Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

tisdag 28 november 2017

Jag ger mig

Äntligen. Det satt långt inne. Jag hade nästan tappat hoppet när vår dotter en dag sa:

"Jag ger mig."

Först var jag inte säker på att jag hade hört rätt. Under ett kort ögonblick möttes våra blickar, Dannes och mina. Då insåg jag att så var fallet. Jag vred på huvudet och betraktade Elsa som satt i baksätet.

"Det var moget av dig att krypa till korset. Det är inte lätt, det är jag den första att erkänna", sa jag, log mot henne.

Elsa såg på mig med rynkade ögonbryn och trumpen min.

"Krypa till korset? Vad är det för skitdumt uttryck? Det var förresten inte så jag menade."
"Inte?"
"Jag såg bara inget. Inte någon annan jävla skit."
"Såg inget? När du backade? Då är du ingen bra bilförare", sa jag och masserade nackmuskeln som stelnat i huvudvridningen bakåt. "Sista gången du får låna pappas bil."

Jag slängde en blick på Danne. Hans händer satt som klistrade på ratten och blicken vilade orörlig rakt genom rutan.

"Jag kunde väl inte veta att du hade parkerat så idiotiskt urbota dumt. Precis i min döda vinkel", sa Elsa och satte armarna i kors.
"Vad i så fall menade du med att du ger dig?"
Det gjorde djävulskt ont i nacken. Jag tvingades vrida tillbaka huvudet i rätt riktning.

"Jag lägger mig platt. Jag orkar inte med dina insinuationer längre. Så jag ger mig. Bara du slutar."


5 kommentarer:

  1. Det var ett erkännande med visst förbehåll. Upplever scenen väldigt tydligt, inte minst på grund av hur ont det gör i nacken att vända sig om för att se på den som sitter i baksätet. Bra scen som ger mig många tankar.

    SvaraRadera
  2. Fint och igenkännande om att kommunicera med tonåringar :-) Och om ordlös kommunikation mellan föräldrar

    SvaraRadera
  3. Känns så typiskt ungar att göra och säga så där. Liksom ge, men sen dra tillbaka. Bra!

    SvaraRadera
  4. Tack alla! Svårt med kommunikation, det vet vi alla.

    SvaraRadera