Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

måndag 30 november 2015

Tanka på E


Fem ord på E: Emma, ensam, evig, eliminera, elak

Tanka:
Emma går ensam
Elaka rykten frodas
Eliminering

Är det för evigt skrivet?
Alls inte, försoning finns

torsdag 26 november 2015

Behålla


Hon föll tungt. Det sved som eld. Klöv ytan. Stora vattenbubblor kittlade hennes kropp. En djup kallsup. En känsla av att kvävas. Att kollapsa. Måste upp. Upp. Frustade. Spottade. Flämtade. Ögon som stirrade. Hukade över kanten. Framskjutna hakor. Munnar som rörde sig. Behåll lugnet, sa de. Annars blir det bara värre. Behärska dig.

onsdag 18 november 2015

Övermaga


Uppgiften var: Ta en bok. Slå upp valfri sida i mitten. Skriv en text baserad på fjärde meningen på sidan
Ur boken Nio Noveller av J D Salinger. Meningen lyder:
Jag talade om för henne att det, i mitt tycke, var lite övermaga uttalande, det borde hon själv inse om hon tänkte efter, att det var under hennes värdighet och att jag hoppades att det inte var signifikativt för henne att vräka ur sig sådant.

 Nu börjar det:

"Den kvinnan ger mig utslag!", ropade hon. "Stora röda blemmor som varar och kliar till förbannelse. Så urbota dum är hon."

Min hand som just omslutit ölsejdeln och var på väg mot munnen, stannade upp ungefär på halva vägen.  Fortfarande med glaset i luften tittade jag på kvinnan som satt mitt emot mig. Hon hävde i sig det sista av sin Tom Collins genom att hålla det stora vinglaset med foten upp mot taket och tömma resterande droppar rakt in i sin gapande mun. Först var jag helt stum. Sorlet från alla höga påstrukna röster i baren gled bort och luften blev kompakt tyst.

Utan att ha druckit mer av ölen, ställde jag tillbaka glaset på bordet så hårt att skummet gjorde vågrörelser och öppnade munnen. Jag talade om för henne att det, i mitt tycke, var lite övermaga uttalande, det borde hon själv inse om hon tänkte efter, att det var under hennes värdighet och att jag hoppades att det inte var signifikativt för henne att vräka ur sig sådant.

"Om det är det du hoppas på kan du glömma mig", replikerade hon. "Det är precis sådan jag är och vill vara. Övermaga?", fortsatte hon och drog med tumme och pekfinger över de våtblanka mungiporna. "Vad är det för löjligt gammaldags ord?"

Jag reste mig upp och slog en handflata i bordet. Det gjorde ont men jag låtsades inte om det.

"Då ska du slippa mig och mina löjliga ord hädanefter. Morsning och good bye", sade jag och klev iväg bort mot dörren.

Jag slängde upp den och gick.

torsdag 12 november 2015

Fåtöljen


 
Bild från http://www.perspektivet.no/utstilling/anna-amerikan-mummu/
 
Hon har blivit förvisad till källaren. Här får hon sitta tills hon säger förlåt och erkänner att allt är hennes fel. Fåtöljen gör att hon i alla fall sitter bekvämt. Luften blir mer och mer kompakt, som om hon lite i taget håller på att andas slut på allt syre. Det susar i rören då och då. Det är människor som bor någonstans i huset som duschar eller spolar i toaletten. Av och till är det helt tyst, förutom prasslet hon hör. Antagligen kommer frasandet från råttor. Hon vägrar att låta den insikten leta sig upp till medvetandets yta. Hon lutar sig framåt. Yr i huvudet. Det svartnar.

onsdag 11 november 2015

Tvåsamhet


Sonny & Cher.jpgVeckotemat på Kultukollo är Tvåsamhet. Vi ska presentera ett (eller ett par) par från följande kulturella områden:

litteratur
musik

film
(och så lite överkurs)

teater/opera
sport


Jag har valt följande:

Musik:

När det gäller musik associerar jag genast till Sonny & Cher. Jag vet inte varför. Finns väl många andra par just i musik. Vet bara att jag gillade dem så skarpt under tonåren att jag satte upp en stor affisch på väggen. De såg bägge så förskräckligt fräna och fräcka ut. Det kan ha varit den här:


Sonny & Cher.jpg

 
 

Sport:

Då tänker jag på systrarna Kallur födda i USA men uppväxta i Falun. Så duktiga bägge två att springa. Kan inte låta bli att undra hur det känns för den lite mindre lyckade tvillingsystern, Jenny. Om hon är ledsen, eller om hon struntar i att Susanna har lyckats bättre.

Litteratur:

Ännu ett par systrar. Boken En egen strand av Aino Trosell. Den boken. Den boken glömmer jag aldrig. Vilken historia! Den fick jag som pris här på Kulturkollo. Tack för den!

måndag 9 november 2015

Maktlös



Hon låg alldeles stilla och det var svårt att avgöra om hon faktiskt sov. I smyg betraktade jag de skarpa linjerna runt munnen och den höga pannan med jacket över högra ögonbrynet. Jag tyckte att hon såg sträng ut. En lössläppt hårslinga lyfte lätt från hennes haka varje gång hon andades ut. När jag hörde Hasses steg i trappan fick jag panik. 
 I nästa ögonblick stod han i rummet. Tanken på han måste ha tagit trapporna tre stycken åt gången, blixtrade genom hjärnan. Jag tog ett hårt tag om sängstolpen med bägge händerna, som för att hålla mig fast i en vinande stormvind.
"Upp ur sängen!", väste han. "Försvinn ut härifrån", fortsatte han med en egendomligt kraxig röst och visade med ett pekfinger. "Du väcker henne."
"Nej, det är det du som gör".
Rösten, den så välkända rösten, fick oss bägge att i den stunden samtidigt vrida våra huvuden mot henne. Jag kunde inte hålla tillbaka leendet. Hasse såg det. Hans ögon såg på mig med ett mörkt blänk som fick mig att stelna mitt i en rysning. Han tog ett steg närmre mig.
"Låt henne vara."
Hon lyfte överkroppen så pass mycket att hon orkade hålla tyngden med armbågarna och såg på Hasse med ögon som helt hade tappat sin gnista och färg.
"Jag har ju sagt till henne så många gånger att hon inte får störa dig", sade han och ställde sig bredbent och sänkte hakan mot bröstet.
"Nu var det faktiskt så att det var du som störde."
Min blick hade fastnat i hennes ansikte. Spåret från knivens egg lyste klarare än vanligt, alldeles ovanför det ofärgade ögonbrynet. Jag fick en förnimmelse av att jag kunde se rakt igenom hennes transparenta ögon, in i hjärnan. Hennes bleka insjunkna kinder gjorde att hon såg gammal ut. Med en flämtning sjönk hon tillbaka ner i sängen, lade huvudet på kudden och stirrade upp i taket.
"Vi får tala om det här senare, du och jag", sade han med ögonen vilande på mig.
Det sved i bröstet. Jag visste vad det betydde. Han tog ytterligare ett steg åt mitt håll.
 

 

onsdag 4 november 2015

Balkongen


Vi av David Nicholls, femte meningen på sidan 177: Jag såg alltihop från fönstret.

 Jag såg alltihop från fönstret. Han jagade henne genom lägenheten. Mitt emot mitt hem, i hyreshuset på andra sidan Godhemsgatan. Jag kunde se rakt in i deras våning. På kvällarna var alltid den abnormt stora platteven på. Den upptog större delen av en vägg och flimrade av bländande skakigt ljus. Jag hade också lagt märke till att taklampan ständigt var tänd, dag som kväll. Skärmen var vit och såg ut som om någon hade virat en virkad duk löst runt en glödlampa. Kanske en duk som en mormor eller farmor tillverkat för länge sen. Det blänkte till av en kniv i hans ena hand. Plötsligt rusade hon ut på balkongen. Nu såg jag att det enda hon hade på sig var ett par röda trosor. Jag ropade till när jag fick syn på att hon klättrade upp på balkongräcket. Hon rätade försiktigt på kroppen och sträckte ut ena armen för att nå grannens balkong. Balkongdörren var stängd och det var alldeles mörkt i lägenheten. Mannen som jag visste bodde där var antagligen inte hemma. I samma ögonblick som hon hade ena foten kvar på sin egen balkong och den andra på grannens räcke, kom han flåsande ut med kniven höjd i stickläge. Sekunden efter var hon över. Hon dråsade ner på balkonggolvet. Jag rusade bort och hämtade mobiltelefonen. Polisen. Måste ringa polisen. De hämtade honom en stund senare, medan kvinnan satt kvar på grannens balkong. En vecka senare mötte jag honom på stan.

måndag 2 november 2015

Mitt öde


Det är min bestämda övertygelse att det är mitt öde att aldrig få lyckas. På riktigt. Då och då når jag tillfällig framgång. De dagarna promenerar jag gatan fram, ryggen som en fura vars raka stam söker himlen och med ett fladdrande lättsamt leende på läpparna. Tankarna är ljusa och hjärnan vibrerar av lysande vågor. Så saktar jag in, stannar. Leendet försvinner långsamt. Hur vågar jag gå omkring och vara lycklig? Förr än jag anar kommer haveriet att smälla till mig i ansiktet. Jag får aldrig koppla av. Fallet blir för högt. Jag måste alltid vara beredd. Beredd på det värsta.