Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

måndag 31 oktober 2011

Planen

Drömmer du om att stiga i graderna? Då rekommenderar jag dig att upprätta en

Karriärplan

Med det här förfarandet får du en helhetssyn över din kompetens, dina kunskaper, erfarenheter, ambitioner och idéer. Det blir lätt att överblicka din totala situation med din unika och speciella bakgrund.
Vare sig du har möjlighet att klättra i ditt nuvarande arbete eller måste byta jobb för att få en bättre position, har du ovärderlig nytta av att göra en plan. Dessutom är den utmärkt att ha när du ska förhandla med din chef om högre lön.

Så här gör du:

1. Gör en inventering
a. dvs. gör en lista där du specificerar din skolning och tidigare anställningar/eget företag i kronologisk ordning
b. gör ett koncentrat av det mest väsentliga i din bakgrund
2. Gör en utvärdering av din nuvarande situation
3. Vad vill du? Utforma din målsättning
4. Kolla olika jobbsajter. Vilka intressanta jobb finns det?
5. Gör ett schema över kommande aktiviteter, att marknadsföra dig själv
6. Gå ut och sälj din själv, som om du skulle lansera en ny vara. Tala om vad just du kan tillföra.

Klart.

söndag 30 oktober 2011

Han reagerade inte

- Hej då! Nu åker jag hem.

Slut på första dagen på nya jobbet. Trött, trött i huvudet. Ska bli skönt att komma hem, slänga sig i soffan, trycka på fjärrkontrollen och inte tänka en enda vettig tanke till förrän imorgon. Jo, det förstås, konstaterade hon medan hon i maklig takt gick ner för trapporna, sköt upp porten och gick ut på gatan. Innan jag slutar tänka måste jag göra i ordning en lätt kvällsmåltid. Kanske en mogen avokado på en handfull ruccola, skivade bifftomater, fint hackad rödlök, översmulad ädelost och duttad salladsdressing över det hela, tänkte hon. Åh jäklar vad sugen jag blev. Hon skyndade på stegen. I nästa ögonblick stannade hon upp. Var ställde jag bilen? Jo, men det var ju där borta, i parkeringshuset. Vilken våning var det? Hon stod i hissen. Vilken knapp skulle hon trycka på? Var det inte längst ner under markytan? Hon tryckte på – 1. Klev ut på parkeringen. Bara några få bilar stod kvar på de gulmarkerade rutorna. Var är den? Nej, inte här. Alls. Hon vände på stället och gick tillbaka till hissen. Åter igen tog hon klivet in. Stod villrådig. Jaha, det är väl bara att ta en våning i taget då. Efter att ha kollat alla sex våningarna tvingades hon konstatera att bilen inte fanns någonstans. Ut på gatan. Ångest blandad med ilska började krypa i kroppen. Jäklar också, hur dum får man vara?! En man i blå overall gick på andra sidan gatan.

- Hallå! Jobbar du här?

Mannen reagerade inte, lufsade helt enkelt vidare ner för gatan, med ryggen mot henne.

- Hallå! skrek hon i en högre tonart.

Äntligen stannade han upp, vände sig om och betraktade henne.

- Jo, ursäkta, men jag kommer inte ihåg var jag ställde min bil i morse. Finns det något mer parkeringsgarage i närheten, än det där? sa hon och pekade åt det håll hon nyss kommit.

- Nej.

- Var kan jag ha ställt den då?

Han ryckte på axlarna.

- Hur ska jag veta det?

Nej, det var en berättigad fråga. Jag skiter nog i honom, tänkte hon och vände på klacken. Men, där stod den ju, mitt framför henne. Parkerad på gatan. Hur i helvete? Hon gick fram till den, sökte med handen efter axelremsväskan. Tomt. Det hängde ingen väska på högra axeln. Handen famlade över andra armen. Nej, inte där heller. Ingen väska och ingen bilnyckel.

måndag 24 oktober 2011

Förslagsvis

- Förslagsvis där borta på den runda klädställningen, sa hon och pekade bortåt högra hörnet, längst in i butiken.

Jag kände att det stack till i pannan av ilska. Vad var det för otrevligt svar på en enkel fråga?

- Var hittar jag era tröjor? hade jag undrat i dämpad ton.

Jag var ju kund. Eller i alla fall en presumtiv kund. OK, jag ska inte besvära mer, tänkte jag, vände ryggen åt expediten och trängde mig igenom de täta klungorna av kläder, fram till hörnet. Jag behövde en långärmad varm men ändå inte otymplig vintertröja.

Den här då? Jag drog fram galgen och höll klädesplagget framför mig. Nej, den var ju kortärmad. Konstigt med en kraftig ylletröja som är kortärmad. Nästa? Oj, den var verkligen inte snygg, såg ut som något som plockats fram ur en bortglömd lagerlåda från början av åttiotalet. Rundhalsad och psykedeliskt mönstrad i rosa, päronglassgrönt och ljusgrått. Jag hängde tillbaka den på den kromade ställningen och svängde försiktigt så att galgarna vajade iväg ett halvt varv runt. Där. Den var snygg, helt i min stil. Men vad är det här? Olika längd på ärmarna? En lång ärm och den andra kort, avskuren ända uppe vid axeln. Jag kände en rysning sprida sig genom kroppen. Jag frös.

lördag 22 oktober 2011

En seger i livet

Hennes pappa vrålade högt
och kastade boken i väggen
Så nära hennes ansikte
att hon kände fartvinden
Rädslan gjorde kroppen hård

Hon var förkrossad och stel
Pappa blev en främling
Att undvika
Att trippa på tå för
Att inte längta till

Hennes livskamrat nöjde sig inte
Samtalen böljade fram och tillbaka
Äntligen försvann hennes fruktan
Odelat helad till slut
Hon som älskade sin pappa

onsdag 19 oktober 2011

Sport

Leta upp ett blött kärr i närheten. Utrusta dig med oömma smidiga kläder. Gympadojor på fötterna, men bered dig på att de blir dyngsyra redan efter några minuter. Tag med en fotboll. Dela upp i två lag, elva individer i varje och tre avbytare. Sätt upp två ”målburar”, mitt emot varandra på 25 meters avstånd, gjorda av fyra raka grenar och långt nerstuckna i våtmarken. Det gäller att göra mål, samtidigt som motståndarna gör allt för att ta bollen ifrån dig. Tag med några åskådare. De får dagens bästa skratt.

måndag 17 oktober 2011

Att få vila

När Emma kom hem från skolan väntade mamma på henne. Bordet var dukat med en vit assiett med en nygräddad kaneldoftande vetebulle på och ett stort glas iskall mjölk. Emma slängde av sig sin röda täckjacka på golvet i hallen. Satte sig vid köksbordet, tog ett stort bett på bullen medan hon tittade ut genom fönstret. Granntanten på andra sidan gatan stod i trädgården. Hon var upptagen med att hänga stora vita lakan på tork. Tvättlinorna var fastsatta mellan två äppelträd och räckte över hela den stora trädgården. Det blev många lakan att tvätta, eftersom familjen bestod av sex syskon, tre killar och tre tjejer och deras mamma och pappa. Emmas familj var bara fem stycken. Mamma, pappa, Dennis, Anna och Emma. Det var så roligt med mamma, för hon var jämt glad och pratade mycket. Emma tyckte om deras pratstunder på eftermiddagarna, innan de andra kommit hem. Alltid hade mamma något roligt att berätta eller också frågade hon hur skoldagen hade varit.

Emma hörde ytterdörren öppnas. Någon grymtade. Pappa, det måste vara min pappa, hann Emma tänka.

- Emma!hörde hon pappa ropa. Vad är det som ligger på golvet här innanför dörren?

Det klack till i hennes bröst. Jackan! Hon hade bara slängt den ifrån sig när hon kom. Emma kastade sig upp ur stolen och sprang ut i hallen. Där stod pappa med armen utsträckt och jackan hängande i pekfingret.

- Emma! Det här är inte första gången! När ska du lära dig att vara rädd om dina saker? Jag vill inte trampa på din jacka det första jag gör när jag äntligen får komma hem
.
- Pappa, förlåt jag glömde bort.

- Upp på ditt rum! Marsch! Du har väl läxor att göra. Nu vill jag ha lugnt och tyst i huset.

fredag 14 oktober 2011

Förberedelse

Det absolut jobbigaste med att ha ett arbete var de ihållande evinnerliga förberedelserna med lunchboxar. Ständigt satt problemet och skavde i nacken. Hade hon något hemma att ta med sig? Skulle hon bli tvungen att ta sig tid att gå till ICA-handlaren på Kungsladugårdsgatan efter jobbet, trots att hon egentligen inte hade tid? Att äta på arbetsplatsens lunchrestaurang var fullständigt uteslutet. Den maten var hafsigt iordninggjord. Kocken lyckades alltid med att förstöra ingredienser som kanske från början varit helt OK. På salladsbordet låg ofta gammal sunkig kålsallad, som blivit grå istället för vit, de kokta morötterna var sega och mjuka och tomaterna smetiga och iskalla. Hon fick uppkastningskänslor, det gick inte att svälja.

Någon gång ibland åt hon på lunchkrogen, när hon helt enkelt inte haft en minut över. Jag överdrev nog, tänkte hon medan hon slängde upp dörren till matsalen, klart att det går att äta. Men varje gång blev en besvikelse. Du är bortskämd, sa en arbetskamrat, alldeles för kräsen. Det viktigaste är väl i alla fall att man blir mätt? sa hon och slevade in överkokt grågrön broccoli.

torsdag 13 oktober 2011

Städat

Dörren öppnades och jag klev in. Inne i hallen svepte en sky av citrondoft över mitt ansikte. Till vänster om mig satt en hatthylla i ek uppskruvad på väggen. Jag betraktade ytterkläderna som var upphängda på trägalgar i en lång rad. Liksom hyllan var galgarna gjorda av ekträ. Det här är ingen slump, tänkte jag, kläderna är sorterade. Längst bort en svart damkappa med pälskrage. Bredvid den en grå kortare tjock ytterrock, sen en grön sportjacka. Jämte löparjackan hängde en marinblå damjacka i lumbermodell, en gul regnkappa i plast och sist en röd- och vitrandig herrkavaj. Undrar vem som äger den? Kläderna hängde luftigt med, beräknade jag, tio centimeters mellanrum. Om jag hade haft en måttstock med mig och kunnat mäta avstånden, hade jag säkerligen funnit att det var exakt samma mått, på millimetern.

Jag fortsatte genom den breda hallen. Den mynnade ut i en luftig matsal till vänster, ett kök till höger och ett ansenligt rum med högt till tak, antagligen för social samvaro, låg rakt framför mig. Jag scannade snabbt av möbler, bokhyllor, stolar och bord. Inte en personlig sak någonstans. Inga kläder som låg slängda, ingen uppslagen bok, inga dagstidningar och ingen disk i diskhon. Kökets alla arbetsbänkar av svart marmor strålade blanka och tomma. Jag drog med pekfingret över det vita köksbordet. Dammfritt. Samma sak när jag vid bokhyllan i matsalen blåste lite lätt på en tom hylla. Inte ett dammkorn. Golvet? Ljus blänkande ekparkett, helt utan mattor, överallt. Även badrummet såg oanvänt ut. Duschkabinen av transparent rundformad plast var helt utan en enda skråma och handfatets skimrande mässingskranar såg ut som nyputsat guld.

Efteråt, när jag kom ut på gatan, slog det mig. Sovrum? Fanns det inget sovrum?

onsdag 12 oktober 2011

Dansen

Vilken känsla att ta steget in mot hans bröst. Det känns ofattbart rätt när han öppnar famnen och hon låter sig omslutas. Hon är fjorton år. Vågar inte se honom ordentligt. Tittar på honom som genom en skirt, nästan ogenomskinligt duschdraperi. Ser bara konturer av hans gestalt. De gungar sig igenom For ever young med Alphaville. Fram och tillbaka. Vill aldrig sluta.

torsdag 6 oktober 2011

Var det bara tur (att engagera)?


Det var bara tur. Nej, varför tänkte jag så? Så typiskt mig att förminska mig själv. Bara kvinnor som gjorde. Klart att det var för att jag var ovanligt skicklig som jag var efterfrågad. Jag var inte erfaren i antal år räknat, snarare riktigt driven för min ringa ålder. Tre utgivna album hade det blivit och som sålde riktigt bra.

Igår ringde Göteborgsoperan och var intresserad av att engagera mig för höstens stora uppsättning av Tosca. Min absoluta favorit bland operor. Så dramatisk och härligt effektfull med sina kärleksintriger och blodtörstiga mord. En sann actionberättelse. Tänk att få spela Floria Tosca, att få sjunga den otroligt fascinerande huvudrollen.

Vi gjorde upp om ett möte redan på torsdag förmiddag för att se om vi kunde komma överens om arbetsformen i stort. Om vi lyckades skulle nästa steg vara, att jag tillsammans med mina kommande arbetskollegor i ensemblen utformade en detaljplan. Hur skulle vi nå vårt mål lagom till premiären i höst?

Jag hann bara lägga på luren, så ringde det igen. Nu var det London som ringde och erbjöd jobb. De ville att jag skulle komma och spela musikal i London under hösten. London. Hur lät det? Sjunga rock i föreställningen ”We will rock you” på Dominian Theatre. De sa att min röst passade strålande bra för att sjunga rock. Tung, hes och kraftfull. Det lät frestande. En ilande utmaning. Ja, rollen var ju förstås inte min än. De ville att jag skulle komma dit och göra ett sångprov först. De skulle betala för resa och uppehälle.

Jag måste bestämma mig. Skulle jag ta chansen att göra karriär utomlands? Kunde jag låta bli att säga ja till en huvudroll på Göteborgsoperan? Vilket delikat, men samtidigt en aning rysligt dilemma jag hade hamnat i.

- Titta noga på mig, sa jag till Linda när vi sågs över en fika för en stund sen, ser du att jag flyger?

- Ja du får nog akta dig du så du inte lämnar jordytan för gott, sa hon och hötte med pekfingret.

onsdag 5 oktober 2011

Arbetsstruktur

Hon sa till mig att jag måste strukturera upp mina arbetsuppgifter.

- Det går inte, manade hon, att så där hipp som happ ta det som oförhappandes råkar ligga framför dig på skrivbordet. Det blir ingen ordning då, fortsatte hon.

Upp? Tänkte jag. Är det rätt? Strukturerar man verkligen UPP något? Jag sa inget. Kände mig som om hon var min återuppståndna mamma. Inte som den femtiofemåriga kvinna jag var och som hade varit med om ett och annat under åren. Min chef var trettiofem.

- Du bör lägga upp rutiner för arbetsgången. Sen bocka av så att du inte missar något. Lägg allt i separata högar i den ordning du ska lösa uppgifterna. Förstår du vad jag menar?

Jag bet ihop käkarna och hörde hur det gnisslade i tänderna.

- Ja, jag tror det.

måndag 3 oktober 2011

Osynlig assistans

Naturen hade under natten förvandlats till is. Allt var inbäddat i bländande vit frost; bilar, hus, gatlamporna och de höga granarna på andra sidan gatan. Hon skrattade till för sig själv. Till och med mannen som hon såg komma gående på gatan nedanför hennes sovrumsfönster hade frost i skägget. Ögonbrynen var vintervita och hans annars bruna pälsmössa hade en vit bred rand längs kanten. Näsan lyste röd mitt i ansiktet.

Det var dags. Klockan var elva på söndagsförmiddagen. Hon bytte om. Längst in på kroppen ett rosablommigt underställ i ylle. Utanpå drog hon på sig mörkblå vindtät jacka och tjocka löpartights från Röhnisch. Sist snörade hon på sig sina Ice bug och satte på sig en gul- och blårandig mössa. De var inte särskilt sköna, joggingdojorna, dålig passform tyckte Emma, men nödvändiga en sådan här bister vinterdag.

Direkt när Emma kom ut på Slottsskogsgatan satte hon av mot Slottsskogen. Förbi tomma snötyngda kolonistugor. Högst upp i första långa backen stannade hon några sekunder, pustade ut. Sen kastade hon sig ut, spurtade ner för backen. Till vänster skymtade hon den isbelagda säldammen. Rakt framför sig syntes en gul fyrkantig restaurangbyggnad. Villa Belle Parc. Taggarna under sulan tog ett kraftigt tag i isen för varje steg. Hon kände sig fullständigt trygg.


- Titta! skrek en kvinna som med möda försökte ta sig uppför den isiga backen, hur gör hon?! Bara kasta sig ner för backen så där?

Emma log för sig själv och fortsatte springa. Avslöjade inget om sin osynliga assistans.