Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

torsdag 30 december 2010

Jag minns

Minns du den sommaren när vi kom gående mot varandra?

Jag hade en ljusblå sommarklänning som skimrade i silver

Du hade blå slitna Levisjeans med uppkavlade ben och en vit t-shirt

Dina bruna fjuniga ben syntes i nederkanten på byxorna

Jag kunde ana dina bröst under tröjan

Vad jag saknar den klänningen

Du log

Och jag föll handlöst

tisdag 28 december 2010

Farfar

Min farfar var befallningsman till yrket. Han utbildade sig på en lantbruksskola och tog examen 1920. När jag var barn tyckte jag inte om att min farfar var befallningsman. Jag tyckte att det lät läskigt. Som om min farfar… MIN farfar skulle befalla andra att utföra arbetsuppgifter?

Nej, jag tyckte att det skulle heta bönfallningsman istället. Fantasibilden var tydlig innanför mina ögon: Farfar satte det högra benet framför det vänstra, tog av sig den brunrutiga kepsen, bugade sig djupt, långt ner mot marken medan han lät armarna svänga långt ut.

”Jag bönfaller dig att gå till ladugården och mocka efter korna”, hörde jag honom säga.

söndag 26 december 2010

Frisk luft

Hur vet jag om luften jag andas är frisk?

Jag upplever den frisk när jag tar klivet ut på Slottsskogsgatan och drar ett djupt andetag

Men hur vet jag att den i själva verket är ren och sund?

När jag anländer till lantstället, vid foten av Kynnefjäll

Drar in den mjuka lantluften

Mina näsborrar skälver och jag anar hästsvettsångor

Då vet jag att jag blivit lurad

lördag 25 december 2010

Det var en gång... (skrivpuff 25/12 om en försenad tomte)

Det var en gång en tomte som blev försenad. Han, för det var nämligen en man, hade svårt att gå. Men alla tomtar är väl män, frågar ni? Nej, säger jag. Tro mig. Tomtar finns av bägge könen. Får jag fortsätta nu? OK. För varje kliv han tog var han tvungen att lägga hela sin tunga vikt på den kraftiga käppen i hård knotig ek. Den som skulle underlätta för tomten att ta sig framåt. Tur att den var av ek annars hade den säkert gått rakt itu för länge sen. Det var förstås svårt att hålla balansen eftersom tomten hade en enormt stor, fullständigt späckad säck slängd över högra axeln. Käppen höll han i den vänstra handen. Då och då var han tvungen att ta sig över höga snöhögar, ibland gick han rakt igenom snövallarna så snön yrde runt hans runda kropp. Emellanåt ramlade tomten och fick med mycken möda kravla sig upp på fötterna igen. Men tomten gav sig inte. Han skulle utföra sitt uppdrag.

Till slut var han framme vid den familj som hade tjingat första besöket. Det var tyst. Inga rörelser kunde upptäckas inne i huset. Fönstren lyste svarta. Han knackade på. Hårt. Efter någon minut såg han ljus i ett fönster på andra våningen. Tomten hörde hur någon öppnade fönstret med ett knirkande ljud. Det hade väl fastnat i iskylan. Tomten tog ett kliv bakåt för att bättre kunna se uppåt.

– Vi sover! Nu har du väckt oss! Vad vill du?

– Det är ju jag, tomten, som kommer med fina julklappar till er. Jag blev tyvärr lite försenad.

– Äsch, det vet väl alla att tomten inte existerar. Gå hem med dig. Se så, gå nu.

– Ja men…

– Inga men. Stick innan jag kallar på polis.

Fönstret åkte igen med en fet smäll. Ljuset släcktes. Det blev mörkt igen. Vad tror ni tomten gjorde då? Jaså, vet ni inte? Jo, han stretade tillbaka hem genom snöhögarna. Vad skulle han annars göra?

fredag 17 december 2010

Sommar på landet

Vi satt dolda för världen. Det var sommarlov, familjen var på landet hos farfar. Han och hans medhjälpare hade med svetten lackande hässjat hö hela veckan. Under en av höhässjorna befann vi oss, Anna min syster, Agneta, Hedvig och jag. Det luktade en aning fränt av fuktig halm. Mörkret var kompakt förutom någon liten slinga av ljus som letade sig in mellan några halmstrån.
Jag tittade stint på de andras mörka skuggor. Det enda jag såg var tre par ögonvitor och då och då vita tänder som skymtade fram. Spänningen i luften steg. Det kliade på kroppen. Det var säkert höet som var en aning hårt att sitta på och som stack med sina styva strån in på bara kroppen.

– Ska jag berätta en spökhistoria?, sa Anna.

– Ja!, ropade vi andra.

– Jo, det var så, började Anna, att en liten flicka var tvungen att gå med ett flaska mjölk till den gamla änkan som bodde i torpet några kilometer från flickans föräldrars gård. Det var mitt i vintern, klockan var fyra på eftermiddagen och det var redan mörkt. Månen var ny, så den lyste bara svagt på himlen. I ena handen hade hon mjölken, i den andra en ljuslykta. Hon började gå, rakt in mellan granarna gick stigen. Efter en liten stund kände hon att en hård vind drog över kinderna. Sen blev det svart. Ljuset i lyktan hade slocknat.

Vi drog efter andan. Jag tog tag i Annas hand.

- Vad hände sen?, ropade Hedvig.

Anna kramade min hand så det gjorde ont.

- Hur skulle hon nu se stigen?, fortsatte Anna. I samma stund som flickan tänkte tanken, hörde hon ett brakande ljud bakom sig. Hon hann inte ens vända sig om innan…

Längre hann inte Anna. Agneta, Hedvig och jag kastade oss under höga skrik upp från marken och brakade ut ur höet, ut ur mörkret. Därute stod farfar, bredbent, med armarna i kors och betraktade oss.

– Vad gör ni där?, frågade han med allvar i rösten, vad har jag sagt om att krypa in bland alla loppor?

onsdag 15 december 2010

Rädsla (skrivpuff 15/12 om att stötta)

Det var ingen förhastad tanke som till slut fastnade i mitt huvud. Den hade svävat ovanför mig länge utan att jag hade vågat uttala den: Har jag en beroendepersonlighet? Ingen fråga är för liten, inget problem för smått för mig. Jag kan inte avgöra själv. Vågar inte. Någon annan får ta ansvaret. Vad tycker du? Går du med mig? Vanliga frågor som ofta lämnade mina läppar. Är jag panikartat rädd för att bli övergiven?

Men så är det väl ändå inte? Igår, till exempel, sa jag till min man: ”Nej. Jag stannar hemma, jag går inte med dig till klubben och äter julbord.” Fast när han hade gått satte jag mig i soffan framför TV:n. Stirrade in i apparaten, kunde inte ta in det jag såg. Mitt dåliga samvete, min ängslan snurrade runt och bet sig fast i mitt ansikte. Tankarna plågade mig.

Varför… varför gick jag inte med? Jo, för att han inte kunde lova att jag inte skulle bli lämnad ensam. Jag ryggade tillbaka inför att bli stående någonstans i ett hörn och känna mig som om jag frusit fast i golvet. Oförmögen att ta ett enda litet steg. Jag är rädd. Så är det. Rädd för människor. Varför är jag inte kapabel att stå stadigt, vara rak och stolt, ta ansvar över mig själv? Jag önskar innerligt att jag visste hur man får den kraften. Vilken lycka det vore att känna styrkan i sig själv, inifrån sitt eget bröst, från hjärtat.

tisdag 14 december 2010

Min barndoms favorit

Min favorittomte var farbror Thore. Jag var fullt medveten om att det var farbror Thore som klädde ut sig till tomte. Tomtar fanns inte, det visste jag redan då, när jag var tre år. När sista skeden risgrynsgröt försvunnit ner i magen reste han sig upp från julbordet och sa:

- Nu är det dags för mig att gå och köpa kvällstidningen.

Alla vi som satt kvar runt bordet tittade på varandra och log, skrockade som hönor och sa unisont:

- Jaha, ja, var det dags nu?

Sen hjälpte vi mamma att duka av och gick därefter i samlad tropp in i vardagsrummet. Vi satte oss ner intill granen och såg till att få bra med utrymme för alla julklappar som vi snart skulle öppna. Jag väntade på det hårda bankandet på ytterdörren. Kinderna hettade, jag var alldeles varm i ansiktet, spänningen steg, hjärtat slog hårt. Kommer han inte snart?

Jag var beredd, men hoppade ändå högt när knackningen äntligen kom. Pappa tog ett skutt upp ur soffan:

- Vem är det som kommer nu?, sa pappa, vid den här tiden? Jag går och öppnar.

- Finns det några snälla barn här?, hördes någon säga med mörk dov röst utifrån hallen.

En man i röd tomteskrud med vita revärer, stickad rödluva med påsytt vitt stickat skägg och med en ljusbrun säck över axeln ställde sig i dörröppningen .

- Finns det några snälla barn här, frågade han igen.

Jag hade redan hoppat upp ur fåtöljen jag satt i och störtat fram till mamma. Med mig klängandes runt midjan, på ryggen, försökte mamma ta några hasande steg mot tomten. Jag kände mig livrädd, svettades och släppte inte taget om mamma. I smyg försökte jag hela tiden få en glimt av tomten.

- Men det är ju bara jag, lilla du, sa Thore.

- Ja, jag vet, sa jag och kände mig tuff, klart att jag vet.

måndag 13 december 2010

Faster Ediths ideal (en liten livsfilosofisk betraktelse)

- När jag var tonåring, sa faster Edith och tittade upp från VI LÄSER’s aningen svåra Litteraturkryss. Då visste jag precis hur en idealisk kvinna skulle vara, fortsatte hon.

- Varför kom du att tänka på det just nu?, frågade jag och kände att ögonbrynen höjdes och fick pannan att rynkas.

- För att jag under en lång stund har suttit och stirrat på ordet ideal i korsordet. Tre tomma rutor. Jag funderar. Tre bokstäver. Det enda jag kommer på är förebild eller ledstjärna, men… tre bokstäver? Det står still.

- Idé, kanske?

- Idé? Ja naturligtvis. Idé – ideal. Som i att ett ideal är en idé om något perfekt.

- Hur såg dina ideal ut, då, när du var ung?

Hon tittade snabbt upp igen. Hennes mörka pageklippta hår åkte bakåt av rycket. Bruna ögon studerade mig under lugg.

- Jag ville se ut om Cher. Jag hade en affisch på väggen. Ett stort foto av Sonny & Cher täckte nästan hela min vägg invid sängen. Hon var så vacker med sitt midjelånga svarta tjocka hår, exotiska ansikte och långa småblommiga hippieklänning. Och hennes röst. Vilken idealisk röst, mörk och sensuell. Jag hör hennes röst inom mig:

"They say we're young and we dont know
we won't find out until we grow
I got you babe I got you babe"


- Och Sonny, var han idealmannen?

- Nej, du är rubbad, den lilla sprätten, knatig och med en gällt pipig röst. Som passade ihop med Chers djupa röst, visserligen, men som ensam hade låtit som krita mot en svart tavla.

Faster Ediths axlar riste till i en rysning och munnen drogs ihop. Pyttesmå lodräta rynkor framträdde som korta streck längs med den bleka överläppen.

- Men faster Edith. Du, med ditt mörka tjocka hår och bruna ögon, du har ju drag av Cher.

- Utan hennes idealiska kropp i så fall, sa faster Edith och lutade sig åter djupt ner över korsordet.

Håret föll ner över kinderna. Jag kunde inte se hennes ansiktsuttryck.

- Är det idealiskt att operera sig till en idealisk kropp?, frågade jag.

- Nej och Cher är långt ifrån mitt ideal nu för tiden. Jag vill bara vara mig själv, jag är fullt nöjd med den jag är.

- Det låter idealiskt, faster Edith. Faster Edith, du blev precis mitt eget fina ideal.

fredag 10 december 2010

Ett liv (om något förgånget)

Ångesten satt som en blytung hård järnlänk runt mellangärdet. Varje morgon likadant. Kanske hade hon kronisk morgondepression, funderade hon? Olusten var som allra svårast på måndag morgon. Nästan outhärdligt smärtsam. Söndagen. Hela söndagen blev itusplittrad av hennes bottenlösa mörka grubblande. Snart är det måndag, snart är det måndag, ringde i öronen.

Det som räddade hennes förstånd, var fredagskvällens totala befrielse. Hon kom hem från jobbet, gick raka vägen fram till vinhyllan, valde en flaska rött ur samlingen. Tog fram korkskruven. Ljudet av korken som drogs upp ur flaskan spred ett lugn inom henne. Hon satte sig ner i soffan och hällde upp i ett stort glas. Halvliggande sög hon i sig drycken. Kände lugnet sprida sig, värmen från alkoholen gjorde magen mjuk. Somnade fridfullt och sov hela natten.

På lördagsmorgonen vaknade hon alltid med ett leende på läpparna. Visserligen bakfull, men det var hon van vid. Det skulle lätta framåt eftermiddagen. Nu hade hon hela långa lördagen framför sig.

Hur stod hon ut? Varför försökte hon inte ens samla krafter för att göra ett försök till en förändring? Bringa reda i sitt liv.

Vilken sagolik känsla att hon nu lämnat det förgångna bakom sig. Hon lyckades hitta styrkan att göra en helomvändning, började se framåt och bejaka livet.

torsdag 9 december 2010

Det var han som frågade

Vi hade stämt träff efter jobbet. Egentligen var det Martin som ville. Han hade ringt och frågat:

– Lisa, vi kan väl ses på Evas Paley efter jobbet? Ta en kvällsfika.

– Ja visst, kul.

Det var försommar. Eftersom jag var tidig, flanerade jag sakta längs Kungsportsavenyn och njöt av de ljumma vindarna som strök längs mina kinder. Rakt framför mig, några hundra meter längre bort, såg jag att Poseidon som vanligt, flankerad av respektingivande stiliga byggnader, höll ett fast tag om sin sprattlande fisk. Det enormt stora Stadsmuseet med sina höga kolonner och breda trappor liknade en kommunistdiktators överdimensionerade härskarboning.

Martin sitter nog ute eftersom det är så skönt väder, tänkte jag. Jag såg honom på långt håll. Han reste sig snabbt upp och tittade åt mitt håll. Någon ställde sig upp tillsammans med honom. Vem var det? Jo, det var ju Ingela.

Ingela hade jag träffat för första gången i lördags. Hon fyllde femtio år och hade bjudit Martin och mig. Martin och Ingela var arbetskamrater. Under kvällen hade många tal hållits. Ingela slog lätt i vinglaset, harklade sig och berättade om var och en av gästerna, hur det hängde ihop, vem som kände vem och varför.

– Martin är en så fin jobbarkompis, så omedelbar, naturlig och rolig att prata med, hade hon sagt.

Sen hade Martin ställt sig upp:

– Ingela och jag gillade varandra genast. Vi kan stå vid kaffeautomaten och diskutera hur länge som helst, vi tycker om samma saker.

Ilande kårar körde genom hjärtat, det gjorde så ont. Jag ville bara gå därifrån. Men han hade redan sett mig.

onsdag 8 december 2010

Han var perfekt

Tant Ebba var fullständigt orädd. Hon gick på som en iller, utan att röra en min. Medan vi andra höll andan. Men det var inte så konstigt, hon hade aldrig drabbats av pappas svarta temperament. Det hade vi andra. Ofta. Hon visste inte, hade inte en aning om hur stark ansträngningen var för pappa att orka hålla tillbaka, att han fick svälja instinkten att ryta till. Det var ju ändå farfars fästmö. En viss hänsyn fick tas, men pappa sträckte sig inte hur långt som helst. Han fick väl säga ifrån? Och han föredrog tant Ebba många gånger före farfars förra, tant Dagmar. Hon som virkade så många tutti fruttifärgade innetofflor åt familjen att vi hade svårt att hålla oss för skratt när hon räckte över nästa par.

Tant Ebba trodde att pappa var perfekt. Det var han. Pappa hade gjort en briljant arbetskarriär, segat sig upp till absoluta toppen. Han hade skaffat sig en idealisk familj, en vacker hustru och tre friska barn. Populär bland arbetarna i fabriken var han dessutom.

- Titta, där kommer överingenjören, han är den enda från kontoret som vågar sig ner till oss på verkstadsgolvet, sa de.

Men pappa var inte helt perfekt. Men det visste bara vi.

tisdag 7 december 2010

Har ni tid?

– Nu ska ni vara så goda!

Oh, måste hon säga samma sak upprepade gånger? Pappa orkar inte höra. Hon fattar ju inget.

De satt i matsalen. Tant Ebbas matsal, där hon hade placerat ett stort ellipsformat matsalsbord i blänkande mahogny och åtta stolar med gobelängtygsklädda sitsar i beigt och brunt. Hela familjen Brådstedt satt vid bordets bägge långsidor, mamma, pappa och Dennis på ena sidan. Anna och Lisa mitt emot. Farfar Gustav och hans nya fästmö, tant Ebba, tronade på varsin kortsida.

– Nu ska ni vara så goda!

Har ni tid?, hade tant Ebba frågat på telefon tidigare i veckan, jag bjuder på söndagsmiddag. Jaa, det är klart vi kommer, hade mamma svarat medan hon betraktade pappa som energiskt skakade på huvudet samtidigt som han artikulerade stumma ord.

– Ta nu mer av kasslern. Nu ska ni vara så goda. Fatet ska vara tomt innan ni reser er upp från bordet. Ta mer här, Per-Olof, sa tant Ebba och räckte över det stora vita Gustavbergsfatet till pappa.

– Jag är en vuxen man, Ebba, jag tar bara om det är så att jag vill ha, inte annars, sa pappa och rätade ännu mer på den redan spikraka ryggen.

Barnen tittade ömsom på pappa ömsom på tant Ebba. Är tant Ebba medveten om i vilken hög grad hon utmanar ödet?

– Men Per-Olof, det är ju gott. Ta nu. Du behöver lite kött på benen.

– Nu räcker det, svarade pappa.

Luften var iskall. Pappa la sakta ner besticken på tallriken, kniv och gaffel snyggt och prydligt tätt intill varandra snett till höger.

- Jag går hem, sa pappa och reste sig upp. Kommer ni?

måndag 6 december 2010

Livets verktyg

Ser du regnbågen långt där borta avteckna sig mot de ogenomträngligt tjocka gråblå molnen?

Vilka ovanligt konturskarpa färger, ett himmelskt vackert, underbart naturfenomen. Naturen är i sanning en superkraft som kan kreera detta sprakande färgspektrum.

Visste du att vi bara ser halva regnbågen? Bågen fortsätter ner i marken, långt där nere möts bågarna och bildar en hel ring.

I mötet bildas gnistrande diamanter. Vill du ha en?

Vi behöver inga redskap. Blott och bart våra nakna händer räcker för att ta oss ner i jordens mjuka inre.

torsdag 2 december 2010

Att bli mentor

Jag blev uppriktigt förvånad när jag öppnade min mun och hörde mig själv säga:

- Men kalla mig din mentor istället då?, sa jag och tittade på tonårsflickan med en min som jag hoppades såg vädjande ut.

- Min mentor? Du menar en mentor lika med en som ger råd?

- Jaa. Nå’t sånt.

- Skulle du vara min mentor? Vad kan du som inte jag kan? För länge sen.

Ellen studerade mig med ett litet leende på läpparna och med sina ljusbruna ögonbryn höjda. Jäkla skitunge, tänkte jag, hon vet var sticket gör mest ont. Jag rätade på ryggen, försökte anlägga en skärpt min.

- Ja, till exempel så har jag levt mycket längre än du. Jag har fått en viss erfarenhet med åren.

- En viss, ja.

- Men du… vi kan väl försöka bli vänner i alla fall. Ta ett steg i taget. Glöm det där med mentor.

Åh, hur jag än formulerar mig blir det fel. Jag bävade inför svaret.

- OK då., sa hon och hötte med pekfingret mot mig. Men att jag någonsin skulle kalla dig mamma., fortsatte Ellen och slog näven i köksbordet, det kan du glömma.

onsdag 1 december 2010

Adventskalendern

En dag i slutet på november 1960.

- Vi har bara råd att köpa en, säger en, adventskalender. Ni får samsas om en, barn. Vilken vill ni ha?

- Jag vill ha den här med glitter!, ropade Lisa och tog tag i en kalender med tomtefar och tomtemor som pysslade i sitt tomtekök tillsammans med alla sin små tomtenissar. Alla klädda i röda tomtedräkter och röda luvor med vit bred kant var de i full färd med att koka risgrynsgröt i enormt stora svarta gjutjärnsgrytor. Det såg ut som om det regnat silver över hela bilden.

- Nej!, jag vill ha TV-kalendern, hojtade Dennis, det är mycket roligare när man kan följa på TV.

Dennis och Lisas föräldrar hade ingen TV ännu, men deras snälla granne, farbror Fredrik, lät barnen komma in och titta ibland.

- Mamma jag vill inte ha TV-kalendern, den är inte alls lika fin, sa Lisa och strök försiktigt med fingertopparna över glittret.

- Jo!, sa Dennis mitt i en snyftning, jo… ho. Mamma. Det är ju Titteliture som ska öppna luckorna, jag vill se det på TV.

- Jaha, sa mamma, då bestämmer jag, det blir den med glitter. I år. Nästa år blir det TV-kalendern. Då kanske vi till och med har fått råd att köpa egen TV.

Klockan sju på morgonen den 1 december 1960.

- Vem ska öppna första luckan, barn, frågade mamma, Dennis eller Lisa?

- Jag börjar, ropade Lisa.

- Nej, jag, sa Dennis.

- Dennis, du får börja, sa mamma.

Adventskalendern låg på köksbordet. Lisa och Dennis satt med huvudena tätt ihop. Böjda över adventskalendern letade de noggrant med uppspärrade runda glasartade ögon. Metodiskt granskade de varje liten snutt av bilden. Var fanns lucka nummer ett? Dennis tungspets for ut ur munnen och vätte läpparna. Där. Där var den, första luckan. Den hade gömt sig i den minsta tomtenissens lilla luva. Hans små runda barnfingrar skälvde när han försiktigt vände upp luckan.