Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

måndag 31 december 2018

År 2019


Välkommen till mig
Året 2019
Löftet jag fastställt

Det är nu allt ska hända
Min nybyggda karriär


Gott nytt år!


torsdag 27 december 2018

Saknad


Du med mig med dig
Tidevarvet är borta
Tomheten råder

Jag betraktar dig och vet
att snart träffas vi igen



fredag 21 december 2018

Princip


"Av principiella skäl"

Det uttrycket är inte kul. För mig betyder det att jag begränsar mig. Att jag stänger in mig i den berömda boxen och att lådan har okrossbara väggar. För att utvecklas måste jag göra precis tvärtom. Aldrig bygga upp några orubbliga väggar runt mig. Försöka vara mottaglig. Se andra. Lyssna på andra, även om de inte tycker som jag.

Fast jag är den första att erkänna att det är en utmaning, som jag inte vet om jag klarar av. Men jag lovar att jag ska anstränga mig.




torsdag 20 december 2018

Drama (tanka)


Rädslan för andra
gör att hennes blod isar
håller hakan högt

Hör dem teaterviska
att hon är en dramaqueen

onsdag 19 december 2018

Toppen


Höjdpunkten på året. 
Är det så det ska upplevas? 
Nu för tiden vill jag egentligen inte. 
Förtränger så gott det går. 
Låtsas att jag klurar och klurar, räknar och räknar. 
Fast det är klart att jag vet. Alltför väl.



tisdag 18 december 2018

Bara


"Varför är du så arg jämt?" sa han, satte huvudet på sned och log.

Hon kände hur ilskan på ett litet kick invaderade hennes kropp.

"Taggarna ut ständigt, eller?" fortsatte han.

Hon darrade av indignation och öppnade munnen för att ropa rakt ut. Inget ljud kom över hennes läppar. Full av ångest stirrade hon på honom.

"Hur är det med dig, gumman? Du är alldeles röd i ansiktet."

Han lutade sig fram över bordet.

"Jag skojade ju bara. Det förstår du väl?"



måndag 17 december 2018

Förmåga


Det är på grund av självkritiken jag slår huvudet i väggen hela tiden. Jag önskar att jag kunde vara vänligare mot mig själv. Att jag insåg att jag inte är ensam om att göra fel. Om jag lyfte blicken skulle jag förstås se alla gränslösa misstag människor med makt över andra gör runt världen och som påverkar många fler. Mina felsteg påverkar allra mest mig själv. Jag vet ju det. Jag vill förlåta men har inte förmågan.



torsdag 13 december 2018

Lucia


Morgonen är så skum
ljuset oss brister
i alla våra rum
önskar vi solister
Då kommer solen hit
Lucia med hela sin svit
av alla tärnor
av alla tärnor


Du kan själv sjunga med i texten genom att gå in på Youtube, följande adress:

https://www.youtube.com/watch?v=wSNdKFrLvyE


onsdag 12 december 2018

Jag


Om femtio år finns jag inte kvar
Då är jag sedan länge mull och stoft
Eller kanske finns jag till
Är en del av en människas hud
eller tulpanens röda kronblad
Den som blommar i månaden maj
Hoppets tid



tisdag 11 december 2018

Idag


Jag stirrar ut genom sovrumsfönstret. Decemberregnet vräker sin väta över asfalten och får den att blänka i dunklet. En vindil tar tag i en man som kommer gående på trottoaren. För att inte tappa balansen stannar han tvärt. Tar några snedsteg. Han hukar, fortsätter med möda sin vandring. Så med ens. Mannen stannar igen. Han vrider huvudet uppåt. Regnvatten strömmar över hans ansikte och rinner nerför halsen. Han skrattar, tittar rakt på mig, höjer ena armen och viftar. Som om han vill att jag ska ansluta mig till honom i en regnfest. Jag slänger på mig en regnkappa och rusar ut. Plaskar genom vattenpussarna och kommer fram till honom. Kastar mig i hans blöta famn.



måndag 10 december 2018

Festen med stort F


Sorlet fyllde den enorma salen. Bruset ökade på skränet som sedan länge invaderat min hjärna. Medan jag vandrade längs borden och letade efter mitt namn, försökte jag tänka bort ljudet. Det funkade hyfsat ibland. Jag stannade upp. Mitt namn i snirkliga bokstäver.

"Blir ni min bordsdam?" sa han.
"Det verkar så", sa jag och log mot mannen med askgrått hår som vilade på hans axlar.
"Allison heter jag. James".

Hans röda kinder dallrade en aning när han nickade mot mig och sen drog ut min stol. Jag trängde mig förbi honom och damp ner. Han satte sig bredvid mig.

"Jag känner igen er från teve", sa jag.
"Kanske för att jag fick priset i fysiologi eller medicin", sa han och ögonen plirade  bakom glasögonens skimmer.
"Så bra. Kan jag få lov att ställa en fråga?"
"Visst. Det kan väl gå bra."
"Min tinnitus. Hur blir jag av med den?" frågade jag och pekade på mitt ena öra.
"Nu är det ju inte sådana besvär jag forskar på."
"Så synd."



lördag 8 december 2018

Målsnöret


Det fräsande ljudet. Jag tittar uppåt och ser gaslågan. Ballongen lyfter. Luften är iskall, ändå skön och mjuk mot mina kinder.  Marken breder ut sig under mig. Allt är inbäddat i vitt, täckt med snö så långt jag kan se. Jag tittar på skaran av människor därnere. Alla är klädda i vargpäls och pälsmössor med stora öronskydd. Ännu kan jag skönja deras runda ansikten med bruna kinder. höjer de armarna och vinkar. Jag viftar tillbaka och vet att jag kommer att sakna dem. Snart är mina vänner små prickar, liknar små mulliga pälsdjur. Vi vinkar en sista gång till varandra. Jag ser deras mörka konturer försvinna långt bort i fjärran. Jag har bestämt mig, måste fullfölja min långa resa och till slut ta målsnöret med mig.



torsdag 6 december 2018

Fenomen


Det var tydligt att han såg på sig själv som den mest snillrika, att han var en fena på att analysera fenomen och på att förstå det sociala spelet . Alla andra tyckte naturligtvis som han. Något annat sätt att se på världen fanns inte. År efter år fick han hålla på. Alla hade fokus på hans ständigt talande mun, lyssnade, nickade och höll med. Ingen protesterade. Ingen ställde sig upp och lämnade bordet.
En dag klarnade bilden för mig. Jag insåg hur skev hans världsbild var och förstod att han var asocial. Han var en farlig man. För allas skull borde han utplånas. Försvinna från jordens yta. Helst skjutas upp och hamna i omloppsbana. För evigt tvingad att pendla runt, runt planeten och vara piskad att se oss andra gå omkring här nere på jorden. Han skulle höra hur vi sa:

"Undrar vart han tog vägen, den där? Vad var det han hette?"
"Jag har glömt, faktiskt."
"Så himla skönt att slippa höra hans gnälliga, doserande röst", sa jag och lyfte blicken mot himlen.

Något oidentifierbart flygande objekt drog som en pil över himlen.

"Kom", sa jag. "Vi går och tar var sitt glas champagne på vinbaren. Jag fick med ens lust att fira."



onsdag 5 december 2018

Snön


Jag kommer ihåg den gången för så många år sen när jultomten kom. Mamma och jag stod i köksfönstret. Jag kände mammas händer värma mina axlar. Vi väntade, spejade ut i mörkret. Så fick vi syn på honom. Medan han balanserade en brun säck på ryggen pulsade han fram i den halvmeterhöga snön. För varje steg vaggade han fram och tillbaka och höll på att ramla.

"Varför pulsar han i snön?"
"Jag vet inte hjärtat."

Så bultade det hårt på dörren.

"Öppna du", sa mamma.
"Jag vågar inte", sa jag. "Tänk om han är arg för att han nästan ramlade i snön?"
"Det är han inte. Gå du."

Jag tassade fram till ytterdörren, lyfte armen, satte fingrarna runt handtaget och drog upp. Han fyllde hela öppningen, tog ett steg framåt. Fastnade i dörren. Tryckte. Försökte med våld pressa in kroppen. Jag och mamma stirrade. Ett brak och jultomten stod på huvudet rakt in i vår hall. Säcken kom efter, dök och landade på stengolvet med ett kraschande ljud. Fortfarande stod mamma och jag helt stilla.

"Jäklar, jäklar", sa tomten medan han med möda vände på kroppen och damp ner sittandes.

Jag kände igen rösten. Han tog av sig masken. Hans kinder var röda och pannan blöt av svett.

"Farbror Tore? Är det du som är jultomten?"

En stund senare, när vi alla hade lugnat ner oss, satte vi oss i köket. Tomten hällde ut säckens innehåll på köksbordet. En väggklocka med visare som ramlat av, vinglas som förvandlats till vassa glasbitar och en glasvas som gått rätt itu. Men mina hockeyrör var hela. Vilken tur!



tisdag 4 december 2018

Dansa


Varje dag måste hon dansa
Då spinner kroppen loss
Hon blir ung på nytt
Upplever tyngdlösheten
i hans starka armar

För att inte glömma bort
tar hon samma steg som de gjorde
Runt runt i rummet
Längtar efter att omslutas av honom
Förnimmer saknadens tyngd



måndag 3 december 2018

Flickor


Hur gärna Anna än ville kunde hon inte vara någon ängel. Flickor skulle vara som helgon. Inte synas, inte höras, inte vara till besvär. Hon klarade inte att leva upp till förväntningarna. Det uttrycket hade hon hört pappa säga. Hon visste inte om pappa pratade om henne eller någon annan. När hon häromdagen gjorde illa högra stortån, den fastnade i den lilla smala området mellan golvet och dörren, skrek hon högt. Och svor.

"Helvete!" ropade hon rakt ut. "Aj aj!"

Det blödde faktiskt. Jättemycket. Mamma kom springande från köket och fick syn på blodiga märken efter Annas tå på parkettgolvet.

"Vad håller du på med?" sa mamma. "Bloda inte ner golvet mer än nödvändigt", fortsatte hon.

Att inte mamma kunde förstå att det gjorde ont. Hon ville sitta i mammas knä och kramas. Men mamma bara vände sig om och kom tillbaka med en blöt trasa och hushållspapper.

"Sätt det här runt tån ", sa hon och höll fram pappret. Gå ut i badrummet och skölj av. Det finns plåster i skåpet."



lördag 1 december 2018

För närvarande

För närvarande har jag inte så mycket mer tid idag att skriva. Sjung gärna följade text till melodin Please release me, let me go (min egen lilla version) om ni har lust:


Oh Per-Erik kom tillbaks
för jag längtar till dig varje dag
Vår tid tillsammans blev för kort
Låt mig se dig bara en gång till
Bara denna enda gång
Kanske släpper jag dig sen
Kanske gör jag inte det
Oh Per-Erik kom tillbaks till mig