Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

måndag 6 september 2010

Hon kom hem

Hon satte nyckeln i låset. Det gick inte att vrida om. Men jag vet ju att det är åt vänster jag ska vrida. Har jag gjort hur många gånger som helst. Jäklar! Varför går det inte? Kolven satt fast. Lisa kände på dörren. Den är ju inte låst! Konstigt, tänkte Lisa samtidigt som hon tog ett steg in i lägenheten. Hallen var inbäddad i ett intensivt mörker. Hon krånglade av sig den stora svarta ryggsäcken som hon burit omkring på i flera månader. Strök med handen över väggen till höger, där hon visste att det fanns en strömbrytare. Med pekfingret tryckte hon ner den gamla vippströmbrytaren av mässing och porslin. Inget hände.

- Mormor!

Gick längre in i hallen, spände ögonen, trevade sig fram mot köket.

- Mormor!

Lyssnade. Tystnaden var ogenomtränglig. Dörren till köket var halvöppen. Mellan persiennernas snedställda spjälor gled ljusstrålar från månen in i smala stråk över det runda köksbordet. Tekoppen hade vält och vätska hade lämnat ett långt mörkt ojämnt spår efter sig. Hon kände med fingrarna på fläcken, den var torr. En assiett med en halväten smörgås med leverpastej stod bredvid. Den såg kladdig ut, som om någon av en egendomlig anledning hade rört om i pålägget.

Hon fortsatte sakta, motvilligt avvaktande, mot sovrumsdörren. Något är fel. Jag känner inte igen vibrationerna. Dörren var stängd, hon tryckte ner handtaget. Den gled sakta upp. Det skumma ljuset i rummet var dammigt, som om tunna skyar av dimma trängt in. Sängen stod där den alltid stått, där, under fönstret. Ett bylte. Det låg ett bylte i sängen, under filten. Mormor? Är det verkligen mormor?

Filten rörde på sig. I samma ögonblick såg hon. Det var en katt. Den tog ett högt hopp rakt mot henne, ställde sig framför henne och visade sina skarpa, spetsiga små tänder. Den fräste skummande, de skarpt gröna ögonen lyste i dunklet.

- Lisa!

Hon ryckte till, hjärtat tog en vurpa, vände sig snabbt om. Kalle. Grannen rakt över gången.

- Kalle! Vad har hänt? Mormor?

- Hon är på sjukhuset. Jag har nyckel, brukar titta till henne. När jag kom in låg hon över köksbordet. Ansiktet i smörgåsen. Jag ringde ambulans. Jag bara sprang ut, glömde låsa.

10 kommentarer:

  1. Inledningen byggde upp förväntningar om ett läskigt slut. Förväntningarna blev inte riktigt uppfyllda.
    Som tur var.

    SvaraRadera
  2. Bra spännande.
    En bra målande historia.

    SvaraRadera
  3. Bra med spänningen som trappas upp.

    SvaraRadera
  4. Mycket bra och målande historia som lätt kan broderas ut till en lång novell.

    SvaraRadera
  5. Läser och känner igen känslan, den att något är fel och att man väntar sig något riktigt illa. Mycket fängslande!

    SvaraRadera
  6. Jag hade nog väntat mig ett ännu värre slut efter den suveräna inledningen men det var ju skönt det.

    Mycket bra!

    SvaraRadera
  7. Texten förmedlar spänning och den häller hela texten igenom.

    SvaraRadera
  8. Åh så bra skrivet. Så ruggigt, jag var tvungen att hoppa framåt i texten för att veta vad som skulle hända. Men så tänkte jag, det är ju Ethel som skriver, mormor kan inte ligga där död i sängen. Och tack och lov så gjorde hon inte det heller!

    SvaraRadera
  9. Mycket bra. Spänning, men också känsla framför allt.

    SvaraRadera
  10. Usch vad rädd jag blev, kom på att jag satt med gapande mun!

    SvaraRadera