och lägger den på tungan. Bäret är ljummet, nästan varmt. Den ger mig tröst med sin sötma.

 

måndag 22 maj 2017

Byxorna


"Jag kommer strax", sa han.
Sen gick han. Det sista jag såg var hans jeanshäng. Trots att han bar sitt breda läderbälte som han omsorgsfullt hade stuckit in genom alla hällor hade byxorna hasat ner. Som tur var hade jeansen trots allt hängt sig kvar och vilade nu på skinkorna, som rörde sig en aning för varje steg han tog. Eftersom jag avskydde dålig passform på byxor, speciellt jeans, suckade jag. Det var många företeelser som gav mig anledning att sucka, hade jag lagt märke till, under den senaste tiden. Så mycket som irriterade mig och gjorde mig uppretad. Som att han glömde bort saker jag berättat. Alltför ofta fick jag upprepa mig. Berätta allt från början. Mina läppar tröttnade och till slut orkade jag knappt öppna munnen.
Sen gick han och jag såg honom aldrig mer.

 

fredag 19 maj 2017

L-ord

En filosofisk tanka idag:

Livet, ler, lalla, likt, lillen


Livet är nyckfullt
som ett barn som skriker gällt
i nästa stund ler

Låt mig lalla likt lillen
utan allt grubbel som stör

 

torsdag 18 maj 2017

Grejerna


Leif gick hemåt. I hans mage rörde det sig. Fladdrade. Han var nervös. En stark ovisshet om vad som skulle möta honom. Han gick långsamt steg för steg uppför trapporna. Så olikt hur han annars alltid gjorde, studsade upp två trappor i taget.
De satt i köket, fullt upptagna med att äta av hans couscous han gjort i ordning i morse. I luften låg en tung doft av saffran och kummin.
"Kommer du? Nu?" sa hon och tittade på honom bakom en gles hårgardin.
"Är min mat god?" sa han och nickade mot de välfyllda tallrikarna.
"Du. Dina grejer ligger i ryggsäcken", sa hon.
"Vad?"
"Såg du inte i hallen?"
Han vände sig om och gick tillbaka. I ett hörn stod hans packning. Grejerna hade lagts ner så vårdslöst att ryggsäcken inte hade gått att stänga. En skjorta hängde en bit utanför. Han lutade sig ner, vände på säcken och hällde ut allt. Omsorgsfullt började han att vika ihop sina kläder, försökte släta till och lägga allt tillrätta. En av skjortorna hade hon tagit från badrummet. I morse hade han sköljt upp den och hängt på en galge. Den var inte torr än. Fukten gjorde att tyget redan luktade en aning unket. En rörelse i ögonvrån gjorde att han tittade upp. Etta stod i hallens dunkel och stirrade på honom.
"Brian bor här nu. Du flyttar", sa hon.
Han svarade inte utan trängde sig förbi henne och fortsatte in i sitt rum. Eller före detta rum. Kläder och handdukar, som inte var hans, låg överallt på stolar, på sängen och på golvet. Det var ingen pedant som flyttat in.
"Var har du tänkt att jag ska sova då?"
"Det får du väl ordna själv."

onsdag 17 maj 2017

Hetta


Hettan skimrade som pärlemor i luften. Hon tyckte att hon såg regnbågens färger framför sig, i pastelltoner. Det var nog solglasögonen som framkallade fenomenet. Hon förde cocktailglaset till munnen, särade på läpparna och lät den hallonröda vätskan fylla gommen. Medan hon tog plaststickan med det sockerinlagda bäret, satte det mellan tänderna och drog bort det, fokuserade hon blicken. Han kom gående mot henne. Hon bet sönder bäret och sög i sig sötman. Magmusklerna drogs samman. Hon visste inte om det hon kände var kärlek eller hat. Han drog ut stolen och satte sig. Hans leende gjorde henne omväxlande kall och varm. Fukten mellan brösten kliade och axlarna skälvde till i en ofrivillig ilning. Han betraktade henne. Böjde sig framåt, vilade armarna på bordsskivan och tittade ingående. Hon gladdes åt att han inte kunde se hennes ögon.
"Kan du ta av dig solglasögonen så jag ser dig?"
"Tror inte det."
"En drink till då?" sa han och nickade åt hennes nästan urdruckna glas.
"Nej tack."

tisdag 16 maj 2017

Hon


Man kunde aldrig vara säker på att hon kom. Vi satt och stirrade på varandra och tänkte antagligen samma sak. Kommer hon eller inte? Hoppas att hon kommer. Det är inget roligt om hon inte kommer. Då och då kastade vi hastiga blickar mot ingången. Du och jag bara satt där tysta, såg nedstämda ut och sa inte ett ord till varandra. Vi var inte alls lika spirituella utan lät alltid henne leda konversationen. Hon hade ständigt flera dråpliga historier ur vardagen att berätta. För oss verkade det inte hända ett endaste dugg. 
Om hon kom såg hon alltid ut att vara stressad upp över öronen. Hon liksom kastade sig in i lokalen och dråsade tungt ner på stolen fortfarande med kappan på och väskorna la hon i knät. Flåsande och med röda kinder. Vi rätade på ryggarna och förväntade oss ännu en historia ur livet. Vi ville förfasa oss, bli chockade, underhållna och både skratta och gråta.

 

måndag 15 maj 2017

Mannen


Mannen på trottoaren ser ut som om han väntar på något eller någon. Växelvis lyfter han sig upp på skospetsarna, står still ett par sekunder, tillbaka med skosulorna helt i gatan för att sen luta en aning bakåt och vila på hälarna.
Jag får ett intryck av att han har klätt upp sig för ett slags evenemang. Han är klädd i en ljusbrun mockajacka i lumbermodell och beige välpressade chinos. En brun basker sitter på sniskan, ner mot ena örat och han har handskar på sig, i samma färgton som huvudbonaden. Han ser ut att vara klen. Kanske för att han är mager.
Så med ens vänder han på klacken. Han tar ett snedsteg, som om han vore packad. Men det stämmer inte med hans uppenbarelse för övrigt. Jag blir nervös av att se hans dåliga balans. För varje steg vajar han på ett sätt som får mig att tro att han när som helst kommer att ramla ut i gatan. Jag kan inte låta bli att betrakta mannen. Efter en vinglig färd bortåt gatan försvinner han vacklande runt hörnet.

 

torsdag 11 maj 2017

Undantaget


Margareta känner sig som en avvikelse. I tjejgänget på jobbet är hon en udda figur. Tycker aldrig likadant som de andra. Hon kan inte skratta med i de andras gapflabb när Elisabeth i en lätt ironisk ton och illustra gester illustrerar hur hennes man misslyckas i sängen. Hans tillkortakommanden även i andra sammanhang. När de grälar drar han alltid kortaste strået. Elisabeth får alltid sista ordet, säger hon och strålar med ögonen. Han har inte en chans.
Margareta kan till sist inte hålla tyst. Hon hör att hon darrar en aning på rösten, men hoppas att det är bara hon själv som lägger märke till det.
"Jag tycker faktiskt inte om att du lämnar ut din man på det där sättet. Jag blir illa berörd."
"Herre gud vad du är tråkig. Du tar allt så bokstavligt. Girl talk har du väl aldrig hört talas om?"
"Jag vet bara att jag aldrig skulle kunna avslöja något så intimt om min man som du har gjort."
"Herre gud, gör som du vill."

onsdag 10 maj 2017

En sorts ren


Hon visste att hon hade kommit ut för långt sekunden innan det hände. Ögonblicket senare försvann den jämna asfalten under bilen och hon hörde gruset fräsa och slå mot bilens lackade ytor. Hon observerade att alla fyra däcken tappade greppet om vägen och utan att kunna göra något för att hindra det, sladdade bilen rakt ner i vägrenen. Konstigt nog var hon helt kall. Lugnt och tyst satt hon bakom ratten och iakttog förloppet. Det var som om hon tittade på en film. Ändå helt och hållet förvissad om att allt skulle gå åt helvete. Bilen slängde och krängde nere i diket. Och hur det som sen hände gick till hade hon ingen aning om, men på något sätt lyckades bilen komma upp ur diket. Sekunden senare gled hon in på en mack. Preem var det såg hon på skylten. Bilen ryckte till och fick motorstopp. Hon tittade ut. Den hade stannat alldeles intill en pump med 95-oktanig bensin.

tisdag 9 maj 2017

Nina


Det var likadant varenda gång. När dagen för evenemanget närmade sig hittade Nina på en ursäkt för att slippa. Hon tänkte själv  att det var en social fobi. En rädsla för att möta människor, både nya bekantskaper och gamla vänner och till och med nära släktingar. Hade hon varit yngre hade hon fått en diagnos. En bokstavskombination som var en förkortning för en benämning av ett speciellt tillstånd. Ett syndrom kanske.
De gånger hon faktiskt dök upp (ibland gick det bara inte att undvika) funkade det hur bra som helst. Hon pratade och skrattade och hade jättetrevligt. Tog foton på alla tillsammans och publicerade både på Instagram och Facebook. Bara för att alla skulle se hur sällskaplig och upptagen hon var.
Dagen efter sov Nina länge. När hon väl hade masat sig upp framåt sena förmiddagen var hon helt slut både till kropp och själ och gick omkring som en zombie utan att få något gjort. Med möda fick hon i sig en kopp svart kaffe.
När de ringde från jobbet och undrade var hon höll hus, ursäktade hon sig och sa att hon hade svår migrän. Hon hoppades att hennes röst lät lagom svag och gav chefen en känsla av hon hindrade Ninas återhämtning. Kanske skulle hon komma dagen därpå, la hon till med skakig stämma.

 

måndag 8 maj 2017

Verkligheten


Hon ryser när hon hör klyschan att "verkligheten alltid överträffar dikten". Att det skulle var omöjligt att skildra verkligheten i en film. Ingen skulle orka se. Hon tror sig veta att uttrycket talar sanning. Allt snaskigt och nedsölat som människor är beredda att utsätta sina medsystrar och medbröder för, skulle få oss att kräkas. Gråta och skrika. Det går inte att visa på bio. Ingen skulle vara kvar tills filmen är slut. Inga normalt funtade.
Det finns inget spännande med våld i realiteten. Våld mot människor och andra djur är och förblir motbjudande. Det är alltid ett enormt misslyckande. Men det är lätt att missuppfatta handlingen och tro att det är den som slår som har makten, när det istället är hen som är maktlös.

fredag 5 maj 2017

Ovan


Ovan eller ovan, funderar jag. Vilket ska jag välja? Som i exempelvis "Ovan där randas morgonen" eller "jag är ovan vid att säga vad jag tycker"?
Det är omöjligt för mig att högt uttala frasen nedtecknad här ovan, utan att samtidigt höra melodin och istället för att deklamera sjunger jag raderna:

"Ovan där randas morgonen,
och därhemma samlas helgonen.
Vi skall då förtälja om vår resa här.
Vi förstår Hans vägar bättre ovan där."
(Andlig sång skriven av CA Tindley och heter i original: We will understand it better by and by. Svensk text av Ivar Lindestad)
Så fort jag hör sången upprepas den till förbannelse i min hjärna. Den försvinner inte. Det är nog den raka, enkla melodin som är anledningen. Den fastnar alldeles för lätt, ungefär som en uttjatad schlager som man inte får ur huvudet. Man blir tokig till slut.

torsdag 4 maj 2017

Borta


Jag ställer mig vid sovrumsfönstret och blickar ut. Vid spårvagnshållplatsen nedanför står en grupp med väntande människor. Min blick fångar en rörelse. Jag tittar upp och får syn på en kvinna i en lägenhet mitt över gatan. Hon står och betraktar världen utanför, precis som jag. Hon har ställt sig mellan två högväxta röda pelargonier som står på fönsterbrädan. Det är en gammal kvinna, det kan jag se. Hennes huvud är böjt, håret grått med små lockar och ryggen krum. Så ser jag med ens att hon har upptäckt mig. Hon höjer handen och vinkar.  Jag känner mig dum och tar ett steg tillbaka in i tryggheten i rummet. Efter en stund kan jag inte låta bli, utan jag smyger tillbaka, långsamt, ett steg i taget. Jag kikar försiktigt. Fönstret är tomt. Hon är borta.
Jag kollar hållplatsen och skönjer en kvinna som väntar därnere. Jag ler. Hon är klädd i en kycklinggul lång kappa, en svart hatt med stort brätte och en gul handväska. Runt hatten sitter ett brett gult band. Jag tycker att hon är söt i sin klädsel. Modigt att våga synas. Så tittar hon upp mot mig i fönstret. Då känner jag igen henne. Det är kvinnan i lägenheten mitt emot.

 

onsdag 3 maj 2017

Min känsla


Mannen är skild, i övre medelåldern och har ett välbetalt, ansvarsfullt arbete. Känslan när jag kommer hem till honom, första och enda gången. Jag är orolig, känner in atmosfären. Så fort jag får en chans vill jag kolla bokhyllan. Före köket, före tavlor på väggarna, före golvmattorna. I finrummet stannar jag och ser mig omkring. Inte betraktar allt på riktigt. Jag fokuserar egentligen på bokhyllan, men det vill jag inte att han ska märka. En odelad hyllrad till höger tas upp av böcker skrivna av Jan Guillou. Jag tror att det eventuellt kan vara alla författarens publicerade alster. Kanske inte förresten. I hyllan nedanför står en uppsättning Nordisk Kriminalkrönika och även Sveriges Rikes Lag har fått en plats. Mitt emellan bokhyllorna är ett vitrinskåp med glasdörrar placerat. I skåpet finns sex stycken tulpanformade vinglas och en enorm glaskaraff med en guldfärgad propp som föreställer ett stort hjärta. Till vänster om skåpet hinner jag se en gammal sliten upplaga av Nordisk Familjebok innan värden som står och trampar på tröskeln högt artikulerar:

"Nu får du ge dig. Så intressant är väl inte min barskrapade bokhylla? Eller?"

 

tisdag 2 maj 2017

Kulturkollos veckoutmaning om orättvisor


Veckoutmaning: om orättvisa och förtryck:
 
Jag vill bidra med ett förslag:
 
Den första boken jag läste som handlade om orättvisor mot kvinnor hette Kvinnorummet av Marilyn French. En klassiker idag. Det var inte så att jag var utan kunskap tidigare. Men jag blev så himla arg. Den berörde mig djupt. Egentligen började min känsla för kvinnoförtryck i mitt eget barndomshem. Min pappa satt vid matbordet och kastade ut order om att än det ena än det andra fattades. Det irriterade mig och det var då jag började fundera. Varför reste han inte på sig och hämtade det som saknades själv? Mamma serverade frukost, lunch och middag. Städade, bäddade och tvättade och jag avlastade henne. Så var det. Mamma hade fullt upp hela tiden, morgon, middag, kväll. Alltid i full gång med att uträtta något. Pappa satt med morgontidningen eller tittade på teve. På lördagarna klippte han gräset. Ungefär.
 

Och solen har sin gång


Ta en bok.
Välj en slumpmässig mening i mitten av boken.
Skriv en text baserad på meningen.
"Nej", sa jag. "Jag har bara råkat ut för en olyckshändelse." Sid 106 i Och solen har sin gång av Ernest Hemingway


Det kändes fuktigt. Jag öppnade munnen och drog med tungan över läpparna. Det smakade blod. Jag drog med fingrarna under näsan. Flåsade tungt när jag fick syn på det röda. Det dunkade intensivt i huvudet. Intuitivt förstod jag att jag måste därifrån. Det var något underligt med mitt högra ben. Jag kunde inte lyfta det, utan jag fick släpa foten utefter marken. Det gjorde helvetiskt ont i benet. En röd fläck på jeansen, i höjd med låret, blev större och större. Jag var skadad. Hur? Jag befann mig på en skogsväg, omringad av höga granar. Utan att veta var jag var. Ingenting gav mig en hint om att jag kände till platsen. I luften låg torrt damm. Som om en bil dragit iväg med hög fart alldeles nyss. Jag hostade.
Precis i samma ögonblick såg jag en man stå en bit upp i backen. Han stirrade. Så ropade han:
"Hallå! Har du gått vilse?"
"Nej", sa jag. "Jag har bara råkat ut för en olyckshändelse."
Instinkten gjorde att jag i den halvsekunden bestämde mig för att inte berätta att jag inte hade en aning om vad som hänt. Mannen som stod där uppe måste ha mött bilen som lämnat dammet efter sig.