Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

torsdag 2 juli 2020

Nyfiken


På trappan, Alnäs 22, 1 juli 2020 14:40

Vinden gör att min hud knottras. Jag slår armarna om bröstet, sätter mig på trätrappan och andas in fjälluften. Atmosfären får mig att svamla ord som att hänryckas, andens frukt och gåvor och att försättas i trans. Jag drar in aromen av blöt läderstövel blandad med parfym gjord på pionessens. Som om de var nyfikna på vad som döljer sig längre bort, far vita moln fram över himlen. Då och då när solen tittar fram förvandlas omgivningen till ett ångbad. Vid foten av fjället ser jag kossor beta. Svansar slår bort flugor. En bit längre bort ligger ett annat gäng, vid sidan av varandra, kropp mot kropp. 



tisdag 30 juni 2020

Nyfiken


Tavlan hängde snett, precis lika skevt som mitt liv. Jag måste ha lämnat jordytan, svävat bort någonstans bortanför himlaranden, nyss landat och vaknat till liv. Nu stod det klart som ett av mammas spetskantade kristallglas. Jag hade mördat min hustru. Helt utan ångest och empati släpat ut Ella i garaget, hängt kroppen i vinschen och slängt ner den i ruffen på båten. 
Trots att jag önskade allt ogjort, hoppades jag ändå att hon för alltid låg dold på botten av havet bortom hamnen. Om hon flöt upp och hittades skulle jag vara tvungen att gå igenom samma helvete en gång till och den här gången få känna på alla grannars nyfikenhet och avsky. De skulle se på mig med skräck i blicken blandad med äckel, som inför en person med böldpest. Jag hade trots allt straffats och suttit av det mesta av fängelsestraffet. Under alla polisförhör vägrade jag berätta var Ella låg. Polisen hade muddrat botten i hamnområdet, men förstås inte hittat något.



måndag 29 juni 2020

En plats


Skogsgläntan
runt om en djungel av ängsblommor
och högt gräs
står en faluröd stuga med vita knutar
En plats där jag vill vara














fredag 26 juni 2020

Satsa stort


Startskottet för yrkeskarriären fyrades av i oktober 1973. Nu skulle hon satsa stort. Givetvis ha tålamod. Allt väsentligt i livet måste få ta tid. Hon skulle börja enkelt och sen snabbt klättra vidare upp på stegen. Inga typiska kvinnojobb. I fantasin såg hon kompisarna göra stora ögon när hon berättade om problematiken på jobbet som hon fann exemplariska lösningar på. Inte alls enkelt utan med stor ansträngning. Hon ville ta ansvar, precis som pappa. Så långt bort från mammas tillvaro som det gick. Mammas jobb gick ut på att vara obetald hushållerska. Hon gnisslade tänder av frustration å hennes vägnar.

Hur kunde det gå så fel sen? Att hela tiden vara under tidspress gjorde henne stressad. Hjärnan kokade över sina bräddar. Hon gjorde absolut ingenting rätt. Glömde allting. Hon kunde inte låta bli att se kollegornas snabba blickar och grimaser. Det var hennes fel att de fick ordna upp röran efter hennes misstag. Hon skämdes men det var omöjligt att uttrycka tacksamhet. Orden vägrade att komma över hennes läppar.



onsdag 24 juni 2020

Midsommar

Det var en gång en fågel som hette Kvirr. Fågelns mamma sa att Kvirr var en talgoxe. Kvirr såg inte ut som de andra fågelungarna. Inte riktigt. De andra var elaka mot honom och sa att han var en främmande fågel. Att han ramlat ner i fel bo. De försökte knuffa ut honom. Så en solig sommardag var det fyra människor som la ut en stor filt under deras träd. Kvirr betraktade storögt hur de dukade. Koppar, glas och tallrikar. Mamma hade sagt att det var midsommarafton idag och jättevarmt. Det var nog därför de här människorna ville sitta i skuggan av björken. Sen upptäckte Kvirr bullarna.

”Från mitt senaste bak”, sa ena tanten. ”Jättegoda.”

”Din bak är inte så dum den heller”, sa en av gubbarna medan han mumsade på bullen.

Tanten höjde på ögonbrynen. Sen kom kycklingsalladen fram och ett kar som de fyllde upp så att det rann över kanten. Bål hörde Kvirr att de kallade drickan. Han märkte att bålen gjorde människorna glada. Kvirr kunde inte låta bli. Han seglade ner på gräset och efter fyra smygande steg stod han intill filten.

”Kolla!” ropade den andra tanten. ”En talgoxe med fyra ben!”
”Otroligt!” ropade den första tanten.

Hon ställde sig på knä med en smula bulle mellan tumme och pekfinger. Han sträckte på halsen, öppnade näbben och nappade åt sig biten.

”Vill du komma med hem till oss?” sa samma tant och la huvudet på sned. ”Komsi, komsi”, fortsatte hon och höll en ny bit bulle mellan fingrarna.

Kvirr trippade närmre och hamnade på filten. Han hann inte reagera innan tanten höll honom i sitt grepp.

”Du ska få bo i vår nybyggda fågelholk. Få ungar sen. Med fyra ben. Det vore något extra.”


måndag 22 juni 2020

Raset

När jag kom hem den dagen stod ytterdörren på glänt. Hjärtat slutade slå under några sekunder. Jag gick upp för trappan och drog sakta upp dörren helt. Det stank i luften. Lukten stack i näsan. Det gjorde ont i halsen. Jag tog ett steg över tröskeln. Från hallen såg jag rakt in i vardagsrummet. En bomb hade slagit ner mitt i mitt hem. Jag rusade runt i huset. Överallt samma vandalisering. Nu förstod jag den konstiga odören. Här och där hade någon satt eld på mina grejer. Sen släckt efter en stund. Antagligen. Annars skulle hela huset ha brunnit upp.




torsdag 18 juni 2020

Svalan


En svala har flyttat in under ladans tak
Som en blixt drar fågeln iväg över trakten
Idag landar den och vandrar mot mig steg för steg i sakta mak
Spejar med ögon som pepparkorn och visar hela prakten



onsdag 17 juni 2020

Meningen


Utmaningen var:

Tag en skönlitterär bok. Slå upp sidan 50. Välj en mening på mitten av sidan och använd den meningen i din text (på ett eller annat sätt).

Jag valde 
"Den föga aptitretande middagen bestående av kycklinglever och mjölk som jag tycks ha intagit har gått samma väg."
ur Minnen av framtiden av Siri Hustvedt


Jag är hungrig. På ett underligt sätt. Hungrig men inte hungrig. Jag har faktiskt ätit middag redan. På vernissagen bjöds det på kvällsmåltid. Besvärlig förtäring på en utställning, äta stående med bara en plastgaffel att spetsa köttet med. Den föga aptitretande middagen bestående av kycklinglever och mjölk som jag tycks ha intagit har gått samma väg som lunchen. Upp genom strupen och ut i toalettholken. Minnen av kvällen är diffusa, men jag kommer ihåg att jag aldrig hann studera konsten, ens. Istället vacklade jag de fem kvarteren hem, stupade i säng och somnade tvärt. Och nu är jag vansinnigt sugen på något, men vet inte vad.



fredag 12 juni 2020

Amen


”Amen”, sa prästen och betraktade kyrkans tak med händerna knäppta. Sakta förflyttade prästen blicken från skyn och lät den landa på oss församlingsbor, nickade och gjorde en svepande gest mot utgången. Skyndsamt och under ett lågmält surr vandrade vi ut på kyrktrappan, drog en djup suck och gick vidare ut i sommarsolen.

*

”A … men”, sa jag. ”Det var ju inte så jag menade.”
”A … men”, sa han. ”Om du lyssnade lite bättre på vad jag säger skulle du inte missförstå hela tiden. Och sluta att säga amen hela tiden.”
"Amen? Det skulle aldrig falla mig in att säga en sådan sak."


torsdag 11 juni 2020

Emelie och tvättkorgen


Med ett stön lyfte Emelie tvättkorgen. Så jäkla tung.

”Vad i helsicke? Har han lagt alla sina tunga vintertröjor och jackor i korgen? Klart han har! Det är ju min vecka. Bäst att passa på”, muttrade Emelie medan hon dunkade i korgen mot vartenda ett av de femton trappstegen, hela vägen ner till källaren. ”Lägg i så mycket som möjligt bara, min käre Magnus. Den här veckan då du kan leva i sus och dus och fullständigt strunta i mig och tvätten.”

Med möda vände hon på korgen och lät alla smutsiga kläder rasa ner på golvet. Emelie grimaserade när hon hörde ett dovt tungt ljud. Hade Magnus glömt något i en av klädesplaggens fickor? Men lät för otympligt och åbäkigt att förvara i en ficka. Om föremålet inte var av bly. Hon satte sig ner på huk och letade och sorterade samtidigt i högar för rätt gradantal. Var hade alla hennes plagg tagit vägen? Emelie var säker på att hon lagt ner sitt nyinköpta turkosa tränings-set igår kväll, sina överdragsbyxor. Hon erinrade sig att hon vid det tillfället sett sin rosa sommartopp och några trosor ligga överst. Emelie krafsade runt bland alla plagg så ihärdigt att två av hennes lösnaglar ramlade av. Hon stirrade under några sekunder på de korta ringfingernaglarna. Samma finger på båda händerna. Hur var det möjligt? Sen fortsatte hon. Magnus mörkblå kostymbyxor. Han brukade alltid lämna in sina kostymer på kemtvätt. Allihop samtidigt, ungefär en gång om året. Utan att tänka satte hon handen i ena fickan. Fick upp en nyckel. En liten ensam nyckel utan nyckelring. Då såg hon den. Väskan som låg under två herrskjortor. Hon tog tag i handtaget, reste sig upp och placerade den på bänken. Den såg ut som en mindre typ av träningsväska, med ett rejält handtag. Emelie provade. Nyckeln passade. Trots att hon aldrig tidigare hållit i ett vapen, såg hon att det var en revolver. Ett vapen till, en pistol. Rejält tunga. I det ögonblicket hörde hon ytterdörren slå igen däruppe. Magnus! Med revolvern i handen rusade hon upp för trappan.

”Vad i helvete …!?” ropade Magnus när hon uppenbarade sig i dörren ner till källaren.

Han tog ett steg emot henne. Knallen gjorde att det tjöt som Hesa Fredrik i öronen. Magnus stirrade på henne, tog sig om magen med båda händerna. Vågor av blod flödade över fingrarna och den knallvita skjortan. Han raglade till och ramlade ihop i en hög.



tisdag 9 juni 2020

Struktur


Sommaren 1967 kommer jag ihåg som varm. Het faktiskt. På dagarna var det bara mamma och jag hemma. Pappa var på jobbet, förstås. En vana som jag lagt mig till med var att en gång i veckan gå ner till kiosken för att köpa veckotidningen Allers. Jag älskade att läsa följetongen. Den kittlande spänningen i att inte få veta hur det gick förrän ett antal veckor senare. Jag la mig på gräsmattan på en filt och försvann in i det nervkittlande händelseförloppet. Mönstret var alltid detsamma fast i olika miljöer. Den här gången var det en kvinna som tappat minnet i en bilolycka. Hon kände inte igen fästmannen som dagligen kom för att hälsa på henne på sjukhuset. Jag som läsare visste att hon var lurad. Mannen var en fejk. Ont uppsåt fanns. Näst sista delen slutade med att kvinnan satt framför en spegel, iklädd brudutstyrsel. Dags för giftermål med fästmannen. Precis i det ögonblicket stod det klart för henne. Hon mindes allt. Han ropade på henne:

”Älskling. Det är dags att åka nu!”

Den måndagen, första veckan i juli, började pappas semester och vi åkte till Öland. När vi satt upp tältet och allt annat var iordning kastade jag mig iväg till tältplatsens kiosk. Allers var slutsåld! Dagen efter fick jag pappa att gå med på att åka in till Borgholm för att leta efter tidningen. Efter några fruktlösa försök hittade jag till sist ett exemplar. Jag drog ut på det. Läste inte sista delen av följetongen förrän vi åkt tillbaka, ätit middag och gått en kvällspromenad. Då satte jag mig under en björk och läste.

 När hon stirrade på sig själv i spegeln kom minnet med ens tillbaka. Fästmannen var en bluff.



måndag 8 juni 2020

Fasta fraser


Jag kan inte påminna mig att jag någonsin fått en rungande applåd
Jag undrar hur det känns
Får man för många kan jag tänka mig att det stiger en åt huvudet och man blir en diva som lämnar jordytan

Men en gång i livet skulle jag vilja uppleva förnimmelsen
Stå på en scen och buga och tacka för bifallet
Visst vore det härligt?


söndag 7 juni 2020

Kopia


En dag gick det upp för henne. Han var en kopia av honom med litet h. Hon hade gått på den lätte. Hon som så många gånger flinat åt andra som gjorde samma misstag om och om igen. Det skulle aldrig hända henne. Nej då. Inte alls.

Så gick det och gjorde precis det. Ångestpilar körde genom kroppen när hon såg scenariot framför sig. Hur hon gjorde slut men sen gick raka vägen till en nästa grobian. Var väl lika bra att bosätta sig i en hydda i skogen. Bli en eremit. Enda sättet att undvika idioter som han.

Men tänk om det kom en freak till henne där i hyddan mitt inne i djupa skogen? Tänk om? Varför inte bli lesbisk istället? På det sättet skulle hon undvika dem. Fast det fanns säkert grobianer av kvinnligt kön också. Hon suckade. Livet var en strid. Ett krig som man till slut förlorade.



fredag 5 juni 2020

Muskel


Varenda muskel i kroppen ville förlåta
Det svåra var att låta bli
Jag hade gjort det alltför många gånger

Underligt nog uppstod samma känsla
Som då jag hatat dig för det du gjorde
Samma ångest

Samma svärta i bröstet
Just för att jag älskade dig



onsdag 3 juni 2020

I en ask


Livet låg i en liten ask
som hon kunde öppna eller stänga igen
Hon var så himla känslig sa alla
Sanningen var att omgivningen avgjorde
Bara det att de inte insåg det
Minsta lilla tecken på att en blick var fientlig
Minsta lilla gest hon tolkade som illvillig
Då stängde hon igen lådan





















Eget foto


tisdag 2 juni 2020

Bränna


Det brann i bröstet. En klyscha. Hon ogillade klichéer och tomma fraser. Ändock var den här sann. Fast kanhända brann det inte, utan mer en glöd. En pyrande brasa som när som helst kunde slå ut i tungor av eld.

Hon hade inte sovit på hela natten. Eller hade hon det? Domnade hon bort då och då? Hon ville tro det. Hur skulle hon annars klara av att hantera den här dagen?

Duschen kastade heta strålar över kroppen. Hastigt skruvade hon på kranen. Iskallt vatten som fick henne att skrika så det ekade i det helkaklade badrummet. Ett välbehövligt utbrott som var tillfredsställande i stunden. Tur att inte mamma och pappa var hemma.

De samlades i skolans aula. Det var sista dagen på terminen. Hon blev skelögd av att försöka hitta honom bland alla huvuden som vimlade förbi.

Rektorn hade redan börjat när hon såg honom. Han satt längst bak. Den vita skjortan glänste. Han måste ha kommit för sent. Så där lagom nonchalant. Som i ett nötskal likt honom. En klyscha till. Hela livet var fyllt av klyschor. Hennes åtminstone.


måndag 1 juni 2020

Guld


Min hjärtevän Roy är världens snällaste hund. Mot mig. Mot andra kan han rent av vara livsfarlig. Nej, det är inte som du tror. Roy är inte min, utan min grannes. Fast jag är säker på att han gillar mig mer än husse och matte. Ibland säger Roys husse, Lennart, att vi är som ett gammalt trolovat par. Båda två är vi misstänksamma mot människor (fast jag inser att jag också är en människa) och tyr oss mest till varandra. Jag ser i Roys bruna ögon med stänk av guld, att han kan läsa av mig, vilket humör jag är på. Om jag är låg är han lugn och skäller inte. När jag mår bättre hoppar han ystert omkring. Det är härligt med en individ som jag inte behöver förklara allting för hela tiden.

Inte en dag passerar utan att jag går in till mina grannar och tar med mig Roy på promenad i skogen. Vi går alltid minst två timmar. Varje gång har jag mina fårskinnsstövlar på mig. På något märkligt sätt får de mig att känna mig närmre naturen. Dessutom är de skönt mjuka. Roys matte, Britt, brukar säga att Roy är helt slut efteråt. Han lägger sig direkt i korgen och sover hela kvällen och hela natten. Jag får en känsla av att Britt och Lennart är lite besvikna på Roy. Att han inte bryr sig om att spendera tid med dem. Han är inte intresserad, säger de samtidigt som de grimaserar. Ibland får jag lust att fråga om jag inte kan ta över Roy. Det ska jag göra. Imorgon.



fredag 29 maj 2020

Spotta, ingenting och allting


Han reste sig upp så hastigt att det mesta av kaffet skvalpade ur koppen och rann ut på både fat och den vita virkade bordsduken. Hon stirrade på de bruna fläckarna som bildade en svärm på den vita duken som någon en gång i tiden virkat ögla för ögla, maska för maska.

”Just nu har jag en näst intill oemotståndlig lust att spotta. Rakt i ansiktet på dig. Precis som du har spottat på mig, bildligt talat. Hur länge har det här pågått?” sa han, grimaserade och drog med tumme och pekfinger längs mungiporna. ”Du är ta mig tusan falskheten personifierad.”

Det sjöd av tankar genom hennes hjärna. Det var omöjligt att hinna få tag om en enda. Allt var ingenting och allting, samtidigt. Trots flimret i huvudet lyckades hon fokusera och dricka upp kaffet. Hon rätade på ryggen, drog tillbaka stolen och ställde sig upp.

”Du får säga vad du vill. Jag bryr mig inte om det. Nu går jag”, sa hon och la sig vinn om att sakta spatsera ut från caféet. I långsamt mak gick hon över gatan och sneddade över det stora torget.



tisdag 26 maj 2020

Bäck


Hon såg honom redan när bussen närmade sig hållplatsen. Lång och mager, stående med fötterna en aning isär och med ena handen i midjan. Det mörka vågiga håret flög i vinden. Han hajade till. Hon förstod att han uppmärksammat henne. Sen ett smil och en vinkning.

Han gick emot henne. Fortfarande med ett leende på läpparna. Han hade ett speciellt sätt att gå. Långa kliv och han gungade ett par gånger för varje steg. Det såg lustigt ut. Han böjde sig ner och pussade henne på munnen. Han la armen om hennes axlar.

Hon väntade tills de satt på fiket. Mitt emot varandra med en klassisk porslinskopp på fat med bryggkaffe och varsin dammsugare. Hon betraktade hans säregna sätt att dricka. Hon förstod inte hur det gick till, men som vanligt hände det. Den lilla rännilen av kaffe som han snabbt torkade bort från hakan. Hon väntade tills sista kakbiten var uppäten.

”Du … jag har …”
”Vad har du?”

Han stirrade på henne.

”Träffat en annan.”



måndag 25 maj 2020

Jämnt skägg


Han grubblade ofta på epitetet. De sa att han var en typisk medelsvensson. Hur då? Bara för att han var en knegare, hade en fru och tre barn och en Volvo? Jämnt skägg avslutade de raddan av typiska attribut med. Han fattade inte. Vad då jämnt skägg? Vad var det som vägde jämnt? Det ekade givetvis tomt i skallen på dem allihop. De visste naturligtvis inte vad jämnt skägg innebar. Men det gjorde han.

Tänk om de vetat vem han var, egentligen. Att han inte fötts på den här planeten de befann sig på, utan på en helt annan. I ett annat solsystem. Långt bort. På en planet som kretsade kring en stjärna han kunde betrakta däruppe på himlen. På natten, när det var klart och månen inte bländade honom, stod han ofta och stirrade på sitt eldklot. Där någonstans, nära, fanns hans ursprung. 

Människor visste inte att han kunde läsa allas tankar. Det var ofta riktigt jäkla snärjigt, fast han hade mycket nytta av det. Ville inte vara utan förmågan. Det var ett behov, hans livförsäkring. En garanti att han gjorde allt rätt. I tid skulle han bli varskodd om avslöjandet lurade i faggorna.



fredag 22 maj 2020

Aska och pärlor för svin


Mina händer svärtade av livet
I askan hittade jag en pärla
Den lilla skatten lyste marmorvit
skimrade i pastellrosa



tisdag 19 maj 2020

En dålig historia om att grilla

Uppgiften: Att skriva dåligt.

Så här blev min:


Det var en gång två kusiner. Den ena hette Lina och den andra hette Stina. En natt på sommarlovet vaknade Lina av ett ljud. Det lät som det kom från fönstret. Hon gäspade, klev upp och gick fram till fönstret. Där fick hon syn på Stina. Stina hade några små stenar i ena handen och hade precis höjt den andra för att slänga iväg ytterligare en sten. Lina öppnade fönstret.

”Vad gör du?” väste Lina. ”Det är ju mitt i natten!”
”Kom med ut.”
”Varför det?”
”Vi ska leta efter en drake”, sa Stina.
”Var då?”
”Vet inte. Det får vi se. Kom nu!”
”Jag får inte gå ut på natten”, sa Lina.
”Ok då.”
”Men vänta. Jag kommer.”

Lina vände sig om och gick fram till stolen där hennes kläder låg. En blåblommig sommarklänning och en tunn tröja. Hon smög nerför trappan och fram till dörren. Låste upp och gick ut på trappan. Nedanför trappan stod Stina. Plötsligt hördes ett dån.

”Vad är det?” ropade Lina
”Jag vet inte!” ropade Stina och vände sig om, bort från Lina.

Det var då de såg varelsen. Det sprutade eld ur dess gap. Den fyllde hela horisonten. Så stor var den.

”Vad vill den göra med oss när den tar oss?” ropade Lina
”Grilla oss över egen eld, förstås”, sa Stina.
”Nehej?”
”Får man älska sin kusin?”, sa Stina.
”Men hur kan du fråga det nu?!” skrek Lina.
”För att snart är chansen förbi.”
”Att vad då?”
”Att få kyssa dig. Det här kan vara våra sista minuter i livet.”
”Men vi måste springa!" ropade Lina.
”Kyss mig först! Jag vill inte dö utan att ha fått vara nära dig.”

Lina kastade sig om halsen på sin kusin och la en blöt puss rakt över Stinas mun. Känslan av hennes läppar. Det mjuka. Lina hade aldrig kunnat föreställa sig att det existerade skönare läppar. De föll ner på gräsmattan. Ramlade ihop i en enda hög. Rullade runt. Flämtade. Båda två lika blöta av nattens dagg i gräset.



torsdag 14 maj 2020

Fatta galoppen


Om jag inte hade trott på att den som syndar får sona brottet antingen under detta liv eller i döden, genom att var tvungen att uppleva skärselden, hade jag sagt till Karin rakt ut vad jag ansåg. Nu vaktade jag min tunga. Antagligen skulle gud säga att eftersom jag tänker de här tankarna är mitt inre ett syndens näste. Men jag kan inte hjälpa det. Är jag helt förtappad? Tyvärr kan jag inte fråga någon kamrat i församlingen, om de eventuellt har upplevt samma sak. I sådana fall skulle jag bli förskjuten och för all framtid förbjuden att gå över tröskeln till kyrkan. Jag får hålla tand för tunga, eller vad det heter.

Jag anade att Karin ändå förstod vad jag tyckte om hennes utsvävande liv. Hon betraktade mig med den där blicken. Den blicken som jag lärt mig vad den betyder. Jag kan inte säga de orden heller eftersom jag då måste använda svärord och det får jag inte.

Det här är ohållbart. Jag behöver fundera på hur jag ska lösa problemet. Ju längre tiden går desto värre kommer det att bli. Hur ska jag göra för att få Karin att inse att hon måste flytta? Fatta galoppen hörde jag någon säga häromdagen. Det är vad jag vill, få Karin att förstå situationen.



onsdag 13 maj 2020

Fem ord på U


Att leva utan dig vänjer jag mig aldrig vid
Du finns inom mig för alltid
Jag är en del av dig
Du är en del av mig
Under dygnets alla timmar
undrar jag hur det hade varit
om du suttit här bredvid mig

Då berättar jag för dig
Om allt du missat som hänt
Du tycker säkert att allt är upp och ner
Underligt säger du med ett undflyende leende
Skönt att slippa fasligheterna fastslår du sen
Jag vill ändå inte var med längre
Utom att jag saknar dig


tisdag 12 maj 2020

Vass


”Du uppträder som en fullblodsmartyr. Vet du det hur bra du är på det?”

Leif betraktade Etta. Han sa inget men hans inre var i uppror. Det sved i bröstet.

”Av mig får du ingen sympati, förstår du. Jag har det mycket värre än du”, fortsatte hon och slog lätt med ena knytnäven i bordet. Den speciella gråblå ögonfärgen, som han gillat så mycket, fanns det inte mycket kvar av. Hela Etta dröp av misär, från den nötta bomullsklänningen till ögonens avmattade färg.

”Jag har inte på minsta vis antytt att du ska tycka synd om mig”, sa Leif.
”Det behöver du inte, eftersom du är ett självlysande vasst offer för omständigheter. Går inte att missa. Du borde ha en t-shirt med trycket stackars mig på dig.”
”Jag tror jag skiter i vad du tycker”, sa Leif och reste sig upp. Nu fick det vara nog.
”Gå du bara. Bry dig inte om mig”, hörde han Etta säga ögonblicket innan han slängde igen ytterdörren.



måndag 11 maj 2020

Ond cirkel


Leif gäspade stort och gick mot badrummet. Fortfarande en aning dåsig i spåren av nattens sömn. Han hajade till. En siluett i dunklet i hallen. Morsan, förstod han efter ett kort ögonblick av mörkerrädsla.

”Vad gör du här? Fan, du fattar väl att du skrämde mig?”
”Du får inte gnälla på mig. Jag mår faktiskt inte bra.”
”Fattar du väl att du inte kan stå här i mörkret. Jag trodde du var ett spöke.”
”Jag var på väg att väcka dig. Tänkte att du kommer för sent till skolan.”
”Men morsan, bry dig inte om vad jag ska och inte ska. Jag klarar mig själv.”

Det höll på att bli en ond cirkel av hela livet. Morsan som gick omkring som en osalig ande från dödsriket. Han som oroade sig för att han ärvt morsans mörka sinne. Runt, runt, gick tankarna, utan stopp. Gjorde honom dödstrött och gav honom ångest. Precis det han till varje pris ville hålla sig borta från. Det funkade inte. Han måste bort. Dra många mil från morsan och det dystra hemmet.



fredag 8 maj 2020

Fylla


Datumet 8 maj ger mig en behaglig känsla
Idag fyller min käre bror år
De gånger vi suttit och ätit tårta i trädgården

Lika många som min brors liv - nästan
Sextiotredje gången idag
Vädergudarna måste tycka om min bror de också

Jag ser
solstrålar som gör den vita bordsduken bländande
Gröna gräsmattor

Solglasögon och sommarklänningar
Tunna bomullsbyxor och vita skjortor
Så minns jag den här dagen



torsdag 7 maj 2020

Ankdamm


De hade precis hunnit sätta sig tillrätta med picknickkorgen när Ella såg något som rörde sig i ögonvrån. Hon kikade. En anka kom upp ur dammen som låg i kanten av parken. Ankan sträckte på nacken. Ella kunde ha svurit på att ankan naglade fast sin blick vid deras korg. Med vaggande långsam men bestämd gång vandrade den åt deras håll. Oförtrutet, utan att en enda gång släppa dem med blicken. Ankan ställde sig alldeles intill och gav upp något som liknade ett garv. Ella räckte fram en kvarts smörgås. Den öppnade näbben och nappade åt sig mackan och lommade iväg. Förvånansvärt snabbt.



onsdag 6 maj 2020

Studera


Jag ångrade mig att Ella fick hyra mitt ena rum. Redan första morgonen blev det fel. Jag satt i lugn och ro och läste Göteborgsposten och skulle just svälja en mun te, när hon klampade in i köket. På morgonen ville jag att det skulle vara tyst. Faktum var att jag inte ens tålde att någon tilltalade mig. Det var en av de saker jag hade glömt att nämna i förväg.

”God morgon”, sa Ella. ”Är det en god morgon?”
”Inte särskilt”, sa jag. ”Ursäktar du att jag läser vidare?”
”För all del”, sa hon och gick fram till diskbänken.

Jag betraktade henne i smyg. Vad i helsicke hade hon på fötterna? En sorts träsko, fast smäckrare och med smal hög klack. Morgonrocken var av typen negligé, rosa och med små lätta fjädrar som rörde sig när hon förflyttade sig. Jag hann precis rikta blicken tillbaka i tidningen innan hon vred på huvudet. Jag kände att hon tittade på mig.

”Är det något fel?” sa Ella.

Jag väntade någon sekund med att titta upp. Vi stirrade på varandra. Till slut orkade jag inte utan vände blicken åt sidan.

”Fel?” sa jag.
”Jag har en stark känsla av att du studerar mig.”
”Jag är fullt upptagen av tidningen”, sa jag och prasslade ljudligt medan jag bytte sida.
”Det är jag inte så säker på.”
”Eller, jag var, tills du stövlade in. Jag ska lämna dig ifred nu att äta frukost i lugn och ro. Jag har ett möte jag måste hinna till", sa jag, reste mig upp, vek slarvigt ihop tidningen, la den under ena armen och klämde till.
”Vad bra”, sa Ella.



tisdag 5 maj 2020

Tappa


Jag tappade förnimmelsen av dig
Saknaden gjorde mig sorgsen
oförmögen
handlingsförlamad
Det blev inget du och jag
i evighet amen


måndag 4 maj 2020

Tvätta



Idag har jag grävt i naturen. Under tiden skyfflade tankarna omkring i hjärnan. Efter två timmars jobb var jag fysiskt utmattad. En skön känsla, när jag satte mig ner i en trädgårdsstol, av att kropp och själ i sakta mak återhämtade sig.

Idag tvättade jag och hängde ute för att torka. Jag drog in doften av lufttorkade lakan.
Jag ryste av välbehag. Samma känsla som när doften av färsk basilika fyller atmosfären. Jag blir yr av starka förnimmelser.

Idag har jag handlat. I affären närmade sig en gammal man med ett paket majskolvar i handen. Jag höjde näven och sa:
”Håll avståndet.”
Han hajade till och tog ett steg åt sidan. Sen sa han:
”Det står på paketet att majskolvarna är förkokta. Vad betyder det?”
Jag fick dåligt samvete. Sannolikt ville mannen bara ha kontakt med någon, få sagt några ord. Kanske de enda orden den här dagen.



måndag 27 april 2020

Oavsett, se ut, slippa


”Sätt igång!”

Madame Noa nickade åt vårt håll. Därifrån hon satt, i en enorm skrivbordsstol i vinrött läder och med ett blanklackat skrivbord framför sig, kunde hon se oss ovanifrån. Så fort hon rörde sig det allra minsta uppstod ett högt gnällande ljud från stolen som störde mig. Jag hade alltid varit ljudkänslig. Hon stjälpte i sig det sista av drycken i drinkglaset. Jag undrade om det var alkohol. Den jordgubbsröda färgen avslöjade inget. Kunde vara vanlig saft eller vin från Bourgogne.

”Vad då?” ropade vi unisont.
”Låt oss slippa”, sa jag.
”Era skitstövlar. Nu gör ni som jag säger, annars är det ni som åker dit”, sa Noa och slängde i väg pennan hon hållit i handen rakt över bordsskivan. ”Också!” la hon till och spärrade upp ögonen, som genom glasögonens förstoring fick henne att se ut som en lysten uggla ute på jaktstråt.
”Jag totalvägrar. Inga fler”, sa jag och böjde mig framåt. Jag tittade upp och mötte hennes ögon som flammade som om de i det ögonblicket antänts av glöd. Mina axlar skälvde till i en rysning.

”Du vet vilka resurser jag har.”
”Jag gör det bara inte”, sa Brigitte och korsade armarna.

Med ögonen skickade jag en hälsning till Brigitte, ett tack för att hon stöttade mig. Hon kunde ha låtit bli om hon ville. Ge mig hela ansvaret. Hon blinkade tillbaka. Barbie lutade sig fram och la ena handflatan på skrivbordet. Madame Noa stirrade under några sekunder på fingrarna som trycktes mot bordsskivan och log sen lätt. Barbie insåg vad hon gjort och drog snabbt åt sig handen.

”Era dårar! Alla ska röjas ur vägen. Oavsett. Ni kan rutinen. Och du där”, sa Noa medan hon pekade på mig med båda pekfingrarna. ”Räkna med att du får betala priset. Den här gången.”

Tystnaden i rummet låg tung som om genomlortiga blöta hästfiltar lagt sig över oss. Ilande nålar for fram och tillbaka genom kroppen. Utan att ta blicken från mig drog Noa långsamt ut en av skrivbordslådorna. 

”Ta min revolver. Gör det själv. Kulan sitter i gluggen.”


torsdag 23 april 2020

Plåta


Elsa sprang ut på trappan. Kylan som slog emot henne gjorde att hon skrek till. Det gjorde lika ont som den dagen i förra veckan. Sista april var det. Anton hade jagat henne och hon kom för nära brasan. Hon höll på att ramla rakt in bland lågorna. Elsa kunde inte låta bli att gråta. Det sved på kinderna och i pannan. När hon kom hem såg hon i spegeln att luggen hade blivit kortare och några hårtestar var bruna och hopklistrade. Det luktade konstigt också. Anton hade tagit ett foto av henne när hon inte visste om det. Dagen efter gick han runt och visade alla i skolan hur knäpp hon såg ut. Fast det kunde de ju se själva.

Ikväll hade Anton tagit ett hårt tag om hängslena på hennes jeans. Han drog tills det kändes som om hon inte kunde andas. Det var som om allt som hände i världen ville henne illa. Hela tiden var Anton elak. Elsa ville inte ha honom till bror längre. Det var därför hon stod här nu och blev iskall. Nu gick det inte att vända om och gå in, fast hon frös.

Knäppisen skulle hon börja kalla honom. Bara för att det var han som var knäpp. Inte hon. Det kändes bra att tänka på honom som Knäppisen. Anton var för fint. Hon hade sett foton på Knäppisen när han var nyfödd. Hon kunde inte förstå att han varit en sådan söt bäbis.



tisdag 21 april 2020

Iförd


Hon var iförd en ärmlös sommarklänning med generös urringning. Stora röda rosor bredde ut sig över tyget. Jag fick en förnimmelse av att hennes hud var lika tunn som klädedräkten. Rysningar fortplantade sig genom kroppen. Smärtan som jag förmodade att hon fick uthärda. Det gick inte att tänka tanken klar, hur det skulle kännas att stryka med handen över hennes armar. Armar med utslag, snarlika klänningens blommor.



måndag 20 april 2020

Ens


Den första och enda gången jag spelade bingo var strängt taget en alldeles vanlig dag. Senare visade den sig bli ganska speciell. Jag hade lovat Bettan att för en gångs skulle följa med henne. Hon var en riktig bingonörd. Senaste gången vann hon en cykel och jag behövde sannerligen en ny. Jag åkte omkring på mammas som säkert hade fyrtio år på nacken. Som så ofta startade jag tvättmaskinen innan jag drog iväg hemifrån. Den gnisslade betänkligt när trumman sakta började snurra. I bakhuvudet satt alltid en irriterande tagg. När kommer den att krevera av överansträngning?

Jag skruvade på mig i stolen. Gillade inte att sitta bland alla tanter och farbröder vars stora intresse verkade vara att spela bingo. Bettan bligade på mig.

”Ursäkta”, sa jag. ”Inte meningen att se överlägsen ut. Om jag gjorde det.”

Utan att svara, fattade hon tag om den tjocka tuschpennan och böjde huvudet över spelet. Första utropet. Bettan satt som limmad i stolen och tittade inte ens upp på mig en endaste gång, Inte förrän:

”Bingo!”

Jag vann en halv gris! Rättare sagt en kvarts gris, av den anledningen att vi var två personer som ropade ”bingo” i exakt samma ögonblick. Jag blev jätteglad att jag vann. Fast inte över vinsten. Vad skulle jag göra med köttet? Jag som inte gillade fläsk. Det var en cykel jag ville ha. Medan jag grubblade cyklade jag hemåt och hade kommit halvvägs när framhjulet exploderade. Tur att jag var någon meter ifrån. Annars hade jag inte funnits mer.



fredag 17 april 2020

Duka under


Han sa att jag hade två val. Antingen brottas med (eller var det mot?) ett lejon eller kasta mig utför forsen.

”Det finns vissa som har valt forsen. De har trott att det var deras bästa chans. Men det kan jag berätta för dig att de har dukat under, varenda en”, sa han och satte tummarna innanför det breda läderbältet.

Trots min belägenhet la jag märke till hans axelparti, kunde inte låta bli att betrakta hur välformat det var. Hans smala höfter som avtecknades under de tunna minimala benkläderna. Jag hade alltid beundrat honom på avstånd. Med en slags märklig häpenhet gick det upp för mig att det antagligen var sista gången jag kunde njuta av hans uppenbarelse.

”Mot lejonet har du en chans om du är smidig och snabb nog.”

Omkring mig hördes mummel av röster. Jag stod mitt i en ring av människor. Människor som jag kände. Som kände mig. De stirrade på mig. Det var som om vi aldrig tidigare setts. Neutrala miner eller i några ansikten läste jag glädje, skadeglädje snarare. Det kunde inte vara sant. Fast jag visste. Jag hade alltid haft svårt för att underordna mig. Nu var det för sent att ändra sig. Jag hade gått för långt i min iver att bestämma själv.

”Trots allt väljer jag forsen”, sa jag och en våg av fruktan sköljde genom kroppen. Vad hade jag nyss sagt? Mitt öde var beseglat.



onsdag 15 april 2020

Tvista


Jag väntar i det längsta. Tar sen kaffemuggen och går. På långt håll hör jag de välbekanta rösterna. Samma som varje dag vid den här tiden. Bert som med en upprörd ton höjer rösten medan Laura ändå vinner över honom med sin falsettröst.

”Nä nu får du ge dig”, säger Bert. ”Så var det inte alls!”
”Jo det var det!”
”Jag håller med Bert”, säger Janne. ”Precis så var det.”
”Ja exakt så gick det till”, säger Britta.

Jag går fram till kaffeautomaten, trycker på knappen. Cappucino. Under tiden jag väntar på kaffet betraktar jag gänget. Ingen runt bordet lägger märke till mig. Vad skulle hända om jag plötsligt får ett spel och börjar gallskrika? Jag sätter mig ner och sveper kaffet i ett enda drag, tur att det bara var ljummet och sen reser jag mig upp. Jag bölar rakt ut över bordet. Jag som inte trodde att jag hade några röstresurser. Tystnaden som följer. Ögon som bligar, munnar som gapar och kippar efter luft, precis som halvdöda fiskar.



tisdag 14 april 2020

Tiger


Året är 1977

Sängen gnällde till när jag vände mig in mot väggen. Min gamla spruckna säng som behövde bytas ut. Jag stirrade rakt in i tapeten. Samma fråga snurrade runt, runt som en gunga som hamnat i spinn. Vad var det för fel på mig? Var det bara jag som grubblade på allt och ingenting? Jag hulkade som om jag skulle kräkas. Jag vände mig om igen. Det var ljust ute. Jag steg upp, stapplade ut i pentryt och gjorde i ordning te och en ostsmörgås. Mackan tvingade jag i mig. Jag hade inte ätit sen igår och magen skrek fast jag inte var hungrig. I hallen tog jag på mig jackan. Långsamt gick jag nerför trapporna, drog upp dörren till telefonkiosken nere på gatan och slog numret med ett darrigt pekfinger. Hjärtat slog klumpigt, som om jag hade sämsta konditionen och kinderna hettade.
Tre signaler gick fram. Sen lyftes luren.

"Det är jag."

Stillheten la sig. Han teg. Sen något som lät som en suck.

”Säg något.”
”Vad vill du att jag ska säga?”

Hans röst var lågmäld.

"Ger du mig en ny chans?"
"Jag vet inte", sa han. ”Varför skulle jag?”
"Jag behöver stöd för att våga."
"Från vem då?"
"Från dig."

Läpparna var knastertorra. Med möda lyckades jag få ur mig orden som var svåra att artikulera. 
Det blev tyst igen.

"Kom hit", sa han. "Nu."

Jag placerade luren i klykan och gick ut.


torsdag 9 april 2020

Det täcka könet


Du sa att jag inte fick skriva. Att jag hade andra viktigare saker att göra. Som att vara fin för dig till exempel. Köpa en ny klänning eller gå till frisören.

”Det var väl ett tag sen du fräschade till dig, eller hur?” sa du.

Du sa att du tog hand om ditt, att försvara mig mot angripare. Kvinnor behöver ha en man vid sin sida, en trygg mansperson som är beredd att beskydda i alla lägen. Skriva fick jag göra i mån av tid när allt annat var avklarat.

”Och dit kommer du nog aldrig”, sa du.

När du la dig den kvällen hade jag redan packat. När du vaknade nästa morgon var jag borta.



onsdag 8 april 2020

Blommor och bin i slutet på 1960-talet


Jag kommer ihåg den gången vår klasslärare sa att vi skulle få lära oss om blommor och bin. Han blev röd om kinderna och mumlade mer än han brukade. Sen sa han att klassen skulle delas upp. Flickor för sig och pojkar för sig. Vi sjätteklassare tyckte att det var oerhört pinsamt hela grejen. Jag var dessutom kär i Janne och det visste alla. Så mitt i all förvirring om vad som komma skulle drog jag en lättnadens suck. Under ett öronbedövande oväsen från stolsben som drogs längs golvet och gnälliga ljud från skor mot parkettgolv, betraktade vi tjejer när grabbarna släntrade ut. Jag mötte Jannes blick. Mina kinder hettade säkert minst lika mycket som magisterns. Han log.

”Hur ska jag börja?” sa magistern.

Ingen sa något. Madde sneglade på mig med ansiktet hopskrynklat. Jag visste inte om det var för att förhindra ett fnitter att bryta ut eller om hon grimaserade för att hon skämdes å magisterns vägnar. Det gjorde jag.

”Så …, ” fortsatte han och höll upp ett stort brunt kuvert som legat på katedern. ”Här har jag lite idéer. Det var lite roligt eftersom …”

Det blev tyst. Hans röda kinder blossade nu i rosenrött och han skrattade till hastigt.

”… eftersom jag fick det här i brevlådan häromdagen.”

Britt som satt bara några meter från magistern, längst fram och som suttit hopsjunken som en halvtom säck med grillkol, rätade på ryggen.

”Britt, du som sitter nära. Kan du läsa adressatens namn högt så alla hör?”

 Britt sträckte på ryggen ännu mer och lutade sig fram.

”Det står … det står Runa Karlsson.”
”Precis. Och vad heter jag?”
”Runar”, sa Britt och med tungan rullade hon sista bokstaven i namnet. Som en övning i att korrekt uttala bokstaven.

Resten av lektionen om blommor och bin har jag inga minnen av.



måndag 6 april 2020

Fem ord på Ö


”Öh hör du, du!”

Trots att jag hör rösten och någonstans inombords inser att det kan ha varit mig den imbecilla stämman vände sig till, fortsätter jag min promenad. Jag tar ett fastare tag om Nillas lilla hand och sätter näsan i vädret.

”Du?! Ös på du bara som om du gått vilse i öknen och är törstig som en ökenråtta.”

Nu känner jag igen rösten. Min gamla skolkamrat Örjan. Han som inte kunde låta bli att retas och ibland gick till handgripligheter i sin iver att visa andra hur tuff han var. Det sticker till i hjärtat. Jag stannar tvärt. Märker hur Nilla hänger i luften under några sekunder, men jag kan inte hejda mig.

”Är det inte den kackerlackan Örjan? Örjan med sörjan. Var det inte det du kallades?”
”Vad sa du, sa du?!” säger han och tar ett steg emot oss.
”Inget. Ödslar ingen tid på en sådan som du", säger jag och kliver bakåt.

Min dotter hänger som en trasdocka i min hand. Jag släpper greppet och lyfter upp henne i famnen. Jag ser hur hon med en min av avsmak stirrar på Örjan. Det glädjer mig.

”Nu går vi Nilla, vi överanstränger våra nerver om vi står kvar en sekund till.”

Jag betraktar Nilla som med stora ögon och öppen mun nu bligar på mig istället. Hon har nog inte fattat ett dugg, egentligen.

”Nu går vi”, säger jag igen.