Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

tisdag 31 oktober 2017

Knepig

"Jag blir alltid knepig när det är fullmåne", sa hon och tittade på mig med allvar i blicken. "Jag blir rädd för mig själv."
"Knepig?" sa jag. "Blir du en varulv, menar du", fortsatte jag, fräste som jag tänkte mig att en ulv gjorde och höll upp fingrarna som om de var klor.

Jag skrattade.

"Skoja inte", sa hon och slog näven i bordet.
"Du menar väl inte på allvar?" sa jag och spärrade upp ögonen. "Att du blir påverkad."
"Jag har aldrig varit mer seriös än jag är nu. Varje gång får jag anstränga mig till det yttersta för att inte bara springa rakt ut. Ställa mig mitt i gatan och dra på med ett primalskrik. Jag borrar ner kroppen i sängen, lägger täcken och filtar över mig och ligger och darrar hela natten."
"Men du, när är det fullmåne nästa gång?" frågade jag, höjde ögonbrynen och rätade på ryggen.
"På lördag, fjärde november."
"Om bara några dagar. Ska vi fira tillsammans?" sa jag och ångrade mig genast.

Darrningen över ryggen, kyliga ilningar i nacken fick mig att rista till i starka rysningar. Vad var det med mig? 


måndag 30 oktober 2017

Trött

Hon vet att hon alltid ser trött ut. På morgnarna är det allra värst. Rynkorna under ögonen och över kinderna fördjupas under natten och det tar en bra stund innan ansiktet rättar till sig och hon vill visa sig bland folk. Det är därför hon aldrig är kvar över natten hemma hos andra. De gånger hon har för långt hem tar hon in på hotell.

Dagens ansikte tar antagligen priset. Om hon hade tittat efter skulle hon ha konstaterat detta faktum. Två nätters sömnlöshet. Det funkar inte. När hon ställer sig framför badrumsspegeln låtsas hon först att hon inte kollar. Men faktum är att hon inte behöver spela oseende. Hon kan verkligen inte se, på riktigt. Det är som om en grumlig hinna har placerat sig över ögonen och nu hindrar henne. Hon låter vattnet rinna tills det är illande kallt. Sen böjer hon sig över handfatet och skopar det iskalla över ansiktet. Därefter gnuggar hon intensivt med en frottéhandduk, drar en borste genom håret och går ut.


fredag 27 oktober 2017

Att följa

Hon var förvirrad
gick vilse i tillvaron
Följ vattnet sa han

Vid sjöar finns alltid liv
Där finner du tryggheten




torsdag 26 oktober 2017

Det runda

Känslan när hon placerar den i handflatan. Värmen ytan utstrålar och överför till hennes hand. Den rundade formen. Dess mjukhet. I sig ett konstverk.

Rysningen när hon lyfter den till läpparna. Dubbelheten i att likt en kannibal placera tänderna över det röda och beslutsamt bita till i köttet och det sinnliga i doften hon drar in i näsborrarna. Den söta smaken. Saften som rinner över fingrarna. Kittlingen i gommen. 


onsdag 25 oktober 2017

Regnet

Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i början av boken. Skriv en text baserad på meningen. 
Boken är Swede Hollow av Ola Larsmo sidan 85
Meningen: Så drog ljuset vidare och allt var åter som förut

Han hugger ved i regnet
droppar rinner i hans hårbotten
nerför pannan
blandar sig med tårar
Hans minns den överraskande paniken
den förvirrande smärtan
över tidens gång
Så drar ljuset vidare
allt är åter som förut
Det som finns kvar är saknaden
den varma minnesbilden
när han hugger ved i regnet


tisdag 24 oktober 2017

Allt

Teven stod på utan ljud. Edith glodde på den kvinnliga programledaren vars röda läppar rörde sig oavbrutet. Hennes tänder var lika vita som den snäva klänningen. Med djupt dekolletage. Elakt tänkte Edith att dressen hade passat bättre i ett annat mindre seriöst program. Kanske Paradise Hotel. Sen tänkte hon vidare att hon bara var avundsjuk. Hon hade minsann ingen klänning alls hängande i garderoben. Inga vita tänder heller. Inget toppjobb. Inget spännande liv. Inget roligt hände henne. På jobbet eller någon annanstans. Upprepade gånger sjöng hon för sig själv; Is this all there is. En favoritlåt. Den försatte henne alltid i helt rätt stämning:


"Is that all there is, is that all there is
If that's all there is my friends, then let's keep dancing
Let's break out the booze and have a ball
If that's all there is"


Kulturkollos veckoutmaning vecka 43

Kulturkollos veckoutmaning:

Vilket fiktivt verk skulle du vilja flytta in i? Varför?

Jag skulle vilja flytta in hos någon av Sarah Waters världar. Vilken som helst. Fast jag gör det med stor bävan. Människorna i hennes romaner har det inte lätt. Milt sagt. Karaktärerna får fajtas mot djupa orättvisor och fördomar, bevara livsfarliga hemligheter och leva extremt äventyrliga liv. Men ändå så spännande att jag är villig att ta risken. Bara för att få uppleva stämningen i "verkligheten". Jag väljer den jag läste senast. Hyresgästerna. En läskig historia med mycket blod som flyter.

Till sist vill jag dela med mig av citat från samma bok:

"Min far, mrs Barber, var till besvär så länge han levde, ställde till en massa besvär genom att dö och har lyckats att fortsätta att vara till besvär ända sen dess."






måndag 23 oktober 2017

Klagan

Vissa saker stör mig. Jag inser att det troligtvis bara är jag själv som bryr mig om det här och att det dränerar mig på energi. I onödan. Trots det. Det är helt omöjligt för mig att tänka bort. Vissa uttryck som används. Ofta.

"Välkomna ska ni vara", säger programledaren på teve. Varje gång.

Vad då ska? Är vi tvungna att vara välkomna? Eller?

"Hejdå på er", säger en annan programledare på teve.

På? Hur menas?

"Om jag ska vara ärlig" eller "Om jag ska vara helt ärlig", säger många och har sagt det länge. Det är inget nytt, men jag har tröttnat. För länge sen.

Många säger de här orden i olika sammanhang där ingen frågat efter just ärlighet. Den som undrar vill helt enkelt få veta en persons erfarenhet i  något vardagligt sammanhang. I en kontext där hen inte har någon logisk anledning att vara tvungen att välja mellan att vara oärlig och ärlig.

Så ... nu har jag klagat nog för idag.


torsdag 19 oktober 2017

Hjältar

Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. Skriv en text baserad på meningen.

s 268 Alla Hjältar blir förlåtna av Chris Cleave
Gudarna skulle veta att alla i uppsamlingslägret var helt slut.


Hur framtiden såg ut hade hon inte en aning om. Hon visste bara en sak. Livet fanns inom henne. Både hennes eget och ett nytt. Det var nära förestående. Kroppen var kompakt och den stora utstående magen tvingade henne att vagga fram. Ingenting kunde hejda henne. Hon gick och gick. Mitt i gruppen av individer med samma mål som hon. Tysta och sammanbitna tog de sig fram. Plastsandalerna hade för länge sen förorsakat skador på huden utmed skornas hårda kanter. Hennes nakna fötter var dammiga av vägens grus som oavbrutet letade sig in i såren. Smärtan fick henne att då och då brista ut i låga skrik. Men hon slutade inte att gå. Till slut var de framme. De stapplade in genom de öppna grindarna. De var inte först. Överallt vandrade människor omkring. Kvinnor med sorgens fåror i sina ansikten. Barn som sett för mycket. Gudarna skulle veta att alla i uppsamlingslägret var helt slut. Men de skulle aldrig ge upp hoppet om en bättre tillvaro. Aldrig.


onsdag 18 oktober 2017

Hemligt

"Hur har du det nu för tiden? Föreläser du fortfarande?" sa han, tog tag i en metallstång och liksom hängde på den medan han betraktade henne.
"Jajamän!" svarade kvinnan och skrattade till.
"Fortfarande samma ämne?"
"Jajamänsan," sa hon och skrattade igen.
"Det är säkert ett outtömligt ämne. Hela tiden finns det nya saker att säga och diskutera. Har jag rätt?" sa mannen och slängde en blick ut genom spårvagnsfönstret.

Jag följde hans blick och hann se ett yngre par som omslingrade till en enda kropp kysstes intensivt, innan tillfället var förbi.

"Jajamän."
"Lika mycket publik varje gång?"
"Jajamänsan."

Jag vred på kroppen. Såg henne bara halvt om halvt bakifrån. Blont, lockigt hår uppsatt i en slarvig knut. En antracitgrå dräkt med figursydd jacka. En väska hängande över axeln som såg ut att vara gjord för en liten bärbar dator.

"Det engagerar fortfarande, alltså?"
"Jajamänsan. Här ska jag av. Kul att träffa dig. Ha det så bra", sa kvinnan snabbt.

Nästan aggressivt forcerade hon ett antal passagerare på sin väg mot utgången.

"Kul att träffa dig också", svarade mannen, trots att hon redan lämnat spårvagnen och med snabba korta steg var på väg att korsa Drottningtorget. För varje kliv slog väskan hårt mot ryggen.


tisdag 17 oktober 2017

5 minuter

Någon undrade vad som är meningen med livet. Konstig fråga tänker jag. Det är naturligtvis att föra livet vidare, generation efter generation. Men om man frågar vad meningen är för mig, det att leva just mitt liv, så blir svaret ett annat. Då är det för mig att fylla livet med något meningsfullt.

Om vi ställer frågan till någon som bor i ett land med djupa orättvisor, fattigdom och en diktator som ledare får man ett annat svar om vad som är meningsfullt, än om man frågar mig. Förstås.
Frågar man en kvinna i Syrien, som lever mitt i striderna, kanske hon säger:

"5 minuter i fred."


måndag 16 oktober 2017

Viktigt

Vad som är viktigt
ändrar mening med åren
Perspektiv klarnar

Utsidans oviktighet
Uppfattningen om livet


fredag 13 oktober 2017

Symmetri

Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. Skriv en text inspirerad av meningen.

Meningen : Vilket skapade en fulländad till och med gudomlig symmetri
sidan 188 i Stephen Kings bok Den som finner


Regelbundenheten i promenaderna. Det var den tillsammans med klädernas elegans, som skapade en fulländad till och med gudomlig symmetri. Hennes sätt att gå med rak rygg och hennes speciella sätt att svänga med höfterna. Han kunde inte ta ögonen från kvinnan. Den duvblå yllekappan som gick ton i ton med halsduken och handskarna. Den röda väskan som var placerad över ena axeln, som underligt nog gick perfekt ihop med det blå. Efter några dagar då han av en slump tittat ut genom fönstret exakt samma tid på dagen. Då visste han. Det var ingen slump utan tankeöverföring. Ren och skär telepati. Han hade förresten sett hur hon sneglade upp på honom. Inte varje gång. Då och då. 

En dag tog hon av sig hatten och lät det långa röda håret ramla ner över ryggen. Precis framför honom. Han var publik och hon stod på scenen. Så höjde hon armen och vinkade. En aning avmätt tyckte han. Ungefär som han hade sett drottningen göra. Mer än minimal svängning på handen än en viftning. Han vinkade inte tillbaka. Sen gick han bort från fönstret. Ingen eller inget skulle få förstöra den gudomliga symmetrin. 


onsdag 11 oktober 2017

Dagen

Det var en sån där dag när inget hände. Hon satt i läsfåtöljen med benen uppdragna. I knät låg boken. Med avbrott för att göra i ordning lunch, brygga eftermiddagskaffe  och hämta ett äpple, hade hon suttit där snart hela dagen. Så träffade en solstråle hennes ena öga. Hon bländades. Ögat tårades. Det passade bra. Sista sidorna i boken hade försatt henne i ett tungt vemod. Fast slutet inte varit helt och hållet svart. Det fanns en ljusglimt. Ingen annan bok hade någonsin haft samma inverkan på henne. Otaliga ruskiga, dramatiska, berörande  berättelser till trots. En rädsla strök omkring i hennes mage. Hur skulle någon annan bok kunna slå den här? Det var en omöjlighet. Den berättelsen fanns inte. Hädanefter skulle hon inte kunna läsa med samma nyfikenhet, känslosamhet och intresse. Så det här var ingen dag då inget hände. Tvärtom. Det var en omvälvande dag. 


tisdag 10 oktober 2017

Gå vidare

Vi måste gå vidare. Vända till nästa blad. Bläddra framåt, inte bakåt. Det var så hon sa. Föreläsaren. Precis som om hon var övertygad om att åhörarna var så obegåvade att hon måste säga samma sak tre gånger innan det gick in i våra dimmiga hjärnor. Fast med olika ord. Jag vred på huvudet och stirrade ut genom fönstret. Där ute var det höst. Men jag såg inte så mycket på grund av dimman som svepte över landskapet. Fast jag visste ändå att det blåste röda och gula lönnlöv runt, runt på den regnsjuka gräsmattan. En doft av mossa i luften. Med ens tappade jag tålamodet. Jag reste mig upp, tog tag min jacka och satte ryggsäcken över ena axeln. Hon tystnade och följde mig med blicken.

"Ursäkta", sa hon. "Vart tror du att du ska?"

Jag svarade inte. Sköt upp dörren och slängde igen den bakom mig. Snabbt skuttade jag ner för trapporna, drog upp porten och gick ut på trappen. Med förvåning konstaterade jag att solen höll på att bryta fram bakom de ljusgrå molnen. Dimman var helt borta. Cykeln stod där jag ställt den två timmar tidigare. Lutad mot den röda tegelväggen. Nu skulle jag hem.


Kulturkollos utmaning vecka 41

Kulturkollos utmaning den här veckan:
Hur ser ditt förhållande till rymden ut och vilket är ditt bästa rymdäventyr? Har du kanske en favoritfilm eller en bok som fått dig att betrakta stjärnorna på ett nytt sätt. Kanske är det en tavla eller ett stycke musik.

Det första jag kommer att tänka på är en film:

Jag har länge varit fascinerad av rymden, dess outgrundlighet, oändlighet och de olösta gåtor om hur allt fungerar som vi aldrig kommer att få svar på. Dess oerhörda storlek och den knepiga tanken på att allt hela tiden skenar iväg i en enorm hastighet. Sträcker ut sig, blir längre och längre. Tills ... ja tills universum inte kan tänjas ut längre, utan imploderar kanske? Ingen vet.

Min bästa film om rymden är utan tvekan Interstellar (=den materia som finns mellan stjärnorna i universum). Jag har sett den tre gånger. Hittills. Så bra varje gång. Fast första gången var förstås allra bäst. Det otroliga ljudet, spänningen, dramatiken. Så bra!


måndag 9 oktober 2017

Emma

Emma gick ut i trappen, stängde försiktigt ytterdörren och vred om nyckeln. Hon visste att mamma hade ont i huvudet. De dagarna tålde hon inga höga ljud. Inga ljud alls. Hela dagen hade mamma legat kvar i sängen med den mörka rullgardinen nerdragen. Nu var det nog eftermiddag. När Emma vågade glänta på dörren och kika in såg hon bara det tjocka täcket med mammas kropp under. Hon rörde sig inte. Helst hade hon velat gå fram till sängen och lyssna vid hennes mun, om mamma andades. Emma försökte räkna på fingrarna hur många gånger mamma hade legat likadant utan att röra sig och varje gång ändå till slut kommit upp. Emma hade tyst sett på hur mamma snubblat ut i köket och gjort i ordning en kopp hett te. Hennes fingrar räckte inte att räkna antalet gånger. Hon tappade bort sig. Det var så tråkigt. Hon hade inget att göra. Till slut bestämde hon sig för att gå ut på gården. Flera av grannbarnen lekte där. Det hade hon sett från balkongen. 


torsdag 5 oktober 2017

Samlingen

Samlingen i hörnet var det enda som avslöjade att hon var en läsande person. Ingen bokhylla någonstans i hela lägenheten. Bara de manshöga högarna av böcker som likt personligt konstruerade torn fyllde den ena delen av stora rummet. Jag gick fram och tittade på några bokryggar. Ernest Hemingway, Hertha Müller, Thomas Mann och Elfriede Jelinek hann jag läsa.

"Gillar du att läsa?" frågade hon.

Jag vred på huvudet. Kände mig avslöjad. Ungefär som om hon kommit på mig med att rota i hennes privata underklädeslåda i sovrummet. Jag betraktade hennes storblommiga vadlånga bomullsklänning, grå page och höga byst.

"Ibland."
"Vad läser du då?" sa hon och gick fram till den röda soffan och satte sig ner med en liten duns.
"Lars Kepler, Lee Child. Bland annat."
"Lee Child? Har jag aldrig hört talas om. Kepler? Det är vad jag kallar ett dåligt författarskap," sa hon och tittade på mig med ett leende.
"Har du läst någon av deras böcker?"
"Jag försökte med den första. Fullständigt ointressant. Fick sluta efter halva och då är jag inte en sådan som ger upp i första taget."
"Nej, du är väl både en krutkäring och kulturkäring!?"

Jag kunde inte låta bli. Det bara flög ut mellan läpparna. Som en sjöfågel som dyker efter en fisk, som en pil rakt ner i havet.

"Vad är det för fel med det då?"

Nu hade hon slutat att le. Läpparna hopknipna.

"Inget", sa jag, drog efter andan och försökte få ordning på andningen som satt långt upp i halsen.  "Jag tror att det är bäst att jag går."




onsdag 4 oktober 2017

Djupt vatten

Jag satt i fören. Varma vindpustar smekte mina kinder. Godmodigt förflyttade sig båten med en långsamt och taktfast dunkande motor. Jag tittade ner i havsvågorna som strömmade längs med stäven. Min blick fastnade. Jag stirrade meditativt rakt ner i vattnet. Det var djupt. Det visste jag. Trots det såg jag lätt och ledigt ända ner till en vit sandbotten. Långt därnere upptäckte jag ett litet fiskstim. Mulliga små fiskar, randiga i svart och vitt, rörde sig snabbt. Än hit, än dit. En knallorange bläckfisk, kantad av vad som föreföll vara små vita pärlor, gungade sakta fram. Med svepande vita fenor, som liknade plisserat tyg, stod en violettfärgad fisk helt stilla och jag kunde se ett bligande öga.

"Vad ser du?"

Rösten fick mig att hastigt titta upp. Glittrande ögon betraktade mig. Bakom mannen gick himlen och horisonten samman till ett. Hans kropps konturer skymde en del av det himmelsblå. Som om hans kropp skurit bort en del av det blå panoramat.

"En skön exotisk värld."

Han reste sig upp.

"Vill du bada?" sa han.

Jag nickade.

"Kom", sa han.


tisdag 3 oktober 2017

Komma

Till dig vill jag komma
där du är vill jag vara
Skaran av människor är stor
Dig ser jag omedelbart
du är ljuset bland siluetterna


Tematrio - Tanter och farbröder

Lyrans Noblessers tematrio. Tre böcker som har äldre människor som huvudpersoner. Här kommer mina förslag: 

Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd av Rachel Joyce
Handlar om Harold Fry, en äldre "oansenlig" man, som vandrar genom hela England. Han går så långt att hans skosulor försvinner. Målet för vandringen är en kvinnlig kollega från förr som han vill träffa innan det är för sent. En långsamt berättad historia med både humor och svärta.

Italienska skor av Henning Mankell
En äldre man bor ensam på en annars ödslig ö. Enda sällskapet är en hund och en katt. Ett stort misstag som han, för inte så länge sen, gjorde sig skyldig till i sitt arbete fick honom att han fly människor. En kvinna från förr dyker upp och kräver att han ska följa med på en resa. En annorlunda road movie.

Nätternas gräs av Patrick Modiano
Under tiden Jean promenerar omkring på Paris gator minns han kvinnan han var förälskad i för många år sen. Han följer i hennes och sina egna spår. Kvinnan var hemlighetsfull. Han försöker förstå henne. Vem var hon? Varför umgicks hon med män som verkade tillhöra maffian och på skumma barer och hotell? Lägenheten hon tog med honom till. Det var något konstigt med den.


måndag 2 oktober 2017

Kvinnan

Regnet träffar hårt gatans asfalt. Jag betraktar kvinnan från fönstret. Hon har en svart vadlång regnrock och kraftiga gummistövlar i samma mörka färg. Mobiltelefonen sitter som klistrad vid ena örat. Hårda vindbyar gör att ösregnet förflyttar sig i täta sjok, både horisontellt och lodrätt. Konstigt nog har kvinnan inte brytt sig om att skydda håret, vilket gör att blöta hårtestar slingrar sig som maskar runt hennes ansikte.  

Så ser jag att hon rycker till. En bil som rör upp höga vattenkaskader kring däcken närmar sig. Samtidigt som hon ändrar sitt hastiga gående till ett tungt lufsande slänger hon hastiga blickar åt bilens håll. Utan att mobiltelefonen lämnar örat. Jag antar att det är de grova gummistövlarna som gör att steget blir klumpigt. Sekunden efter försvinner hon ur min åsyn.


söndag 1 oktober 2017

Mörker

Din rygg var krökt och huvudet framskjutet
som om du fått syn på något överraskande
Linjerna i ditt ansikte indikerade ett långt liv
Jag ville smeka den tunna huden på din kind
Utanför fönstret var allt bara mörker

Du log med smala läppar bleka utan läppstift
Skrattgropen invid munnen kunde jag ännu skönja
Du tittade på mig med ögon fulla av tillförsikt
Jag närmade mig dig med varliga rörelser
Utanför fönstret var allt bara mörker