Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

fredag 30 juli 2010

Utflykt

Bilen hostar tungt, hackar sig fram några meter, dör. Förstås! Precis vad man kan räkna med, nu när vi äntligen fått tid att åka på picknick. Lisa drar en lång frustande suck. Äsch! Pumpar med foten på gaspedalen medan hon vrider på tändningslåset. Jäkla förbaskade gamla bil. Motorn smäller till, går tveksamt igång. Stannar igen, rör sig inte framåt, fast Lisa hoppar i stolen.

De kliver ur bilen. Lisa kan inte låta bli, hon sparkar hårt på ena däcket. Känns bra även om det är meningslöst och gör ont i tårna, som bara skyddas av tunna tygskor. Lisa och Martin svänger runt på stället. Hur kommer vi härifrån? Inga bilar i sikte. De stirrar stumt på grusvägen och de gula böljande rapsängarna som omger dem.

- Ser du? Ser du hållplatsen där framme?

- Ja, är det en busskur tror du?

- Vi går dit och kollar.

Konstigt namn, tänker Lisa, när de kommer fram till skjulet. På en skylt läser hon "Hållplats BORTOM MOLNEN". Ett susande ljud fyller luften. Ett långt fordon närmar sig, nästan ljudlöst. Det ser ut att sväva någon decimeter ovanför vägen. Är det ett tunnelbanetåg? Den är öppen, utan tak. En cabriolet. Så underligt.

Tåget stannar mjukt alldeles intill Lisa och Martin, dörrar öppnas med ett tyst suckande ljud. Med lite tveksamma steg kliver de på, vänder sig mot förarplatsen. Finns ingen. Det är tomt, farkosten körs utan mänsklig förare. Märkligt. Lisa och Martin sätter sig. Först nu inser de att de är ensamma. Inga fler passagerare. Fordonet drar igång lite långsamt, accelererar sen snabbt. Väldigt snabbt. Det börjar blåsa kring huvudet, håret står rakt ut. Färdriktningen är rakt upp i himlen.

De befinner sig högt upp i luften, ser gula fält och gårdar med röda stugor och vitmålade knutar under sig. Högre och högre upp. Det hissnar i Lisas mage, hon får svindel. Vågar inte titta neråt. Hur högt ska vi flyga? Vart är vi på väg? En skarp sväng gör att de nästan ramlar ur stolarna, nära att fladdra rakt in i himlen.

- Håll i dig! Vilken höjdarresa! Det här är vad jag kallar en utflykt! ropar Martin.

torsdag 29 juli 2010

Myggan

En liten mygga landade på handen. På min pappas högerhand. Varför sa jag inget? Jag bara satt där tyst och studerade hur myggan spetsade översidan på pappas hand med sitt nålskarpa vapen.

- Aj! ropade han och måttade reflexmässigt ett hårt slag över myggan. Myggans liv ändades därmed och blev en platt ojämnt svart och röd fläck.

Minnen av min pappas händer. Förnimmelsen är att tanken är förbjuden. För intimt att tycka om sin egen pappas händer. Hans smidiga ljust bruna händer med välformade perfekta nagelovaler, alltid felfritt klippta. Korta ljusa hårstrån i små slingor på fingrarna och över handryggen.

Händerna var det enda som var synligt. Han låg på en brits på bårhuset, klädd i svart kostym och vit skjorta med händerna knäppta över magen. Någon hade placerat en vit duk över ansiktet. Jag kunde se att en mörk gråmelerad hårlock syntes i kanten på tyget. Pappas lockiga hår.

Det var händerna som gav mig visshet. Det här var verkligen min pappa som låg på lit de parade.

- Ni kan naturligtvis lyfta på duken om ni vill, men jag avråder er, sa begravningsentreprenören, han har allvarliga skador.

Jag slängde en blick på dig, min storasyster. Du var grågrön i ansiktet, ögonen lyste svartblänkande. Just i det ögonblicket andades jag nästan inte alls, tog ytterst ytliga korta andetag med bröstet höjt. Försökte svälja, men något satt i fast i halsen. Hela familjen stod helt stilla runt pappa. Det var tyst. Ingen rörde sig. Ingen grät. Ingen lyfte på duken som dolde min pappas ansikte.

tisdag 27 juli 2010

Att sanera

Här är er nyckel till rummet. Tror ni att ni kommer att komma hem efter klockan tolv på kvällarna? I så fall behöver ni ytterligare en nyckel. Nämligen den här. Till nattdörren där i hörnet. Och kanske ni vill kunna komma ner till stranden som ligger nedanför hotellet? Ta ett morgondopp. Eller kvällsdopp? I så fall behöver ni en särskild nyckel till grinden nere i trädgården. Vill ni ha bilparkering i garaget? Jaha, då måste ni ha nyckel även dit. Kylklampar? Vill ni ha kylklampar nedfrusna för kylväskan? Aha, då behöver ni en nyckel till vår tvättstuga. Frysen finns där, förstår ni. Men dit kan ni inte få en egen nyckel. Ni får komma till receptionen och låna den varje gång.

Kom med här så ska jag visa er hur ni öppnar och stänger alla dörrar. Det är en speciell teknik förstår ni. Stick in nyckeln. Ser ni? Vrid nyckeln åt höger samtidigt som ni trycker ner handtaget. Ser ni? Öppna sen dörren medan ni håller i handtag och nyckel, kliv in, vrid nyckeln åt vänster, tryck ner handtaget och stäng. Så här. Förstår ni?

En tanke flög genom min, i och för sig överhettade svettiga, skalle (Det var trettiosex grader varmt. Jag fick oupphörligen dra med pekfingret under näsan för att få bort svett och kände hur det rann i hårbotten): Ja jag har faktiskt öppnat låsta dörrar förut och vore det inte bra att sanera i nyckelskåpet? Investera i nya lås.Jag sa inget. Fick inte ihop tillräckligt med användbara franska meningar innan tillfället var förbi.

torsdag 8 juli 2010

Något storslaget

Är det vackrare att tro än att veta? Alla är vi troende, var och en på sitt sätt, eller hur? Utan tvivel tror vi alla på livet, på kärlek och gemenskap med andra. Kanhända tror vi på en gud, ett övernaturligt väsen. En överjordisk himmelsk makt.

Hur kan det få vara så att jag ibland inte får tro på vad jag vill? Det finns inget utrymme för att ha en egen övertygelse. Att ha en egen tro är förbjudet. Livsfarligt. Tron är trångsynt, faktiskt blind. Lagstadgad.

Att veta kan också vara riskfyllt. Maktfullkomliga skaror skapar höga ogenomträngliga hinder för andras kunskap. Varför? Är det rädsla inför livet, inför våra mänskliga behov? Skräck för frihet, skräck inför allas fria livsval? Kunskap är för mig överväldigande kraftfullt, det mäktigaste. Med hela min kropp känner jag att det att veta är långt rikare är att tro. Insikt och förståelse kan förflytta berg.

Jag är övertygad om naturens storslagna kraft, universums magnifika naturlagar. Det som går att förklara. Det går att genom fysisk och politisk makt kontrollera mig, men min egenmakt kan ingen ta ifrån mig. Mina tankar kommer alltid att vara mina alldeles egna.

söndag 4 juli 2010

Rekord

Hon slår in koden till gymmet. Studerar omgivningen, vill orientera sig. Känns tryggare. En muskulös brunbränd kille, klädd i ett vitt brottarlinne och grå träningsbyxor, står i hörnet med lösa vikter. Istället för gympadojor har han blå- och vitrandiga badsandaler av plast på sina nakna fötter. Han stånkar högt. Rösten dånar i takt med att han lyfter tyngderna mot taket. Lisa ser att svett har stänkt ner spegeln på väggen bakom honom. I hörnet mitt emot står en stadig kvinna med kort lockigt blont hår. Lisa kastar en hastig blick åt hennes håll, noterar att kvinnan tränar rygg- och axelmuskler. Hon ser stark ut, har säkert gymmat ett antal år. Ingen nybörjare.

Lisa ställer sig på löpbandet, manuell inställning, tjugofem minuters jogging. Börjar gå kraftfullt fem minuter, drar sen igång springandet. Det tar bara någon minut, sen börjar det klia i nacken av svett, pärla sig pannan. Svetten strilar nerför ryggen.

Lisa kommer inte undan. Deras ögon möts ideligen. Kvinnan växlar aldrig maskin. Tar bara korta pauser då och då, ställer sig bredbent och rullar axlarna. Framåt, sen bakåt. Vad är det här? Inbillar hon sig eller är hon iakttagen? Klart hon inbillar sig. Nu saktar löpbandet in, går någon minut, sen stannar den helt. Lisa hoppar av, tänker avsluta passet med att kontrollera benstyrkan. Sätter sig i träningsbänken för benlyft. Justerar tyngden. Lyfter blicken.

Lisa spritter till. Så nära. Ser rakt in i den lockigas himmelsblå uppspärrade ögon. Hon sitter i en bakåtvänd stol, med armarna hängande uppe på ryggstödet och huvudet vilande i händerna. Kvinnan ser stint på Lisa. Uttrycket i ansiktet är oreserverad oblyg förtjusning. Ögonen strålar, mungiporna är uppdragna i ett saligt leende.

Det svartnar.

Lisa är inte längre kvar i gymmet. Hon studsar uppför trapporna. Måste ha slagit rekord på sträckan: kortdistans 30 meter från benlyftsmaskin till damernas omklädningsrum. Darrande öppnar hon låset till skåpet, rafsar åt sig sina kläder, slänger ner allt i träningsväskan. Andas tungt, svettas. Rusar förbi gymmets ingång. Kan inte låta bli, sneglar mot gymmet. Var det inte kvinnan som fångades upp av Lisas reptilsnabba sidoblick? Hon stannar inte för att få det bekräftat, fortsätter förbi receptionen. Ut.

torsdag 1 juli 2010

Att famla

Göteborgsvarvet, lördag 22 maj 2010

Stefan Holm vid målgången: "Jag var stum i benen från start, sen blev det bara värre".

Vatten, vatten, jag måste ha vatten! Hur länge ska jag behöva springa innan jag får vätska?! Lisa smackar med munnen, känns som om hon har munnen full med Marabou kexchoklad. Hon stretar vidare, ögonen tåras av svett, solen rakt i ögonen. Låren känns som tjocka stockar, öppnar munnen och flämtar efter syre. En man stående vid sidan håller fram en skål med russin. Jaa! Härligt! Jag är ju egentligen mest törstig, men va fan, värt ett försök att kanske få lite ny energi. Hon gräver handen ner i skålen och tar en hand full, slänger in i munnen. Bättre? Nej så fort går det inte.

Där! Där framme är det! Vätskestation. Hon näst intill gråter av glädje. Famlar med handen efter en mugg utan att vända huvudet mot borden. Känns tomt. Känner sig fumlig. Vad är det som är fel? I fjärran hör hon en mansröst. Vad är det han ropar? Hon fokuserar blicken mot hans håll. Mannen har en orange självlysande väst på sig. Funktionär står det på bröstet. Han viftar med armarna.

- Om ni vill ha vätska här får ni vänta lite. Vattnet har tagit slut. Nytt har kommit, men vi har inte hunnit hälla upp. Vänta lite bara!