Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

torsdag 17 mars 2016

Grannen


Janne blaskade lite vatten i ansiktet och under armarna och torkade sig snabbt med en gråblekt frottéhandduk. Blåstället och den grönrutiga flanellskjortan låg på hallgolvet. De hade legat där sen han kom hem igår eftermiddag. Han drog på sig kläderna, satte fötterna i skorna och öppnade ytterdörren. I trapphuset landade hans blick på grejerna som låg slängda i ena hörnet. En cementsäck, en knallblå IKEA-kasse, en stor plastkasse från Lagerhaus och ett par slitna cementdammiga arbetsskor. Allt bildade en oformlig hög. Han hade glömt vad som fanns i kassarna eller om de kanske var tomma. Överst stod en skurhink och i den en skurborste med långt skaft. Hur länge sakerna hade legat där kunde han inte erinra sig. Att cementsäcken hade funnits där i exakt sju år, det visste han förstås, eftersom den tog han hem från jobbet samma vecka som sonen flyttade hemifrån. Han hade tänkt ta med den till sonens nya hem. Deras trapp behövde repareras. Men det blev aldrig så. Och det var vintern 2009. I februari. Säcken hade gått sönder för något år sen och innehållet hade börjat rinna ut.
Det gillade nog inte kvinnan som bodde i våningen ovanför. En gång när han kom hem från jobbet hade han sett att hans arbetsskor hade lämnat rester av cement i små minimala högar hela vägen upp och som slutade vid hans dörr. Han hade precis tänkt gå in i lägenheten och hämta sopborsten, när hon kom gående nerför trappen. Eller mer studsade ner. Han såg nog hennes ogillande min. Hur hon stannade upp i sitt hoppande. Hur hon sökte och stannade med blicken när hon fick syn på smutshögarna.
"Jag är på väg att ta bort det", sa han och nickade mot murbrukslämningarna. "Det är min son som har smutsat ner", kläckte han ur sig därefter.
Han förstod inte vad han fick det ifrån. Skyllde på sonen. Han hade ju inte bott hemma på sju år.
 

6 kommentarer:

  1. Ger utrymme för egna tankar. Bra.

    SvaraRadera
  2. Mänskligt återgiven text! Kan inte hjälpa att jag skrattade till där på slutet - kändes som något jag själv skulle ha kunnat gjort...
    Bra!

    SvaraRadera
  3. Bra. Skildring av en människa i förfall, känns det som.

    SvaraRadera
  4. Fint! Jag undrar vad som hänt hans son. Varför blev det aldrig av att han lagade sonens trappa?

    SvaraRadera