Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

onsdag 30 maj 2018

Äktenskapet


Jag tänkte först att det var något som oftast hände i långa äktenskap. Man blev mer vänner än ett älskande par. Trots att inget utöver det vanliga skedde upplevde jag en förändring. Vi gick upp på morgnarna, åt frukost, sa hej då till varandra och tillbringade dagarna precis som vanligt med våra vanliga sysslor. Han tog inte i mig på det sätt han brukade göra. Det var svala pussar på kinden när han kom hem från jobbet och när vi lagt oss vände han ryggen till. Jag antog att han var trött efter svettiga dagar på fabriken. Men efter hand anade jag att det inte var så enkelt. Han undvek mig. Gick ofta ut efter kvällsmåltiden, antagligen för att slippa spendera ännu en tråkig kväll med mig.
En morgon sa han det. Jag kommer ihåg att jag hade fyllt hans kopp med kaffe och precis skulle sätta tillbaka kaffekannan på spisen. Att höra orden uttalas högt blev chockartat. Kannan gled ur min hand, föll rakt ner i golvet med en skräll. Jag stirrade på det svarta tjocka kaffet som rann ut över trägolvet och letade sig ner mellan springorna.

"Jag har träffat en annan", sa han.

Efter några sekunder reagerade jag, öppnade munnen och sa:

"Var du tvungen att säga det precis nu när jag skulle sätta ner kaffepannan på spisen? Titta vad du ställt till med."

Han bligade på mig med öppen mun och uppspärrade ögon.



tisdag 29 maj 2018

Det enkla


Skrivkrampen plågar mig
Jag tittar stint på skärmen
Enbart vit tomhet som bländar mig

Skriv säger förståsigpåarna
skriv bara vad strunt som helst
bluddra på

men
jag vill inte
jag vill inte svamla
jag vill
det enkla
som är det svåra



måndag 28 maj 2018

Säsongen


Säsongen var över. Jag gick omkring bland butikerna i gamla delen av staden. Några hängande sandaler, baddräkter och badlakan svävade ensamt i den saltfrätande vinden. Hängarna av stål vaggade långsamt fram och tillbaka, gnällde en aning och gav eftertryck åt den ödsliga stämningen. Jag ville ha en souvenir med mig hem. En personlig sak.
Efter att ha vandrat samma gata fram och tillbaka ett antal  gånger gav jag upp. Det skulle inte bli någon minnessak. Istället satte jag mig vid "min" uteservering och beställde ett glas rosé. Det sista före höstens inträde. Rosévin var omöjligt att dricka annat än på sommaren. Det smakade inte ens gott. Drycken blev helt anonym och tråkig i höstkylan. Jag betraktade kyparen som kom fram till mig med vinglaset fyllt upp till bredden.

"Jag tänkte att du behövde lite mer än vanligt idag", sa han när han lyfte glaset från brickan och ställde det framför mig.

Jag log upp mot honom.

"När slutar du?" frågade jag.

måndag 21 maj 2018

Varvet


En tanka om Göteborgsvarvet:

Jag sprang för guldet
Seglade in i målet
som en vinnare

Blåmärket enda såret
Jag vann över min rädsla

fredag 18 maj 2018

En födelse


Jag såg en smal strimma
Ett hopp om en tillblivelse
om bladen som ska växa
om bladen som ska mogna
och utvecklas till något absolut
Till ett helt bladverk

Åsynen av skapelsen
gör mig ödmjuk och lugn
Bladen sträcker på sig
Bladen står raka och stolta
efter en lång och mödosam etapp
Till ett fullbordat bladverk



onsdag 16 maj 2018

Redovisning


En gång stod Anna på ett podium. Hon var inte ensam. De var, hon tittade efter, sex stycken inklusive henne själv. De hade tillsammans gjort en utredning om riskerna för diskriminering av flickor och pojkar som kom från hem med problem med familjerelationer och där dessa av den anledningen upplevt svårigheter att memorera dikter, vilket var obligatoriskt i skolämnet Modern internationell litteratur inklusive poesi.

Av överhettningen hon erfar där på det gnälliga parkettgolvet, det hettade både i kinderna och i huvudet, kunde hon med ens inte komma ihåg vad de andra i hennes grupp hette. Hon kunde inte koncentrera sig på något annat. Vad var det de hette nu igen? Jäklar! Den enda hon var säker på, var Netta. Hur hon än rådbråkade hjärnan var det stopp vad gällde de övriga.

Det var Anna som skulle starta redovisningen. Det var dags. Hon särade på läpparna. Stötte ut ett ljud, men lätet bildade inga bokstäver som blev till ord. Blickarna från de andra plågade henne. Det var som om de förvandlats till blodiglar som sugit sig fast på hennes kropp och var i full färd med att utarma henne.

Så kom hon på. Bert hette ju den enda killen i gruppen.



måndag 14 maj 2018

Den sommaren


Idag rycktes jag tillbaka till den sommaren när jag fyllde 15 år. Jag promenerade sakta längs Kungsladugårdsgatan, svettig av solens heta strålar. En dov tystnad rådde på gatan. Enbart ljudet av någon enstaka bil vars däck åstadkom ett lågt väsande läte fångades upp av mina öron. Den känslan jag precis i det ögonblicket upplevde, var exakt samma som den där varma sommaren för länge sen. Dagen före hade jag slutat mitt sommarjobb som assistent på samhällets enda damfrisersalong och nu var jag på väg till kiosken för att köpa Damernas Värld. Hettan dallrade inte direkt, men var intensiv. Mer påtaglig än normalt i Sverige. Jobbet hade inte varit betungande eftersom det var mitt i semestertider. Jag och hårfrisörskan satt mest och pratade. Jag var nyförälskad, min första kärlek och jag kunde sitta och prata om honom hur mycket som helst och Nina lyssnade gärna. 

Jag skrattade till högt när jag mindes en av de få kunder som kom in under de här högsommarveckorna. Det var en finsk kvinna som inte pratade svenska. Jag tvättade hennes hår och förutom att stänka schampo i hennes ena öga, lyckades jag skvätta vatten i hennes ansikte när jag sköljde ur håret. Jag låtsades som ingenting och hon sa inget, men såg allt annat än förtjust ut. Fortfarande kan jag se hennes förtretade ögon stirra upp på mig.

Idag var det precis samma stilla sommarstämning som det var då. Jag vandrade nerför den långa backen mot tidningskiosken vid Korsvägen. Så hörde jag en motor skära itu atmosfären. En moped. Så dök han upp bakom hörnet. Det var min kille.

tisdag 8 maj 2018

Förslaget


Först kom han med förslaget att vi skulle göra en resa tillsammans. När jag berättade om vilka platser jag under lång tid drömt om att få besöka, sa han att jag var outgrundligt instabil. Uttalandet var svårförklarligt för mig. Jag fattade ingenting. Istället för en vän blev han med ens en motståndare. Senare samma kväll funderade jag på hans val av ord, instabil, om det var samma sak som att vara labil. Men det var för sent att fråga. Han hade redan gått sin väg.

fredag 4 maj 2018

Fattigdom

100 ord om fattigdom:

Han sträckte fram handen. Hon ryggade tillbaka som om hon fått syn på något frånstötande. Fast det bara var en hand. En människohand, lik alla andra människohänder. Men oberörbar som en kastlös i Indien. 

Det tyder på torftighet när man förespeglar att ena könet måste hållas åtskilt från det andra. En misär. Så bekvämt för mannen att det beslutats att det är kvinnan som ska bära hela ansvaret för att separationen hörsammas. Inte riskera att komma nära en man. En man som tar på henne. Trots att beröring är förbjudet. När hon går ut på gatan är hon ett villebråd.


torsdag 3 maj 2018

En hyllning till Edith Södergran


Edith Södergran påverkar många
Rytmen bilderna stilen kan fånga
i klassisk poesi så väl som i rocklåt
Kontrasten till pompa och ståt
Allt det kan vi släppa
bara strukturen greppa
Rytmen prunkar överallt
En form av världsallt
I alla våra dagar
I alla poetiska hagar



onsdag 2 maj 2018

Makten


Det lärde vi oss för länge sen. Att makten låg hos några få. Ingen politiker med i den lilla exklusiva skaran, enbart män i den privata näringslivssektorn.  Kanske en kvinna kunde armbåga sig fram, men de var mer än sällsynta. Vilka metoder kvinnorna använde för att komma upp sig, var det många som misstänkte inte var de gängse. Underligt nog tyckte jag synd om dem, hela bunten, trots det stora inflytandet och alla pengarna. De verkade så övergivna. Ensamma satt de på toppen och dinglade med benen.

En gång råkade jag få syn på en av dem, jag säger inte vem, på Operabaren i Stockholm. Jag hade fått för mig att han var lång och ståtlig, så var han en kortväxt, halvfet liten man. Ett skratt lämnade mina läppar. Det gick inte att hindra. Jag la märke till hans blick på mig. Han hade kanske fattat. Den kvinnan jag lärde känna där den kvällen över en drink sa:

"Du är för intellektuell för mig", sa hon och drog i sig det sista av drinken. "Vi kanske ses någon gång", fortsatte hon, reste sig upp och gick mot utgången.

När hon försvunnit fångade något min blick. Jag fokuserade. Det var han igen. Han log mot mig, blinkade och lyfte glaset.



tisdag 1 maj 2018

Veckans tema på Kulturkollo; jag fattar inte grejen


Jag väljer:

Teveprogrammet Det Okända

Så här står det att läsa om programmet på TV4:
"Svensk dokumentärserie. Några av landets mest framstående medier beger sig ut till svenska hem. Där söker de förklaringar till oförklarliga fenomen och hjälper de utsatta som känner att situationen blivit ohållbar."

Alltså, jag som inte tror på övernaturliga fenomen undrar; framstående medier? Hur då? Och hur många kan det vara i Sveriges land som ser på programmet och som tar det på allvar? I själva verket?

Jag förstår verkligen inte grejen. Eller sticker jag ut hakan nu?