Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

onsdag 31 januari 2018

Du och jag

Fräknar och smala soltorra läppar
Håret var solblekt oklippt och tovigt av havssalt
Jag drog med fingrarna längs ditt ena lår
Mina axlar skälvde till i en stark rysning
Som fint sandpapper



tisdag 30 januari 2018

Havet

Vi letade efter havet. En strimma blått i kanten av synfältet.

Vi vandrade genom villakvarter. Stora komplex omgivna av murar. Längre fram enkla hyreshus, slitna och med trasig puts. Både brokiga och blekta kläder hängde i nylonlinor i fönster och på vinda balkonger.

Törstiga stannade vi vid en enkel bar. Omgivna av människor från kvarteret drack vi öl. I smyg betraktade vi varandra. Jag log mot en kvinna med eldrött hår och blå ögonskugga. 

Vår vandring fortsatte. En abrupt avslutning. Ett flera meter högt stängsel med rullad taggtråd högst upp. Vi sträckte på oss. Längre ner bakom fabriken skymtade vi blått hav och en tom sandstrand.




måndag 29 januari 2018

Världen

Utmaningen var idag att ta en bok, välja en slumpmässig mening i början av boken och skriva en text baserad på meningen.

Meningen: Ända till sin död ansåg han sitt äktenskap "i stort sett" lyckligt.
Sidan 29 i Den nya dagen gryr, Karin Boyes författarliv av Johan Svedjedal



Hon insåg att han var världsfrånvänd. Kanske att många män var som han. Så inriktade på sin viktiga gärning att de inte la märke till den riktiga världen. Trots att hans sysselsättning till syvende och sist handlade om just det, världen. Men det handlade inte om det lilla livet, familjen, utan han såg det som sin livsuppgift att höja blicken över vardagen och se ut över alltet. Det var förstås därför, insåg hon, som han den dagen, den yttersta dagen uttalade de sista orden. Hon kom till sjukhuset. Vandrade långsamt genom den långa bländande vita korridoren med en rad stängda dörrar på sidorna. Luften hon andades in var en blandning av läkemedel, rengöringsmedel och exkrementer. För att undvika att dra in odören andades hon ytligt. Hon kom fram, drog upp den tunga dörren. Där låg han med huvudet uppallat på några kuddar. Det såg obekvämt ut, som om han skulle få ont i nacken. Det spelade ingen roll längre. Inget spelade någon roll. Hon satte sig på en stol vid sidan av sängen och tog tag om hans ena hand. Tyst tittade han på henne under några sekunder. Sen öppnade han munnen.

"Visst har vi", sa han. "Visst har vi i stort sett haft ett lyckligt äktenskap?"

Hon nickade. 



torsdag 25 januari 2018

Välja

"En sån här vill jag ha!" sa Elin och vände sig så snabbt om mot honom att hennes långa bleka hår virvlande strök vid kinderna.
I handen höll hon en hög tygkassar med påsydda vita pärlor och paljetter som gnistrade i skimret från solstrålarna. När hon rörde på handen såg han att pärlorna under bråkdelen av en sekund lyste i regnbågens alla färger.
"Du måste välja en", sa han. "En", sa han och höll upp pekfingret i luften.
"Den här?" sa hon och grep tag i en i himmelsfärgat blått.
"Den är vacker." Hans blick fann hennes. "Precis samma nyans som dina ögon", fortsatte han och kände sig som en löjlig strandraggare.
Elin betraktade honom ingående.
"Ska vi åka hem?" sa hon.

tisdag 23 januari 2018

Kulturkollos veckoutmaning om året 1968:

Vad tänker du på när du hör Året var 1968?
Jag tänker på sommaren 1968. I juni det året reste jag med flyg för första gången i livet. Tillsammans med en tjejkompis åkte jag till Bournemouth på språkresa. På vägen dit blev jag dunderförkyld. Väl där möttes jag av familjen jag skulle bo hos. Ett yngre par med två små barn. Jag fick ett eget litet kryp-in som inte var mycket större än en garderob. Morgonen därpå, när jag gick ner i köket för att träffa mamman, öppnade jag munnen för att prata kom inget ljud ut. Rösten hade helt försvunnit.

Jag älskade min engelska familj och bland annat jag lärde mig att göra sallad med ostkuber. Men Jellypudding med karamellsmak gick inte att svälja. Fish & Chips i dagstidning gillade jag. Jag trivdes också väldigt bra i skolan där vi studerade engelska språket.

Det var en oförglömlig resa som avslutades med några dagar i Swinging London. I en butik på Carnaby Street köpte jag en slips med psykedeliskt mönster till min dåvarande kille.

Och så tänker jag på soulmusik. Sweet soul music. Spelades överallt på klubbarna.

Jag tänker inte särskilt mycket på demonstrationer och vietnamkrig. Jag får erkänna att jag vid den tidpunkten var rätt okunnig och ointresserad av annat än mig själv :-).


Gjort är gjort

Elin kom gående emot mig. Hon vandrade i sakta mak, vilket var bra eftersom jag då hade gott om tid att betrakta henne. Hon var klädd i en fotsid vinröd kraftig yllekappa med ett löst ok kring axlarna och en huva kantad med mörk päls. På huvudet satt en koniskt formad hatt i samma tyg och med pälskant. Ensemblen var ny för mig. Hon måste nyligen ha varit och shoppat. Jag associerade till en kvinnlig Sherlock Holmes och hade så när brustit ut i ett stort gapskratt när jag tänkte på det. Jag lyckades dock hålla mig. Skulle Elin klara av att vara en detektiv? Hon som inte ens kunde räkna ut  vem som var mördaren i de enklaste pusseldeckarna á la Agatha Christie. I alla fall. Nu hade hon alltså kommit. Sent omsider.

"Du ser glad ut. Får jag slå mig ner?" sa hon.
"Men det är därför du är här. För att vi ska prata."

Jag skakade på huvudet och gjorde en grimas. Den här gången var det fråga om något annat än kallprat. Det måste hon inse.

"Vill du ha kaffe?" frågade jag och gjorde en gest med handen.
"Tack."

Jag knäppte med fingrarna och vinkade på servitrisen. Hon uppfattade min signal och kom fram till vårt bord. Jag beställde och vände mig sen mot Elin.

"Då kan vi börja", sa jag och såg på henne. "Jag sticker till Turkiet på måndag. Vill du inte komma med så innebär det att allt mellan oss är över."
"Du vet att jag inte kan tänka mig att lämna Sverige."
"Då så. Avgjort. Jag hoppas att du inte ångrar dig. För det går inte. Gjort är gjort."


måndag 22 januari 2018

Huset

Skrivövning och foto från http://skrivfokus.se/skrivovning-pa-temat-spanning/ och Skrivpuffens dagliga utmaning = Drar

Magnerverna krampade när jag fick syn på det. Huset stod kvar. Jag hulkade och ville kräkas. Minnen drabbade mig som en chockvåg och kraftig yrsel gjorde att jag dråsade rakt ner i backen. Jag hamnade på rygg i det höga gräset. Jag blickade rakt upp i den gråmulna himlen. En regndroppe landade på min panna. Det kittlade när vätan från droppen spred sig över huden. Med ett stön reste jag mig upp, höll om ryggslutet med bägge händerna. Jag stirrade på byggnaden. Insåg att det inte var mer än ett skjul. Det hade jag inte förstått. Under tiden. När jag emellanåt befunnit mig ute hade det alltid varit mörkt. Jag tog ett steg närmre. Önskade att jag inte gått ensam. Trots det drogs jag ditåt. Det var som om jag var fastsurrad vid byssjan och nu stod någon och ryckte hårt i repet. Ett steg till.




fredag 19 januari 2018

Idag

En massa saker
vill jag hinna med idag
Stressrosor på kind

Försvinner in i tankar
Livet får vara en stund


torsdag 18 januari 2018

Elvis

Ledaren skrek på Elin. Hela tiden. Hon var totalt misslyckad. Tårar började strila nerför kinderna. Snabbt drog hon bort det fuktiga med fingrarna.

"Sträck på ryggen! Gör som jag säger! Men ska du hålla på så där är det lika bra att du slutar!" ropade tränaren medan hon med långa kliv korsade hela manegen ända fram till Elin.

Hon var tolv år och fullkomligt älskade sin häst. I timmar i sträck kunde hon rykta Elvis, sopa spiltan ren och efteråt omfamna om honom, lägga kinden mot hans mjuka nos och andas in den speciella doften.

"Kliv av! Du får gå hem och fundera på om du överhuvud taget är lämpad för det här. Prata med dina föräldrar."

Elin kom aldrig tillbaka.



Bilden kommer från Flickr Creative Common, Museum Perspektivet


onsdag 17 januari 2018

Jag

Jag svävade i himlen
gled på vindvågorna
Jag betraktade dem därnere
Alla som snabbt rörde sig
än hit än dit medan
jag surfade stilla på vindarna



tisdag 16 januari 2018

Droppar

Det gick inte en dag utan att han besökte graven. Idag var det två månader och fyra dagar sen det hände. Han och Elin hade varit gifta fyrtio år. Fortfarande förälskade. Förstås gick det inte att jämföra med första tiden. Första året när de inte kunde låta bli att ta på varandra hela tiden. Då när det var omöjligt att koncentrera sig på något när de andre var i samma rum. En annan sorts passion, en lugnare. Varje dag tog han med sig en blomma. Det behövde förresten inte nödvändigtvis vara blommor. Det viktigaste var att det kom från deras gemensamma trädgård. Idag hade han några vilda prästkragar med sig. Han hade fått syn på dem igår eftermiddag. Förvånansvärt snabbt hade de växt upp mitt bland ogräsen på baksidan av huset.

Det droppade från himlen när han gränslade cykeln och gav sig iväg. Han såg den på långt håll. Utan att ta blicken från graven klev han av cykeln och gick långsamt sista biten. Det knastrade högt i gruset av hans steg och av cykelns däck. Någon har lagt en krans på graven. En liten krans gjord av små blå blommor. Han tyckte den var vacker. Blått var Elins favoritfärg.


måndag 15 januari 2018

Lämna kvar

"Titta. Den här är till dig."
Jag vred på huvudet. Ringen med den natthimmelsblå infattade stenen blänkte till när han rörde handen.
"Den kan jag inte ta emot", sa jag.
"Visst kan du. Se det symboliskt. Ett tecken på att vi hör ihop, du och jag."
Jag vände blicken mot fönstret igen. Mina axlar skälvde till. Jag skönjde den mörka fliken av hav borta i fjärran. I fantasin kunde jag se vågorna som hårt träffade vågbrytaren nere i hamnen och fräsande slog upp över stenarna.
"Vi är inget par", sa jag med låg röst utan se på honom.
"Visst är vi det."
Jag hade precis tänkt hoppa ner från fönstersmygen när han placerade sina händer på mina axlar. Med fingrarna nöp han om min tunna hud.
"Jag lämnar ringen kvar här, vad du än säger", mumlade han med munnen mot min hals. "Sen."
Jag kände hans tänder nafsa, hans blöta läppar mot mina skuldror.


fredag 12 januari 2018

Bestämma

Det var ögonen
Hans ögon frös ihjäl mig
Så himla klyschigt

Fri från rädslans förfrysning
bestämde jag mig att gå



torsdag 11 januari 2018

Underligt

I informationen om passet stod det "Ett fysiskt utmanande och krävande pass. Passet vänder sig till dig som har yogavana. Kan variera från 75 till 90 minuter".  Jag började ångra att jag lovat Katrin att komma. Såg framför mig hur jag stel och fyrkantig förgäves försökte böja mina lemmar åt håll som kroppen inte ville. Samtidigt försökte bibehålla balansen och andas djupt, långsamt dra in andan och sen, lika sävligt, andas ut. Jag tror inte att min kropp är lämplig för att sådana ställningar som krävs. Ibland funkar det att tvinga kroppen, men att stanna kvar i samma position under en stund ... känns bara underligt och outhärdligt.  Benen skakar och armarna värker. Alla är vi olika och jag är inte funtad för avancerad yoga.

Jag var orolig när jag klev in och ställde mig på mattan. Överallt i lokalen låg individer på rygg, inlindade i filtar. Jag gjorde likadant. Instruktören kom in, pratade lågmält i sin mikrofon. Vi satte oss upp med benen i skräddarställning. Kvinnan fortsatte att med len stämma leda oss in i yogans värld. Pedagogiskt beskrev hon steg för steg och jag fann att det inte var så himla svårt. Jag kunde ju!

"Inget roligt pass", sa Katrin efteråt. "Ingen utmaning alls."


tisdag 9 januari 2018

Kulturkollos veckoutmaning om en pionjär

Veckans utmaning lyder kort och gott: Berätta för oss om din favoritpionjär. Stor eller liten, känd eller okänd, huvudsaken är att hen har brutit ny mark.

Mina pionjärer (måste ha med båda) heter Kathrine Switzer och Bobbi Gibb. Gibb anmälde sig till Marathon i Boston 1966. Hon kände inte till att kvinnor var uteslutna från att få delta i Maraton. Anledningen som arrangörerna gav Gibb när hon fick ett nekande svar, var att kvinnors fysik inte skulle klara en sådan lång sträcka. Hon startade ändå, hon visste ju att hon hade styrkan och sprang hela sträckan.  Året efter fick hon sällskap av Kathrine Switzer. Hon blev filmad när en funktionär som fick syn på henne försökte knuffa henne av banan.  Han misslyckades och Switzer kom i mål, men diskades. Hon fick ingen officiell tid och fick inte vara med på den gemensamma middagen på kvällen. 
Några år senare tilläts kvinnor starta i Boston Maraton, men det var först 1984 som kvinnor tilläts ställa upp i ett maraton på OS. 

Jag blir lika arg varje gång jag blir påmind om det här. I svarta stunder får jag för mig att anledningen till förbudet inte var bristande fysik utan att herrarna ville ha det roliga för sig själva. Enligt forskning jag har läst, är kvinnor bättre (förhållandevis) på längre sträckor. Kvinnor har en segare fysik, medan män i gemen är mer explosiva.


https://www.youtube.com/watch?v=fOGXvBAmTsY


Sanningen

Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i slutet av boken. Skriv en text baserad på meningen.
Meningen: Kanske lögnen kunde göras till sanning! Från Det växte ett träd i Brooklyn Del 1 av Betty Smith, sidan 280.

Vad är en sanning?

Din uppfattning, är den sannare än min?
Kim-Jong Un, är han mer trovärdig än Donald Trump?
När jag var barn sa vuxna till mig att jag hittade på saker.
Att det jag påstod var nonsens och till för att komma undan mitt ansvar.
Om vi vänder på åsikter. Ser på våra idéer från ett annat håll.
En annans synvinkel.
Du får min och jag får din.
Kanske det som sägs vara en lögn då blir en sanning.

För mig och för dig.


måndag 8 januari 2018

Nu

Jag är på väg till skräprummet. Med ett par kassar i varje hand går jag nerför trapporna. Två sopkassar är fyllda med flaskor, vilket gör att promenaden ner ackompanjeras av ett högt klirrande. Jag hoppas att ingen av grannarna sover. Jag vänder ryggen mot porten och skjuter upp den med kroppen. Tar ett kliv ut och håller omedelbart på att tappa balansen. Gårdens asfalt är pudrad med nyfallen snö. Jag håller mig på fötterna och börjar långsamt men ändå med kraft ta ut stegen på väg mot soprummet. Det är då jag får syn på dem. En man och en kvinna som sakta närmar sig varandra. Mannen haltar svårt, släpar vänstra benet efter sig. Kvinnan går med jättekorta, trippande, osäkra steg. Med ens blir jag full i skratt. Scenen ser regisserad ut. Som om de står på en scen och nyss har blivit tillsagda att möta varandra på ett lustigt och underhållande sätt. Jag stannar och tittar. Ska de le åt varandra? Säga något ord till varandra, som t.ex.

"Vi borde slå följe. Vi har något gemensamt, du och jag."

Jag tittar. Nu är de jämsides. Men inget händer. Utan att ens slänga en blick på varandra fortsätter de sina osäkra vandringar. 


fredag 5 januari 2018

Alla var kära

Utan att egentligen begripa varför hade Linda aldrig tyckt om katter utan mest sett dem som obehagliga djur. Bara tanken på hur det kändes att bli granskad av kattens gröna blick samtidigt som den slickade och putsade på sig själv gav henne starka rysningar. Och det var exakt så det kändes den kvällen ... sen.

Trött ända in i själen hade hon kommit hem. Som vanligt hade hon blivit kvar på jobbet alldeles för länge och nu var hon så hungrig att hon inte orkade invänta lagad mat. Istället drog hon upp kylskåpsdörren och med irrande blick letade hon efter en bit att sätta i sig på momangen. Så klart hade hon glömt. Katten. Angelo som hennes väninna Astrid döpt honom till. Bara för att han var en sådan mysig ängel som hon sa med ett spelande leende på läpparna. Linda fick erkänna. Från början var alla kära i Angelo. Till och med hon själv kunde känna ett slags kärlek till den lilla urgulliga katten och dess hypnotiserande smaragdgröna blick. Det gick inte att låta bli. Fast det var ett slags hatkärlek. Hon avskydde ju katter. Eller hur?

Så hade hon av lojala skäl gått med på att vakta katten när Astrid var tvungen att ta hand om sin sjuka mamma.

"Det gäller bara en vecka", sa Astrid. "Jättefint av dig att ställa upp."

Klorna, vassa som nyvässade knivseggar, drabbade hennes nacke med en intensitet hon aldrig tidigare känt. Hon vrålade högt. Utan att tänka slog hon hårt med soppburken, som hon precis lagt handen om, över axeln.  Hon kunde förnimma hur burken dunkade i den mjuka kattkroppen, som sen egendomligt långsamt hasade ner över Lindas rygg och med en liten duns landade på köksgolvet. Linda vände sig om och tittade ner, fortfarande med soppburken i näven. Angelo låg helt stilla. Hon ställde sig på knä och petade på katten. Den var orörlig. 


onsdag 3 januari 2018

Letade

Jag letade en stund i väskan. Ingenstans fanns det. Jag krafsade till slut så hårt med fingrarna att en nagel bröts av. Det gjorde ont.

“Helvete!" ropade jag rakt ut.

Jag angreps av akut hysteri och fuktiga dunster av ångest ilade genom kroppen. Innan jag hunnit fundera över saken hade jag redan vänt på väskan och häftigt skakat den flera gånger. Slamrande  och skramlande ramlade alla mina tillhörigheter ut.

"Hallå där!" hörde jag någon yttra med auktoritet i den grova rösten.

Hastigt såg jag upp från högen av prylar och mötte hans blick.


tisdag 2 januari 2018

Inledde

Jag antog en skrivutmaning om att skriva en berättelse på 6 - 12 ord (som Ernest Hemingway gjorde med bara 6 ord). Jag använde tolv.

Jag inledde en affär
förälskade
trodde jag
han försvann
med min själ