Rösten

Det var hett i Lissabon den kvällen. Dan och Britt hade bestämt att de ville uppleva något annat än de gängse turistkrogarna på de vanliga gågatorna. Svett strilade nerför hennes ben när de stretade uppför de branta backarna i gamla stan och det kliade fuktigt i nacken. Hon vände sig mot Dan. Stora mörka fläckar bredde ut sig kring den vita skjortans armhålor och mitt på bröstet. De flåsade och flinade åt varandra. Han pekade. Fado e comida stod det på skylten. Kylig luft slog emot dem innanför dörren. Sakta återkom den normala kroppstemperaturen. De fick ett bord mitt i den stora lokalen. Under kvällen skulle fyra artister uppträda.

"Den ena bättre än den andra", sa kyparen. "I rätt ordning", fortsatte han. "Från bra till skicklig till skickligare till briljant."

De hade precis börjat äta förrätten, grillade räkor serverade med pepparolja, när en äldre dam med halvcentimetertjock svart eye liner och blanka hallonröda läppar ställde sig mitt i rummet. Hon öppnade munnen och började sjunga. Rösten var stark och genomträngande. Fastän de inte förstod orden hon sjöng genomsyrades de av känslan av olycklig kärlek.

Men det först när den sista sångerskan dök upp som de verkligen fattade. Begrep tjusningen med fado. Ingen mikrofon behövdes. Den rösten. Den fyllde hela Brittas kropp. Omslöt henne. Hon blev helt tagen. Hela lokalen vibrerade. Kvinnans röst ekade, flödade runt väggarna och upp i taket.