Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

måndag 13 september 2010

Den försvann (skrivpuff 13 sept om att bli upptäckt)

Ringen försvann.Den tjusiga antika ringen som hon alltid bar på högra långfingret. Rent guld, 24 karat, det är ovanligt, sa mamma när Lisa fick den i present på artonårsdagen. Min mor har haft den och hennes mor före henne. Nu är den din, Lisa. Hon älskade den, så strålande, hänförande med sin inte helt transparanta gröna beryll.

När hon kom hem den dagen. Drog av sig de tjocka välsittande fårskinnshandskarna. Stirrade ner på handen. Ingen ring. Det sved i hela kroppen. Det kan inte vara sant. Hon försökte hålla sig lugn, andades djupt. När hade hon sett ringen på fingret senast? Hon var inte säker. Var? Hur kan det ha hänt? När hon satte handen i en plastpåse på ICA och krafsade efter potatis? Hade den försvunnit ner i potatislårens mörka kolossala inre? Eller var det när hon tvättade händerna på jobbet? Kan ringen ha halkat av tvålhala fingrar? Var den kvar i handsken? Nej. Så enkelt kunde inte livet vara, tänkte hon och suckade.

Till sist fick Lisa motsträvigt godta att ringen var borta. Hon sörjde den som en förlorad vän. Hoppades att mamma inte skulle fråga.

Ett år senare skulle Lisa flytta. Fortfarande gick det inte en dag utan att hon tänkte på ringen. Nu skulle hon passa på att rensa och slänga sådant som var onödigt att släpa med sig till nya stället. Lisa böjde sig ner över de gamla slitna smutsiga joggingdojorna som stått i hallen längst in i hörnet under skohyllan hur länge som helst. I det ögonblicket gjordes upptäckten. Något ramlade ur skon. Ringen!

6 kommentarer:

  1. å vad skönt, kände lättnaden i mitt hjärta,bra text som band mej!

    SvaraRadera
  2. Sp^nningen var med hela tiden i texten.Tur att ringen blev hittad igen.

    SvaraRadera
  3. Ibland pluppar sakerna fram bara. Konstigt är det.
    Bra

    SvaraRadera
  4. Känner igen den svidande känslan! Spännande och så ett roligt fyndigt slut, att det var just i joggingskorna! Bra!!

    SvaraRadera
  5. Ja, usch den panikkänslan... tur hon hittade :)

    SvaraRadera
  6. Vilken solskenshistoria! Du bygger upp spänningen jättebra för att sluta med ett crescendo av lycka

    SvaraRadera