Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

fredag 29 december 2017

Tanka om tanke

Ta en bok. Välj en mening i mitten av boken. Skriv en text baserad på meningen.
Meningen: "Jag är en del av oändligheten", sidan 161 i Agneta Pleijels bok Doften av en man


Stjärnor utan slut
Universum lockar mig
Fascinerande

Tanken på att jag är en
del av oändligheten


torsdag 28 december 2017

Liksom

Han sa att jag var liksom trovärdig. Jag undrade vad det betydde, fick lust att ställa frågan:

"Vad menas med liksom trovärdig?"

Men jag höll tyst. Tänkte att det hade varit ett elakt inpass. Han hade sina favoriter. Det var som om han ofrivilligt hävde ur sig samma återkommande floskler och utnötta ord. Som spasmiska ryckningar i en ögonmuskel. Ticksen blev efter ett tag en del av hans personlighet. Jag noterade klyschan och gick vidare i livet. Liksom. När jag en dag kom nyklippt och med ny röd färg i håret, sa han:

"Gött dö!" utbrast han på hemgjord göteborgska. "Fräckt dö."

Jag log och tackade för komplimangen.


onsdag 27 december 2017

Ingen tvekan

Hon är en bluff. Fuskar sig igenom livet. Det är så hon ser sig själv. Hon har förresten avslöjats ett antal gånger. Så det är ingen tvekan. I diskussioner sitter hon mest och lyssnar på andra. Men hon vill delta. I huvudet irrar tankar. Funderingar på hur hon kan bidra med en insiktsfull åsikt. Det händer att hon till slut vågar göra sin röst hörd. Hon drar efter andan och börjar. Med låg röst. Hennes blick som hon känner hastar från den ena till den andra. Nakna ansikten som stirrar på henne. Så ser hon ryggar som hastigt rätas upp, ögon som vidgas, läppar som snörps ihop. Den frostbelupna tystnaden som följer på hennes inlägg. Isfrossan som störtar genom kroppen. Kallsvetten.

"Du menar väl inte allvar? Att du fortfarande inte har fattat?" säger han och lutar sig fram.
"Förlåt", mumlar hon och tittar på klockan. "Jag måste nog gå."


torsdag 21 december 2017

Avsked

"Jag tycker inte om avsked", sa Elin.

Hon tittade rakt på mig, men jag fick en tydlig känsla av att hon ändå inte såg mig. Som om ögonen var av glas och hon egentligen var blind.
Jag höjde huvudet och tittade upp i himlen. Den var gnistrande klarblå och bländade mig så att jag tvingades kisa.

"Ses vi igen?" fortsatte Elin.
"Vill du det, då?" sa jag utan att slita ögonen från himlen.

I ögonvrån såg jag att hon hajade till en aning. Jag förstod att hon hade uppfattat den knappt märkbara men ändå distinkta disharmonin i min röst.

"Vill du?"

Sakta sänkte jag huvudet. Jag korsade armarna och betraktade hennes ögon som fortfarande hade samma ogenomskinliga hinna av glas.

"Kanske", sa jag.

Hon tittade på klockan.

"Jag måste gå."
"Jag kan inte hindra dig."

Elin tog tag i resväskan, vred på kroppen och tog ett kliv upp på tåget. Hon vände sig aldrig om.


onsdag 20 december 2017

Rogivande

Elin vek av och in på Västra Kyrkogården. Det var rogivande att springa bland alla gravstenar. Ofta svepte tankarna iväg till dem i hennes närhet som nu var döda. Hon drog sig till minnes hur det var att sitta vid köksbordet hemma. Mamma stod och förberedde middagar medan Elin själv satt och gjorde läxor. Eller när pappa kom hem på kvällarna och krävde att middagen skulle vara färdig. Precis, exakt i den stunden han råkade komma hem. På momangen, som han sa. Eller farfar med sitt bullrande höga skratt som uttryckte livslust. Bakom sig hörde hon en bil. Varför vet hon inte, men hon fick en distinkt känsla av att bakom ratten satt en irriterad individ som inte skulle sakta ner och ge en joggare företräde. Det var något med bilmotorns fräsande. Hon såg bilens kofångare i ögonvrån. I samma stund som hon skulle ta nästa kliv framåt hajade hon till av chocken. Tutan vrålade ut sitt budskap. Håll dig ur vägen! Drev personen med henne? Hon höjde vänstra handen och satte upp långfingret. Utan att stanna och utan att vrida på huvudet för att kolla. Elin hörde bilen dåna förbi bakom ryggen och  såg sen hur den parkerades en bit ifrån henne.

"Hör du! Du måste också ta hänsyn!" skrek kvinnan samtidigt som hon klev ur bilen och hötte med pekfingret.

"Det här är ingen allmän väg, utan en kyrkogård. Här har inga bilar företräde!" ropade Elin tillbaka. Störd av avbrottet, men fast besluten att inte stanna och låta kvinnan tillika avbryta hennes träning.


tisdag 19 december 2017

En tjej

Det beror faktiskt
på om jag tycker om dig
Accepterar du

en tjej med sneda tänder
en tjej med integritet


måndag 18 december 2017

Besöket

Jag väntade besök. I flera dagar hade jag förberett. Lagt in sill, lagat senapssill och julskinkan låg färdiggriljerad under aluminiumfolien. Jag hade förberett rödkål, skånsk grönkål och grönärtmos. Och stekt köttbullar förstås. Redan i morse dukade jag bordet. Röd julduk med dansande tomtar och änglar. Jag ställde mig på tröskeln till matsalen och begrundade min dukning. Jag kände mig nöjd men samtidigt körde oron i magen. Klockan var redan en halvtimme över uppgjord tid. Nog för att han ibland var sen och glömde ringa och förvarna, men ändå. Jag damp ner i soffan, tog tag i boken och började läsa, men det var omöjligt att fokusera på huvudkaraktären. Trots att det var dramatiska scener under London Blitzen. Jag höjde huvudet och stirrade rakt in i det mörka fönstret där jag såg skymten av mig själv i glasrutan. Jag reste mig upp, gick ut i hallen och tog på mig parkasen. Ute på trappan ställde jag mig och andades in den kalla luften. Andades ut vit rök. Så såg jag. Fotspåren i den nyfallna snön. Parallella silhuetter av grova skor. Mot trappan och bort från.


lördag 16 december 2017

Kändes

Det kändes. Som ett slag mitt i magen. Med mer kraft än Elin visste att hon hade lyckades hon undvika att innehållet i nästa ögonblick kastades upp. Det hade i så fall hamnat rakt på hans nyputsade blänkande skor. Det hade hon vid närmare eftertanke faktiskt kunnat njuta av. Elin föreställde sig hur hon skulle ha stirrat på det onämnbara under någon sekund och sen vänt på klacken och gått därifrån. Nu var det för sent. Tillfället var borta.


fredag 15 december 2017

Taxi

En skojtanka:

Taxichauffören
gjorde en oskön grimas
Ska du med eller?

Du som är medelålders
ska väl vara kvar hemma?


onsdag 13 december 2017

Mannen

Idag puttade mannen en rullator framför sig. Han hade en tomatröd jacka och vita jeans på sig. Med korta steg och kraftigt skälvande ben tog han sig sakta framåt. Han lutade sig över gåstolen och höll hårt i handtagen. Då och då tvingades han ta en omväg runt en snöhög. Jag föreställde mig att han hade resonerat med sig själv innan han började sin vandring:

"Ska jag gå på gatan där saltet har frätt bort snö och is eller ska jag gå på trottoaren där ingen hade gjort något för att underlätta att jag som gående ska kunna ta mig fram utan att halka och bryta en fot? Om jag går på gatan blir jag blöt om fötterna och är i vägen för bilar. Tänk om någon kör på mig och jag ändå bryter den där foten. Det är som att få välja mellan att bli giljotinerad eller hängd."

Då och då hamnade de foträta skorna halvvägs upp på en liten tuva av istäckt snö, vilket gjorde att han blev tvungen att snabbt räta upp kroppen och stå still några sekunder för att återfå balansen. Lagom till spårvagnen anlände och öppnade dörrarna var han framme vid spårvagnshållplatsen. När spårvagnen sen passerade mitt fönster såg jag hur mannen damp ner på ett säte. Jag såg hans ansikte vändas upp mot mig. Han log.



tisdag 12 december 2017

Byxistanka

Han skrek av rädsla
Ett stort anhang med änglar
stod intill hans säng

Gömde sig under täcket
struntade i byxisen


måndag 11 december 2017

P och Vart ska vi?

Elin höll mamma hårt i ena handen. Hon var både rädd och förväntansfull på en gång. Skolväskan höll hon i andra handen. För dagen innehöll den enbart två smörgåsar med pålägg, herrgårdsost var det nog, som mamma hade gjort i ordning och lagt smörpapper emellan för att de inte skulle klibba ihop. Första skoldagen.

"Vart ska vi?" frågade Elin.
"Det vet du väl?" svarade mamma.
"Men vad heter min skola? Det var det jag undrade."
"Påvelundsskolan. Nu är vi snart framme", fortsatte mamma. "Titta, där är det."

Elin betraktade den stora byggnaden i rött tegel. Det fladdrade i magen.

"Jag kommer och hämtar dig senare."


Elin såg länge efter mamma, hon blev mindre och mindre. Till sist försvann mamma i en kurva. Då vände hon sig om och började långsamt gå över den jättestora grusplanen, fram till trappan. Det var precis att hon orkade dra upp den tunga porten. När hon sakta gick längs den långa korridoren skapade hennes grova skosulor för varje steg ett dämpat ljud. Samtidigt kunde hon höra ett lågt brus av röster bakom dörrarna hon passerade. Längst ner såg hon en öppen dörr. Där var det nog.


torsdag 7 december 2017

Inte första gången

Det var inte första gången. Han hade sett det vid ett flertal tillfällen. Sekunderna innan han räknade med att det skulle komma betraktade han hennes ansikte oavbrutet. Och visst kom det. Det började alltid med att näsborrarna vidgades. Läpparna särades. Hon utstötte skarpa ljud. I munnen på motparten. Ibland lyckades hon höja röstläget så pass mycket att det dränkte den andres stämma, som då tystnade. Lika ofta lyckades hon inte. Det var vid dessa tillfällen den uppenbarade sig. Mun- och struprörelsen. Hon tystnade, pressade ihop munnen och formade läpparna till en grimas. Sen svalde hon så hårt att den förvridna minen liksom fortplantade sig till hakan och vidare ner till halsen där de horisontella mjuka vecken av fett darrade till.

Han visste inte hur länge han skulle orka med hennes underliga manér. När han väl upptäckte det. Efter det hade irritationen blivit värre och värre. Den kom inte längre krypande utan slog till som ett slag i magen. Det hela gick honom på nerverna, helt enkelt. Det var nog bäst för både honom och henne själv om han gjorde henne medveten om ovanan. En stöt gick igenom honom när han insåg hur det skulle bli. Att hon skulle ge igen. Han funderade. Säkert hade han också underliga saker för sig. Men vad?


tisdag 5 december 2017

Fnitter

Han pratar lugnt och håller rösten låg. Jag får ett intryck av föreläsning. Hon fnittrar. Hela tiden. Hennes fnitter skär igenom luften. Jag blir trött på att höra det. Irriterad. Hon som är en person med pondus, duktig i sitt yrke, kämpar för kvinnors rätt. Varför ler hon medan hon pratar, skrattar gällt samtidigt som hon pratar? Varför gör han inte det? 


måndag 4 december 2017

Butiken

Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. Skriv en text baserad på meningen.
Meningen: Man kan säga att jag kom till byn just före stängningsdags 
Från Skrivandets sinne av Elisabeth Rynell,  sidan 87

Blev en liten vardagsbetraktelse:

Man kan säga att jag kom till byn just före stängningsdags. Inte bara säga så där svepande "man" och "kan säga" utan det var verkligen så. Jag  körde in på ICA:s parkering på baksidan av byggnaden. Den var tom. Inte en bil förutom min. En snabb tanke, att de flesta bodde nära och promenerade eller åkte spark på vintern. Jag log för mig själv åt minnet av en sparktur från min barndom. Jag och Agneta hade varit och handlat i byns speceributik. Säkert någon liknande den jag nu var på väg till. Vägen hem började med en oerhört brant backe. Nerför. Agneta satt och jag stod upp och styrde ekipaget. Omgående märkte jag att det gick för fort. Fast det var ju bara roligt. Vi hojtade av skratt. Jag tyckte att jag hörde Agneta ropa till. Jag tappade kontrollen och sparken drog rakt in bland granarna. Mot en stor trädstam blev det tvärstopp och jag flög. Som tur var störtade jag rakt förbi granen och ramlade på näsan rakt ner i snön.

"Agneta?" sa jag försiktigt. "Agneta?"
"Din jäkla idiot!" hörde jag och trots svordomen blev jag glad. Hon var vid liv.

Jag klev ur bilen och tog tag i shoppingkassen. Pulsade i snö runt husets gavel, fram till dörren och drog i handtaget. Inget hände.  Jag tog tag i vredet och ruskade kraftigt några gånger. Då fick jag syn på skylten som hängde mitt framför ögonen.

Öppettider mån - lör 0900 - 1800

Klockan var en minut över sex.