Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

torsdag 31 mars 2016

Författarhaiku



 
 
mitt skrivande är
timmars djupdykning i en

historisk forskning

onsdag 30 mars 2016

Erik


Fortsättning från gårdagens skrivpuff, Han hade dukat:
 
Hon stannade abrupt i sovrummet. I tystnaden hörde hon skränet i öronen smärtsamt tydligt. Hon kunde inte påminna sig hur länge oljudet funnits där. Plötsligt fanns det där, bara. Nivån varierade.  Om hon blev pressad av Erik eller var orolig av någon annan anledning, krampade det i huvudet och vrålet steg så mycket att hon satte fingrarna i öronen. Trots att hon visste att det inte hjälpte. Inte det minsta.
Erik kom inte efter henne. Hon tog fram en resväska ur garderoben, drog ut alla lådorna i byrån och började slänga i blusar och underbyxor. När lådorna var tomma grep hon tag om ett gäng galgar med klädesplagg från garderoben och slängde överst. Med hjälp av extra tyngdkraft över väsklocket, hon satte sig på den, orkade hon nätt och jämt stänga den. Han hade fortfarande inte kommit. Hon brydde sig inte om att väskans förtorkade hjul gnisslade högt mot parketten. Antagligen skulle det bli fula spår i golvet. Inne i köket satt han kvar vid köksbordet. Han hade öppnat ytterligare en flaska vitt vin. Vinglaset höll han i munhöjd. Hans hand verkade ha fastnat i den positionen. Det hade hon inte hört, att han öppnat flaskan. Måste ha varit en skruvkork. Annars skulle hon ha uppfattat smällen när korken flög ur. Han hade den underliga vanan att alltid sätta vinflaskan mellan knäna och dra istället för att utnyttja hävstångsarmen på korkskruven. Det hade alltid irriterat henne.

"Du kan räkna med att det blir dyrt."
Han höjde på ögonbrynen. Uttrycket i hans uppspärrade ögon fick henne att komma att tänka på en lemur. Fast exklusive det gulliga.

"Närmast i ordningen tänkte jag kontakta en advokat."
Hon vände på klacken och gick ut i hallen, satte på sig kappan och klev ut. Erik kom inte efter henne.

tisdag 29 mars 2016

Kulturkollos utmaning om att berätta om Afrika


Jag har aldrig varit i Afrika. Har bara hört berättas om hur vackert det är i till exempel i Sydafrika och Kenya. Däremot har jag läst några böcker som har utspelat sig i Afrika. Nu senast läste jag Små solfåglar långt borta av Christie Watson. Den utspelar sig i Nigeria och läsaren får följa 12-åriga Blessing. Hon bor med sin familj i Lagos i ett behagligt och relativt välbärgat hem med bra skola, en pappa med ett fint, välbetalt arbete och de har en våning i ett snyggt område. Pappan är otrogen, förälskar sig i en annan och mamma, Blessing och hennes bror blir tvungna att flytta till mammas hemtrakter i Nigerdeltat. Där bor de tillsammans med mormor och morfar på deras enkla gård. Ett liv väntar dem under helt andra livsvillkor. Det är fattigt, farligt, smutsigt, svårare på många sätt. Helt andra traditioner. Och de får byta religion från kristendom till islam. Det är Watsons debutroman. Jag tyckte om boken. Det jag irriterar mig på är bara mig själv. Att jag har så svårt att se karaktärerna som annat än vita personer. I fantasin. Så indoktrinerad har jag blivit av alla böcker jag läst under livet. Böcker som för det mesta utspelar sig i Europa eller USA. Jag får aktivt korrigera min bild hela tiden, tvinga fram projektionen av en svart mormor och en svart Blessing.

Han hade dukat


Erik öppnade dörren redan innan hon hunnit sticka nyckeln i låset.
"Jag hörde att du kom", sa han och gjorde en gest som för att visa henne vägen in.

Hon trängde sig förbi honom och gick in i hallen, drog av sig kappan och hängde den på en galge. En blick i spegeln. Hon rättade till några hårtestar som hamnat åt fel håll. I ögonvrån såg hon att han stod på tröskeln till köket och betraktade henne.
"Jag har dukat", sa han.

"Har du?"
"Tänkte att vi kunde äta en bit", sa han och försvann ut i köket.

Hon gick efter. Han hade dukat med det porslin de annars bara använde när det kom gäster och kandelaberns fem stearinljus lågade.
"Sätt dig."

"Varför allt detta?"
"Vi äter först."

Hon var hungrig och skaldjurspastan smakade gott. Det gick snabbt att länsa tallriken.
"Du?" sade han. "Jag måste fråga dig en sak."

Hon lyfte glaset, svalde de sista dropparna vitt vin och skickade en tacksam tanke till den som en gång i tiden kom på hur man skapade drycken. Både för att det smakade gott och för att det gjorde gott för själen. En stund.
"Inte fråga kanske, mer be dig."

"Om vad?"
"Om du går med på att skiljas."

Hon visste inte varför men hon hade varit beredd på frågan. Trots det plågade den henne.
"Du sågar mig bara så där rakt av?"

"Du vet lika bra som jag att det var länge sen vi hade det bra."
Han såg på henne och log. I det ögonblicket var det något som blixtrade till i hjärnan. Hon reste sig upp och utan att titta åt hans håll tågade hon ut ur köket.

 

onsdag 23 mars 2016

Vad ville han?


Forts från gårdagens skrivpuff:
 
Karin hörde inte vad gubben hojtade om. Vågor av irritation svepte genom hennes huvud. Vad ville han? Utan att tänka på att hon blötte ner sig ännu mer tog hon några vårdslösa steg upp ur sjön. Hon hörde att Leif befann sig strax bakom henne. Han flåsade av ansträngningen. Väskorna var förstås tunga. De innehöll prylar och kläder för fyra veckors semester. Hon stannade nedanför den gistna trappan och betraktade den gamle mannen. Först nu kände hon att hon frös. Karin slängde en blick neråt. Byxorna var genomblöta, gympadojorna smackade av fukt när hon rörde sig och blusen var våtfläckig. Han hade slutat att fäkta och stod nu bredbent och med armarna i kors.
"Ursäkta, vad ville du? Vi har hyrt det här huset."

Medan han stint glodde på henne vandrade han sakta nerför trappan. Han stod nära henne. I nästa ögonblick kastades hennes huvud tillbaka. Tid och rum försvann. Smärtan. Allt svartnade.

tisdag 22 mars 2016

På andra sidan sjön


Huset låg otillgängligt. De parkerade Volvon intill en träbåt som ingen gjort i ordning för sommarsäsongen. Över båten satt en bleknad blå presenning som rivits sönder av vinterkyla och blåst och trasiga bitar av tyget slängde i vinden. Lösa tåtar slog mot båtens sidor. Ribborna hade blottlagts och de kunde se mörka fläckar och bortsliten lackfärg på den nakna träytan. Leif hivade upp bagageluckan och tog tag i resväskorna. I bredd började de ta sig ner för grässlänten, ner mot sjön.
En grönmålad eka med två åror liggande på durken låg förtöjd vid en sned träbrygga. När de klev ut på den krängde bryggan fram och tillbaka.

"Skynda dig ner i båten innan bryggan faller samman helt".
Leif vände sig mot henne, log och sträckte fram handen.

"Allt här verkar väldigt slitet", fortsatte han och nickade med huvudet mot bryggan. "Nu undrar jag oroligt hur huset ser ut.  Om det följer trenden."
"Det blir kanske en spännande vecka."

"På fler än ett sätt", svarade han och blinkade med ena ögat.
"Ser man huset härifrån, tror du?"

Leif pekade mot andra sidan sjön.
"Där är det. Jag känner igen det från fotot."

På motsatta sidan av den smala sjön kunde hon se ett falurött hus med vita knutar. Leif började ro. Då och då vände han på huvudet och betraktade stugan. Då såg hon. Det fanns ingen brygga. Leif tog ett sista kraftigt tag med årorna. De kände hur båten slog emot botten, fastnade och placerade sig på snedden. Leif ställde sig upp. Med möda höll han balansen. Han böjde sig och vek upp nederkanten på jeansen, lyfte upp bägge väskorna och tog ett kliv ner i vattnet. Precis när hon höjt ena benet och svängt det över båtkanten hörde hon ett ljud. Hon klafsade ner i vattnet, så att vatten stänkte upp i ansiktet. Hon tittade upp. En äldre man med grått yvigt skägg stod i dörröppningen. Han ropade och vevade med armarna.

måndag 21 mars 2016

Ögonblick - Bosses tävling


Jag gick en långpromenad idag, bl.a. upp till Masthuggskyrkan. Där tänkte jag fota kyrkklockan. Jag fick vänta en stund. När jag provade att sätta mobilkameran intill ögat gick det inte att urskilja om visarna syntes, jag såg inte ens klockan. Men när visarna stod på fem över ett tog jag några bilder i blindo. Sen kom jag på att det kanske vore bättre att ta från andra hållet. Jag sprang de få meterna runt. Döm om min förvåning då  fick syn på att den klockan gick tre minuter fortare. För sent. Fast visst syns det ändå bra?
 
Trafikljus, ja. Där fick jag också till det.
 

 

 
Ögonblick som stannar kvar. Det finns förstås många. Trevlig uppgift. Jag valde de här:
Botaniska Trädgården i Göteborg 15 mars i år. Träff med en väninna som jag inte har sett på länge. Parken var vintertrött. Färgerna gick mest i brunt och grått. Växtresterna från föregående säsong liknade mest ingenting. Så fick vi syn på något gult. Vi närmade oss. En matta av Vintergäck. Eller Vårgäck som en del menar att det heter.
 
När jag som novellist fick en plats i en novellantologi förra året. Det var ett fint ögonblick. Trettio novellister vann och ämnet var kärlek. Förlaget heter Ordberoende förlag. I maj 2015 arrangerade jag en bokrelease på Majornas Bibliotek. En ny erfarenhet. Roligt!

 

 Den gången för tretton år sen när jag och min nye man åkte till mina gamla hemtrakter. Under min barndom arrenderade min farfar en bondgård i Västmanland. Jag har många fina barndomsminnen därifrån och jag ville visa Kjell. Vi åkte sakta fram till grusuppfarten och stannade precis utanför tomten. Efter en liten stund ville jag åka, men Kjell var påstridig och gav sig inte. "Du måste ringa på och tala om vem du är och be att få se huset inifrån. Vi kan inte åka härifrån annars." Så jag gjorde det. Och det visade sig att nuvarande innehavaren kände till min farfar mycket väl. Så många minnen som dök upp. Nostalgi. Att gå genom rummen där jag varit som barn. Firat somrar och jular. Här är ett gammalt foto på huset.
 
Göteborgsvarvet som jag har sprungit i alla år sedan 1996, undantaget vid ett par tillfällen då jag varit skadad. Vilken känsla när jag springer över mållinjen! En oerhörd trötthet blandad med lyckokänslor över att ha klarat det. Igen! Kanske lite som kvinnan med startnumret 52511, till vänster på fotot. Hon gråter säkert av lättnad. Tror jag.

 

Vårt så kära lantställe i nordöstra Bohuslän. Mitt ute i tjotahejti med två excentriska äldre herrar som närmsta grannar. Den ene som älskar hästar och den andre som avskyr. En som är klipsk, en som inte är lika förslagen. Det blir aldrig tråkigt. Doften av gödsel på våren, flugorna, mossmattan som omgärdar huset och de små sniglarna. Vinbärsbuskarna, pionerna och äppelträden.

 
 
 
 
 
 

OMG


Att klä sig på rätt sätt det var under många år viktigt för mig. Trendigt klätt skulle det vara. När jag var i femtioårsåldern tittade en gång en ung kvinna från New York på mig, uppifrån och ner och utbrast:
"Oh my god, what a babe you are!"

Det tog jag som en komplimang. Nu för tiden är jag övermätt på mode. Nu för tiden skulle jag aldrig få för mig att klä mig i något obekvämt. Det funkar inte längre. En skön känsla att kunna koppla av det där med sex appeal. Jag struntar högaktningsfullt i det. Så ointressant.

torsdag 17 mars 2016

Grannen


Janne blaskade lite vatten i ansiktet och under armarna och torkade sig snabbt med en gråblekt frottéhandduk. Blåstället och den grönrutiga flanellskjortan låg på hallgolvet. De hade legat där sen han kom hem igår eftermiddag. Han drog på sig kläderna, satte fötterna i skorna och öppnade ytterdörren. I trapphuset landade hans blick på grejerna som låg slängda i ena hörnet. En cementsäck, en knallblå IKEA-kasse, en stor plastkasse från Lagerhaus och ett par slitna cementdammiga arbetsskor. Allt bildade en oformlig hög. Han hade glömt vad som fanns i kassarna eller om de kanske var tomma. Överst stod en skurhink och i den en skurborste med långt skaft. Hur länge sakerna hade legat där kunde han inte erinra sig. Att cementsäcken hade funnits där i exakt sju år, det visste han förstås, eftersom den tog han hem från jobbet samma vecka som sonen flyttade hemifrån. Han hade tänkt ta med den till sonens nya hem. Deras trapp behövde repareras. Men det blev aldrig så. Och det var vintern 2009. I februari. Säcken hade gått sönder för något år sen och innehållet hade börjat rinna ut.
Det gillade nog inte kvinnan som bodde i våningen ovanför. En gång när han kom hem från jobbet hade han sett att hans arbetsskor hade lämnat rester av cement i små minimala högar hela vägen upp och som slutade vid hans dörr. Han hade precis tänkt gå in i lägenheten och hämta sopborsten, när hon kom gående nerför trappen. Eller mer studsade ner. Han såg nog hennes ogillande min. Hur hon stannade upp i sitt hoppande. Hur hon sökte och stannade med blicken när hon fick syn på smutshögarna.
"Jag är på väg att ta bort det", sa han och nickade mot murbrukslämningarna. "Det är min son som har smutsat ner", kläckte han ur sig därefter.
Han förstod inte vad han fick det ifrån. Skyllde på sonen. Han hade ju inte bott hemma på sju år.
 

onsdag 16 mars 2016

Snitt


Skåran var rak och skarp. Som om någon med ett raskt snitt skapat den rena ytan utan frasiga kanter. Större delen av kavajens baksida var halverad. Ända upp till kragen.
"Vad i helvete?!"

Han tog tag i galgen och med en snabb rörelse förde han den en bit åt sidan. Kostymen. Samma sak med hans enda mörka kostymkavaj. Det kunde inte ha gjorts med en sax. Snittet var fullständigt kirurgiskt rent och spikrakt. Med en sax borde det ha uppstått små ojämnheter och bildats små fransar i tyget. Han stirrade på skjortorna som hängde i en korrekt färgskala från ljusa färger till allt mörkare nyanser. Med ena handen föste han bort plaggen, undan för undan, medan han stirrade. Alla skjortorna var uppfläkta på samma sätt som kavajerna. Någon skrek. Ett vrål som kom inifrån bråddjupet av en kropp. Det var han själv.

tisdag 15 mars 2016

Byta


När en tradition, en kultur, blir ett tvång.
När den som vill leva på annat sätt kvävs under pressen. Känner sig strypt. Är det då traditionen blivit en tyrann? Är det då kulturen har förvandlats till terror?

Om jag blir en jobbig typ som inte inordnar mig. En som skapar oordning i ledet.
Vad händer då? Blir jag bortstött eller till och med mördad?

Jag tänker inte stanna kvar. Jag tänker stå upp mot förtrycket. Jag vill skapa min egen värld.

torsdag 10 mars 2016

Mycken kraft


Med långa steg banade hon sig väg mellan några täta granar och fortsatte vidare mot berget. Det var inget besvärligt berg att bestiga. Det hade hon gjort många gånger. Tjock mörkgrön vattendränkt mossa gjorde dock att hon för varje steg sjönk en bra bit ner i det blöta. För att kunna ta ett kliv framåt var hon tvungen att med mycken kraft dra upp foten, stanna med knäet högt upp i luften och sen återigen ner i mossan. Det gick långsamt framåt. När hon till slut svettig och flämtande stod längst upp på toppen lutade hon ryggen mot en tall. Med handflatan strök hon längs trädstammen. Barken kändes sträv mot hennes fingrar. Hon böjde huvudet bakåt och tittade upp på himlavalvet.  Samma känsla uppstod varje gång hon var här. Förnimmelsen av att gud befann sig däruppe någonstans i det blå och med milda ögon tittade tillbaka ner på henne.

 

onsdag 9 mars 2016

Inte enkelt


Enkelt uttryckt; hon var en ensamvarg. Inte en enda gång hade det hänt att hon känt annat än lättnad när hon kom hem från jobbet. Upplevelsen av frihet när hon med en ljudlig flämtning slängde sig raklång i soffan. Oron som släppte, hjärtat som började slå långsammare, andningen som blev lugnare. Likadant när hon träffat vänner genom åren. De få vänner hon hade kvar. Sista timmen på festen blev hon alltid otålig. Våndades. Stod knappt ut. Längtade hem. Kände det som om hon fick slita för att få gå därifrån. Blev tjatig. Sen insett att det kvittade lika. De tyckte ändå att hon var tråkig. Hon tillförde inget. Bjöd aldrig på sig själv. Trots allt, det slet på nerverna. Skavde på hälsan. Nu har hon slutat jobba och har inte varit på kalas på många år.

tisdag 8 mars 2016

Bosses tävling om hundar

Jag tog en promenad till Slottsskogen. Där var jag säker på att jag skulle träffa både hundar och mattar och  hussar. Först gick jag till "posten" för att köpa kuvert och skicka iväg ett brev.
 
På väg dit mötte jag första hundarna. En boxer och en amerikansk boxer. Kvinnan blev förtjust när jag frågade om jag fick fota hennes hundar.
 


Två damer kom gående jämsides, men de promenerade trots det inte tillsammans. Den ena var en Beagle
 

och den andra var en Powder Puff, men det var ju inte med på Bosses lista.



Sen kom två äldre damer med en Yorkshire terrier. Också så väldigt förtjusta i att jag ville föreviga deras hund. Det var mycket intresserade av att få veta vad det var för slags tävling jag var med i. Väldigt söt men hade svårt att stå still.

 
Ytterligare två damer som kom med denna Jack Russel. Den var liten tyckte jag. De berättade då att jyckens syskon hade varit så tuffa att han hade fått lite för lite mat i sig i början av sitt liv. Söt.



En äldre allvarlig man kom med denna Dvärgschnauzer. Han var måttligt road av min fråga om jag fick fota. Jag tyckte att han, mannen alltså, drog i kopplet lite väl mycket. Han såg nästan ut som om han hade velat skänka mig hunden.



På gården när jag precis skulle gå hem, mötte jag den här Labrador Retrievern. Också en man som undrade vad jag skulle med fotot till. Men han log och såg trevlig ut.



Det här är faktiskt en Dvärgpinscher som jag lyckades kapa huvudet på :-). Utom tävlan kanske eftersom jag ju redan har fem hundar. Men iaf.


En korsning. Matte visste inte, men trodde det var tre olika raser. Något spanskt bland annat. Utom tävlan.




En Stabyhoun, en av Sveriges minst förekommande hundar sa ägaren. Inte med på Bosses lista.



Någon som tappat en joggingdojan i spåret?

 
 

Return to sender


Om hon hade kunnat. Klarat av. Return to sender. Oläst. Brevet hon fick i mejlen. Hon läste de första meningarna. Det räckte. Ögonen irrade fram och tillbaka över resterande meningar. På något märkligt sätt låtsades hon att hon inte läste. Fast hon gjorde det. Inbillade sig att hjärnan inte var delaktig. Efter många år av bombardemang av informationsflöde, både på jobbet och privat, var hon duktig på att bara skumma och ändå hitta andemeningen. Skanna av det viktiga.  Orden slog henne rakt i ansiktet som vassa käftsmällar. Hatet gjorde henne andfådd. Svettig. Snabbt tryckte hon på det röda ta-bort-krysset. Några timmar senare kom mejlet; Jag har inte fått svar från dig. Fick du inte mitt meddelande? Återigen slängde hon bort. Som om problemet försvann när hon inte längre såg det i sin inkorg. Då kom det skärande plinget från Facebook.

torsdag 3 mars 2016

Hon frös


Hon gick snabbt. Kroppen kändes stel som en skyltdocka. Axlarna riste till i en stark rysning. Hon frös. Det var något som var underligt. Jackan var försvunnen. Hon tittade på fötterna och upptäckte att hon var barfota. Kylan mot fotsulan ilade ända upp i huvudet och gruset var stelt och vasst mot tårna. Med pekfingret tryckte hon lätt på läpparna. Ömt, det smärtade i den tunna huden. Munnen kändes sprucken och svullen. Förutom ett blekt ljus från en gatlampa som bländade henne när hon tittade upp, var allt dunkelt omkring henne. Hon förstod inte var hon befann sig. En park. Klungor av björkar och rosenbuskar. Hon måste tänka. Försöka begripa vad som hänt. 

Så kom hon ihåg. Bilder blixtrade framför henne. De hade omringat henne. Konstigt nog, det enda hon tänkte på just då, var hur svagbegåvade de såg ut. Imbecilla. Hon stirrade in i blå uppspärrade ögon med epileptiska ryck i ögonlocken. Deras munnar öppna, flämtande som döende fiskar. De hade grabbat tag i hennes väska och dragit av henne sportjackan. Hon sprang. Allt vad hon kunde. Hon hörde dem komma efter henne. I panik kastade hon av sig sina högklackade skor, tappade balansen. Famlade med armarna i luften. Hon föll raklång och slog ansiktet hårt i marken. Rullade en bit in i mörkret. Sen inget minne av någonting förrän nu.

tisdag 1 mars 2016

Bosses tävling - 100-åringar


Oj, nästan lika kallt som den gången för ett par månader sen när jag fotade på kyrkogården förra gången. I början av januari var det nog. Bitande kyla och isig vind. Hittade inte riktigt vad som var begärt, men jag tyckte ändå att jag lyckades ganska väl. Precis som förra gången kände jag mig som om jag snokade. Många kyrkogårdsarbetare som trotsade kylan och var ute och krattade löv etc. När de kom susande i sina små elbilar tyckte jag att de tittade väldigt länge efter mig. Som om de undrade vad det var för kuf.

Jag hittade en grav, Maria som blev 101 år! Tyvärr inga datum.
Men sen fick jag tji.

Clary blev dock 98 år och
 
 
 även så Axel blev 98 år
 
 
Sen hittade jag paret Pehrson som bägge blev 96, fast de föddes och dog inte samma år.


Till sist tar jag med paret Lindblom, hon blev 92 och han 97 år. Inte dåligt alls.

 
 
 
 

Obehag


Kvinnan

Trippar, svajar

Putar, småler, kontaktsökande

Alla upphör att röra sig, stirrar

Obehagligt