Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

torsdag 30 november 2017

De väntar

En tanka:

Mitt huvud dunkar
hjärtslagen gör mig andfådd
Mamma och pappa

Jag förstår att de väntar
på mig i vardagsrummet


onsdag 29 november 2017

Gästen

Jag betraktade besökaren. Eller gästen snarare. När hon klev ut på scenen med armarna utsträckta var det helt tyst i publiken. Ingen verkade förstå. Hennes armar sjönk sakta ner tills de slokade som en vissnande orkidés tunna stjälkar. Hon tog några korta kliv längre in på scenen. Jag satt på första raden och kunde se henne tydligt. De tunna linjerna under ögonen och kinderna som var en aning insjunkna. Den violetta klänningen slutade strax ovanför knäna. Hennes så omtalade ben hade blivit knotiga och sandaletternas skyhöga klackar gjorde att hon fick en vacklande gång. För varje steg oroade jag mig mer och mer för att hon skulle snubbla. Så stod hon där mitt på scenen med ögon som svepande iakttog oss alla i salongen. Var det bara jag som hade insett att hon var kvällens överraskning? Jag höjde händerna och började applådera. 


tisdag 28 november 2017

Kulturkollos veckoutmaning om längtan

Att ha en längtan betyder för mig att ha livslust. En nyfikenhet som gör tillvaron spännande. I stort och smått.
Just nu längtar jag efter klockan halv sex i eftermiddag. Då ska jag möta en väninna som jag inte har träffat på ungefär ett år.
Jag längtar till 6 december. Då börjar den bokcirkel några väninnor och jag har startat. Vårt första möte. Vi har läst Begravd jätte av Kazuo Ishiguro. Får se vad vi tycker om den. Jag gillade den. Mycket.
Jag längtar till julen. Till julaftonskvällen då min man och jag ska äta middag (inte julbord) ute på krogen. Efter det åker vi hem och dricker ett glas vin och öppnar var sin julklapp som vi har köpt till varandra.

Så längtar jag till ...


Jag ger mig

Äntligen. Det satt långt inne. Jag hade nästan tappat hoppet när vår dotter en dag sa:

"Jag ger mig."

Först var jag inte säker på att jag hade hört rätt. Under ett kort ögonblick möttes våra blickar, Dannes och mina. Då insåg jag att så var fallet. Jag vred på huvudet och betraktade Elsa som satt i baksätet.

"Det var moget av dig att krypa till korset. Det är inte lätt, det är jag den första att erkänna", sa jag, log mot henne.

Elsa såg på mig med rynkade ögonbryn och trumpen min.

"Krypa till korset? Vad är det för skitdumt uttryck? Det var förresten inte så jag menade."
"Inte?"
"Jag såg bara inget. Inte någon annan jävla skit."
"Såg inget? När du backade? Då är du ingen bra bilförare", sa jag och masserade nackmuskeln som stelnat i huvudvridningen bakåt. "Sista gången du får låna pappas bil."

Jag slängde en blick på Danne. Hans händer satt som klistrade på ratten och blicken vilade orörlig rakt genom rutan.

"Jag kunde väl inte veta att du hade parkerat så idiotiskt urbota dumt. Precis i min döda vinkel", sa Elsa och satte armarna i kors.
"Vad i så fall menade du med att du ger dig?"
Det gjorde djävulskt ont i nacken. Jag tvingades vrida tillbaka huvudet i rätt riktning.

"Jag lägger mig platt. Jag orkar inte med dina insinuationer längre. Så jag ger mig. Bara du slutar."


måndag 27 november 2017

Ljus och mörker

"Det är så orättvist", sa mörkret.
"Vad menar du?" svarade ljuset och svängde till med dagsljuset så mörkrets luftiga kinder rörde sig när vindpusten drog förbi.
"Alla tycker om ljuset och är rädda för mörkret", sa mörkret och dess läppar kröktes till en ljusfattig grimas.
"Inte alls", genmälde ljuset. "Ibland får jag rapporter från människor som påstår att de blir djupt deprimerade av vårens allför lysande framstötar."
"Vad händer då?" sa mörkret, spärrade upp sina blygrå ögon och rörde på axelpartiet.
"Mitt ljus gör dem synsvaga och de tycker att jag är alltför krävande. Jag tvingar dem upp ur mörkret. Det dunkla som de vilar i."

Mörkret stillnade helt och betraktade ljuset, åter igen med munnen formerad till en oskön min. Ett leende spreds över ljusets återsken.

"Fast å andra sidan", sa ljuset och skrattade till. "Det är många fler som välkomnar mig när jag kommer än antalet som inte gör det."
"Det ante mig", sa mörkret och satte upp ett svart pekfinger framför ljusets anlete. "Du tycker trots allt att du är mer lyckad än jag. Det ligger i luften. De föredrar dig, trots att jag är så skön", fortsatte det dunkla.
"Jag har en idé", sa ljuset.
"Vad då för idé?" svarade mörkret och såg surmulen ut.
"Vi samarbetar."
"Hur då?" sa mörkret och blängde på ljuset.
"Vi går in i en symbios med varandra. Vi gör mörkret mindre mörkt och ljuset mindre krävande, tillsammans."
"Går det?" svarade mörkret och ena mungipan drogs ut mot den molnformade kinden.
"Vi provar. Ta emot mig!" ropade ljuset och började snabbt röra sitt sken emot mörkrets skyar.
"Du har rätt. Vi blir till ett", hojtade mörkret.
"En stund åtminstone", sa ljuset.


fredag 24 november 2017

Mannen

Den vita bilen svänger in till trottoaren och stannar. Jag betraktar hur mannen som sitter bakom ratten sitter kvar med motorn på. Mobilen är fäst vid örat och läpparna rör sig oavbrutet. Efter en stund stängs motorn av och bildörren öppnas. Utan att sluta prata i telefonen kränger mannen kroppen ur bilen och sakta rätar han på sig. Han placerar vänstra handen i midjan och lutar ryggen bakåt. Mannen är klädd i en vit overall med några stänk av regnbågens alla färger. Så avslutar han samtalet, vänder sig och går makligt de få stegen bort till bilens bagagelucka. Söligt trycker han på låset och drar långsamt upp luckan. Han studerar bagageluckan ett tag, böjer sig och sticker sen in ena handen och det ser ut som om han letar. Han greppar tag i en kartong, kollar ner i den, drar den sen åt sidan som om han utesluter att han ska behöva den. Så hittar han en verktygslåda och en stor färgpyts som han ställer ner på asfalten. Mannen stänger bakluckan, böjer sig ner och tar tag i grejerna, sträcker på kroppen, vänder sig mot huset och med dröjande steg går han fram till porten. Där står han, tittar åt höger, sen åt vänster, öppnar och försvinner in i portens mörker.


onsdag 22 november 2017

Vinter

Snöstormen virvlar
Mannen står på förstubron
röker intensivt

rakt under istapparna
Omedveten om faran


tisdag 21 november 2017

Platsen och bunden

Jag känner mig bunden till vissa platser. Inte till den ort jag har bott de senaste fyrtio åren. Jag längtar till min födelsestad. Min familj och jag flyttade därifrån när jag var fem år. De minnen jag har är begränsade till några bilder jag ser framför mig. Ett luciafirande med en grannkille som var tärna. Inte Staffan stalledräng eller tomte trots att det var på 1950-tal. Mamma som är arg när jag och min syster Anna fastnar i lera och hon får komma och dra upp oss. Anna som jag ser på avstånd när hon leker med barn på lekplatsen. Det är sommar, solen lyser och jag har nyss vaknat. Mamma sitter på altanen och dricker morgonte. Jag vet att radhusområdet där vi bodde är rivet nu. Det finns inget kvar. Jag sörjer att jag inte kan åka dit och uppleva atmosfären.


torsdag 16 november 2017

Varit

"Var har du varit under hela mitt liv?" sa han.

Jag hade så när brustit ut i ett gapskratt men hejdade mig i sista stund. Hans min var så allvarlig att jag tänkte att han nog inte skojade.

"Svårt att säga", sa jag. "Här och där."

Han såg rakt in i mina ögon. Trots att hans uppenbarelse störde mig insåg jag att jag gillade hans bruna ögon.

"Du är banne mig riktigt stjärnögd", sa han. "Jag blir helt bländad", fortsatte han och tog upp ett par solglasögon som han satte på näsan.

"Nu får du sluta", sa jag och sträckte fram handen och tog av honom de mörka glasögonen. "Jag kan inte prata med någon som jag inte ser ögonen på."
"Jag gör vad som helst för dig. Det vet du."
"Du kan sluta med alla dina flirtklyschor", sa jag. "För du är redan hemma", sa jag och tittade på honom utan att le.




onsdag 15 november 2017

På konditoriet

Jag sätter mig vid ett fönsterbord. På den brunspräckliga brickan står en kopp svart kaffe och en assiett med en Napoleonbakelse. Suget efter bakelsen gör mig yr i huvudet. Kaffet, som serveras i en klassisk svensk kopp med mönster av blå fantasiblommor, får vänta en stund, trots att jag ogillar att dricka det ljummet. Jag tar skeden och bestämt klyver jag den rosa ytan. Den splittras och grädden i lagret under sprätts åt sidorna. Första tuggan är bäst. Det kan hända att jag smackar eftersom tjejgänget bakom mig tystnar och ögonblicket efter börjar fnittra. Jag vänder mig inte om och kollar. Istället tittar jag ut genom fönstret. En kvinna stannar utanför på trottoaren. Hon tar upp ett cigarettpaket, öppnar förpackningen och tar upp en cigarett. Hon sätter den mellan läpparna, tänder och drar ett djupt bloss. Medan hon blåser ut grå rök går hon några steg. Hon slänger sen cigaretten rakt ner på asfalten och jag betraktar hur hon höjer benet för att sätta foten på den. Hon missar och istället placerar hon kängan precis bredvid. Utan att reagera höjer hon på huvudet och går vidare.


tisdag 14 november 2017

Tanken

Tanken går till fångna författare
även i länder nära
Att en skrivande person kan vara ett hot
mot mäktiga regeringar
En anspråkslös individ som du och jag
Hur kan de göra så
mot oss vi allra minsta?


måndag 13 november 2017

Susie

Karin hade en inre bild av Susie. Danne hade beskrivit henne som blek, blont långt hår och med gråblå ögon. Blek för att hon sällan gick ut, antagligen. Satt inne mest och drogade. Smal var hon, hade han sagt. För smal, rent av mager. Mannekängliknande kropp med minsta storleken på kläder. Det var som en dröm att andra såg på en som för smal. Hon observerade Dannes blick när han talade om henne. Det gjorde ont i magen. Hans ögon blev speciella. Frånvarande. Som om tankarna på Susie gjorde att han glömde bort Karin. Hon suckade. Blev så jäkla trött på sig själv och sina tankar. Kunde ändå inte låta bli att fundera över om Susie var singel och skulle försöka stjäla Danne ifrån henne. Att inte vara singel hindrade förstås inte vissa från att göra framstötar. Illamåendet kom plötsligt. Hulkande rusade hon in i badrummet.


fredag 10 november 2017

Sysselsatt

Bilden kommer från https://www.flickr.com/photos/perspektivetmuseum/31616996952/


Helt omöjligt var det för mamma att inte vara sysselsatt. Var hon inte upptagen med att förbereda måltider eller göra rent efter måltider, städa huset, handla matvaror eller tvätta, satt hon i soffan och stickade. Då och då kastade hon en hastig blick på teven där Olle Björklund med mjuk och förtroendeingivande röst  levererade nyheter. Jag förstod inte det då, men det var förstås hennes sätt att koppla av.  Ett tillfälle till meditation. När jag blev äldre och insåg att hennes anställning i privat familjeregi var ett nästan dygnet runt-jobb, började jag hjälpa till. Hon krävde aldrig assistans av mig eller någon annan. Det tog lång tid innan jag riktigt fattade, eftersom det funkade så i vårt hem.Det var det normala för mig. Jag såg tacksamhet i hennes ögon när jag den kvällen frågade om jag skulle fixa kaffe. Pappa som satt i gungstolen och även han kollade Aktuellt, fast han gjorde inget annat samtidigt, sa:

"Så bra. Du som är så lätt på foten ordnar det lätt."


torsdag 9 november 2017

Vingla och inte exakt

Hon vinglade till när han sa orden. Det svartnade. Under ett ögonblick såg hon honom inte, trots att han stod precis framför henne. Kunde det vara möjligt? Klart det kunde. Det var hur tänkbart som helst. As simple as that. Han hade haft ett förhållande med en annan. Han hade varit förälskad i en annan kvinna. Nu såg hon honom. Synen fungerade igen. Hon betraktade hur han stod bredbent, barfota och lutade sig mot diskbänken. I det läget var det nära att hon slängt vinglaset rakt i ansiktet på honom. Hon kunde se framför sig hur glaset krossades mot hans kind och rev upp ett stort blödande sår.

“Hon vet inte exakt när, men säger att hon är säker på att jag är pappan.”

"Vad tänker du göra nu?" väste hon och det kändes som om hon blivit så hes att det var totalt omöjligt att ens svälja saliv. 


tisdag 7 november 2017

Kulturkollos Veckoutmaning: Porträtt av en man

Veckans utmaning handlar om män i kulturella verk. Berätta om några verk med män i huvudrollen, eller i någon annan viktig roll. Det kan vara positiva porträtt att inspireras av, eller sådana som ingen bör försöka efterlikna. Inkludera gärna ett verk som klarar Kulturkollotestet när du gör utmaningen.
 Innehåller minst två manliga karaktärer som pratar med varandra om livet, utan att skämta bort känslor eller dunka varandra i ryggen när de lite generat någon gång kramas. Ett krav är att de varken är påverkade av alkohol eller droger när detta sker. Detta ska dessutom ske i en film (eller bok) där inga kvinnliga karaktärer behöver utstå sexistiska skämt och där kvinnor slipper förminskas på något sätt. Vi kan kalla det Kulturkollotestet.

Mina förslag:

Filmen Nyckeln till frihet. Tim Robbins och Morgan Freeman blir väldigt nära vänner i fängelset. Jag kan inte påminna mig att just de två pratar sexistiskt om kvinnor. Fast det gör säkert andra män i filmen. Tror inte jag har sett en enda amerikansk film utan sexistiska skämt om kvinnor eller utan att män besöker streap tease-barer och sitter och dricker öl och stirrar. Kanske följande kan platsa:

Filmen The Kids Are Alright. En favorit. Vet inte om den klarar Kulturkollotestet, men det är i alla fall befriande få män som agerar sexistiskt, om ens någon. Eventuellt att Annette Benning eller Julianne Moore gör det däremot, mot män. Kommer inte ihåg. En annorlunda oamerikansk film om kärlek. Och Marc Ruffolo är verkligen charmig. Men inte bara han. De andra huvudrollsinnehavarna är minst lika fantastiskt bra. 


Rösten

Det var hett i Lissabon den kvällen. Dan och Britt hade bestämt att de ville uppleva något annat än de gängse turistkrogarna på de vanliga gågatorna. Svett strilade nerför hennes ben när de stretade uppför de branta backarna i gamla stan och det kliade fuktigt i nacken. Hon vände sig mot Dan. Stora mörka fläckar bredde ut sig kring den vita skjortans armhålor och mitt på bröstet. De flåsade och flinade åt varandra. Han pekade. Fado e comida stod det på skylten. Kylig luft slog emot dem innanför dörren. Sakta återkom den normala kroppstemperaturen. De fick ett bord mitt i den stora lokalen. Under kvällen skulle fyra artister uppträda.

"Den ena bättre än den andra", sa kyparen. "I rätt ordning", fortsatte han. "Från bra till skicklig till skickligare till briljant."

De hade precis börjat äta förrätten, grillade räkor serverade med pepparolja, när en äldre dam med halvcentimetertjock svart eye liner och blanka hallonröda läppar ställde sig mitt i rummet. Hon öppnade munnen och började sjunga. Rösten var stark och genomträngande. Fastän de inte förstod orden hon sjöng genomsyrades de av känslan av olycklig kärlek.

Men det först när den sista sångerskan dök upp som de verkligen fattade. Begrep tjusningen med fado. Ingen mikrofon behövdes. Den rösten. Den fyllde hela Brittas kropp. Omslöt henne. Hon blev helt tagen. Hela lokalen vibrerade. Kvinnans röst ekade, flödade runt väggarna och upp i taket. 




måndag 6 november 2017

Ingenting

Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. Skriv en text baserad på meningen.´

Jag har använt skrivutmaningen till att skriva en del av en scen i en längre text.

"Jag uppskattade och njöt av nästan ingenting."
sidan 69 i Jonas Karlssons novellsamling Spelreglerna


Jag flyttade hem till Leif samma vecka. Det var för bra för att vara sant, tänkte jag ofta. Vi hade båda sommarledigt och kunde göra vad vi ville. Jag uppskattade och njöt av nästan ingenting. Utom på nätterna när jag skulle sova. Jag vände och vred på mig. Det gick inte att somna. Tankarna plågade mig. Tänk om Leif gav sig iväg? Svek mig. Som jag blivit övergiven så många gånger tidigare. Lakanen blev fuktiga och solkiga av svett. Jag kände lukten av min egen ångest. I bästa fall somnade jag till slut, fullständigt utmattad. Ibland gick jag upp och la mig i soffan för att inte störa Leif. Jag berättade aldrig för honom om min rädsla. Den behöll jag för mig själv, precis som jag alltid gjort. Under hela mitt liv. Jag var inte så förändrad som jag inbillat mig ett tag. 


fredag 3 november 2017

Väggen

Väggen var väldigt tunn. Ändå hade det tagit en stund för honom att karva ut hålet. Snabbt gick det inte. Snarare flera timmar eftersom han fått arbeta maximalt försiktigt med skruvmejseln. Tänk om han hade blivit avslöjad? Först hade han inte alls funderat över den risken. Utan att tänka efter satte han igång bara. Till och med varit glad. Hade så när börjat skratta högt. Han riste till i en skön rysning som fortplantade sig från huvudet och ner i tårna. Så kom han på. Det var inte bara under arbetet saker och ting kunde hända. Han kunde när som helst avslöjas. Även nu. Fast det var förstås tanken på det som gjorde äventyret  ännu mer spännande. Från första början var det konstiga ljud som fått honom att reagera. Höga stön från andra sidan väggen. En kvinna och en man kom han fram till. Nu närmade han sig gluggen. Han flåsade. Pressade ihop läpparna hårt. Han placerade vänstra ögat intill. 


torsdag 2 november 2017

Dagens tanke och tanka

Misstaget var mitt
Jag bad om förlåtelse
Du sa; med tiden

kan jag väl förlåta dig
glömmer ... det gör jag aldrig



onsdag 1 november 2017

Två år sen

Det var två år sen de sågs. Leif hade väntat på henne den dagen. Flera timmar hade han suttit i köket. Han visste inte säkert om han hade hoppats eller inte hoppats att Etta skulle komma. Till slut hade han gett upp, tagit sina pinaler och stuckit. Han stängde ytterdörren, låste och slängde tillbaka nyckeln in genom brevlådeinkastet. Känslan av befrielse i kroppen och samtidigt en tomhetskänsla. Trots att ryggsäcken åbäkigt tyngde hans rygg sprang han nerför trapporna. Med ens var det bråttom. Tänk om hon hade kommit precis nu? Om han inte hunnit iväg?

Nu var han tillbaka. I det ögonblicket fick han syn på henne. Samma smala siluett, samma långa stripiga hår som låg i tunna slingor över axlarna. Han reste sig med en beslutsamhet han inte kände. Långsamt gick de mot varandra.