Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

torsdag 29 mars 2018

Vad görs?


Villkoren för kvinnor är orättvisa. Fokus borde vara på total förändring. Det säger många, att det borde vara det naturliga. Vad tjatar du om, ungefär. Men är det en tillräckligt het brännpunkt? Jag har under de senaste åren börjat tröttna. Blir så in i Norden utmattad av att det inte händer något.
När kommer det nya rika livet efter pension för det täcka könet att börja? Täcka könet, förresten? Vad menas med det? Jag misstänker att med "täcka" menas det skyddade, det dolda? Precis det som kvinnan inte är. Varken fredad eller gömd. I högsta grad synlig. Efter år av hemmatillvaro med små barn och ofta lång tid med halvtidsarbete väntar en fattig sista tid i livet.
Vad görs?



tisdag 27 mars 2018

Tavlan


Det första jag får syn på när jag kommer in på hotellrummet. Mot allt förnuft hänger den där på väggen. Ett hårt hugg i hjärtat. Tavlan föreställer mig själv. Jämfört med allt annat som hänt mig i livet hade tillfället varit en total motsats till njutbart. Minnet gör mig panikslagen, nu som då. Min musiklärare hade tragglat länge med mig och min fiol. Varje måndag kväll, när det efter kvällsmaten var dags att gå till lektionen, hittade jag på anledningar att inte gå dit. Mamma genomskådade mig. En gång när jag på väg dit blev jag helt översköljd av en bil, som precis när jag gick förbi, körde rakt igenom en jättestor vattenpöl. Först stod jag kvar, paralyserad i flera minuter. Sen gick hem igen. Mamma stod i hallen och såg oåtkomlig ut. Som en kliché av en auktoritär förälder som hyllades av självutnämnda experter. Istället för att krama mig och säga att jag naturligtvis fick vara kvar hemma, halvsprang hon in på mitt rum och la fram nya kläder. Jag blev tvungen att springa dit för att inte komma för sent.

"Du och din jäkla fiol. Du är näst intill fullständigt omusikalisk", sa han. "Men kom in då, eftersom du ändå är här."

Så en dag sa han att jag skulle uppföra stycket som jag till slut lyckats lära mig. Inför publik. Klassens föräldrar var inbjudna. Jag hade inte sovit på hela natten. Dödstrött hade jag kommit till aulan och ställt mig bakom ridån med fiolen i ena handen och stråken i den andra. Så gled draperierna sakta åt sidan och jag tog några steg längre ut på parketten. Jag satte stråken mot strängarna och började. Som en gäll klagan. Jag försökte igen.

Stilla vänder jag mig om och går ut och stänger dörren.



måndag 26 mars 2018

Skrinet


Jag hittade den i skrinet när jag skulle städa upp efter mamma. Hon kom aldrig hem efter senaste sjukhusbesöket. En kopp kallnat te stod på köksbordet och en halväten skinkmacka. Jag såg en grön genomskinlig hinna vila över den gråaktiga skinkan. Mamma hade tagit ett enda stort bett över ena hörnet av mackan. Märken efter hennes tänder syntes tydligt. Jag vände mig om och gick rakt igenom hallen bort till sovrummet. Med hastiga steg gick jag fram till byrån. Ringen. Den hade inte suttit på mammas högra ringfinger längre. Skrinet stod där precis som det alltid hade gjort. Det var låst. Det simpla låset var lätt att lirka upp med en av mammas hårnålar. Det hade jag gjort förut många gånger när mamma inte var hemma. Det kittlade i magen. Jag visste att mamma inte gillade att jag rotade i hennes saker. Jag älskade att hänga på mig ett antal halsband och en drös med armband. Sen betraktade jag mig själv länge i spegeln. Låtsades att jag var en känd filmstjärna. 

Där låg den, den breda guldringen med infattningar av stora briljanter. Jag tog upp den, kände tyngden i handflatan och provade sen att sätta den på mitt ringfinger. Den passade precis.



torsdag 22 mars 2018

Poesi



Poeten är skoningslös. Fragmenten hon skriver ryms inte i min vokabulär. För mig är det totalt stängt. Omöjligt att komma nära orden. Hon tror möjligen att hon skänker mig en gåva i livet. En sanning så stark att jag inte har förmåga att föreställa mig den. Hon måste hjälpa mig att förstå verkligheten. Likväl, det fungerar inte. Jag blundar och försjunker i grubbleri. Nej. Inte ens slutet ger mig någonting.


tisdag 20 mars 2018

Tillvaron


Det finns inget bättre än att gå och se en teaterföreställning. Jag, som kvinna, går alltid dit med en känsla av trygg samhörighet med de andra i publiken. De allra flesta som går på teater är ungefär som jag. Faktum är att jag känner ren kärlek till den som sitter vid min sida. En främling men ändå inte när jag ser tårarna av rörelse som liknar mina egna.
Eftersom jag bor i en förort långt ut och inte äger någon bil tar jag tåget in till storstan. Jag gör mig alltid omsorgsfullt i ordning inför besöket. Jag duschar och tvättar håret och speglar mig länge. Kollar att jag ser presentabel ut från alla håll.
Barnen som fyller tågkupén, inte ens de kan störa mig. Jag kopplar bort stojet och går helt in för att försätta mig i rätt känsla inför mitt äventyr. Mitt hjärta är uppfyllt av guldet som snart kommer att omge mig. Guldet i min annars enformiga tillvaro utan glans.



måndag 19 mars 2018

Kylan


Iskylan gjorde att pyttesmå gnistrande stjärnor svävade omkring i luften. Ungefär som dammkornen kunde skönjas i solstrålarna som sken in genom fönstret hemma. Blicken drogs mot havet. Låga vågor sköljde trögt in över sandstranden. Hon ändrade fokus och såg mot horisonten, noterade att enbart en liten bit av solskivan syntes. Med blotta ögat kunde hon följa hur solen försvann mer och mer. Hon tänkte på artikeln hon nyss läst om att det var på vintern jorden var som närmast solen. Det var svårt att tro på liksom att jorden alltså följaktligen var längst bort från solen i juli, mitt i sommaren. 

Hon öppnade munnen och drog ett djupt andetag, hostade av den bitande luften som skar i halsen, blåste sen ut en konformad stråle av vit rök. Med snabba steg började hon vandra längs strandkanten. Vinden i ryggen. Det betydde att hon skulle få motvind hem. Hon såg fram emot att vinden och mörkret skulle dra rakt igenom henne. Tankarna som uppfyllt henne den senaste tiden, torterat henne, skulle lösas upp  och förtvina. Hon skulle glädjas åt det. Brygga en het kopp te när hon kom hem och njuta.



onsdag 14 mars 2018

Varsam


Jag blir irriterad. Jag kan inte förhindra det. Igen och igen.
Att du inte förstår. Orden dundrar som projektiler ur min mun.
Jag förbannar mig själv, hatar mig själv. Igen och igen.

Jag vill med varsam röst upprepa det jag nyss sa. Igen och igen.
Så många gånger som krävs för att du ska höra och förstå.
Jag vill se dina ögon förvandlas från mörka till ljusa. Igen och igen.

Jag vill se dig skratta åt mig. Göra dig löjlig över mig. Igen och igen.
Du får vara elak. Du får säga till mig att jag har fel. Att jag är dum.
Jag ska njuta. Vältra mig i dina hårda ord. Det är du värd. Igen och igen.


tisdag 13 mars 2018

Regnet


När hon kom ut på gatan hade det precis slutat regna. Den speciella doften som uppstår efter regn brände i näsan. När hon var liten flicka trodde hon att det var daggmaskarna som luktade. Antagligen för att maskarna alltid kröp upp ur asfalten. Dem såg hon aldrig annars men nu låg de utspridda på trottoaren. Kanske var de törstiga  och ville läppja vatten. De flesta var orörliga, såg döda ut. En del var det bara brun oformlig smet kvar av. Om hon tittade nära kunde hon se märken efter skosulors mönster.

Hon hade aldrig frågat någon varför det luktade så konstigt efter skyfall. Hon hade underliga tankar ibland. Funderingar som hon trodde att hon var ensam om och som hon inte vågade dela med andra. Så slog det henne. När hon var på landet låg en distinkt arom av fuktig skog och jord efter regn. Det luktade friskt och gott och hon andades in djupt för att få in så mycket syremättad vällukt som möjligt. Uppfylld av lusten hon kände. Till och med när vindar från grannens hästgödsel drogs med in i hennes kropp andades hon vällustigt.

Hon bestämde sig för att det var asfalten i stan som luktade när den fuktades. En oljig lukt som frätande spred sig över kvarteren. Så var det.



måndag 12 mars 2018

Vanlig


Anna fick en röd cykel i present. Tidigt på morgonen ropade mamma på henne. Först låtsades hon sova. Hon blundade och hörde hur mamma kom fram till sängen.

"Anna, vakna", sa hon lite tyst och strök henne lätt över kinden.
"Vad är det mamma?" sa hon med trött röst som om hon precis vaknat.

Lite fundersam var hon. Varför kom inte pappa och mamma in med en bricka till hennes säng? Som de alltid gjorde, med tända ljus och stora paket i famnen. Samtidigt sjunga födelsedagssången så där falskt som hon gillade så mycket. Mamma högt i falsett och pappa brummande lågt ner. Men det här var ingen vanlig födelsedag.

"Du fyller ju år idag."
"Men mamma."
"Vad då?"
"Var är brickan med choklad och var är pappa?"
"Kom upp får du se."

I bara nattlinnet gick hon ut i köket. Golvet var iskallt mot hennes nakna fötter. Hon fick syn på pappa. Han stod bakom det största paket hon någonsin sett. Han syntes knappt fast pappa var jättelång. Vilket stort paket. Säkert det största som fanns i hela världen.

"Grattis min Anna", sa pappa och nu började de äntligen sjunga.

Men tungan utanför munnen klippte Anna sönder alla snören som satt kors och tvärs. Till slut kunde hon dra bort det tjocka papperet. Det var en röd cykel.



torsdag 8 mars 2018

Avvakta


"Du får bida din tid. Ta chansen när det tidevarvet kommer och än är det inte dags. Om det kommer. Ingen är beredd, inte en enda kotte är mogen för en sådan förändring. Du får acceptera sakernas tillstånd."

Så många gånger under årens lopp som jag har varit tvungen att lyssna på sådana attityder. Det har handlat om kvinnor som t.ex. ville bli brandmän, fotbollsdomare, ishockeyspelare eller presidenter.
Eller så här:
"Måste du vara så uppnosig? Kan du inte låta det vara? Taggarna ut, eller?"

Den gången när chefen beordrade mig att servera kaffe. En jämbördig kollega, en kille, hade kundbesök.
"Men ", sa jag. "Varför kan han inte servera själv?"
"Ja men det är ju så mycket trevligare att bli serverad av en kvinna."
I det läget började jag stampa i golvet och gråta av ilska och maktlöshet.
"Där ser du", sa han. "Du som kvinna kan ju alltid gråta. Det kan inte jag som är man."

måndag 5 mars 2018

Utgången


Utgången var oplanerad. Inte alls förvånande, faktiskt. Anna var en ogenomtänkt person hela hon. Det hade fler än en person påpekat för henne under årens lopp. Fast den här gången förstod först hon inte vad som hände. Utgångsläget var okänt. Trots det så lockande och svårt att motstå. Nu hade hon chansen. Varför inte ta den? Scenen var där. Bara för Anna att äntra. Utan att tänka efter mer reste hon sig upp. Hon räknade de sex stegen när hon gick över podiet. Så stod hon där med mikrofonen i handen. Publiken var en mörkgrå massa. Synen gjorde henne först mest av allt beskedlig. Vad trodde hon? Att hon skulle göra succé? Bara så där? Hennes darrande pekfinger som stötte spasmiskt mot micken gav upphov till ett ljud som gnisslade i rummet. Någon höll sig för öronen. Hon harklade sig och drog det första skämtet. Rösten var en aning skrovlig men höll. Samma skämt som hon provade på mamma häromdagen. Spridda skratt. Mamma hade också skrattat. Hon drog det andra. Fler garv. Till slut grät publiken av skratt. Flera böjde sig framåt och höll sig om magen. Av någon anledning var hon inte överraskad, trots allt. Vad då? Hon visste ju att hon kunde vara underhållande om hon ville.



torsdag 1 mars 2018

Hon


Nu är hon gammal. Struttar fram som en struts, brukar hon säga. Ända sen hon var liten flicka har hon gillat att uttala sig drastiskt och med drypande ironi. Omgivningen tyckte inte att en flicka skulle prata på det vulgära sättet.  Det passade sig inte, sa de. Fast det är ju det skämtlynne hon är född med. Ibland undrar hon vem hon har ärvt det av. Om det var far eller mor. Det var nog mor. Hon kunde bita ifrån. Numera struntar hon i vad folk tycker. Hon kan verkligen inte bry sig om mindre vad andra säger om henne än vad hon redan gör. Hemma haltar hon fram och tillbaka i vardagsrummet och mumlar för sig själv. Det enda roliga hon har nu för tiden, att fundera ut nya kvicka kommentarer. Hon har alltid ett antal på lager som hon plockar fram vid rätt tillfälle. Ibland får hon ett skratt, ibland bara en sned grimas. Det viktigaste är ändå att hon över huvud taget får en reaktion.