Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

fredag 30 oktober 2009

Hans mellanmål

Inspirerat av Peter Englunds bok om första världskriget "Stridens skönhet och sorg":

Det var hans tur och ett trettiotal andra av hans medsoldater. Hans tur att skickas till fronten någon mil bort.

Var och en fick tio cigaretter och en plunta med dåligt kaffe blandat med finkel med sig.

Det var allt, allt de fick att inta mellan målen, deras mellanmål.

De flesta av hans kamrater stupade, han klarade sig - den här gången.

När han kom tillbaka skrek befälet till honom:

"Kommer du tillbaka?! Vet du inte att den som kommer tillbaka inte har varit tillräckligt modig?!"

Logik i krig?

torsdag 29 oktober 2009

Skrubbsår

Min mamma är på sjukhuset. Hon har fött barn, min bror.
Hon blev sjuk när hon födde honom, så hon fick vara kvar. Hon har vatten i knäna.

När jag berättade det för de andra barnen på gården skrattade de.

"Vatten i knäna, haha, vad är det för sjukdom?!"

Jag vet att det gör ont. Mamma får tappas på vätska från knäna varje dag, säger pappa. Och det är inte kul.

Men jag sa inget till dem om det.

Vi får inte hälsa på mamma på sjukhuset. Vi får bara se henne genom en glasruta.
Jag har inte fått träffa min bror. Han är på spädbarnshem.

Eftersom pappa jobbar, har vi en tant som kommer och tar hand om min syster och mig på dagarna. Min syster går förstås i skolan, men hon kommer hem på eftermiddagen.

Igår ramlade jag när vi sprang i kapp på gården. Jag fick stora skrubbsår på knäna.
Det blödde jättemycket och jag blev ledsen.

Jag började gråta och längtade hem. Blodet rann, men jag sprang ändå.

Jag saknade mamma.

Tanten såg mig när jag kom in i hallen. Hon blev rädd tror jag, för hon ropade:

"Vad har du gjort?! Blöder du?!"

Jag grät ännu mer när hon sa så.

onsdag 28 oktober 2009

Var det ett monster?

Hon vaknar abrupt. Vad var det? Vilket kraftigt dån! Känner rädslan i hela kroppen. Kallsvetten sitter i hårfästet, hon drar med händerna genom håret. Händerna blir fuktiga.

Men... vad var det för ljud under sängen?! Hon vet att hon måste titta, vågar hon?
Hon måste! Kan inte ligga här under täcket. Som om täcket är en grotta hon kan gömma sig i!

Hon böjer sig ner för att titta under sängen, försiktigt... försiktigt. Vad ska hon få syn på, bereder sig på vad som helst.

Hennes ögon spärras upp, munnen blir till ett O.

"Vad gör du här!?"

"Jag... vet inte", svarar han och ler lite försiktigt. "Jag drömde... att en svartklädd man med svart mask över huvudet tog sig ner från taket... via vår skorsten. Det bara brakade till när han kastade sig ner. Jag vräkte mig ner under sängen utan att tänka."

"Men... jag hörde också ett fasligt oväsen. Vad konstigt. Vad kan det ha varit? Tur i alla fall att du inte var ett monster under sängen", säger hon och ler mot sin man.

De kliver upp bägge två, han upp från golvet, hon från sängen. Ute i matsalen, får de omgående syn på en hög med glas och bråte under tavelväggen.

Den stora, enormt tunga, inglasade tavlan hade ramlat ner från sin plats på väggen. Dråsat ner i golvet.

tisdag 27 oktober 2009

Hur svårt kan det vara att räkna rätt?

”Vad är det här?”

Han slänger ner pappret framför dig på skrivbordet. Står över dig, du känner hur omgivningen förmörkas. Han liknar ett åskväder. Det blixtrar och dundrar om honom. Du ryggar tillbaka när hans sura andedräkt landar i din näsa som vindpuffar.

”Eh… jag har räknat fram kostnaden.”

Du tittar upp på honom, väl medveten om att dina ögon är ångestfyllda. Han röst dånar.

”Ja, men det ser ju vem som helst att det inte stämmer! Bara en hastig flukt räcker för att inse det. Har du skickat faktura till kunden?”
”Eh… ja, det har jag gjort. Få se… vad är det som är fel?”
”Det ser ju ett barn, att du har satt kommatecknet fel, istället för 10 000kr har kunden fått en faktura på 1000kr! Ska du betala det ur egen ficka!?”

Vad är det med mig? Hur svårt kan det vara? Det är ju enkel matematik. Känns som hjärnan inte vill vara med, den maskar.

”Eh… jag ringer kunden.”

”Du måste lära dig att räkna rätt. Du måste ta för vana att alltid räkna två gånger, för att vara säker.”

Han säger inget mer, vänder sig om och går ut ur rummet. Äntligen kan du andas. Andas in djupt, andas ut långsamt, förbereder dig. Du tar upp telefonluren, slår numret.

måndag 26 oktober 2009

Hennes hästsvans (Om en låtsaskompis)

1960, platsen är Kulladalsskolan i Malmö. Renate är 8 år:
Hon tittar rätt ner i backen. Sätter sig på sin cykel utan att titta åt något håll.

Hemma, tomt och tyst överallt.
Hon kastar av sig skolväska och jacka och slänger sig på sängen. Stirrar i taket. Gråten lurar, ögonen tåras.

Varför tycker de att jag är annorlunda? Jag känner mig inte ett dugg konstig. Hennes pupiller är mörka och runda som svartpepparkorn, ögonen fästa någonstans långt bort, bortom taket. Varför är de så dumma mot mig? Är det för att jag nyss kommit ny till klassen? Är det för att jag inte har likadan blommig sommarklänning med stor rosett som alla andra flickor? Eller för att jag inte har någon armbandsklocka? För att jag inte har långt lockigt hår? Ett konstigt namn?

”Hej Renate! Kom hit!”
”Hej Lisa! Jag kommer!”
”Titta vad jag har fått! En hästsvans!”
Lisa vrider på huvudet för att visa hästsvansen som sitter högt upp på huvudet. Den lockar sig mjukt och räcker Lisa nästan ner till midjan. Hon svänger på huvudet så att svansen flyger åt alla håll.
”Men…, var kom den ifrån?”
”Jag har fått den av min mamma. Fin va?! Vill du låna den?”
”Ja, får jag det?”
”Det är klart!”
Lisa sträcker händerna över huvudet, lossar hårnålarna och sträcker fram hästsvansen till Renate.
”Nej, du får hjälpa mig.”
Lisa sätter fast löshåret. Renate går fram till spegeln, kollar lite från sidan. Ett leende sprider sig i ansiktet. Ögonen skimrar.
Hon rusar ut, sätter sig på cykeln. Trampar febrilt. Framme. Springer in på skolgården, hon känner hur hästsvansen svajar runt huvudet. Hon ser klasskamraterna längre fram.
”Vad säger ni nu då? Titta på mig!”
Hon ser hur de tittar upp, ser henne komma, de ser förvånade
ut.

”Hej! Nu är jag hemma! Renate?”
Renate vaknar när hon hör sin mammas röst.
”Mamma! Är du hemma nu?”

söndag 25 oktober 2009

Att vinna över sig själv - lön för mödan

Hon står på startlinjen. Nervös, hjärtat slår hårt i bröstet, hon är en genuin tävlingsmänniska.
Ofta sägs det att män är mer tävlingsbenägna än kvinnor, men det tror hon inte på.

Hon trampar och trampar på stället, böjer knäna, de känns stela. Rullar axlarna, rätar på ryggen. Ska inte startskottet ljuda snart?!

Hon har inte kunnat ställa upp på några år, olika problem i livet har poppat upp, men nu… nu är hon beredd.

Där gick skottet!
Hon vaknar till, börjar sakta röra sig framåt. Går inte att springa, för mycket ben och fötter omkring henne. Får titta i backen för att inte trampa på någons hälar.

Det tar några minuter innan hon kan springa i sin egen takt. Nu drar hon igång. Känns bra. Hon flyger fram.

Och titta! Där står ju Kicki och Lasse! De vinkar och hejar på. Känns bra, hon känner sig stolt över sig själv.

Benen börjar bli tunga. Vad nu? Redan? Det blir tyngre och tyngre. Som bly.
Även psyket blir blytungt. Nej, hon orkar inte! Men kan inte ge upp.

”Sätt nu högra foten framför den vänstra, ta nästa steg och nästa steg…
Det funkar, men långsamt, långsamt, varje steg en kamp att övervinna känslan av att vilja ge upp, att bryta.

Hon ser på klockan. Om hon överhuvudtaget kommer i mål, blir det på hennes absolut sämsta tid, någonsin.

Hon kämpar i motvind både mentalt och vädermässigt. Det går trögt, trögt, trögt.
Orkar bara med extrem möda och själslig kraft uppför sista backen före mål.

Äntligen i mål!

Där står hennes vänner.
”Bra gjort”, ropar de!
”Du klarade det! Nu går vi hem, där står bordet dukat för dig och bara för dig!”
Hon piggnar till.
”Åh vad härligt att sätta sig vid ett dukat bord, äta god mat och dricka gott vin till.”
Trots allt får hon lön för mödan!
Nästa år! Nästa år då blir det revansch!

fredag 23 oktober 2009

Hon var för nyfiken

”Men mamma, varför är pappa så arg jämt när han kommer hem från jobbet?”
”Fundera inte över det du, han är trött. Var tyst istället.”

Hon och hennes syskon fick gå på tå hemma, för att inte störa pappa. I vuxen ålder förstår hon hur fel det var. Barn måste få vara barn och leva ut sin livsbejakelse, få skratta och prata högt. Pappa skulle istället ha tagit hänsyn till dem.

”Men mamma, vad är det som händer med Pia?”
”Var inte så nyfiken, gå härifrån!”

Hon hade sett hur mamma och syster Pia smusslade undan något från Pias säng och de var så länge i badrummet. I vuxen ålder förstod hon inte anledningen till att inte berätta för henne att hennes syster hade fått sin första menstruation. Som att det var något hemligt och onaturligt, som man inte skulle låtsas om.

Hon växte upp i tron att det var fult att vara nyfiken.

torsdag 22 oktober 2009

Fuskar jag?

Det känns som att jag fuskat i hela mitt liv.

När ska jag bli avslöjad, frågar jag mig själv. Att jag är en bluff.
Så tänker jag ofta.

Istället för att fråga när jag inte kan, gör jag något halvdant för att slippa fråga om hjälp.
Knixar och trixar, vänder mig nästan ut och in.

Hoppar från det ena till det andra för att fly, för att jag inte klarar.
Fly till något från något.
Men det fungerar inte.

När ska jag inse det?

onsdag 21 oktober 2009

En ovanligt vanlig dag idag

Med hjälp av sin rollator tar hon sig med möda fram; steg för steg. Den gamla damen i mörkbrun vinterkappa hasar mot vaccinationscentralens dörr. Till slut är hon där, vid ingången.

En sjuksköterska står i öppningen. Hon är klädd i en vit svid, knappen som visar hennes legitimation sitter käckt fastnålad på bröstfickan.

”Hej och välkommen in! Är du här för att vaccineras mot svininfluensan?”
”Ja det hade jag tänkt mig.”
”Är du i en riskgrupp?”
”Ja, jag är nästan nittio år, det måste väl räcka!?”

”Nja…, du måste ha någon sjukdom, något som försvagar ditt immunförsvar… eller vara gravid.”
”Ja, gravid är jag ju inte förstås. Men nu när jag har tagit mig hit, jag har så svårt att gå, kan jag inte då få en spruta i alla fall?”

”Nja, du vet… vi har bara fått ett visst antal ampuller för den här veckan och om de då inte räcker… Det är bestämt att den här veckan tar vi bara emot riskgrupper. Du kan komma ifråga nästa vecka.

”Jaa…ha.”

Hon vänder rollatorn hasar tillbaka mot ytterdörren.

Jag skäms å sjukvårdens vägnar, tar mig fram till porten, håller upp den och viskar en liten ursäkt.

tisdag 20 oktober 2009

Min hjälte

Hon springer för sitt liv.
Där kommer bussen! Skynda, skynda! Måste upp på bussen snabbt. Bråttom!

Hon tycker det tar en evighet innan bussen bromsat in och öppnar dörren.
Hon tar ett språng upp på bussen.
Stäng dörren, stäng dörren!

Betalar, går rakt igenom hela bussen, sätter sig längst bak. Spanar ut genom bakrutan.
Har jag klarat mig?
Nej! Där kommer den! Igen! Nej!

Råttan är stor som en katt. Spräckligt mörkt brun och med lång äcklig naken svans.
Hon ser hur råttan sniffar i luften. Nosen rör sig åt vänster och höger. Sniffar efter henne.

Vad ska jag göra? Jag blir inte av med den. Den förföljer mig hela tiden, ser mig överallt.

”Du ser rädd ut, kan jag hjälpa dig med något?”
Hon hade inte märkt att en av passagerarna rest sig upp och kommit fram till henne. Hon studerar kvinnan, som ler mot henne. Hon har smala svarta tights och åtsittande svart linne. Musklerna sväller under huden.

”Jag har en stor råtta efter mig”.
”Var?”
”Där”, säger hon och pekar.

Kvinnan går med smidiga steg fram till chauffören.
”Kan du vara snäll och stanna bussen, jag ska bara oskadliggöra en parasit”.

Chauffören ser häpet på henne, men stannar faktiskt bussen. Hon hoppar av. Får tag på råttan, vrider nacken av den. Slänger den i rännstenen.

måndag 19 oktober 2009

Jag ville se mig själv växa

Jag var en otrygg liten flicka
Tystlåten, blyg och späd
Nu är jag vuxen, fortfarande otrygg
En gång ber mig terapeuten att se mig själv som sexåring
Att jag står där som sexåring i en skogsglänta
”Vad skulle du säga till den lilla tjejen”? frågar han
Min hals känns trång; jag gråter nästan
Jag ser på mig själv som sexåring, med stor ömhet
Jag ser mig själv tydligt
Jag ser så skör ut
Det finns mycket jag skulle vilja säga
Om livet
Och om att växa

söndag 18 oktober 2009

Hon snubblade.

Livet är svårt just nu. Arbetet är alldeles för krävande, mår hemskt dåligt; hon trivs inte och äktenskapet är på upphällningen.

Kommer hem varje kväll, känner tomheten både i mage och i huvud.
Allt är meningslöst.

Hon bor i en lägenhet på Wasagatan.
Framför porten finns en låg avsats, ett par centimeter hög.

Hon kommer raskt gående, långt inne i tankar.
Ska precis ta steget in i porten.
Hon hinner bara se stenplattan komma emot henne med en väldig hastighet.

Hur kunde hon missa den?
En sekund tar det, sen ligger hon där raklång, glasögonen far iväg.
”Hur gick det? Skadade du dig? Här har du dina glasögon.”

En man har rusat fram till henne. Ser på henne med bekymrat deltagande min.
Hon blir tagen av hans omsorg. Precis vad hon in den stunden behöver.
Någon som bryr sig om, bara så lite.

fredag 16 oktober 2009

Han slog

Det är kall vinter, mörkt och snön yr i luften. Jag står bakom hörnet på uthuset och fryser; huttrar av rädsla och kyla.

Förstår att jag inte kan stå där länge till. Måste gå in.

Jag ser pappa; han står i ytterdörren med läderbältet i högsta hugg. Han väntar.

Jag vet att jag måste gå förbi honom för att komma in i värmen.

Jag försöker slinka förbi, trots att jag vet att det inte går.

Det är inte slaget som värker mest; det är förödmjukelsen som är värst.

torsdag 15 oktober 2009

Den sköna vita julen (om att slå knut på sig själv)

De åker till Örebro, till hennes släkt, i tron att de ska få en fridfull och vilsam julafton. Vit snö ska hänga från granarna och de ska få njuta av god mat och dryck tillsammans med trevliga och harmoniska släktingar. Trodde de.

De är nygifta; har bägge varit gifta tidigare. Det är första julen i Örebro för honom. Hennes systerdotter Elin med sambo hälsar välkomna. De är sist på plats. De andra, hennes syster Åsa, svågern Janne, sambons far Kalle och bror Anton har redan kommit. Snön hänger faktiskt från trädgrenarna, konstaterar hon.

Det tar inte lång tid att fastslå att bror Anton är en ”besserwisser”. ”Så här är det…”, är en fras Anton använder väldigt ofta. ”Så här ligger det till…”. Varken han eller hon får så mycket sagt. De lyssnar mest. Efter några timmar som åhörare, tillsammans med inmundigandet av klassisk julmat som sill, skinka, Janson, köttbullar och ett antal snapsar och några glas vin, börjar han tröttna.

Hon ser det tydligt. Blir bekymrad. Det kryper i henne av oro. Vet att ”sanningar” lätt halkar ur munnar fångade i täta alkoholdimmor. Men det finns gränser, tänker hon, jag förstår hans frustration.

Efter maten slår alla sig ner i soffor och fåtöljer för att dricka kaffe. Hon ser på honom att han vantrivs. Han sitter och gör grimaser. Ser någon? Plötsligt ser hon att han är borta. Hon reser sig hastigt upp; vill leta reda på honom. Hittar honom i köket, han vinglar, kan knappt stå på benen; drar i sitt bälte.

”Vad gör du?”
”Jag får inte ihop bältet”, sluddrar han och vrider och drar i bältet runt byxorna. ”Jag orkar inte mer! Nu går jag ut och säger till honom att han är en grobian”!
”Nej… gör inte det, snälla… jag orkar inte!”

Hon vill inte att han ska ställa till bråk; känner sig rädd. Är jag konflikträdd? Är det för hans skull jag drar mig för konfrontation eller är jag bara feg?

”Kan du inte låta bli, kanske ska du gå och lägga dig och sova?”

Efter en stund av övertalande ger han slutligen med sig. Hon suckar befriat. Han slinker förbi de andra utan att de får syn på honom; till gästrummets säng, somnar omedelbart.

Hon går tillbaka till de andra. Hon hör Antons mässande röst på långt håll.
”Var tog han vägen?” De tittar alla frågande på henne.
”Stackars honom”, säger hon, ”han känner sig inte bra, kanske är det blandningen av fet mat och för mycket alkohol. Han har gått och lagt sig, han sover.”

Hon sätter sig i fåtöljen, känner att hon hade velat säga sanningen. Känner sig som om hon slår knut på sig själv, för att vara till lags. Fortfarande undrar hon: för vems skull spelar jag teater?

onsdag 14 oktober 2009

Om att lugna sig

Hon lägger ner gympakläderna i träningsväskan; kliver i promenadskorna, öppnar ytterdörren, slänger igen dörren och låser. Hon är på gång till gymmet. Spårvagnshållplatsen ligger nära, bara ett stenkast bort.

Usch det regnar och blåser.

Hon närmar sig hållplatsen, ser en kille i nedre tonåren sitta på bänken inne i väntkuren. Vid fötterna har han en skate board, keps på huvudet, mobilen vid örat. Ett par kvinnor står upp och väntar.

”Mamma! Maaammmaa!”

Hon har hunnit komma fram till kuren av metall och plexiglas. Hans rop in i mobilen ekar i det lilla utrymmet.

”Maaamma! Jag har varit på Sannaskolan idag! De vill att jag ska komma tillbaka! Mamma, hörde du?! De vill att jag ska komma tillbaka!”

Samtidigt som han gastar i mobilen, vränger han brädan runt, runt, runt. Det dånar inne i kuren. Han lägger på telefonen, fortsätter att med fötterna vrida runt brädan, samtidigt som han sprätter iväg spottloskor någon meter framför sig.

I henne rörs blandade känslor upp. Blir rosenrasande över hur mycket en ensam tonåring kan störa sin omgivning. I samma ögonblick tänker hon: Varför gör han så här? För han har väl en anledning att tortera sina medmänniskor? Är han frustrerad, känslostressad? Oförstådd? Trotsåldern?

Hon vet inte. Hör sig själv plötsligt säga:

”Kan du lugna ner dig; tagga ner?”
”Dra åt helvete!”

Hon känner hur arg hon blir. Känner hjärtat slå hårt och snabbt. Är det någon idé att svara? Borde hon gå i svaromål? Hon ser inom sig en rak höger krossa näsan. De andra är tysta.

Hon ger sig. Kliver ut ur kuren; går ut i regnet.

tisdag 13 oktober 2009

Att slå ifrån sig... fast bara lite

Hon kommer upp på spårvagnen, är i tjugoårsåldern.

Hon håller mobiltelefonen tätt intill örat, ser entusiastisk ut, ögonen lyser.

Jag råkar höra (läs: tjuvlyssnar):

”De sa... att de tyckte att jag var så duktig idag!”

”…”

”Men JAG... jag tyckte ju inte att jag var så bra!”

”…”

”Men vad ska de då tycka..., när JAG tycker att jag har varit bra?!”

Jag ler för mig själv, så kul med tjejer som tror på sig själva.

Får lust att vända mig om och nicka uppmuntrande. Men jag gör inte det, det var ju inte meningen att jag skulle höra.

måndag 12 oktober 2009

Du slog till

Du reser dig häftigt upp, går med bestämda steg in på ditt rum, slänger igen dörren med en smäll. Börjar hamra frenetiskt på tangentbordet. Olustkänslor och frustration hotar att kväva dig. Försöker få arbetsuppgifter gjorda. Lugnar dig efter en stund. Sitter länge med dörren stängd; ingen kommer in.

Varför får du aldrig ha kunskap om något? Berätta något. Måste Alexandra alltid veta bäst? Måste alla hela tiden enbart lyssna på henne? Till och med när dina specialintressen kommer på tal? Varför protesterar du inte? Innerst inne vet du; du skulle inte få någon med dig, alla emot dig; stå där ensam. Du vågar inte riskera. Tappa ansiktet.

Ibland vill du bara skratta åt alltihop; känner dig som en löjeväckande martyr. Varför är det så viktigt för dig?

Du påminner dig hur ofta de glömmer att fråga dig om du vill följa med på lunch. Hur ofta du går ensam.

Hur Alexandra är den som bestämmer i tjejgruppen. Ingen vågar ta ett steg utan att Alexandra går först. En gång orkar du inte; går före, sätter dig i en av de tomma raderna av stolar i aulan. Efter en stund kommer Alexandragänget. Sätter sig inte hos dig; väljer en annan stolsrad. Du får ont i magen.

Den gången när din älskling skulle hämta dig från firmafesten. Alexandra frågar dig om hon får åka med till stan. ”Javisst”. Du kommer ihåg hur han svänger in med bilen på parkeringen; hur Alexandra tränger sig förbi dig. Skyndar sig fram före dig: ”Hej, kan jag åka med dig?” Du skulle ha velat gå först, hälsa på din käraste först, men inte ens det får du.

Kommer hem varje dag och är förtvivlad. Hur länge orkar du? Din make lider med dig. Känner inte igen dig.

En kväll frågar han: ”ska du inte hoppa av?”
Du funderar; ”men pengarna då?”
”Skit i pengarna, det är du som är viktig.”
”Ska jag slå till?”
”Jaaa!”

söndag 11 oktober 2009

Om hon kunde skulle hon

Hon kunde ändra världens ordning

Hon bestämde att världen skulle anpassas till henne; under 1,78 och 2/3 av hans muskelmassa

Nu når hon överallt

Nu orkar hon lyfta det gamla ekskåpet

Nu är alla verktyg mindre och lättare

Nu kan maskingräsklipparen ledigt startas

Nu kan hon tryggt gå ute i mörker

Nu kan hon vara trygg hemma

Nu kan alla flickor i världen tryggt gå till skolan

Nu värderas förmågan att föda barn högt

lördag 10 oktober 2009

Reseledare i Spanien

Jag är reseledare i Palma de Mallorca en sommar. Kan inte klaga på att det är långtråkigt på jobbet. Varenda dag jag går till jobbet är jag beredd.

Bussutflykt; jag har räknat in alla turister, kliver upp på bussen sist.

Snubblar på översta trappsteget, faller raklång, rakt på näsan. Reser mig upp, hör spridda fniss, borstar av mig. Ler lite. Det gör ont, men det låtsas jag inte om.

”Luftkonditioneringen är trasig”, säger busschauffören
”Nä, vad jobbigt, då blir det klagomål”.

Informerar passagerarna. Högljudda suckar, men har ju redan betalt för resan, så…

En man öppnar alla fönster; stormen flyger runt inne i bussen; det blir svårt att prata. Håren på huvudena flyger som i en tornado.

”Nej”, skriker en kvinna, ”jag tål inte drag”.
”Det är ju varmt i luften”, skriker jag tillbaka.
”Det hjälper inte”, svarar hon surt.
Jag stänger. Svetten lackar. Benen klibbar på sätet.

”Nu gör vi ett stopp för bad”.

Senare tillbaka i bussen.
”Det är alldeles för varmt i sanden!”, klagar han. ”Det är ert fel, nu har jag bränt fötterna! Ni skulle ha informerat om att det är varmt i sanden!”
”Öhh?”

Äntligen tillbaka i Palma.
Två kvinnor ska gå av bussen. Pang, bussdörren går igen. Ena foten fortfarande kvar.
”Aj, foten har fastnat! Är ni inte kloka!”
Bröt foten.
”Jag ska ha pengarna tillbaka, inte bara för utflykten utan för hela resan!”
”Öhh?”

fredag 9 oktober 2009

Vacker som en tavla

– Du är vacker som en tavla, vet du det?

Han låter blicken glida över henne, uppifrån och ner, ögonen intimt granskande.

– Nej, svarar hon och ser generad ut.

Skruvar på sig. Känns lite avigt, tycker inte riktigt om hans värderande blick. Hon som bara är 16 år.

– Du ska gå som mannekäng på vår uppvisning på torget på lördag!

– Vet inte om jag vågar, säger hon blygt.

Är samtidigt lite smickrad, vill kanske.

– Jo, kom igen nu!

– OK.

Hon kläs på, klänning under, kappa utanpå.

Går upp på podiet, det gungar till inne i huvudet, fortsätter ändå ut på cat walken.

Nej, jag går för snabbt. Måste sakta in.

Snart framme vid kanten. Tittar lite försiktigt på publiken. Ser hon någon hon känner?

Vänder om, skyndar sig tillbaka. Äntligen - återigen i trygghet!

– Men du glömde ju öppna kappan!

Hon känner att hon rodnar; så misslyckad hon är.

torsdag 8 oktober 2009

Kungen- det här tycker jag att du ska göra:

· Kliv ner från guldtronen – abdikera. Jag lovar dig, du kommer att känna dig mycket mer avslappnad efteråt.
· Be om grundlagsändring från Monarki till Republik, snarast möjligt; för din egen skull och för din dotter Viktorias.
· Beblanda dig med oss andra. Vem vet, kanske ditt liv blir intressantare sen? Du kommer i alla fall slippa paparazzo i hälarna. Kanske.
· Tjäna dina egna pengar. Då slipper du ha dåligt samvete över att du profiterar på andra. Du har ju en privat förmögenhet att leva på.
· Om du eller Viktoria känner för det, ställ upp i ett presidentval, på lika villkor med alla andra sökanden.

tisdag 6 oktober 2009

Ett möte hon aldrig glömmer

Han kommer emot er där ni står utanför biografen. Du är tretton år och fortfarande okysst. Står med din kompis Kristina; ni ska precis gå in i foajén och köpa biljetter.

Han kommer släntrande fram, slänger liksom med de rangliga benen. Har bruna ögon, mörkbrunt hår ner till axlarna; ser oklippt ut. I blå smutsiga och slitna jeans. Röker. Ser på dig. Flinar lite.

”Nej”, tänker du, ”inte nu och inte han!”

Du känner att du inte kan komma undan. Du känner obehag.

”Ska ni gå på bio?”
”Jaa…”
”Jag följer med.”

Han tar tag i din hand, drar iväg med dig. Din väninna kommer efter, säger inget. Du vill inte hålla i hans hand men du vågar inte göra något.

Han sätter sig bredvid dig. Tar tag om din hand igen. Håller ansiktet nära ditt. Du känner gammal röklukt sticka i ansiktet. Du får nästan kväljningar.

”Du är så grön, Katarina. Du är helgrön. Du fattar ingenting. Du får följa med mig sen efter filmen. Jag ska visa dig.”

Du försöker hålla avstånd till honom, han kramar om din hand ännu hårdare. Det gör ont. Din hals känns trång, du är rädd.

Du vet inte vad filmen handlar om. När filmen är slut och ni kommer ut, försöker du vrida dig ur hans grepp. Du försöker göra handen mindre och glida ur. Det går! Du är fri.

Springer därifrån. Tittar inte åt hans håll. Kommer han efter? Börjar gå efter en stund. Var tog hon vägen? Kristina? Du vet inte.

Du luktar på handen. Varför vet du inte. Handen luktar skunk, en blandning av lort och gammal ingrodd rök. Du vet att du hade tur. Måste hem och tvätta bort äckelkänslorna.

måndag 5 oktober 2009

Långsiktig strategi

Hon har en långsiktig strategi. Hon har lovat sig själv.

Hon ska aldrig mer göra något som hon inte vill. Hon ska aldrig mer utsätta sig för människor som förminskar henne. Krymper henne till ett litet russin.

Så många år det tog att mogna; att förstå detta; att bestämma sig. Så många gånger hon har mått dåligt. Låtit sig avbrytas. Sjunkit ihop i stolen; tystnat. Upphört att vara närvarande.

Nu vill omge sig med människor som lyfter henne; hon vill blomma ut. Få vara glad. Få berätta en historia från början till slut.

Så svårt och så enkelt.

lördag 3 oktober 2009

Om att säga upp ett avtal

Kan inte somna. Hon häver sig upp ur sängen. Irriterad. Tar täcke och kudde; går iväg till gästrummet. Han snarkar. I flera år har samma sak upprepats varenda natt; lägger sig samtidigt med sin man i det gemensamma sovrummet, försöker sova; det går inte. Varför lägger hon sig inte i gästrummet direkt? Vem är det de försöker lura?

Väl tillrätta i gästsängen kan hon inte koppla av. Hon grubblar. Hur har det blivit så här? Känner sig desperat. För sig själv räknar hon upp alla hans nackdelar; snarkar, väger för mycket, röker, har allvarlig eksem, diabetes och har dessutom blivit av med sitt jobb. Sexlivet obefintligt; hon känner sig helt ointresserad, inte av sex, men att ha det med honom. Det var flera år sedan de låg med varandra. Känner sig elak, men frågar sig själv: kan jag fortsätta leva så här?

Sen tillstöter hjärtinfarkt, inte bara en utan två. Ballongsprängning först - sen by pass. Hon försöker hjälpa honom, vill ändå att det ska fungera. Men varför? Är det för att hon tycker synd om honom? Kan man basera ett förhållande på det? Hon försöker; ber honom börja motionera, sluta röka och äta bättre.

Han försöker halvhjärtat att promenera några gånger, men lägger sen av. Anstränger sig för att sluta röka, men lyckas inte. Salvar in sig, men eksemet blir inte mycket bättre, bara kladdigt.

Hon säger till slut:

"Jag vill skiljas, det här funkar inte".

"Går du, tar jag livet av mig".

Hon vågar inte gå, börjar leva sitt eget liv. Som singel men under samma tak som honom. Ligger i gästsängen, förtvivlad. Jag orkar inte längre.

Dagen därpå säger hon:

"Jag flyttar, den här gången gör jag det!"

"Jag förstår dig, vi har utvecklats åt olika håll. Kommit ifrån varandra."

Hon tittar chockat på honom. Vad nu?, tänker hon, diametralt motsatt inställning. Hon vågar inte fråga vad som hänt. Vill inte förstöra något som hon tror kan vara skört.

De skickar in skilsmässopapper till Skatteverket; säger upp avtalet.

fredag 2 oktober 2009

Att leka hos farfar

Vi är fyra barn, Titte, Agneta, Lasse och Balla, som smyger in i den jättestora röda höladan. Vi tassar försiktigt, smyger, tittar oss om för att kolla att ingen ser oss. När vi kommit in märker vi att ladan är full med hö, nästan ända upp till taket. Jag sträcker på nacken. Långt långt däruppe ser jag taket. Känns som det är nästan upp till himlen. Det hissnar i magen.

Vi viskar, vet att vi inte får vara i ladan. Höet är fullt med smådjur, säger mammaa och det är farligt. Dessutom kan vi ramla ner och slå oss. Men det är ju det som är så spännande.

Vi leker kurragömma. Gömmer oss i höet. Det är perfekt att gömma sig i där. Såå svårt att hitta varandra. Nästan omöjligt. Plötsligt hörs en stark genomträngande röst:

"Var är ni? Kom fram nu! Jag vet att ni är där! Ni får inte leka här! Det här är en arbetsplats och ingen lekplats!"

Det är farfar! Vi vågar inte komma fram. Vi känner både spänning och rädsla. Han står kvar. Efter en stund får vi ge oss och kommer fram ur höet, skamsna med böjda huvuden. Till nästa gång...

torsdag 1 oktober 2009

att skriva på fem minuter

Roligt test som jag gjorde. Jäklar va stressad jag kände mig, men nyttigt kanske. Jag skrev ner den första tanken som flög igenom min skalle:

Ibland undrar jag varför jag tror att just jag kan skriva. Men jag tycker ju så mycket om det, tänker jag. Borde jag inte ha märkt det mycket tidigare i livet? Om jag nu är bra på det? Jag är ju snart 58 år! De flesta författare jag känner till, säger att de har skrivit och skrivit och älskat att skriva sedan de var små. Jag kommer inte ihåg att jag tyckte så, men jag vet att jag var bra på svenska i skolan. Skrev utan stavfel och så.

Fast jag har alltid tyckt om att läsa böcker. Jag kommer ihåg att jag fick pris när jag var 11 år. Jag var den som hade lånat flest böcker på skolbiblioteket det läsåret. Då var jag stolt!

Tanken har inte slagit mig förrän nu, att jag skulle kunna vara något annat än läsare. Läsa andras alster. Jag tänker fortsätta skriva även om jag tvivlar på min förmåga ibland.

Att läka - Om att tycka om sig själv

Livet.

Det tar många år för henne att bli kurerad. Förr tänkte hon ofta på livet som ett levande väsen. Livet bestämde över henne och ledde henne in på vägar som visade sig vara återvändsgränder; hon förmådde inte protestera, kände sig svag.

Hon vantrivs med sitt arbete; gör en massa fel, oförklarliga fel som kunnat undvikas om hon tänkt ett steg till. Hon känner sig dum, fast hon vet att hon är en tänkande varelse. Hon vaknar ofta på natten med ångest; har alltid ett glas vatten vid sängen att svalka sig med. Vaknar på morgonen, känner sig slut, både fysiskt och mentalt.

Hon saknar en kille att tycka om. Saknar så hon har ont i magen. Letar och letar. Förnuftet säger till henne att hon gör fel. Förresten är det ju livet som bestämmer, inte hon, eller hur? Men det går inte att träffa någon om man har panik. Det syns utanpå, att man så gärna vill. Det skrämmer bort.

Hon går ofta ut på kvällarna, vardag som helg. Dricker för mycket. Blir en tröst. Är lite bakis på jobbet, men de dagarna känns det på något kufiskt sätt bättre. Då inbillar hon sig att hon inte behöver ta jobbet lika allvarligt. Hon befinner sig i ett bakrus som blir som en liten bubbla där vanliga livet får vänta.

Hon får utslag, både i hårbotten och i ansiktet. Ibland blir blemmorna infekterade och fula. Hon blir desperat och försöker dölja med puder. Men det syns ju ändå.

Bland arbetskamraterna har hon ett rykte om sig att tycka om att festa. En gång ringer de mitt i natten och ber henne komma. Hon kommer. Sover ingenting den natten. Dagen efter är alla lika trötta och lite ansvarslösa.

Åren går, plötsligt en dag finner hon någon att tycka om. Sakta men säkert inser hon att hon själv kan påverka livet. Hon och han bestämmer tillsammans att hon ska sluta sitt jobb. Bara säga upp sig, utan att ha ett annat. Hon är äntligen fri. Tar sig tid att fundera på vad hon vill göra. Något meningsfullt som kan ge henne självförtroende. Stärka självkänslan.

En dag tittar hon sig extra noga i spegeln. Hon ser att hudutslagen börjat läka och håller på att försvinna. Hårbotten är hel. Hon ler och känner sig snygg. Hon känner sig renad, lika ren som en skrubbad kropp är efter ett hett bastubad med björkruskor.