Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

onsdag 31 oktober 2018

Livet


Livet är riskfyllt
Du föds in i ovisshet
Vågar du leva?

Du väljer själv tänkesätt
Tillvarons alla vägar



tisdag 30 oktober 2018

Mannen


Mannen i mitt liv. Finns det en sådan man? En enda? Den här mannen kom gående på andra sidan gatan. Trots att det var både bilar och cyklister som emellanåt skymde sikten, såg jag honom utan problem. Hans gångstil fick mig att tänka på en fotbollsspelare. Ena benet var mer hjulbent än det andra. Eftersom han mer släntrade än gick med bestämda steg, fick jag en känsla av att han inte hade bråttom. Möjligtvis var han tidig till ett möte och inte ville komma före utsatt tid. Jag vet inte vad som flög i mig, jag vände på klacken och började skugga honom. Han höll ryggen rak och huvudet en aning höjt. Som om han ville se över allas huvuden. Eftersom han inte visade någon tendens att kolla bakom sig, kunde jag i lugn och ro betrakta honom. Framme vid Kungsparken svängde han in på promenadstråket. Jag efter.  Kanhända blev jag efterhand våghalsig och kom för nära. Plötsligt hejdade han sig, ställde sig rakt upp och ner och vred på kroppen. Jag snubblade till för att undvika att krocka med honom. Han höjde ögonbrynen.

"Ville du något?"
"Förlåt. Inte meningen", sa jag och hörde hur jag stakade mig på orden.
"Du har följt efter mig en bra stund", sa han, satte händerna i midjan och tyngden på ena benet.
"Jag vet", sa jag och kinderna hettade.
"Klart du vet. Men varför?" sa han och tittade stint på mig ett par sekunder. Så såg jag hur hans ansiktsuttryck ändrades. Vecken i pannan slätades ut.
"Vi sätter oss här och pratar", fortsatte han och pekade på en parksoffa.

Alldeles intill varandra. Axel mot axel. Ett lugn kom över mig och jag kunde berätta, utan att känna mig enfaldig. Han såg på mig, höjde ena handen och smekte mig över kinden.



måndag 29 oktober 2018

Ödet


I början är allt närmast
förankrat som fågeldrill

Nu

ser du ut som en gast
Mina axlar rister till
vid tanken på att vara fast
Min kropp klistrad intill
din kraftfulla kontrast
befinner sig nära min pupill
Jag får stå mitt kast
Ödet i mitt liv bestäms därtill

söndag 28 oktober 2018

Åren


Det tog många år innan hon förstod att huvudrollen i hennes liv hade hon själv. Alltid ställde hon sig bakom andra och kikade med uppspärrade ögon på dem som pratade och diskuterade. Till synes utan slut, utan uppehåll. Själv hade hon inte en enda tanke i huvudet. Det var helt blankt. Hon hade ångest på nätterna. Då låg hon ofta vaken och grubblade på livet. Funderade på varför hon var så obegåvad. Dum och talanglös. Fast hon var duktig i gymnastik, förstås. Lite bättre till mods blev hon när hon drog sig till minnes alla gånger hon först av alla blivit uttagen i laget. Hon kom ihåg känslan av att  vara oövervinnerlig. Säkerheten med vilken hon tog ansvar. Jublet när hon och laget lyckades. De vann!



lördag 27 oktober 2018

Ett faktum


Situationen
att hon var född till kvinna
Straffet var livstid



fredag 26 oktober 2018

Tjuven


Kraschen väckte henne. Fast hon var inte vaken. En från topp till tå svartklädd tjuv hade kastat sig ner genom skorstenen och det genomträngande dånet när han landade ekade i hennes huvud. Trots ångesten tvingade hon sig att ligga kvar i sängen. Hon stirrade rakt ut i sovrummet. Hennes förvirrade hjärna klarnade lite i taget. Skeendet blev klarare fast ändå obegripligt. Hade någon tagit sig in i hennes hem? Till slut reste hon sig upp och smög fram till badrumsdörren. Hur hon visste att det var där tjuven hamnat, hade hon ingen aning om, men säker var hon. Hon stirrade på dörren som stod på glänt. Med ena foten drog hon sakta upp dörren, bit för bit. Ingen rörelse, inget ljud. Hon ansträngde sig för att andas normalt och med stängd mun. Bröstet höjdes och sänktes. Magen var orolig. Nu kunde hon inte vänta längre. Hon tog steget in i badrummet. Ingenting. Hon snurrade runt på stället. Tomt. Hon vände sig om och gick ut. I det ögonblicket såg hon. Den stora tunga inglasade affischen, som suttit på väggen senast hon la märke till den, låg på golvet tillsammans med en hög med vassa glasbitar i olika storlekar. Hon tittade ner på sina nakna fötter.



torsdag 25 oktober 2018

Livet


"Vad handlar livet om?" frågade han.

Hennes hjärta kramades åt. Det var en fråga hon aldrig ställt sig själv och visste inte om hon kunde svara. Vad han förväntade sig att hon skulle säga.

"Det beror på hur man väljer att leva", hörde hon sig själv påstå.

Han tittade på henne och höjde ögonbrynen.

"Säger du det? Att det är ens eget val. Anser du att alla redan som unga måste välja väg?" sa han.
"Vi lever i en demokrati. Alla måste ta ansvar", sa hon och kände fukten under armarna.

Svetten var äcklig. Kladdig. Helst hade hon velat sätta näsan i armhålan och kolla. Hon led verkligen av sin egen svettstank. Den gjorde henne osäker.

"Ansvar till döds", sa han med en allvarlig min. Hon kunde inte se minsta tecken på att han var ironisk.
"Förlåt, hur menar du?" sa hon och kinderna hettade.
"Jag antar att du menar att vi inte kan skylla på någon annan om vi exempelvis blir dödssjuka. Vi har bara oss själva att anklaga. Är det så?" sa han och lutade sig fram mot henne. Han satte ena armbågen på bordsskivan, lät hakan vila i handflatan och nu log han.
"Det kanske är att gå för långt", sa hon.
"Intressant att diskutera med dig. Du verkar ha tänkt till."



onsdag 24 oktober 2018

Vardagen


Vardagen kan vara ett monster
där allt det svarta ramlar över mig
Där inga lösningar finns
Där allt framstår konstigt

Vardagen kan vara en rosa dröm
där allt passar in i mönstret
Där svaren finns hitom horisonten
Där allt framträder naturligt




tisdag 23 oktober 2018

Pianot


Den här dagen var det mulet i mitt sinne. Enbart mörka moln och strilande regn. Jag satte mig vid pianot och började plinka på en odefinierbar melodi. En som passade mitt humör. Jag svävade mitt i musiken, den lät mig flyga med. Så tanken. Jag förstod varför jag var nedstämd. Då ökade jag tempot, slog fingertopparna hårt på tangenterna. Fler och fler toner strömmade ut i rummet. Så slutade jag abrupt, satt helt stilla. Sen bubblade glädjen upp och ur min kropp.

Jag fick med ens lust att skriva ner noterna. Med ny energi började jag om. Det blev inte exakt samma toner. Det spelade (!) ingen roll. Det var början till något nytt.



måndag 22 oktober 2018

Trots allt


Benämningen "kulturprofil" har under det senaste året gett mig helt andra associationer än jag skulle vilja. Jag har börjat avsky termen. Den ger mig rysningar. Osköna rysningar, ilningar som får mig att omväxlande frysa, omväxlande må illa. Jag funderar på om ordet kommer att förtvina nu när det är fördärvat. Försvinna bort, in i totalt mörker.

Fast, tänker jag, trots allt vore det bättre om vi började använda det igen på personer som kan ge oss tillbaka den positiva känslan. Då kan vi forsla bort mannen i fråga, inte benämningen, ur våra medvetanden.



söndag 21 oktober 2018

Kontroll


Hennes önskan
Hennes behov av
att ha kontroll
över sitt liv
försatte henne i
oönskade situationer



lördag 20 oktober 2018

Året var 1972



Jag hörde tonerna slingra sig från salen ut till mig. My sweet lord med George Harrison. När jag klev över tröskeln svepte en våg av värme och svett över mig. Jag tog en klunk av drinken, lutade mig mot en vägg och stirrade ner i drinkglaset. I det vita vinet såg jag ett svagt ljus skimra. Efter en stund höjde jag huvudet. Min blick vandrade fram och tillbaka över dansgolvet. Paren som dansade blev till en enda skepnad som böljade fram och tillbaka över golvet. Ingen la märke till mig. Jag var som en transparent person, som kunde gå rakt igenom folk utan att de märkte något. En het önskan om att få vara med drog snabbt genom kroppen. Jag svepte i mig resten av innehållet i glaset. Ångesten i magen la sig sakta. Klockan var kvart i tolv. Snart slutade han.



fredag 19 oktober 2018

Frågan


En föraning, en förvarning. Handen som automatiskt slängdes upp mot hjärtat. Där det smärtade. Det var som om hon tappat andan. Hon öppnade munnen. Måste få luft. Behövde kräkas. Det gick inte. Hulkade.

Hon slog upp ögonen. Känslan var främmande. En rotlöshet som sved i magen. Hon tittade rakt upp i ett vitt tak. Det vita bländade. Tvingade henne att blinka några gånger. Blundade.
Hon hörde ett kort gnäll från en dörr som öppnades. En kvinna i vit rock lutade sig över henne. Rocken var uppknäppt. Hon såg en blå sidenblus under. Den blänkte när kvinnan rörde sig. Ändrade färgnyans.

"Hur känns det?"

Den eviga frågan, tänkte hon. Den eviga frågan.



torsdag 18 oktober 2018

Tillvaron


Relationen med
dig är otydligt tydlig
Allt försvinner bort

Jag fryser skälver gråter
Tillvaron rasar samman


















onsdag 17 oktober 2018

Milles


Vi hade bestämt träff på en bar. Den intill Götaplatsen, alldeles invid Poseidon. Vi satt på uteplatsen och fick höja rösterna en aning för att höra varandra, eftersom vattnet i fontänen inte bara porlade utan mer väsnades. Det var under beskrivningen av mötet med din äkta man som jag råkade följa din blick. Jag undrade varför du inte tittade inte på mig. Samtidigt som du talade stirrade du oavvänt på en liten detalj på Poseidons nakna kropp. En väldigt liten om man jämförde med gestaltens storlek i övrigt. Så tystnade du under några sekunder. Sen sa du högt:

"Ingen kritik", sa du. "Jag menar inte att anmärka på konstnären Carl Milles gedigna arbete, men varför har han gjort så där, tror du?" fortsatte du och höjde armen och pekade.

Jag såg mig snabbt omkring och la märke till att de två medelålders männen vid bordet bredvid var mycket väl medvetna om vårt samtalsämne.

"Ingen aning, fast jag kan ana", sa jag. "Ta ner fingret nu, du är pinsam."



tisdag 16 oktober 2018

Varningen


Varningen kom samtidigt som hemligheten avslöjades. Hon såg det i hans ögon. Den där vargblicken som fick henne att skälva. Hans minimala svarta pupill, som toppen på en knappnål och med grå spräcklig regnbågshinna. Från början var det blicken hon fastnade för. Blandningen av farlighet, djärvhet och sensualitet. Deras relation hade varit fantastisk, oförutsägbar, exakt vad hon letat efter och hade dessutom utvecklats åt, vad hon tyckte, rätt håll. Hon tänkte att hon aldrig skulle tröttna på honom.

En dag upptäckte hon att han satt på en stol i trädgården. I skuggan av björken. Som vanligt, när hon kom hem från jobbet, slog hon upp altandörren för att få in frisk luft.  Hon spratt till. Såg hans välbekanta siluett.

"Kom hit."

Långsamt tog hon några steg mot honom.

"Snabba på."

Nu stod hon så nära att hon såg det mörka blänket i hans ögon.

"Det var en man som ringde", sa han.
"Vem?" sa hon fast hon direkt förstod att det verkliga livet kommit ifatt henne.
"Han sa att han var din man. Att du var hans."
"Jag har bara dig."
"Ljug inte för mig. Om du gått bakom ryggen på mig ... då."



måndag 8 oktober 2018

Oron


Som barn var hon ingen stjärna. Nu många år efteråt grubblade hon ofta över anledningen till att hon alltid var ängslig, aldrig vågade öppna munnen, den sjukliga blygheten, illamåendet. Kanske var hon född sån. Möjligtvis var inte orsaken bara en enda utan en kombination av flera. Hennes auktoritära pappa, mobbningen i skolan, alla flyttlassen som gjorde att hon fick byta både skola och klass. Så mycket hon ångrade. Självhatet. Att hon straffade sig själv. Länge levde hon som om varje dag var den sista. Festerna, spriten, killarna. Förståndsmässigt förstod hon att det inte var någon idé att ångra. Det vore mycket bättre för henne mentala hälsa om hon glömde och gick vidare. Men hon hade ingen makt över tankarna. I motsats till vad många trodde var hon säker på att förträngning av minnen inte existerade.



söndag 7 oktober 2018

Anna och Elsa


"Du har säkert rätt", sa Anna stillsamt fast hennes inre var i uppror.

Hennes kinder blossade och avslöjade antagligen att hon tagit allvarligare på anklagelsen än hennes lågmälda röst antydde. Det Elsa sa hade alltid den effekten på Anna. Hon tappade tankeförmågan, skämdes fast det inte fanns något att skämmas för, ville krypa under bordet och sätta sig där och gråta ögonen ur sig. Med ens och utan att tänka efter drog hon tillbaka stolen och reste sig upp.

"Jag går nu. Ha ett bra liv."

lördag 6 oktober 2018

I skuggan


Hon befann sig jämt
i skuggan av hans ego
En dag väcktes hon

Gav sig själv en livfull röst
Den gången och aldrig mer



(foto: Ethel Hedström)


fredag 5 oktober 2018

Grannen


Anna drog några kraftiga tag med borsten genom det brunlockiga axellånga håret. Klädseln fick duga, svarta jeans och vit bomullsskjorta. Hon gick ut i hallen, öppnade dörren och ställde sig på trappan, tog en djupt andetag. Det var början av april och råkallt. Njutningsfullt andades hon in de isiga vindilarna, njöt av kylan som letade sig in i hennes kropp. Axlarna skälvde till i en stark rysning. Lasse var sen. Så jäkla irriterande ofta han dröjde. Hon fick alltid vänta på honom. Hon bestämde sig för gå dit utan honom.

Ytterdörren hos grannen var upplåst. Hon struntade i att ringa på klockan. I hallen studerade hon skorna som snyggt och prydligt stod i en rät rad och några jackor som hängde på trägalgar. Långt ifrån det kaos som ofta härjade hemma i hennes egen hall. Ett par bruna herrskor såg bekanta ut. Hon sniffade. En doft av inkokt lax och kokt potatis låg i luften. Och limesås. Hon kände sig med ens väldigt hungrig. Höga röster inifrån huset letade sig in i hallen.

I öppningen in till matsalen blev hon stående. Sällskapet satt runt matsalsbordet. Sorlet upphörde abrupt och ansikten med röda kinder betraktade henne. På deras huvuden satt blanka strutformade hattar med isatta påskfjädrar som fladdrade nervöst. Just det, det var ju påskafton. Så fick hon syn på honom. Han såg löjligt barnslig ut i hatten med rött band knutet till en rosett under hakan. Trots den mentala kallduschen som sköljde över henne, höll hon på att brista ut i ett fnitter. Det var Lasse.



torsdag 4 oktober 2018

Orkade inte


"Det är inget att diskutera! Du gör som jag säger!"

Så röt pappa med förvridna läppar och genomträngande blick. Jag sa aldrig emot och mamma var tyst. Som tonåring var jag håglös och utan ambitioner. Jag var fullständigt misslyckad. Men så ... sakta, sakta vaknade jag till liv. Efter många år stillnade min själ och självtvivlet ersattes av egenmakt och försoning. Det var överraskande till och med för mig själv att jag förlät honom. Jag orkade helt enkelt inte grubbla mer. Orkade inte hata.


onsdag 3 oktober 2018

Kär lek


Det var likadant varje gång. Han reagerade knappt nu för tiden. Väntade och lät tiden ha sin gång. Fast när hon varit borta i tre hela dygn fladdrade det i magen. En distinkt förnimmelse av obehag som gjorde honom illamående. På morgonen ringde han till jobbet och sa att han hade smittats av maginfluensa. Det var nästan rätt. Han hade faktiskt kräkts.

Senare långt in på förmiddagen kom han med ens underfund med att han varken ätit eller druckit. Det sved i  magen av hunger och törst. Eller ängslan. Eller allt samtidigt.  Det var när han satt sig ner i fåtöljen med en mugg hett te, han hörde ytterdörren öppnas. Han rörde sig inte. Läppjade på drycken trots att han helst hade velat kasta sig upp och rusa ut i hallen. Han hörde hur hon rörde sig där ute. Såg framför sig hur hon tog av sig den svarta kappan med pälskrage. Såg hur hon hängde den på en galge och sen lutade ena benet mot det andra för att dra av läderstövlarna.

Så stod hon i dörröppningen. Hon log.

"Jag är så lycklig", sa hon.

Hon såg inte ett dugg ångerfull ut. Enbart kärlek avspeglade sig i hennes ansikte.



tisdag 2 oktober 2018

Min karriär


I hela mitt liv har jag haft dåligt närminne. Det är en läskig känsla. Att kunna återberätta en händelse som skedde när jag var tre år ... jag är sextiosex nu, det är inget svårt alls. I detalj. Men att inte komma ihåg vad jag gjorde igår. Eller för två timmar sen. Jag vänjer mig aldrig. En gång för många år sen sa en lärare till mig att dåligt närminne existerar inte hos unga människor. Enbart gamlingar med åderförkalkning. De levde i det förgångna men kunde inte komma ihåg när de åt senast, sa han. Jag visste inte vad jag skulle svara. Om jag skulle svara.

Trots allt har jag på  krokiga vägar lyckats ta en examen och gör nu karriär som skådespelare. Till en början, under utbildningen, var det ett helvete. Oftast, praktiskt taget varje gång jag stod på scen, blev allt svart. Jag stod där och trampade och kom inte på något att säga, varken min rätta replik eller en improviserad variant för att visa att jag klarade av en pinsam situation. Men det stoppade mig inte. Jag stretade på. Och nu ska jag göra huvudrollen i en teveserie. Det har tagit många år att komma hit där jag är nu. Jag tycker att serien, trots ämnet, är riktigt mysig. Den heter Jakten på ditt sinne.

måndag 1 oktober 2018

ETT MÖTE i höstfärger


Det hände ungefär i övergången mellan september och oktober. Jag vet inte exakt när. Det jag kan erinra mig var att jag stod och väntade under en lönn vars gula löv sakta singlade ner framför mig och utan ett ljud la sig vid mina fötter. Duggregnet hade fått mig att gå några steg bort från porten för att få skydd av trädet. Envisa tankar gjorde att jag hade svårt att koncentrera mig. Runt, runt i mitt huvud kretsade tankar på hur jag skulle formulera mig. Ett tag hade jag bestämt mig för att uttryckligen kasta fram att han var omoralisk. Genast förkastade jag idén. Orden fick mig att få ont i magen. Istället bestämde jag mig för att fråga hur det var att ständigt vara på jakt. Om det var förenat med oro och stress. Låta honom känna hela pressen av att komma med en trovärdig förevändning. Jag frös med ens och önskade att jag haft en filt att svepa om kroppen. I det ögonblicket flög porten upp och han klev ut. Han bar på en flyttlåda.
"Karin?" sa han.
"Kommer du med hem?" sa jag.