Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

tisdag 21 maj 2019

Slöseri


"Du är slöseri med tid", sa hon med bortvänd blick.

Hallå! ville jag ropa. Här är jag! Men jag sa inget. Värken i magen gjorde att jag ville lägga handen över det onda, som ett balsam. Istället rätade jag ännu mer på ryggen.

"Snacka om grötrim. Jag orkar inte ens kommentera dina så kallade dikter", fortsatte hon.
"Jag ... jag är ledsen", sa jag.
"Så banalt. Som när jag frossat på för mycket glass och måste gå ut och kräkas."

Jag ställde mig upp. Fortfarande utan att säga någonting tittade jag på hennes bortvända huvud. Sen gick jag mot dörren.

"Gå bara. Bättre fly än illa fäkta heter det. Det är du faktiskt bra på."



måndag 20 maj 2019

Joker


"Tuva", sa han i en raljerande ton medan han drog på smilbanden.

Han påminde mig om Heath Ledger i filmen The Dark Knight. Istället för den vanliga bleka Roine, såg jag honom som Joker med smetigt målade knallröda tjocka läppar och kletigt hår som stod åt alla håll. Trots att jag tyckte att Joker var läskig var han så mycket intressantare och fascinerande.

"Tuva", sa han igen. "Det är väl inget namn?"
"Jag är döpt till Tuva", sa jag. "Förresten tycker jag att du liknar Joker."
"Vad?"
"Ni är faktiskt lika."
"Lika? Är du helt dum i huvudet?" sa Roine och stack fram huvudet som en tupp som gal och gjorde en grimas som fick honom att se ut som om han satt tänderna i en alldeles för het chilifrukt.

Jag skrattade. Det gick inte att låta bli. Roine tog ett steg mot mig, men han var för långsam. Jag hade redan hunnit hoppa upp på cykeln. I farten vred jag snabbt på huvudet och konstaterade att han gett upp. Han stod kvar mitt på skolgården. Bredbent och med en uppsyn som gjorde att han liknade en iller som stack upp huvudet ur sin håla.



lördag 18 maj 2019

Allan


Allans orkester
spelade i Folkets Park
Hela stan var där

Björkar bildade kransar
Våren ramade in oss



fredag 17 maj 2019

Cafét


Å ena sidan är det bästa hon vet att vara ensam hemma. Att disponera hela sin dag själv. Att inte behöva vara social, anpassa sig efter andra. Konversera ytligt kan hon inte. Hon vet inte hur man gör. Hon säger nej till fester. De få hon fortfarande får inbjudningar till. Hittar på anledningar att inte komma. Har hon någon gång bestämt möte går hon omkring som en stressad stolle hemma och mår dåligt flera timmar innan hon måste dra iväg.
Å andra sidan känner hon sig övergiven. Ibland står hon i fönstret och kollar folk på gatan. Ett sting i hjärtat när hon ser par som håller varandra i handen. Eller en mamma som kommer gående med fulla matkassar och samtidigt har två småttingar som klänger och hänger kring henne. Då blir hon svart i sinnet och vill bara slänga sig ner i sängen och sova bort livet.
Så signalen. Hon hoppar till. Det ringer på dörren. Hon går fram till ögat i dörren och kikar. En man, tror hon. Hon öppnar.

"Jag såg dig i fönstret."
"Jaha?"
"Jag vill inte tränga mig på. Men ... "
"Ja?"
"Jag tänkte precis ta en kopp kaffe på cafét nere på hörnet. Jag tänkte ... kanske du vill följa med?"

Hon tvekar inte, vänder sig om och tar nyckeln.

"Gärna."

Hon vet inte varför. Det är något med hans ögon och läppar.


torsdag 16 maj 2019

Töcken


I ett töcken hörde Ted pappa säga att han fick pallra sig upp nu. Genast. I huvudet surrade en hel drös med flugor, runt, runt.

"Se på mig!" sa pappa.

Ted som hade ansiktet rakt ner i kudden, lyfte sakta på huvudet åt pappas håll. Han lyckades med möda få upp ögonen. I rummets dunkel var pappa suddig. Ted fick ett intryck av pappa stod bakom en gardin av grumlighet.

"Men vad har du gjort med håret?!"
"Ingenting."
"Du är lika flummig som Kurt Cobain."
"Det växer ut."
"Visst. Visst. Men upp nu på momangen. Vi åker till farmor om fem minuter."
"Fem minuter?!"
"Precis."

Fem minuter senare satt Ted i baksätet på Volvon på väg till farmor.  Det första farmor sa när hon öppnade dörren:

"Vad coolt Ted! Jag vill också ha knallrosa hår", sa hon och ruskade på sitt vildvuxna askgråa hår. "Det här riset är ju heltrist."


























Eget foto


onsdag 15 maj 2019

Maj


Hon väntar. En dag i slutet av maj. Bordet är dukat med två kaffekoppar och ett fat med sju sorters kakor. Hon går fram till fönstret och slår upp det på vid gavel. Regnet har nyss upphört. Hon ser några försenade regndroppar som försvinner ner i djupet av en vattenpöl. Luften är så full av fukt att hennes glasögon immar igen. Från våningen ovanför hennes hörs sång. Rösten är lika klar som en droppe friskt regn. Klangen i rösten får henne att associera till pärlor i bleka pastellfärger. Framför sig ser hon en kvinnas halsband som precis brustit och likt toner strömmar ut över nejden.



tisdag 14 maj 2019

Fjällräven


Hon har alltid ryggsäcken slängd över ena axeln. Vi andra har portföljer i svart kalvskinn eller brunt läder. Säkerligen har Hon haft den i många år. Fjällrävens emblem är fransad i kanten och rävens kropp bleknad. Men det är bara som det ska vara. Resten av hennes uppenbarelse går i samma stil. Beige chinos, rödrutig skjorta och en skogsgrön tröja. Jag kan inte låta bli att i hemlighet beundra henne. Hon vågar gå sin egen väg medan jag sneglar på mina kollegor för att inte avvika det minsta lilla. 

Det har faktiskt hänt att jag slängt mig i bilen och åkt hem eftersom jag för sent insett att jag är helt fel. En fredag var det. Alla fredagar ska vi vara ledigare klädda för att markera att det snart är helg. Det är enda dagen som Hon är helt rätt. Fast Hon verkar inte lägga märke till det alls, utan beter sig precis som vanligt. Det verkar så skönt att vara som Hon. Att inte bry sig om vad andra tycker. Att skrida fram i nötta ofärgade chinos som om Hon är klädd i en knallröd aftondress.



måndag 13 maj 2019

66


En dröm sen länge
Legendarisk motorväg
Åk från öst till väst

På drift som Jack Kerouac
"Get your kicks on Route 66"



lördag 11 maj 2019

Kraft


Ibland upplever jag det som om varenda cell i min kropp går sönder
Jag tappar förmågan att ta upp näring
Min barriär mot omgivningen bryts ner
Nu för tiden vet jag hur jag återfinner energi
Så enkelt
Så genialt
Jag drar på mig kängorna
Tar ett stort kliv över diket
Utan mål går jag rakt in bland tallar och granar
Jag sveper förbi björkar och darrande aspar
Jag drar in doften av förra årets snart nedbrutna löv
tillsammans med friskheten i årets nyutslagna grönskor
Naturens botemedel



fredag 10 maj 2019

Fredag


En av de första spänningsromanerna jag läste var Robinson Crusoe (eller Robinson Kruse som jag sa då) av Daniel Defoe. Den fascinerade mig. Jag kan inte påminna mig att jag "såg" några teologiska och moraliska spörsmål som jag på senare år har förstått att författaren fyllde sina böcker med. För mig var det bara ett stort äventyr.
Vid ungefär samma tid läste jag också Jorden runt på 80 dagar av Jules Verne. Handlar även den om en resa. Precis som Robinson är Fogg ute på en både yttre och inre färd. Det slår mig att det finns en likhet mellan dem. Det här med att både Robinson och Phileas Fogg har följeslagare som inte befinner sig på samma plan riktigt. Om ni förstår. Både Fredag och Passepartout var mer en kär uppassare än en riktig vän. Jag antar att Fredag måste ha haft ett namn redan innan han träffade Robinson. Men det fick bli Robinson som bestämde vad han hette. Det har väl att göra med tiden. Vi är alla ett barn av vår tid.



torsdag 9 maj 2019

Ugglan


Hon hade alltid tyckt om ugglor. En gång på teve var det en pytteliten uggla som satt på en mans hand. Med klotrunda stora ögon tittade fågeln stint på henne från teveskärmen. Hon tyckte att den såg värdig ut med sin raka hållning och kloka ansiktsuttryck. Eller vad det kallas på en fågel. Så vred ugglan sakta på huvudet och medan den sakta blinkade tittade den på mannen. Hon fick en känsla av att fågeln tyckte om honom. Sympativibbar om det kan gå igenom teven.
För många år sen var det en arbetskamrat till henne som sa att hon skrattade precis som en uggla. Fortfarande önskade hon att hon frågat honom hur han visste hur en uggla lät när den skrattade. Så vitt hon visste brast inga fåglar i skratt. Möjligtvis att de visade sitt goda humör genom att kvittra. Fast inte ugglor.



onsdag 8 maj 2019

Änglar


Jag minns när vi gick vilse i Eskilstuna. Min äldre syster och jag. Jag var fem år. Mamma hade slagit sig ner i frisörstolen. Det skulle ta en stund. Vi hade tråkigt och skulle bara gå ut några minuter. Nere på gatan gick vi hand i hand längs trottoaren. Sen hittade vi inte tillbaka. En polis stod i ett gathörn. Han tog med oss till polisstationen. Jag såg en jättelång trång korridor. Längst ner kom en kvinna gående.

"Mina små änglar", sa hon till oss och smekte våra kinder. "Nu ska vi tillsammans hitta mamma."

Hon satte sig ner bakom ett stort skrivbord. Vi stod kvar alldeles innanför dörren. Hon slog upp den tjocka telefonkatalogen och placerade ett pekfinger mitt på en sida. Vi stirrade på telefonluren när hon satte den mot vänstra örat. Ett högt surrande när hon långsamt slog siffra efter siffra.

"Fel frisör", sa hon, skakade på huvudet och gjorde en grimas.

Jag bytte ben och sökte min systers hand.

"Nu tar vi nästa. Vi ger oss inte."

Jag glömmer aldrig känslan när jag fick syn på mamma. Det var först då det brast inom mig. Flödet av tårar. Jag storgrät, sprang fram till henne och kastade mig ner i hennes knä.



tisdag 7 maj 2019

Resan


Jag har bestämt mig för att dra. Utan att tala om för någon. Det gör jag sen. Någon gång. Jag ser den klassiska bilden framför mig. Hur jag sitter i en solstol på stranden. Sanden är vit och havet turkost. I ena handen håller jag ett drinkglas med en knallröd dryck. I den andra en tjock bok. Jag läser inte. Med ett litet leende betraktar jag istället havet och horisonten. En bit bakom där jag befinner mig står en bungalow. Det är mitt hem. Den enkla dörren är öppen och jag ser rakt in i en skymning. Längst in en låg dubbelsäng med en sänghimmel som rör sig en aning i vindpuffarna som letar sig in. Sen upptäcker jag. En siluett som reser sig ur sängen. En man klädd i kalsonger och en vitt linne ställer sig i dörröppningen. Han gäspar och ropar något till mig. Jag hör inte vad.




måndag 6 maj 2019

Knappen


Han var oerhört lätt att avfärda som oseriös. Det tog bara en vecka innan han påträffades ute på krogen med en ung dam. Säkert minst trettio år yngre än han själv. Han var gift sedan många år. Vid en förfrågan från en journalist, som av en händelse råkade befinna sig på platsen, pladdrade den unga damen på om att hon var både fotomodell och skådespelare. Förutom att hon givetvis även drev en egen podcast och kallade sig influencer.
Hans rykte som falsk blev inte mindre av att han var pimpinett. Det var ett välkänt faktum att han lät skräddarsy sina kostymer och till och med skjortorna. När han stod i talarstolen kunde han inte låta bli att ideligen rätta till håret. Han såg ut att vara stolt över sin kraftiga lugg. Upprepade gånger klappade han på översta knappen i kavajen, antagligen för att förvissa sig om att den inte i ett obevakat ögonblick åkt ur knapphålet. Under tiden fyrade han av breda leenden med knallvita tänder. Med hög stämma och gnistrande ögon lovade han att genomföra en hel hög angelägna reformer som sen helt glömdes bort. Ingen brydde sig. Han var ändå mest en clown som för stunden kunde vara underhållande.

Ord på K:
krogen
kostymer
kraftiga
klappade
knappen
kavajen
knapphålet
knallvita
kunde



lördag 4 maj 2019

Kaffesugen


"Alltså, det började inte alls med barnet", sa han, lutade sig bakåt i stolen och placerade de nakna fötterna, en efter en, på bordet.

"Jo", sa hon utan att vända sig om från diskbänken.

Hon såg bilden framför sig. Den eftermiddagen hon kom hem från sjukhuset. Dammet, odiskade tallrikar, tomma ölflaskor och gamla tidningar på hög. Glaset hon höll i, gled ur hennes grepp och kraschade i golvet.

"Herregud, vad du skräms", sa han.

Utan att svara gick hon och hämtade en sopborste och skyffel. Hon öste ner glasbitarna i hinken under diskbänken.

"Jag är kaffesugen. Kan inte du sätta på kaffekannan? Du som redan står upp", sa han.



fredag 3 maj 2019

13


För många är talet tretton ett olyckstal. Det har det aldrig varit för mig. Som den lördagen i april när jag tog lott nummer tretton på IF:s årliga heldag på idrottsplatsen. Jag vann en halv gris. Jag såg nog avundsjukan lysa i mina vänners ögon när jag gick upp på den provisoriskt byggda scenen och tog emot den svarta plastsäcken. Sen använde jag bara vissa delar av grisen. Filén och fläskkotletterna. Och skinkan. De kunde ha fått resten. Jag är inte jätteförtjust i gris. Äter inte så mycket kött alls. Jag föredrar skaldjur och fisk. Jag bor ju i Göteborg.



torsdag 2 maj 2019

Karl


Det var Karl han hette, min pappa. Han dog en dag i maj. Björkarnas löv var nästan helt utslagna. Jag satte mig under ett av träden i björkdungen och skådade uppåt. Känslan av att befinna mig i en lummig katedral byggd av björkträd var genomgripande.
Så annorlunda än när mamma dog. Hennes begravning ägde rum i mitten av januari. Vinden bet i kinderna och snöflingor letade sig in mellan bluskragen och nacken. Jag darrade. Både av köld och rädsla. Aldrig mer skulle jag få träffa mamma. Begravningen av pappa var så mycket lättare. Det var ljummet i luften och jag tog allt med jämnmod. Det sorgliga var att båda var borta. Nästa gång är det min tur.



tisdag 30 april 2019

Jag ser dig!


Istället för att prata som normala människor mässade han. Den senaste tiden hade jag börjat irritera mig något vansinnigt på honom. Hans sätt att djupt dra in andan, samtidigt höja bröstet, andas ut, öppna munnen och dra igång. Han föreläste. Precis som om han trodde att han var en allvetare och omgivningen en samling tomma huvuden som måste fyllas med kunskap.
Utan att vara medveten om det reste jag mig upp och gick. Jag stod bakom ett hörn och väntade på att han skulle tystna. Så hörde jag:

"Men jag ser dig nog! Kom fram nu. Du gör dig bara än dummare."

Kinderna hettade av både ilska och skam när jag sakta gick tillbaka och satte mig.

"Så ... då kan vi fortsätta", sa han.



måndag 29 april 2019

Greppa


Meningen med livet är att greppa tag om ögonblicken
De stunder när jag är trygg och vågar vara fri
Det svåra är att låta bli att springa
Att istället låta tiden stanna
koncentrera mig och lägga händelsen i minnesbanken
för förvaring att ta fram vid svårare tider


lördag 27 april 2019

Fingrar


Hans händer. Jag kunde inte sluta titta. 
En liten kvast av svart hår som stod upp på varje finger. 
En mer liggande vippa på handens ovansida. 
När han rörde fingrarna rörde sig hårstråna. 
Fladdrade till under någon sekund.  
Han lyfte handen och strök sakta längs min kind.
Förvåningen över mjukheten i fingertopparna. 
Jag ryste.


















Foto från https://pixabay.com/sv/


fredag 26 april 2019

Våren


Våren är ren och skär glädje. Inget får hindra mig från lyckan jag fångar upp med alla mina sinnen. Jag glömmer klimatförändringar. Förtränger orättvisor, terrorister och grobianer. Livslusten dominerar. Just nu är det jag som har kontroll över tillvaron. Jag drar in aromen av grönt gräs som tränger upp mitt bland det ofärgade årsgamla. Ännu för tidigt att klippa. Jag upptäcker några blåsippor som gömmer sig bakom maskrosblad. Jag släpar fram trädgårdsmöbeln, som en gång var mammas. Den borde ha bytts ut för flera år sen. Stolen vajar när jag sätter mig. Jag måste olja in bordet. Men inte idag.



torsdag 25 april 2019

Investering



Jag investerar
i ett glas med Chardonnay
Virvlar i munnen
En tugga i sött päron
Mumsar på skumbananer


onsdag 24 april 2019

Spår av oss


I spåren av mina föräldrar. Ju äldre jag blir desto fler likheter ser jag. Men likheterna varierar. Ibland när jag ser mig själv i badrumsspegeln säger jag:

"Hej mamma! Har du kommit tillbaka till livet?"

Ibland ser jag stressrynkorna på kinderna. Precis som pappas. Den stålblå blicken; pappas. För att inte tala om min syster och jag. Vi var inte speciellt lika som barn. Hon var vacker, som prinsessan Diana ungefär. Jag såg bara vanlig ut. Som ett antal tusen andra ljushyllta flickor med stripigt tunt hår.
Nu när jag studerade ett foto som nyligen togs. Jag ser ingen skillnad. Jo, det gör jag, men den är försumbar.

Nära ger avtryck, från generation till generation, på bredden och på djupet.



tisdag 23 april 2019

Fukten


Jag  kliver in i regnskogen. Fuktig het atmosfär slår andan ur mig. Jag frustar som en flodhäst. Under ryggsäcken ringlar kliande svett ner över ryggen. Det klibbar över hela kroppen. För varje steg hör jag svettklafset i kängorna. Doften är intensiv. En blandning av jord, blöta och exkrementer. Vinden helt frånvarande. En ljudmatta av drillande fåglar och skrikande apor. Jag tittar uppåt, minimala flikar av blå himmel. För övrigt enbart kompakt bladverk.

"Kom", sa guiden och vinkade med hela armen. "Följ mig."

Mitt förnuft vill dra mig bort från djungeln. Men jag gör som han säger. Jag trotsar min osäkerhet.




















Foto från https://pixabay.com/sv/


lördag 20 april 2019

Livet


När jag nu närmar mig livets afton vill jag ta vara på livet på ett bättre sätt. I mitt tidigare liv, på jobbet, längtade jag så det gjorde ont till fredag eftermiddag. På söndag eftermiddag mådde jag fysiskt illa inför tanken på att snart var det måndag. Igen. Varje ny vardagsmorgon en plåga. Jag stapplade ut i badrummet. Stapplade ut i köket. Vacklade ut genom dörren.

Men nu. Fortfarande. Varje morgon vaknar jag med olust. Efter många års levnad har jag äntligen insett att jag lider av morgondepression. Trots att jag har ännu en ledig dag, när jag kan göra precis vad jag vill, virvlar mitt inre av obehag. I takt med att morgonen förvandlas till förmiddag transformeras också mitt inre. Efter att jag har ätit en näringsrik och god frukost, dricker jag en kopp starkt kaffe och läser morgontidningen. Då med ens är det onda helt borta. Puts väck. Med energi tar jag itu med den nya dagen.



fredag 19 april 2019

Påskharen


The job as a bunny
was no longer funny
As
they could not leave my tail alone
I called for help over the phone
It took them an hour
but any way I gave them a passionflower
as
they saved me from the crowd
that did what they were not allowed















Foto från https://pixabay.com/sv/


onsdag 17 april 2019

Jackan


Hon önskade så himla hett att hon hade slängt ringen
Hivat den i en båge rakt ut i sjön
Varför lägga den i fickan?
I en jacka som hon en gång fått av honom
Imponerad av hans säkra smak
älskade hon att ha den på sig ... då
Sen ... aldrig ALDRIG tänkt använda mer
Hon skulle ha kastat jackan i elden och
stått och betraktat tills den förintades
Hans jävla jacka
Vad hade hänt med ringen i fickan?
Den hade blivit ett med askan från jacktyget och veckans morgontidningar
Den hade blivit ett med skogen
Varför riskera att hon en dag utan att tänka sig för
skulle dra på sig skiten och hitta ringen?



tisdag 16 april 2019

Skål


Vi skulle fira den kvällen. Vi fyra. Allt började så bra. Fördrinken, de gratinerade havskräftorna och sjötungan. Vi skålade. Skrattade med varandra. Avvaktade efterrätten. Det var då fingrar pressades mot mitt lår. Jag lyckades hålla inne med ropet, trots att de grävde sig in i min skinn. Som fågelklor.

"Ursäkta", sa jag snabbt. "Jag måste gå på toaletten."

Kraften lättade. När jag reste mig slängde jag en blick på honom. Han stirrade rakt fram. På sin hustru. Jag gick aldrig på toaletten, utan gick rakt förbi och ut genom ytterdörren.


















foto från https://pixabay.com/sv/


måndag 15 april 2019

Ringen


Det måste få ett slut. Tankarna plågade henne.
Ett normalt liv var omöjligt. Hon la upp en strategi.
Bara den lilla förändringen gjorde att hon lite i taget mådde bättre och bättre.
Först bestämde hon planen i stort, sen detalj för detalj i ett speciellt logiskt mönster.
Varje moment, varje sekund. Allt måste fungera. Inget fick klicka.
Det var då hon la ringen i jackan.
Hon kunde inte se den. Hängde jackan längst in i garderoben.
Där hängde den kvar. Tills nu.



lördag 13 april 2019

Fickan


Jag stoppade handen i fickan
Mina fingrar nuddade vid en ring
Den var av guld
med en rad gnistrande stenar
Jag tänkte att den inte var min
En annan kvinnas smycke

Det var i det ögonblicket
alla minnen vällde tillbaka
Ringen var min
från ett liv för länge sen
Eller var förnimmelsen ett luftslott?
En hopfantiserad saga



torsdag 11 april 2019

Slut


Ta sista meningen i en bok du har läst och skriv en fortsättning. Jag valde:

Julian Barnes Känslan av ett slut.
Det finns ansvar. Och därutöver finns det oro. Det finns stor oro.


Det finns ansvar. Och därutöver finns det oro. Det finns stor oro. Rädslan sätter sin prägel på världen. Ansvaret borde dominera lika stort. Men. De som har ansvaret lockas alltför ofta av enbart makten. Känslan av herravälde över andra berusar.  Förvandlar många till självförhärligande busar. Tanken på andras liv blir irrelevant.

"Det viktigaste är att jag inte tappar makten och hela härligheten. Ha samma åsikt som jag eller mist livet. Det är bara att välja."



onsdag 10 april 2019

Priset


Hon vet att ensam inte är stark
Styrkan att finna vänner
är ändå svag
Priset är chanstagningen
Risken att bli avvisad
Den här dagen är det
lättare att avstå
Imorgon
då ska hon ...



tisdag 9 april 2019

Glansen


Jag tog för givet
glansen i att ha
förmågan att fånga ljud
Bofinkens kvitter
hörs längre och längre bort
Tills tonerna försvinner



måndag 8 april 2019

Fin



Pontus reste sig upp och gick.

"Vänta!" ropade hon.

Han vred på huvudet.

"Vad?"

"Fattar du väl att jag inte kan hålla samma takt som du."

Med blicken fastnaglad i hans ansikte tog hon ett par steg. Pontus kinder hettade. Helst hade han velat fortsätta gå. Strunta i henne. Men han stod kvar. Hon påminde om en fågel som på grund av en benskada tvingades knäa fram. Han slängde blickar omkring sig och konstaterade med en suck att ingen hade uppmärksammat henne. Alla var upptagna med att kika in i butikernas vårskyltningar och med att konversera varandra.

"Varför kan du inte ha skor på dig som du klarar att gå i normalt?"

Hon snyftade till, tittade på Pontus med munnen formad till en sned grimas.

"Jag vill ju bara vara fin."
"Fin?!" fräste han. "För vem då?"
"Vårfin för dig."
"För mig? Det tror jag inte på. Kom nu. Jag vill hem."



söndag 7 april 2019

Föda


Jag föddes en gång för många år sen. En mörk decemberdag. Eller natt var det. Klockan var tre har mamma berättat. Ibland sörjer jag att jag inte kommer ihåg något från min egen födsel eller åren som följde. Tänk att ha minnen från den tiden. Födseln kanske är bra att inte komma ihåg. Säkerligen en traumatisk upplevelse som annars satt spår hela livet. 

Mitt första minne är från 4-årsåldern. Framför mig ser jag hur jag ramlar från något högt och slår tänderna i en vass bordskant. Jag hör min egen gråt och mammas tröstande ord. Känner den lösa tanden.



fredag 5 april 2019

Kraft och lycka


Egenmakt är en
osynlig inombords kraft
Lycka att hitta





















onsdag 3 april 2019

Hennes ögon


Hennes mörka ögon var unga och djärva när de mötte hans.

"I samma stund som du fixat ett rum", sa hon.

En stöt i nedre regionerna. Lusten gjorde kroppen svettig. Hon tyckte nog inte att han var antik, trots allt. Eller drog hon en vals?

"Snart gjort", sa han. "Är du beredd?"
"Alltid redo, vet du. Har väl varit scout."

Hennes leende var lika öppet som ögonen utstrålade oräddhet. Han såg hennes tunga spela mellan tänderna. Han kunde inte vänta länge till. För helvete, det var värt att ta risken.



tisdag 2 april 2019

Avslut


Morgonens första solstråle träffar fönstret
skär igenom glaset
rakt igenom rummet
I skimret dansar partiklar, tusentals partiklar
Jag pressar samman läpparna
Med en smäll åker persiennen ner
eliminerar åsynen
avvecklar städdillen



måndag 1 april 2019

Kofferten


Sakta går hon uppför trappan och fram emot kofferten som står i hörnan av vinden. Hon lyfter på det tunga locket och hittar inte dagboken som legat där i flera år. Emma gräver runt med skälvande fingrar. Den bara måste vara där. Den lilla röda anteckningsboken har hon gömt mitt i en hög med hemvävda kökshanddukar som hon ärvt av mormor. Till slut vänder hon på trunken. Ett lågt buller när innehållet hamnar på det dammiga trägolvet. Paniken sitter i halsen. Känslan av att kvävas. Inte få luft. Hon sjunker ner på golvet.

"Emma? Är du där uppe?"

Hon sitter orörlig. Kämpar med att hitta tillbaka till normal andning.

"Vad håller du på med?"

Hon hör hans sko landa på första trappsteget. Han vet allt. Vet att han är bedragen.

"Emma!"



fredag 29 mars 2019

Den sommaren


Minns du den sommaren?
Jag hade en pastellblå sommarklänning på mig
Du bar Levisjeans och t-shirt
Dina fjuniga ben syntes i nederkanten på byxorna
Jag kunde inte låta bli att titta
Du log
Jag föll handlöst
Vad jag saknar den klänningen
och dig



torsdag 28 mars 2019

Fusket


Fick slutet på en bok från en annan skrivutmaning. Jag vet inte vilken bok det är. Skrev en inledning till en ny historia med utgångspunkt från det det slutet:

"De åt kvällsmat och han hällde upp varsin torvsmakande whisky åt dem och sedan satte hon sig framför brasan och han la sig på golvet med sitt lockiga huvud i hennes knä och log upp mot henne. Han kom och lade sig bredvid honom och hon kände värmen, tillfredsställelsen och lyckan skölja som en våg över sig.
"Jo", sa hon. "Det var en gång tre barn. De hette ..."


... Emma, Enar och Edda", fortsatte hon, tystnade och hävde i sig en djup klunk av den solbrända drycken. Den hettade till i halsen på ett sätt som förhöjde den redan upplevda lyckokänslan. Whisky var hennes favorit bland spritsorter. Gärna så mycket tjärsmak som möjligt. Som att gå bland nytjärade träbåtar tidigt på våren.

"De var lika krulliga som du", sa hon och rufsade runt i hans hår.

Genast flög hans händer upp för att rätta till kalufsen.

"Faktum är att ni är snarlika varandra", sa hon medan hon studerade hur han plattade till lockarna.
"Vad? Vad var det för några? Är vi släkt?" frågade han.
"Snart får du veta. Ha tålamod. Jag vill berätta i rätt ordning."
"Det är ju fuskigt", sa han.
"Varför det?"
"Jag vill veta allt nu!"
"Det får du inte. Lugna dig nu."

Med ens var stämningen borta. Han var inte ens särskilt skön längre. Bara enerverande.



onsdag 27 mars 2019

En plan


Det var en häpnadsväckande plan
att flytta till en planet
i ett annat solsystem
långt bort
Vi blev tvungna att resa genom tid och rum
Var vi upprymda när vi kom fram?
Om vi kom fram
Hade vi ha åldrats?
Eller föryngrats?
Jag drömmer om
att ta första steget på den okända himlakroppens mull
Att ha ett spirande liv som väntar på mig
Ett himlastormande äventyr



tisdag 26 mars 2019

Drivor


Varenda kväll hände det.
Takfönstret i trappan upp till andra våningen bländade henne, trots att det var mörkt ute. 
Hon blev tvungen att vräka sig uppför trappen, tre trappsteg i taget.
Ändå var det omöjligt att komma undan.
Hon hann aldrig ända upp innan rösten skrek: 
"Jag ser dig, nu kommer jag och tar dig!"
Sen ljudet av drivor av glas som krossades. 
Hans hårda fingrar som borrade sig in i henne axlar.
Hon skrek, drog hårt och lyckades slita bort klorna.
Kastade sig in i sitt rum, ner i sängen, drog täcket över huvudet.



måndag 25 mars 2019

Ett litet ringa vårtecken

Sädesärlan vippade sig fram över gräsmattan. 
Jag tyckte att den såg glad ut. 
Det var förstås våren. 
Ännu tyckte jag själv att våren var alldeles för anspråkslös. 
Ett och annat litet vårtecken, förstås. 
Taniga snödroppar och gula och lila krokusblommor. 
Dammiga och grusiga trottoarer som fick mina axlar att skälva av ljudet under skosulorna.
Jag betraktade den lilla fågeln. 
Fick för mig att jag skulle studsa likadant. 
Jag tog några steg i hoppsastil. 
Hoppen fick mig att skratta högt.
"Det var en bra taktik!" ropade jag till sädesärlan. "Tack för den!"



fredag 22 mars 2019

Fluga

När jag var tonåring skulle man ha prassel. Det var ett måste. Vet ni vad det var? Jo, det var en typ av regnkappa i tunt nylontyg. Namnet fick den för att den prasslade så fort man rörde sig det minsta. Den var praktiskt eftersom det gick att krama ihop den till en liten boll och ha i skolväskan. Jag hade en mörkblå. Precis som på bilden.



Foto från https://digitaltmuseum.se/owners/S-OLM



torsdag 21 mars 2019

Skottet


Diset är ett moln
över nejden
Jag tvättar ansiktet med fukt

Ljudet av ett skott
ekar från skogen
Jag sätter min tillit till en miss



onsdag 20 mars 2019

Knäppa


Knäppa brännvinn, sa vi när jag var liten flicka (brännvin uttalades som om det stavades med två n). Det var när någon kompis haft för stressigt på morgonen. Så bråttom att det blivit fel knapp i fel knapphål. Resultatet blev att koftan hängde snett och vint. Vi andra fick oss ett gott skratt. Vi visste att det lika gärna kunde ha hänt oss själva. Det var så pyttelitet på den tiden som lockade oss till skratt. En felknäppt kofta, bara och dagen var räddad.



tisdag 19 mars 2019

Kalla fakta?


Kalla fakta? Ofrånkomliga fakta?

Varför gör vi livet till ett krig om makt? För att vi och endast vi lever som alla borde. Därför måste vi förgöra dem andra. Bara de försvinner så blir allt som det ska. De? Vilka är de? Jo, alla som inte tillhör samma grupp som jag själv, förstås. Vi tror t.ex. att det andra könet är en fiende.

Uppmaningen lyder: Gör fienden till din slav. För att du kan. För att du är i  din fulla rätt eftersom du är starkare.

Eller är det möjligen så att "de andra" är bra att skylla på för att dölja hur misslyckad jag själv är?



måndag 18 mars 2019

Spåren


Hans röst hade aldrig tidigare låtit så iskall.

"Har du någonsin reflekterat över min situation?" sa han.

Det skar i öronen när han tog tag i stolen och drog stolsbenen över golvet. Helst hade hon velat hålla för öronen. Han satte sig tungt ner. Ryggen krummade. Hon betraktade hans blekgrå ansikte med rynkorna som hopade sig längs kinderna.

"Klart jag har."
"Jag kan tyvärr inte se ett enda spår av det. Men stick du, bara."
"Men ...?"
"Klart som fan. Jag kommer att supa ner mig. Det är vad som kommer att hända. Inget allvarligare än så."



fredag 15 mars 2019

Poängen


Varför skulle de inte hjälpa sig själva med tanke på hur de blivit behandlade? 
Öga för öga, tand för tand. Var det inte så någon sa? En snubbe i Bibeln. Han kom inte ihåg vem, men det var skit samma. Hämnden var ljuv, hade någon annan sagt, trodde han. Skitbra det också. Med fingertopparna drog han längs utsidan på jeansfickan. Han följde konturen. Känslan av fällknivens hårdhet under byxtyget fick honom att rysa. Nu var det dags att ge igen. Det skulle bli höjdpunkten i det här sketna livet. Så långt. Det kommer mera.



torsdag 14 mars 2019

Kort


"Men lilla Elin, nu får du sluta dagdrömma."

Det enda hon ville var att få vara i fred. Under tyst protest vred Elin sakta på huvudet och tittade på gubben. Eftersom hon inte gillade honom tänkte hon på honom som "gubben". För henne hade han inget namn.

"Ursäkta", mumlade hon och sneglade mot fönstret.
"Elin, du är en liten person. Om du ska kunna göra dig hörd här i livet måste du prata med större bokstäver. Vad sa du?" sa han och höll ena handen bakom örat.
"Inget."
"Strunta i det då. Det är ditt ansvar. Vi andra går vidare."



onsdag 13 mars 2019

Stick


"Stick iväg. Nu är det min tur att dominera", sa Ljuset och svepte med sina upplysta vindar över Mörkret.
"Bara några dygn till, snälla", sa Mörkret och lät snöflingor dala ner på jorden, smälta och förenas med den svarta jorden. "Det är för tidigt."
"Inte alls. Det är hög tid för mig."
"Jordelivet är inte förberett för dig än. Jag kan se det", sa Mörkret och vinkade med sina åskmolnsfläktar.
"Hur då?" sa Ljuset och fäktade för att få de skumma luftdragen att ge sig iväg.
"Varelserna hukar ännu under mig", sa den dunkla och demonstrerade genom att låta en lågtrycksrygg sjunka ner genom atmosfären.
"Nu får du sluta! De väntar på mig. När jag närmar mig, kommer de att räta på ryggarna och vända sina ansikten uppåt, mot mig."
"Du låter som en allsmäktig figur."
"Snart är jag det. Under en tid."
"OK", sa Mörkret och drog en snabb pust. "Jag ger mig", fortsatte skumrasket och försvann bortåt kosmos himlarand.



måndag 11 mars 2019

Du


Du är formad till en klippa. Du skyddar mig när jag är hotad. Du tröstar mig när fruktan invaderar min kropp. Jag är övertygad om att du upplever samma sak med mig.
Fast jag är kort och du är lång. Trots att du har mer muskler än jag. Men jag springer fortare än du och jag är bättre på Vem vet mest.



lördag 9 mars 2019

Straffet


Påföljden för att hindra andra
blir ett gult kort
Passar ihop med att gult är fult
Ett felsteg till och du får ett rött kort
Jag som trodde att rött är sött



fredag 8 mars 2019

Ärlighet varar längst?


Kan inte hindra

Ibland är jag empatisk
då och då kylig

Gör det mig till en liten
vanlig banal psykopat?



torsdag 7 mars 2019

1965


1965

Det var först efter många år Edith förstod att hon var beroende. Tidigare hade livet bara rullat på. Hon funderade inte. Inte förrän den kvällen. Det var en vanlig torsdagskväll. När de kom dit sa föreningens ordförande, efter att ha presenterat Gustav:

"Så får jag också presentera er för", sa han och svepte med handen åt hennes håll. "Fru Gustav Brodelius."

Hans yttrande studsade runt i Ediths huvud. På natten kunde hon inte sova utan låg och lyssnade på Gustavs låga snusanden. Tankarna plågade henne med sin styrka. Hon hade inga egna pengar. Hon ägde inget. Hon var ett hembiträde utan lön. Hon var någons fru utan ett eget namn. En obetydlighet.



onsdag 6 mars 2019

Nyfiken


Som barn var hon nyfiken
Nyfiken i en strut sa pappa
och hötte med pekfingret

Hon trotsade alla bannor
Som vuxen långtifrån likgiltig
fortsatte hon vara vetgirig

En dag mötte hon honom
Han som sa att hon var en fulländad
blandning av passionerad nonchalans



tisdag 5 mars 2019

Fysisk


Han förstod det alldeles för sent att det inte var flicknamnet de hade menat. Utan staden. Sofia. Sofia lika med en stad i Bulgarien. Det blev en rent fysisk upplevelse när det gick upp för honom. På ett enda ögonblick drabbades han av både influensa och malaria och dessutom blev han paralyserad. Han bara stannade där rakt upp och ner på trottoaren. Det kliade i hela kroppen. Han svettades och frös. Människor gick rakt in i honom. Svor åt honom.

"Vad i helvete ... gå undan."
"Jäkla idiot! Försvinn."


De hjälpte honom inte med sina skrik och rop. Han kunde inte röra sig. Han var på fel plats. Nu var det helt utanför hans kontroll. Han kunde inget göra. Hinna till Sofia i tid var omöjligt.



måndag 4 mars 2019

Våren


Den våren verkade aldrig ta slut. Det regnade den dagen i slutet av april. Någonstans mitt i backen ner mot Masthuggstorget tappade jag kontrollen över cykeln och vi krockade.

"Vad gör du? Är du inte riktigt klok?!" var det första du ropade till mig.

Chocken gjorde att jag låg kvar på marken, på rygg. Himlen skymdes av ditt ansikte när du böjde dig över mig.

"Förlåt", sa du. "Skadade du dig?"

Nu många år senare älskar jag fortfarande både dig och regniga vårdagar som aldrig verkar ta slut.



lördag 2 mars 2019

Tillsammans


I ett hus byggt av speglar
betraktade jag en sensation
Vi var tillsammans!
Ansikten kroppar stjärnor och planeter
I ett universum utan början och utan slut
Vi såg in i oändligheten


fredag 1 mars 2019

Vinna


Jag vet var gränsen går
Det dimunitiva strecket
jag inte får röra mig över
Om jag ska segra
behöver jag en plan
ni inte kan avslöja
förrän det är för sent



torsdag 28 februari 2019

Att agera


Hon var van vid att agera. Det gjorde hon varenda kväll på teatern. Men det här var annorlunda. Den här gången var det i verkliga livet. Så mycket svårare att behöva vara sig själv. Att blotta sitt innersta. Annars hade hon en roll att gömma sig bakom. På en scen kunde hon säga precis vad som helst och bete sig hur jävligt som helst. Det var ju inte hon! Då vräkte hon ur sig all aggressivitet, all frustration.
Men nu ... hur skulle hon kunna säga sanningen utan att börja storgråta? När hon bölade på scen var också på riktigt, men då torkade hon av fukten från kinderna när scenen var klar. Det var omöjligt i realiteten. Då skulle hon inte kunna sluta. Tårar skulle rinna utan hejd.

"Vad är det med dig? Du ser ut som all världens problem har landat på dina axlar."

Han hade kommit utan att hon märkt det. Så inne i sig själv.

"Det är inget. Har svårt bara att komma ur stämningen från teatern."
"Är det så sorgligt?"
"Du vet hur det är, jag lever mig in alldeles för mycket."
"Jag vet, älskling. Ska vi beställa nu? Jag är störthungrig."



onsdag 27 februari 2019

Vinterlov


Högst upp i backen
ryser jag av obehag
Tittar stint neråt
Skidorna tappar fästet
Störtloppet är ett faktum