Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

torsdag 15 juni 2017

Våt Lång Höra


Idag ska hon ta spårvagn nummer 11 klockan 11:11 från Godhemsgatan till Masthuggstorget. Det är egentligen inte särskilt långt dit. Kanske en tjugofemminuters promenad. Hon skulle kunna gå. Men idag regnar det och hon avskyr att ha paraply med sig. Hon har inte en aning om hur många hon har glömt på allsköns ställen. Både av den anledningen och av skälet att det är så förbaskat opraktiskt att gå med paraply inne i stan gör att hon helt slutat. Nu för tiden blir hon ofta irriterad över andra som utan att reflektera banar väg med paraplyet sänkt framför sig som ett stickvapen. Hon kryssar mellan alla paraplyägare för att undvika att få ögonen utstuckna.
Att börja dagen med att bli våt och speciellt eftersom hon har lunchträff med Johan, det lockar förstås inte heller. Det får bli spårvagnen. Från hållplatsen är det inte långt till restaurangen. Johan och hon lunchar då och då och alltid på samma ställe. Lunchkrogen ligger i den gamla restaurerade brandstationen som idag kallas Briggen. Hon ser fram emot träffen. Det är alltid lika roligt att få höra om Johans senaste kap. 

 

onsdag 14 juni 2017

Kvinnan


Spårvagnens ylande bromsar gjorde ont i öronen. Den som tror att det enbart är bekvämt och trevligt att åka spårvagn här i Göteborg, tänkte jag och gjorde en ful grimas, tror  fel. Precis tvärtom, illande obekvämt. Efter flera på varandra hårda ryck, då vi som stod upp rycktes med och snubblade en bit framåt som om vi var viktlösa, stannade den tvärt vid Majvallens hållplats. Mittendörrarna slogs upp och jag fick syn på en yngre kvinna som höll ett bylte i famnen. Så såg jag att det var en baby. Den kan inte ha varit mer än några månader gammal. Ostadigt och utan att kunna stödja sig på något tog hon sig upp på vagnen och stapplade osäkert fram till en ledig plats. Det var ett uppfällbart säte, vilket gjorde att hon fick släppa barnet med ena handen medan hon drog ner sitsen. Jag hann aldrig tänka tanken färdig, att jag kunde ha gått fram och hjälpt henne. Hon satte sig på snedden, bortvänd från mig. Jag tittade på hennes bakhuvud. Det tjocka mörkbruna håret var uppsatt i en konstfull lös knut som hängde ner i den smala nacken. Hon satt halvt böjd över barnet. Jag kunde bara se babyns ena lilla arm med små, små fingrar som rörde på sig en aning. Inget ljud. Alldeles tyst. Jag funderade på vad som gjorde att kvinnan inte hade den lilla i en barnvagn eller om hon inte ville släpa på åbäket till ekipage, hade barnet i en tygsele. Vid Järntorget reste hon på sig och gick av. Jag sträckte på nacken och såg henne med snabba steg runda Järntorgsbrunnen med kvinnofigurerna som symboliserade de fem världsdelarna. Nu för tiden har vi fler världsdelar. Sju om jag är rätt underrättad. Kvinnan vek av in på Landsvägsgatan.
 
 

tisdag 13 juni 2017

Ingenting


Ingenting. Finns det? Kan ingenting vara ingenting?
Noll är ju noll. Men är det inget?
Universum är till största delen fyllt med något vi inte vet vad det är.
Det syns inte, alltså finns det inte. Inte för oss.
Vi kan inte föreställa oss att ingenting är någonting. Fast det finns ju där.   
 
 

måndag 12 juni 2017

En sån dag


Det var en sån där dag när inget hände. Hon satt och åt sin vanliga tallrik med yoghurt med de vanliga tillbehören. Och avslutade med sin vanliga mugg starkt kaffe med värmd mjölk. Idag hade ingen GP anlänt. Irriterad hade hon satt på teven och kollat morgonsoffan en stund istället. Men det gick inte att jämföra med att slå upp en egen morgontidning och metodiskt gå igenom de delar av tidningen hon alltid läste. Då bestämde ingen annan än hon själv. Så var det inte med morgonteve. Då avgjorde andra. Eller all matlagning. Hur orkade de, programledarna? Hon var förbluffad. Det hade gått så långt att så fort hon anade att det skulle bli ett matinslag, skyndade hon sig att byta kanal. Precis som hon gjorde när hon då och då kollade reklamkanaler. Alltid satt hon med fjärrkontrollen till hands för att hinna trycka bort.
Hela dagen hasade hon omkring i morgonrocken. Hon duschade inte, klädde sig inte. Hon brydde sig inte ens om att borsta tänderna. Kanske var det en osund tillfredsställelse hon kände när hon struntade i allt. I så fall struntade hon i det. Hon tänkte inte berätta för någon. Hon gick inte ut alls den här dagen. Vare sig med skräp eller till tvättstugan. En gång ringde mobilen. Hon lät den ringa.

lördag 10 juni 2017

Lyrans Noblessers enkät


Lyrans Noblessers enkät om hur det ser ut och vad som finns i min bokhylla.

1. Hur sorterar du böckerna i din bokhylla?
2. Hur många språk finns i din bokhylla? Vilka?
3. Vilket land kommer de flesta böckerna från?
4. Flest män eller kvinnor? Eller ungefär lika?
5. Vilka genrer/kategorier har du i bokhyllan (deckare, dramatik, bilderböcker, reseskildringar o s v).
6. Visa gärna en shelfie!

 Mina svar:

1.      Bara olästa för sig och lästa för sig, ingen annan ordning (än)

2.      Svenska, engelska

3.      Sverige flest, tror jag. Sen USA följt av England. Några afrikanska, tyska och norska

4.      Tror det är ungefär lika mellan kvinnliga och manliga författare. Jag går i alla fall inte in för att köpa det ena eller det andra

5.      Romaner, deckare, fackböcker, konstböcker, uppslagsböcker, diktsamlingar, novellsamlingar

6.       



 
P.S. Bilden ovan är i lägenheten i stan. Har flera bokhyllor på lantstället. D.S.

fredag 9 juni 2017

Övergiven


Med sina höjda beniga axlar ger han ett intryck av att vara övergiven. Det är samme man som jag har lagt märke till några gånger tidigare. Han som vacklande tar sig fram nere på gatan. Som med sin osäkra gång ser ut som om han är onykter, men som jag genast förstår inte alls är det. Idag bär han inte sin beiga mockajacka utan han har en mörk kavaj. Han är så mager att kläderna hänger och ser för stora ut. Ändå ser jag att han är noggrann med sin klädsel. Hans detaljer avslöjar det. Hans enda knäppta kavajknapp längst upp, den persiskt mönstrade sidenhalsduken som är så där medvetet flaxigt knuten kring halsen och hans blankputsade svarta skor.
Jag undrar om han är nyinflyttad. Eller har han kanske bytt rutt? Möjligen har han bott i trakterna länge, en dag tröttnat på sitt vanliga promenadstråk och bestämde sig för att se något nytt. Även den här gången betraktar jag hans ostadiga färd längs huset på andra sidan gatan, ända tills han till slut försvinner runt husknuten. 

 

torsdag 8 juni 2017

På spårvagnen


Jag sitter på spårvagnen. Stirrar ut genom fönstret på horder av människor som går längs trottoaren utanför. Jag spetsar hörseln. Ibland kan jag få höra en del intressant. Men det gäller att jag fokuserar på någon speciell. Eller tjuvlyssnar gör jag ju, får jag erkänna. De här orden från en äldre man med hes röst fångar jag upp idag:
"Jag? Jag har så in i helvete roligt! Det ska jag fan i mig ha. Puss, puss."


 

onsdag 7 juni 2017

Minnet


Minnet låg väl dolt längst in i garderoben. Klädkammare kanske det snarare borde kallas. Eller en enklare variant av dagens "walk in closet". Jag förstod inte riktigt varför jag började rota där inne bland gamla kläder som jag inte använde längre. Både mina och några klädesplagg som jag inte nändes kasta eller ge bort som hade varit mammas. Med näsan in i mammas svarta yllekappa med päls på kragen, en svag doft av hennes älsklingsparfym från Dior satt fortfarande kvar i tyget, fick jag syn på en vitt plastfodral. Jag visste direkt var det var. Min bröllopsklänning. Använd bara en gång. Varför var ett mysterium även för mig själv. För det första var den knäkort och för det andra var den limegrön och utan krusiduller. Inget vitt, ingen slöja i tunn spets, inget som kan alls liknas vid en bakelse. Däremot det som ibland benämns som cocktailklänning. Jag sträckte mig så långt det gick och tog tag i galgen.
I sovrummet la jag paketet på sängen, drog upp blixtlåset och tog fram klänningen. Jag la den på överkastet och genast fick jag syn på den. Fläcken. En ganska stor oregelbunden fläck. Det var säkert fett av något slag. Så mindes jag. Under bröllopsmiddagen råkade jag tappa gaffeln med västkustsallad i knäet. Antagligen var jag salongsberusad och därmed en aning klumpig och jag slarvade. Jag skämdes. Resten av kvällen var jag noga med att hålla ena handen över skamfläcken.
Så snart min nye man och jag kom hem hängde jag undan klänningen. Det var dagen efter. Hur enfaldig får man bli? En klänning som var skräddarsydd. Måttbeställd till just mig. I thailändskt siden. Varför försökte jag inte ta bort fläcken sen?
 
 

måndag 5 juni 2017

Misstänkt


Jag har mina aningar om hur det måste ha gått till. Den stora brickan stod färdig på köksbänken och inväntade gästerna. Jag hade lagt en vit stärkt linneservett på brickan. Därefter placerat långa rader med småkakor. Det var Bondkakor och Vaniljdrömmar. Chokladsnittar, Finska pinnar och Havreflarn. Och Kanelkakor. När jag klev in i köket för att hämta brickan. Chocken gick som en stötvåg genom kroppen. Bara några spridda smulor kvar och servetten var skrynklig och smutsig. Köksdörren hade varit stängd. Var det möjligt? Kunde Bonnie verkligen ha öppnat dörren och utan att dra ner brickan i golvet stoppat i sig allt? Och sen, stinn och mätt, gått ut och snyggt och prydligt stängt dörren efter sig? Jag vände snabbt på klacken och ropade:
"Bonnie! Var är du?"
Jag hittade henne liggande i sin korg i sovrummet. Hon låg invriden i sin egen kropp. Under lugg och utan att röra på huvudet slängde hon hastiga blickar upp på mig. Då visste jag. 


 

fredag 2 juni 2017

Marginalen


Tänker på dem som befinner sig på marginalen. Om det hade varit muntliga studentprov idag. Hur många hade klarat sig? Jag är säker på att jag själv hade fått smyga ut bakvägen. Är det en rest från det gamla Sossesverige, den där idén att ingen ska kuggas? Alla ska vara med. Alla ska känna sig lyckosamma, inkluderade i de vällyckades skara. Blir resultatet inte då att man bara skjuter upp misslyckandet? Smyger stoftet av floppen under mattan. Eller ger förställningen alla oss förvirrade en ny chans?