Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

onsdag 29 september 2010

Det surrar

Det surrar alltid i mitt huvud. Av ofärdiga tankar som slåss och bråkar om att få tränga igenom det kompakta bruset. Få komma fram i dagsljuset och bli fullständiga.

Jag kanske ger intryck av att mina tankar oftast är existentiella, intellektuella och djupsinniga. Ärligt talat skulle jag nog vilja svara jakande på det, men så är det inte alls.

Ibland blir jag ilsken på alla negativa, deprimerande tankar som har så mycket lättare att armbåga sig fram än glada och livsbejakande reflexioner. Jag försöker slå undan, vägrar, strejkar. Men det hjälper inte.

Imorse till exempel, slog mig tankarna hårt mot pannbenet: Varför är det så många som tittar snett på mig? Ser jag konstig ut på något sätt, eller? Beter jag mig underligt?

Som hon på kursen igår kväll, som inte svarade på en rakt ställd fråga från mig. Hon bara drog upp läpparna i ett skevt leende, tittade på mig under lugg och vände sig bort mot kurskompisen bredvid. Varför grubblar jag på det? Istället borde jag fokusera på de kurskamrater som jag tydligt känner tycker om mig.

Eller varför Ester alltid häver ur sig kommandon till mig på jobbet. Hon är inte chef över mig. Jag borde kunna säga emot:

- Varför skulle jag göra det? Du bossar inte mig.

Men jag förblir tyst. Jag grubblar istället.

Fast ibland kommer jag på mig själv med att muntert vissla. Jag ler för mig själv, när jag planerar fredagskvällen. Strosar runt bland butikens hyllor och delikatesser. Vilket vin har vi hemma i vinstället? Vad kan tänkas passa till det?

När jag kommer till lantstället. Långt inne i skogen, en glänta öppnar sig och där ligger det falufärgsröda huset med vita knutar och punschveranda. Det finns ingen chans för negativa tankar att pressa sig igenom då. Hjärnan vibrerar av sköna känslor. Jag ryser av välbehag.

tisdag 28 september 2010

Tunneln under vägen

Rut fingrade på sitt halsband. Det var ett litet guldkors med små röda rubiner och med en lång kedja i guld. Förutom halsbandet ägde hon inte mycket mer än de kläder hon hade på sig. Bara en kam, en börs med några få mynt och en bibel med svarta pärmar låg i ryggsäcken hon hade hängt över högra axeln. Bibeln läste Rut i varje dag. Hon hade redan läst den en gång från pärm till pärm. Fascinerat hade hon läst Gamla testamentet. Kunde det verkligen vara sant det som stod där? Att man kunde bli flera hundra år gammal? Att världen skapades på sju dagar? Eller att Adam och Eva var det första människorna? "Mannen gav sin hustru namnet Eva, ty hon blev moder till alla som lever", läste hon. Rut hade bestämt sig för att läsa den en gång till, eftersom det var så mycket hon inte förstod.

Halskedjan hade hon fått av en äldre man som var präst. Under två veckor hade hon bott hos honom i hans krypin bakom altaret i kyrkan i den lilla byn. Han var snäll och rörde henne aldrig. Där hade hon bestämt sig. Hon skulle gå dit. Rut förberedde sig mentalt för den långa resan till fots. Under tiden hjälpte hon mannen med hans sysslor, veckans göromål. Var hans påkläderska när krångliga kaftaner skulle på. Nu var hon beredd att börja färden. Pilgrimsresan hon hade framför sig var lång.

Rut gick genom ett hett ökenlandskap. Klättrade upp och ner för höga sanddyner.I flera dagar. En dag kom hon till en by med vitmålade hus med små gluggar som ljusinsläpp. Där stannade Rut och drack vatten från brunnen som låg mitt på torget. Det var svalt och smakade friskt. Hon övernattade hos en svartklädd äldre kvinna med en huvudduk över det vita håret. Kvinnan sålde örtkryddor på marknadsplatsen. Egna blandningar som skulle hålla dig frisk, sa hon.

Morgonen efter närmade hon sig gångtunneln som gick under huvudvägen in till byn. På andra sidan tunneln fanns vallfartsvägen som ledde mot hennes slutpunkt. Den lyste med sitt mörker, bländade henne. Osäkerheten fladdrade i hennes kropp, men hon måste gå. Med bestämda steg klev hon in. Efter några kliv rakt in i det svarta hörde hon ett högt kasande ljud. I nästa stund var de över henne. Det gick fort, hon hann aldrig göra motstånd. Såg mörka siluetter springa iväg åt det håll hon kommit. Hon reste sig med möda upp. Tårar rann nerför kinderna. Hon måste ut.

Ryggsäcken hängde inte längre på axeln. Halsbandet? Rut drog med handen över halsen. Tomt. Hon kände sig blottad, skändad. De få ting som betydde något för henne var borta. För alltid. Skulle hon vända om? Gå tillbaka.

fredag 24 september 2010

Att mingla

- Vill du komma ikväll? Vi tänkte ha cocktailparty, mingla runt med ett glas sprudlande rosa champagne i handen. Så där, lite enkelt och kravlöst.

Nej, tänkte hon, det vill jag verkligen inte. Det är allt annat är enkelt. För mig. Jag hatar mingelpartyn där man nonchalant och lättvindigt förväntas glida in och ut ur grupper av uppsluppna salongsberusade människor. Tränga sig in. Beblanda sig. Jag kan inte. Känner mig avig, rodnar. Om jag över huvud taget öppnar munnen får jag bara ur mig något obegripligt mumlande. Ofta ser jag ett antal ansikten böja sig en aning framåt, mot mig. Under tystnad studerar de mig med vidöppna ögon. I några långa sekunder. Sen fortsätter de med det de höll på med. Medan jag står där tyst och drar i mig alldeles för mycket skumpa. Som inte hjälper alls. Ibland märker de inte ens att jag försöker säga något. Känslan i min kropp blir att om jag ska höras måste jag ta i ända ner ifrån tårna, annars blir det bara ett litet löjligt pip.

- Ja! Vad kul! Det vet du att jag så klart kommer. Hur många blir vi?

torsdag 23 september 2010

Har du kört fast?



Känner du till hur nyttigt det är att äta svamp?

Har du kört fast i livet? Behöver du en nystart, bli piggare, orka mer? Vill du leva länge? I så fall har jag ett förslag till dig.

Ät svamp.

Om du äter svamp minst två gånger i veckan garanterar jag att du får ett längre liv. Men det finns en liten hake; du måste plocka svampen själv i skogen. Undrar du varför det inte går lika bra att köpa den i närbutiken? Jo, för att det är så viktigt hur och var den växer.

En svamp som gror vilt i naturen växer långsamt. Det nyttiga i svampen får spira i sin egen takt. Smak och värdefulla ämnen expanderar utan brådska. Odlade svampar är som tomma skal. Ytan är felfri, attraherar, men det är allt.

tisdag 21 september 2010

Anledningen

Vilken romantiker hon är! En löjeväckande drömmare. Häromdagen fick hon syn på att första förälskelsen från tonåren varit inne på hennes sida på Stay Friends. Omedelbart började hon fundera på honom. Kände samma fladder i magen som förr. Upplevde gunget, febrigheten, när hon dansade med honom på skoldansen, tätt intill, cheek to cheek.

Pretty woman
dancing down the street
pretty woman

Bright are the stars that shine
Dark is the sky
I know this love of mine
Will never die
And I love her


Hur hon, fast hon skälvde av iskyla, stod ute i snön och kysste honom. I köksfönstret såg hon sin mamma bekymrat skaka på huvudet. Hon tänkte på honom, trots att hon verkligen älskade sin nye man, var djupt förälskad. Älskade sin mans kraftiga lår, hans expressiva ögon, buskiga ögonbryn och häftiga temperament. Hon satt och tänkte på en man som hon inte sett på nästan fyrtio år.

Det satt en liten tomte och pickade på hennes axel, irriterande envis, tjatade om att hon borde se till att Janne och hon kunde träffas. Skulle hon fråga någon gammal klasskamrat från grundskolan, få en bra anledning: Är det inte dags att vi ordnar en klassträff nu?

Hon skrev ett meddelande till honom: Hej Janne! Det var länge sen vi sågs. Hoppas att du haft ett bra liv, hittills :-D. Du ska veta att du har en speciell plats i mitt liv. Hälsningar Lisa. Hon fick svar efter fem dagar: Hej Lisa! Ja det var länge sen. Synd att klaga, har haft det bra. Du har också en speciell plats i mitt hjärta. Hälsningar Janne.

Hon var så in i helsickes nyfiken. Hur såg han ut idag? Hon hade en tydlig bild av honom. Som tjugofemåring. Nu var han femtionio. 59! Tänk om hon blev besviken? Tänk om han såg gubbig ut, tappat kroppsformen, hade kammat några hårstrån över flinten. Hon som avskyr sådant.

Nej, vid närmare eftertanke var det nog bättre att de inte träffades. Hon ville ha kvar sina sköna bitterljuva dagdrömmar.

måndag 20 september 2010

Slutklämmen

Måndag 2010-09-20

- Jag är ingen återfallsbrottare!

- Återfallsförbrytare heter det.

- Va? Jaha. Javisst. Jag är ingen sådan.

- Jo det står här, domaren såg ner i sina papper, att du medelst en kofot bröt upp bakluckan på en BMW 328 Coupé den 20 september 2009 klockan 1700 på Skatås stora parkering. Stal en sportväska innehållande en plånbok med 3000 kr i kontanter, sportskor av märket Adidas, storlek 37, en svart träningstop storlek 38 av märket Soc, svarta träningsbyxor i samma storlek, färg och märke och en röd- och vitrandig frottéhandduk. Det är ett brott.

- Ja de ja, men de är ju inte samma sak.

- Ett brott är ett brott är ett brott, sa domaren och tittade ner på mannen från sitt podium med ögonbrynen höjda.

- Att stå på Gamla Ullevis fotbollsplan under match? Är de olagligt?

- Nej, kanske inte, men att slå upp rocken framför publiken och vara naken under är förargelseväckande beteende.

- OK då domarn, jag erkänner. Men kul var det, klämde han i på slutet.

fredag 17 september 2010

När jag klev ut i livet (skrivpuff 17 sept- lov, löv, lön)

Ibland tänker jag tillbaka på min gymnasietid. Då i slutet på maj 1970, när björklöven precis slagit ut, sa ingen att vi tog studenten. Den som satte på sig en studentmössa var pinsamt okunnig, tyckte vi. Men festade gjorde vi. Jag kommer ihåg att på kvällen drack jag mig berusad på vitt vin och diskuterade livligare och längre med läraren i filosofi än jag gjort under hela gymnasietidens tre år.

Den natten sov jag inte alls. När jag kom hem på morgonkvisten mådde jag illa. Min första hang over. Jag hade precis lagt mig för att sova några timmar, när mamma kallade ner mig till matsalen. En av hennes förnäma väninnor hade kommit för att uppvakta mig med blommor. Jag såg antagligen väldigt blek ut, men hon sa inget.

Jag hade inga idéer över huvud taget om vad jag ville göra. Hela våren gick åt till att längta efter sommarlovet. Då skulle Martin och jag lifta Europa runt. Efter massiv övertalning hade jag fått lov att sticka iväg.

Jag kände olust inför att göra valet, studier eller arbete. Fanns inget jag var intresserad av. Jag var avundsjuk på alla plugghästar som visste precis vad de skulle göra. De var påfrestande säkra. Deras färdiga planer. Men jag var bara förvirrad. Omogen, naiv och rådvill.

Jag kommer ihåg att en klasskamrat, Eivor hette hon, sa:

- Aah, jag kommer att välja en så kort vidareutbildning som möjligt. Jag ska ju ändå gifta mig så fort det går.

I augusti 1970 bestämde jag mig för att flytta till Västerås och gå en tvåårig ekonomisk specialkurs. I brist på andra idéer. Sen fick jag jobb. Hur kul var det? Den enda upplyftande var att jag fick lön. En låg sådan; 900 kr per månad.

Om jag hade kunnat ändra på historien, hade jag bestämt att utvecklingen av skolvärlden skulle gått lite fortare. Att politikerna redan då hade förstått att det behövdes många olika utbildningsvägar och en mängd olika ämnen att välja på. Om jag hade vetat att chanserna var vidsträckta, att det gick fler tåg, hade jag lugnt kunnat invänta min mognad och inre blomstring. Fast det kanske bara är en naiv romantisk efterkonstruktion.

torsdag 16 september 2010

Talet (forts på gårdagens "Raden av människor")

Jag undvek att titta på Barbro. Såg ner i knäet, kände att jag kramade om handväskan så hårt att händerna blev hala av svett. Jag sneglade snett åt sidan. Dammkorn virvlade omkring i ljuset från ett av de höga fönstren. Går vi omkring i allt detta damm hela tiden? Ingen rörde sig. Alla satt absolut stilla. Inga och Arne stirrade med oseende ögon rakt ut i luften och paret Svensson såg ut att ha hamnat i dvala. Vem trodde hon att hon var? Komma och påstå att Erik älskade henne. Stackars Emma och Hedvig. Mitt i all sorg efter make och far ska hon komma och mopsa upp sig. Det fanns inga ord för fräckheten att hålla ett sådant tal. Makade mig en bit på stolen, den var hård och började bli obekväm. I samma ögonblick såg jag att Barbro var tillbaka på sin plats. Där satt hon, med böjt huvud. Jag la märke till att hennes nackhår skakade.

Orgeltoner fyllde luften i kapellet. Psalm 172.

"De ska minnas den grönskande jorden
och de somrar som blommade där.
De ska glömma det onda och svåra
i en gammal värld, i ett svunnet liv."

Barbro:

Hon hade stuckit kniven i honom när han sov. Efter tjugofem års äktenskapligt helvete gick det inte att hålla tillbaka. Hon hade bestämt sig. Det var inte så svårt som hon befarat. Det är klart, hon fick ta i, hugga ordentligt. Han vaknade aldrig. Nu var hon fri. Sen ringde hon polisen.

Efter tre år var hon tillbaka. Stod i kyrkporten. Ingen sa något. Ingen pratade till henne eller med henne. Alla undvek henne omsorgsfullt, men den tjocka luften mellan henne och de andra medlemmarna var mäktigt tjock av indignation. Han hade ju varit den så omtyckte och sympatiske körledaren.

Hon tänkte på hur det kändes. Att bara en enda människa kom fram till henne och tog hennes hand i sin. Erik.

onsdag 15 september 2010

Raden av människor (skrivpuff 15 sept - skriv om trafik)

Torsdag 3 juni 1973 Missionsförsamlingens kapell, Östra gatan 12, Västanbo

Raden av människor som ville gå fram och säga något var lång. Det var ovanligt högt i tak för att vara ett kapell. Ljudet av skrapande pinnstolar och sorlet från röster åkte rakt upp, smällde i de grå betongplattorna, ner igen och in i mina känsliga öronsnäckor. Jag tittade uppåt. Ur betongen i taket stack grå och svarta strån ut. Så fult, tänkte jag. De kunde väl i alla fall ha valt ett material som dämpade bruset, som gjorde att atmosfären blev värdig och lugn.

Erik hade rykte om sig att vara både snäll och hjälpsam. Inte så många av hans vänner vågade längre köra bil. De flesta kände sig för darriga och skumögda för att klara av den allt tyngre trafiken, men Erik körde gärna. Han hade en Amazon från 1960 som han skötte om som en kär vän. Den var blänkande mörkblå med vitlackerat tak och han såg alltid till att däckssidorna var gnistrande vitmålade. I den skjutsade han tjänstvilligt alla som hade ärenden in till stan. Han var ju pensionär, hade tid, sa han. Kepsen på taxichauffören var det enda som saknades. Och betalningen.

Nu var Erik död. Bara sjuttiotvå år gammal. Hjärtat stannade. Vem kunde tro att Erik som var så pigg hade ett svagt hjärta? Nu såg jag att hans dotter Hedvig gick fram. Hon vandrade sakta fram i mittgången mellan stolsraderna. Skulle hon hålla tal? Hedvig ställde sig bakom podiet, klarade strupen och började tala, högt. Jag hörde att rösten darrade.

- Min pappa är borta. Min kära pappa som alltid hade tid för mig. Min älskade pappa som aldrig var arg. Aldrig höjde rösten. En ängels tålamod hade han. Nu ÄR du en ängel, pappa, som sitter och tittar ner på oss som är kvar härnere. Du tog hand om oss, mamma och mig. Jag måste leva vidare, utan dig, pappa. Men hur? Pappa, kunde du inte varit kvar här hos oss ett tag till? Pappa.

Jag såg mig omkring, tårar strömmade ner för allas kinder. Mina också. Jag hulkade, snöt mig försiktigt i näsduken. Var Hedvid den sista talaren? Jag hörde stolsben skrapa mot stengolvet. En kvinna reste sig upp i raden framför mig. Vem var det? Nu såg jag, det var ju Barbro. Vad kunde den människan ha att säga?

- Jag vet mycket väl vad ni alla anser om mig. Att jag är en förlorad själ, syndfull och inte älskad av någon, allra minst av Gud. Men det vill jag att ni ska veta att jag VAR älskad. Av Erik. Han dömde mig inte. Han respekterade mig och tyckte om mig som jag var. Han älskade mig på sitt sätt. Det var bara det jag hade att säga.

tisdag 14 september 2010

Glödande smärta

Hon sitter mellan oss. I vägen. Jag sneglar och ser i ögonvrån att du kollar mina vita western boots med mönster i guldfärg. Visst är de fräcka? Gillar skarpt att du kan se att jag nu för tiden har råd att klä mig både uppnosigt och trendigt. Att det får kosta. Inte som förr, då jag lodade omkring i samma gröna för korta bomullsbyxor och rödrutiga blus hela veckan. Den julen fick jag en lila polotröja. När jag kom till skolan efter nyår hade du också en. Nästan identisk, i exakt samma nyans. Jag var inte säker på om jag gillade det eller inte.

- Jag tror jag går fram till baren och beställer en bärs till, säger hon.

Ja! tänker jag. Då får jag vara ensam med dig en stund. Min längtan efter att ännu en gång få vara nära din doft är glödande smärtsam. Vågar jag placera mitt huvud nära din axel? Jag måste få uppleva din varma mjuka kind igen. Så många år har gått.

- Jag går med dig, säger du och reser dig upp.

måndag 13 september 2010

Den försvann (skrivpuff 13 sept om att bli upptäckt)

Ringen försvann.Den tjusiga antika ringen som hon alltid bar på högra långfingret. Rent guld, 24 karat, det är ovanligt, sa mamma när Lisa fick den i present på artonårsdagen. Min mor har haft den och hennes mor före henne. Nu är den din, Lisa. Hon älskade den, så strålande, hänförande med sin inte helt transparanta gröna beryll.

När hon kom hem den dagen. Drog av sig de tjocka välsittande fårskinnshandskarna. Stirrade ner på handen. Ingen ring. Det sved i hela kroppen. Det kan inte vara sant. Hon försökte hålla sig lugn, andades djupt. När hade hon sett ringen på fingret senast? Hon var inte säker. Var? Hur kan det ha hänt? När hon satte handen i en plastpåse på ICA och krafsade efter potatis? Hade den försvunnit ner i potatislårens mörka kolossala inre? Eller var det när hon tvättade händerna på jobbet? Kan ringen ha halkat av tvålhala fingrar? Var den kvar i handsken? Nej. Så enkelt kunde inte livet vara, tänkte hon och suckade.

Till sist fick Lisa motsträvigt godta att ringen var borta. Hon sörjde den som en förlorad vän. Hoppades att mamma inte skulle fråga.

Ett år senare skulle Lisa flytta. Fortfarande gick det inte en dag utan att hon tänkte på ringen. Nu skulle hon passa på att rensa och slänga sådant som var onödigt att släpa med sig till nya stället. Lisa böjde sig ner över de gamla slitna smutsiga joggingdojorna som stått i hallen längst in i hörnet under skohyllan hur länge som helst. I det ögonblicket gjordes upptäckten. Något ramlade ur skon. Ringen!

fredag 10 september 2010

Vägen till jobbet (skrivpuff 10 sept. - om att försvinna)



Hon vaknar. Måste upp, ont i nacken. Går inte att få upp huvudet ur kudden. Sätter bägge händerna runt bakhuvudet som stöd. Drar sig sakta upp. I hjärnan dunkar det diffust, ändå ytterst påtagligt. Mörk. Känner sig mörk i sinnet. Fasar för att bege sig till jobbet. Hon trivs med jobbet. Det är inte det, utan det är VÄGEN TILL arbetet som är problemet. Hon bävar, hukar varenda dag. Vill inte gå hemifrån. Vill inte stänga dörren, låsa och börja promenaden till kontoret.

Ingen morgon är den andra lik. Antingen hoppar han fram, ställer sig precis framför hennes fötter när hon rundar ett gathörn. Står han och spanar där bakom? Varför märker hon aldrig det? Eller så kommer han gående bakom henne. Hon bara anar honom, vågar inte vända sig om. Han sniker förbi så nära att hon inte kan komma undan. Hon måste dra upp hans unkna lukt i näsborrarna. På torget som hon korsar strax innan framkomsten, står en uppsättning stora blomsterkrukor placerade. Ut från skogen av blommor kom han en dag utflygande och landade en halvmeter från henne. Han måste ha stått gömd bland dagliljor, dahlior och vallmor. Finns aldrig någon tid att reagera innan han försvinner. Han är som uppslukad. Hon lyfter blicken mot himlen och drar in den friska luften.

Ska hon skaffa cykel? Men vore inte det detsamma som att kapitulera? Låta honom vinna? Vad är det som säger att det hjälper förresten? Nu bestämmer hon sig. Idag ska hon vara beredd. Sträcker på ryggen, känner sig bättre av bara tanken. Hon ska skrika åt honom för full hals: Vad vill du?! Sluta terrorisera mig! Annars!

Den dagen ser hon inte ens dammet från honom. Och aldrig mer.

onsdag 8 september 2010

Inget vardagsproblem

Det här var verkligen inget vardagsproblem för oss. En man som gick omkring i tunnelbanan och stack en skruvmejsel i kvinnors kroppar. Bara kvinnor. I New Yorks Subway. På hotellrummet på Manhattans 47:e gata blängde vi på TV:ns nyhetsutsändning. Varje dag, hela dagen, kablade kanalen ut aktualiteter, enbart om Manhattan. En svart man. Så synd. Hade på något förunderligt sätt upplevts mindre frustrerande om det hade varit en vit man.

Istället var vi nu pressade att känna oss så där vedervärdigt rasistiska, när vi spatserade ner för tunnelbanans långa, dåligt upplysta gråslitna trapp. Våra ögon studsade, hoppade från den ena till den andra som passerade oss. Jag spände alla muskler i kroppen, som för att göra det svårare för mejseln att tränga in.

Vi spanade efter en svart man med en snickares verktyg i handen. Jäkla gubbe, sa vi, som tvingande oss att titta osäkert på alla mörka män. Vi såg honom aldrig.

tisdag 7 september 2010

Bortom berömmet

Jag betraktar dig. Du ser inte att jag ser. Ser förbi lagret av underlagscréme och heavy-coverage foundation. Vet vad som finns under tungt grönmålade ögonlock, ljust bruna omsorgsfullt borstade ögonbryn och svarta förlängda ögonfransar.

Jag hör att någon berömmer din svarta sidenklänning från Valentino. Så utsökt perfekt på dig. Jag betraktar dina kick-ass-röda läppar. De rör sig oavbrutet, jag kan bara ana tänderna därinne. Fast då och då kan jag se rakt in i ditt gap när du brister ut i ett högt fylligt skratt. Samtidigt skakar du på din tjocka man av platinablonda lockar tillbaka över de nakna axlarna. Är det bara jag som hör hur glättigt oäkta skrattet låter, nästan som om du gråter?

Mitt i ett fnitter möts våra blickar. Du tystnar. Det känns som en evighet, men det varar bara några sekunder. Sen vänder du dig om, tar tag i hans arm. Jag märker att du nickar åt andra hållet, visar att du vill att ni ska gå därifrån.

Du förmår inte acceptera det sanna. Inför dina vänner, din släkt förblir du osann, du stannar hellre kvar i ditt noggrant uppfunna påhittade jag. Hur länge kan jag vänta på dig? Hur länge orkar du?

"Kick-ass-rött läppstift" = sagt av Gwyneth Paltrow

måndag 6 september 2010

Hon kom hem

Hon satte nyckeln i låset. Det gick inte att vrida om. Men jag vet ju att det är åt vänster jag ska vrida. Har jag gjort hur många gånger som helst. Jäklar! Varför går det inte? Kolven satt fast. Lisa kände på dörren. Den är ju inte låst! Konstigt, tänkte Lisa samtidigt som hon tog ett steg in i lägenheten. Hallen var inbäddad i ett intensivt mörker. Hon krånglade av sig den stora svarta ryggsäcken som hon burit omkring på i flera månader. Strök med handen över väggen till höger, där hon visste att det fanns en strömbrytare. Med pekfingret tryckte hon ner den gamla vippströmbrytaren av mässing och porslin. Inget hände.

- Mormor!

Gick längre in i hallen, spände ögonen, trevade sig fram mot köket.

- Mormor!

Lyssnade. Tystnaden var ogenomtränglig. Dörren till köket var halvöppen. Mellan persiennernas snedställda spjälor gled ljusstrålar från månen in i smala stråk över det runda köksbordet. Tekoppen hade vält och vätska hade lämnat ett långt mörkt ojämnt spår efter sig. Hon kände med fingrarna på fläcken, den var torr. En assiett med en halväten smörgås med leverpastej stod bredvid. Den såg kladdig ut, som om någon av en egendomlig anledning hade rört om i pålägget.

Hon fortsatte sakta, motvilligt avvaktande, mot sovrumsdörren. Något är fel. Jag känner inte igen vibrationerna. Dörren var stängd, hon tryckte ner handtaget. Den gled sakta upp. Det skumma ljuset i rummet var dammigt, som om tunna skyar av dimma trängt in. Sängen stod där den alltid stått, där, under fönstret. Ett bylte. Det låg ett bylte i sängen, under filten. Mormor? Är det verkligen mormor?

Filten rörde på sig. I samma ögonblick såg hon. Det var en katt. Den tog ett högt hopp rakt mot henne, ställde sig framför henne och visade sina skarpa, spetsiga små tänder. Den fräste skummande, de skarpt gröna ögonen lyste i dunklet.

- Lisa!

Hon ryckte till, hjärtat tog en vurpa, vände sig snabbt om. Kalle. Grannen rakt över gången.

- Kalle! Vad har hänt? Mormor?

- Hon är på sjukhuset. Jag har nyckel, brukar titta till henne. När jag kom in låg hon över köksbordet. Ansiktet i smörgåsen. Jag ringde ambulans. Jag bara sprang ut, glömde låsa.

fredag 3 september 2010

I total balans (skrivpuff 3 sept 2010)

- Sträck på dig!

Rösten skär i hennes kropp som eldtungor. Hon drar tillbaka axlarna, det stramar i bröstmusklerna och sticker i ländryggen. Lisa skjuter fram bröstet.

- Såja, en aning mindre svagt, men inte bra nog. Fortsätt nu så jag får se. En bas, en bas.

Återigen låter Lisa knäna peka snett utåt, sänker samtidigt kroppen sakta. Håll ryggen rak, håll ryggen rak. Upp. Hon vänder sig mot stången, svänger benet upp på barren.

- Stopp! Nu åker axlarna fram igen. Upp med hakan. Din dubbelhaka intresserar oss inte. Du är hopplös. Kroppshållningen är lika usel som din Plié. Ut på golvet nu. Jag vill se en snygg Entrechat.

Lisa vänder ryggen mot spegeln, tar några korta språng rakt ut i salen. Hoppar upp och korsar benen i en serie.

- Jaha, ja, ja, den var väl OK. Men alldeles för långa uthopp. De vet väl vad ordet balett kommer från? Ballo, alltså liten dans. Liten var ordet. Hör du mig? Och nu en Changement de pied. Avant! Kom ihåg, kroppen i balans. Kom ihåg att landa i demi-plié.

Lisa tar sats, hoppar upp och landar med bägge fötterna i femte position demi-plié. Högra foten vrider sig i nedslaget. Det exploderar i hjärnan. Smärtan skjuter rakt igenom henne. Hon står still på stället, stirrar oavvänt ner på den rosa balettskon i siden. Oförmögen att röra sig, fullständigt förstelnad.

onsdag 1 september 2010

Hennes ansvar (skrivpuff 1 sept 2010 - att hålla ihop)

Det var fullständigt omöjligt att sova. Lisa vände och vred sig i oändlighetens tomma mörker. På nätterna var framtiden något stort svart som hotade att sluka henne levande. Dagarna kunde hon ta sig igenom. Lisa var en fena på att klippa av tankarna. Ibland glömde hon bort hela skiten, kände sig som vanligt och till och med skrattade spontant.

Men tiden klev henne på hälarna. Hon snubblade. Nu kunde hon inte vänta längre, måste berätta. Det värsta av allt var ovissheten. Vilken reaktion skulle hon få? Ilska? Avsmak? Förståelse? Medkänsla? Det här ska vi ordna tillsammans, du och jag.

Han höll på att fylla vatten i kaffebryggaren. Lisa ställde sig i dörren in till köket.

Pappa, jag är med barn, sa hon enkelt och såg rakt in i hans kortklippta nacke. Hans rygg knyckte till, nästan omärkligt.

Kunde du inte ha hållit ihop benen, frågade han utan att vända sig om mot henne.