Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

onsdag 30 juni 2010

Att njuta

Den stora dagen har kommit. Dagen som hon länge fruktat. Hon har övat hela våren, spelat, spelat och repeterat. "Det här låter bra. Nu kan du stycket utan och innan. Jag litar på dig att du klarar det," sa han och strök henne över kinden. "Vi ses på torsdag kväll." Men hon var inte lika säker själv. Tanken på att sitta därframme på podiet gjorde att det hissnade i magen. Lämnad ensam inför allas blickar. Kristallklar förväntansfull tystnad. Alla blanka bleka ansikten som oavvänt kommer att stirra på henne. Mamma på första bänk. Hon hör sig själv i fantasin ta första tonerna. De falska harmonierna skorrar i huvudet.

Men varför är hon säker på att hon ska misslyckas, tänker hon? Varför kan det inte istället bli så att jag sätter varenda ton? Att jag kommer att njuta av uppmärksamheten och av att få vara i centrum. För en gångs skull. Varför vet jag att det blir ett dunderfiasko?

Hjärtat slår hårt i bröstet. Ögonen svider. Hon blinkar snabbt. Nu vinkar han åt henne, visar att nu är det hennes tur. Dags att gå fram till scenen. Hon sätter sig ner på pianopallen, tystnaden ekar i hennes huvud. Lägger händerna över pianot, fingrarna darrar över tangenterna. Hon börjar. Nej, de vill inte lyda, svänger okontrollerat över de vita och svarta knapparna. Musikstycket förvandlas till en okänd stackatoaktig melodi istället för den böljande svängande sköna låt som inrepeterats. När hon är klar vågar hon nästan inte se upp från pianot. Vill helst av allt bli osynlig och obemärkt försvinna ut. Sakta lyfter hon huvudet. Tittar på honom, sväljer hårt. Han skakar lätt på huvudet.

torsdag 24 juni 2010

Att hinna

Mitt liv har varit långt. Att så mycket kan hända under en enda människas liv. För mig känns det som att jag fått ynnesten att leva två liv. Två djupt starka kärlekar har jag upplevt.

När jag mötte min andra allvarliga förälskelse insåg jag att han, han skulle bli min allra största passion i livet. Vi började om, som två ystra tonåringar, fast vi borde varit mogna, erfarna. Som om vi nyss flugit ur boet. Utslängda ur hemmet,utan adress, utan vänner. Byggde nytt, en ny livsväv växte sakta fram. Det var en hård tid, slitsamt, men vi hade varandra. Jag kunde vila i hans famn.

Allt som hänt i mitt liv och som jag glömt är för alltid borta. Försvunnet. Och snart är inget kvar. Det är plågsamt att se att slutet närmar sig. Det smärtar. Jag har inte hunnit med allt. Finns så mycket kvar att göra.

onsdag 23 juni 2010

Nära

Vi satt tätt intill varandra. Så nära att det kändes som att vi var en kropp när vi svajade och svängde i takt med tågets skumpande på rälsen. Han lutade sig över mig och kikade ut genom fönstret.

"Aha, nu har vi kommit till Kolbäck. Då är nästa station Valskog. Här i trakterna, förstår du", han lutade sig tillbaka mot ryggstödet," jobbade jag förr i tiden som rallare. Det känns som en helt annan tid. Sverige var hemskt fattigt och orättvist.

På delar av den här banan känner jag igen varenda balk, varenda spår, alla pyttesmå stationshus. Husen är ofta arkitektoniskt vackra byggnader. Har du tänkt på det?"
frågar han mig och ser på mig med sina blekblå ögonspringor med överhängande ögonlock. Han väntar inte på svar. "Med sina tinnar och torn och snickarglädje. Fast alla mindre hållplatser susar tåget förbi nu för tiden, har för länge sen slutat att stanna. Som om den tiden aldrig funnits. Sorgligt, det är vad det är. Tågen går så fort att ögonen bara hinner se att något suddigt för ett ögonblick skymtar utanför fönstret. Jag kan berätta för dig om varenda liten sliper du ser på spåret. Kan du se mig framför dig, svingande hacka och spett ovanför huvudet?

Det var usla tider, vi gick ständigt hungriga hemma. Dåligt med jobb var det. Därför gick jag på rallen. Kom hem då och då till mor med lite slantar. Vi bodde i tunna baracker, fick varsin liten smal brits att ligga på och en hård hästfilt. Men du må tro att vi var populära bland damerna vart än vi kom."
Hans ansikte spricker upp i ett stort leende. "De tyckte att vi var spännande, ett avbrott i dera grå knogiga vardag. Men det gillade förstås inte männen i trakten. Att vi kom och tog deras kvinnfolk. Slogs om något fruntimmer. Många av oss var vilda och hamnade alltid i slagsmål. Starka som vi var, vann vi förstås oftast. Vi var inga veklingar, sega som en gammal galt. Fast jag hade ju min kvinna hemma, jag var henne trogen, ska du veta." Han såg på mig med allvar i blicken, läpparna drogs upp i ett litet smil. "Jag rök ihop med andra jag också, men bara för att försvara mina kamrater. Titta! Nu är vi framme i Arboga, här ska vi av."

Han reste sig upp och gick sakta mot utgången. Jag tittade efter honom, betraktade hans böjda framåtlutande rygg och vacklande steg. Ömheten för honom ilade genom min kropp. Det gjorde nästan ont.

Rallare: ordet tros komma från "rallväg", en försvenskning av det engelska "railway", eller från "ralla" = skottkärra.

tisdag 22 juni 2010

Avigt

På väg bort till hönshuset får hon syn på drängen. Lisa har lovat farfar att varje morgon ge hönsen foder. Innan hon går till sängs ställer hon väckarklockan på kvart i sju nästa morgon, för att inte missa tiden. Klockan sju vill hönsen ha sin frukost serverad säger farfar. Drängen traskar längst bak. Framför honom lunkar en lång rad av brunvita kossor med tunga juvrar. Lisa räknar till trettio stycken. De är på väg till hagen, det vet hon. Ibland brukar hon följa med och hjälpa drängen att mota korna.

Det är spännande. Lisa är fascinerad av drängen, han liknar ingen hon tidigare mött i sitt liv. Ständigt klädd i en skrynklig smutsig mörkblå overall som är alldeles för stor. Byxbaken hänger långt under ändan och byxbenen är upprullade för att inte släpa i leran. Alltid en blå keps nerdragen över huvudet. Den smiter så tätt åt över skallen att öronen ställer sig rakt ut och testar av stripigt svart hår sticker fram. På fötterna har han ett par för stora svarta gummistövlar, vilket gör att gångstilen blir komiskt lufsande. Han pratar nästan aldrig, ser bara trumpet på Lisa när hon frågar om hon för följa med till hagen. Det går nätt och jämnt att se att han nickar. Piskan som drängen har i handen låter han då och då vina över kornas ryggar. Slår han korna eller låter han piskan bara smälla till i luften? Hon är inte säker. Korna reagerar i alla fall inte, så det gör nog inte ont, bestämmer sig Lisa för.

Lisa vinkar till drängen men han vinkar inte tillbaka. Idag hinner hon inte följa med. Hon stannar och betraktar drängen. Det är något som är fel. Lisa skrattar högt när hon förstår varför drängen ser ännu ostadigare och konstigare ut än vanligt. Han har satt stövlarna på fel fot. Det ser knepigt ut, tycker Lisa, avigt.

måndag 21 juni 2010

Semester i Toscana


Porto Stefano, 12 juli 2003

"Blir det här bordet bra?" frågar hon på italienskklingande engelska och ser på oss med lätt höjda, svarta ögonbryn formade till fulländade ovaler. Vi sätter oss ner vid det sista lediga bordet på uteserveringen. Förväntansfulla. Matsedeln är på italienska. Bestämmer oss för ge servitrisen ansvaret. Menyn får bli en överraskning.

In kommer först ett stort vitt keramikfat med gröna och svarta oliver i olika storlekar, tunt skuren bladselleri och röd och gul paprika. I mitten står en glasskål med ljust grön avocadoröra och runt om ligger bitar av grovt bröd. "Varsågoda!"

Lång, lång väntan på huvudrätten. Vi röker varsin cigarett under tiden och smuttar samtidigt på vinet. Njuter av den lena milda nattluften. "Men... ajabaja inte röka mellan rätterna!" Vi tittar upp mot henne, hon hötter med pekfingret mot oss, vi känner oss obegripligt generade trots att vi som gäster gör som vi vill. Eller? Hon bär på ett enormt rostfritt fat. En hel stor skinande torskliknande fisk ligger utsträckt. Ett stort runt öga stirrar på oss. Servitrisen ställer ner fatet, står länge böjd över fisken, rensar och lägger på två separata tallrikar, som hon när hon äntligen är klar, sätter ner framför oss. Tallrikarna är fullständigt täckta med ett tjockt lager av vitt fiskkött. "Vad serveras till? Sallad? Sås?" "Neej, en sådan lyxig och förstklassig fisk avnjutes givetvis som den är", hennes rosa välmålade mun vrids så att den irriterade minen inte går att undgå, ögonen får en hård mörk nyans, "enbart citron och olivolja att ringla över. Det ska självfallet inte vara något annat till."

Fisken är fantastiskt god, konsistensen perfekt lagom fast. Vi sköljer ner firren med vitt svalkande vin. Efter en kvarts intagande växer ändå fiskköttet i munnen. På tallrikarna ligger det mesta fortfarande kvar. Vi bestämmer oss för att ta en paus i ätandet. Jag reser mig upp och går in i restaurangens innandöme för att söka upp en toalett. Där inne får jag syn på vår servitris. Hon har en tänd cigarett i mungipan. Röken slingrar sig upp över hennes ansikte, fortsätter upp genom luften mot taket. Hon är i full färd med att tranchera en stor stek. Jag ser på henne med en blick som jag hoppas är klentrogen. Ingen reaktion.

Vad fisken kostade? Euro 100 per kilo. Vår fisk vägde lite drygt ett kilo.

fredag 18 juni 2010

Utsträckt tid

Till den som bestämmer:

Kan jag be att få min tid här på planeten jorden mer utsträckt?

Går det för sig att få sin tid förlängd om det verkar förnuftigt?

Jag har nämligen ett stort behov av mer tid, jag kommer inte att hinna njuta av livets skönhet tillräckligt länge.

Faktum är att jag inte ens har börjat balansera på livets mättnadsslaka lina ännu. Känner tydligt att min tid trots det är utmätt, slutpunkten närmar sig.

Tjugo år räcker inte för allt som återstår för mig att uppleva, jag behöver åtminstone fyrtio livskraftiga år till.

Går det att ordna?

torsdag 17 juni 2010

Ingen stofil

Mannen har en skarpt lysande rosaröd keps på huvudet. Vindjackan i bomull går i samma ton och den breda slipsen med en grovt formad knut är randig i klarrött och mörkt grått. En grånad lugg sticker fram under kepsens kant. Han sitter på en cementgris och blickar oavvänt ut över Göta Älv. Jag vänder på huvudet åt det håll han så stint tittar. Vad är det han studerar? På älven är båttrafiken tät, rusningstid på vattnets motorväg. Ovanför oss breder Älvsborgsbron ut sig som en enorm ljust grön jättebåge över den blå himlen. En orange trind liten båt, "Boatman" står det målat i stora bokstäver utefter sidan,drar förbi med hög hastighet. Trots sin ringa storlek drar den upp höga svallvågor. Säkert ute på ett snabbt påkommet uppdrag. Två tremastade resliga gamla segelfartyg i svart med gulnade segel glider fram, inte tyst, eftersom båda skeppen är fulla av festande hojtande glada studenter med glas och flaskor i händerna. De skriker ännu högre när svallvågorna från båtmannen når dem.

Jag slänger en blick mot den äldre mannen igen. Han har precis rest sig upp, börjar gå bortåt Röda Stenhållet. Nu ser jag. Han har långa tunna spretiga rastafarilockar som böljar nerför ryggen. De räcker ända ner till midjan.

onsdag 16 juni 2010

Profil



Nefertitis profil, är det världens mest kända silhuett? Så perfekt och vackert linjerad kontur. Då och då hör jag någon säga: "hon har en sådan vacker typiskt grekisk profil". Är det inte i själva verket en egyptisk profil som då åsyftas? Förra sommaren åkte jag på semester i den grekiska arkipelagen. Nu skulle jag spana efter grekiska profiler, tänkte jag. Jag hade redan före resan bestämt att jag skulle båt- och flygluffa mellan öarna, kanske bo några dagar på en ö, men sen fortsätta.

Redan när jag satte högerfoten på grekisk mark började jag studera profiler. Jag försökte undvika att kolla turister, det var ganska lätt att se skillnad på tillfälliga gäster och bofasta. Det visade sig bli en rolig och ovanligt upplevelserik semester. Intressant att så att säga ha ett uppdrag och inte bara slappa i solen och så där slött betrakta andra. Ett antal yngre män missförstod förstås mina blickar och trodde att jag gjorde närmanden. Det var rätt jobbigt att hålla killarna på avstånd, de ville inte tro på min förklaring. "You are just joking, come with me tonight, I will give you an evening you will never forget." "No Thank You."

Det fanns även kvinnor som slängde ilskna blickar åt mitt håll. De kanske trodde att jag var lagd åt det hållet. Jag brydde mig inte om att fråga.

Slutsatsen jag drog av min högst ovetenskapliga undersökning blev att skönt fulländade böljande tjusiga profiler inte är vanligare i Grekland än någon annanstans.

tisdag 15 juni 2010

Tjejigt

Köping, i maj 1970

De har nyss slutat skolan för dagen och Lisa och Marie är på väg till lekplatsen. Lekparken som ligger precis intill Nibbleskolan. Flickorna är bästisar, har under hela skoltiden gått i samma klass. Nu går de i fjärde årskursen. Det är försommar i slutet på maj 1970 och vilken dag som helst ska de ta examen. De vet redan att den dagen ska de gå fram till fröken som står vid katedern, en och en. Hon kommer att ge alla en kram, till och med smutsiga Berit med sitt svettigt stripiga bruna hår får en kram. De bockar eller niger och får sina betyg. Sen rusar de nerför skoltrappan, ut i friheten. Ett långt ledigt sommarlov väntar.

Lisa och Marie varken hoppar eller springer, de studsar fram hand i hand. Hästsvansarna svänger i takt med skutten, kjolarna hoppar upp och ner, så att det då och då syns att det har vita bomullsunderbyxor på sig. Men det märker inte Lisa och Marie.

De tar ett skutt upp på karusellen, drar och sliter i den för att få upp farten. Karusellen börjar snurra, först långsamt, sen fortare och fortare. De skrattar högt. Marie sätter i handen. Fastnar. Kommer loss i nästa stund. Inget allvarligt ser ut att ha hänt. Hon blev nog bara rädd, tänker Lisa. Marie håller om handen, det gör ont. Hon börjar gråta. Högt. Skrikgråter med tårar strömmande ner för kinderna. Lisa tröstar och säger: det var väl inte så farligt, du gjorde dig ju inte illa, det onda går snart över. Det hjälper inte alls. Marie skriker. Efter en stund börjar Lisa tröttna. De andra på lekplatsen har börjat uppmärksamma de två. Några killar som hon vet går i femte klass fnissar och pekar. Lisa börjar skämmas. Är vi tio år eller vad?! Nästan stora ju! Att gråta är en sak, men att skrika som en liten baby? Så tjejigt. Så skulle Lisa aldrig göra.

måndag 14 juni 2010

Dekaler

Hon står högst upp på en byggnadsställning. Byggnadsarbetare är i full gång med att renovera det gamla huset. Det stimmar, surrar och dammar i luften av byggarnas verktyg och maskiner. Varför står jag här, överst på en ställning på ett sexvåningshus? Ställningen skakar en aning, hon tar tag i en fastspikad bräda. Tittar ner på sina fötter. Blir förvånad. Där bredvid henne står en stor ljusbrun resväska av den gamla sorten som ingen använder idag. Sådana väskor har jag inte sett på många år. Kofferten är gjord i ett bubbligt tunt ljust läder med ett långt bälte i samma material lindad runt. Eller är det kanske läderimitation? Den är full med påklistrade pittoreska dekaler från många av världens mest avlägsna och nära turistattraktioner. Höga snöklädda fjäll, blått blänkande hav och trånga åldrade gränder.

Måste jag hoppa? Ja, det måste jag, annars kommer jag inte ner. Enda sättet att ta sig härifrån. Hon vet dessutom att det går, hon har gjort det förut och den gången gick det uppenbarligen bra. Jag lever. Ska hon hoppa? Hon råkar vrida på huvudet, ser in i husets innandöme. Men, där är ju en hiss! I samma sekund går hissdörrarna upp. Någon tar ett steg in i hissen. Hon börjar springa. Vänta på mig! Nej! Jag glömde resväskan! Vänta! Vill hinna med. Måste hinna med, vill inte bli tvungen att hoppa. Vänder trots det tillbaka, rafsar åt sig väskan. Den är tung, hon vacklar till.

fredag 11 juni 2010

Avslut

Ett paket till! Nej,det här funkar inte längre. Lisas ögonbryn åker i höjden, ögonen spärras upp, den djupa sucken skjuter genom kroppen, ett stönande far ut genom munnen så läpparna skälver. Hon bokstavligen drunknar i paket från Investera i Livet HB. Hinner inte svälja kapslarna med Omega 3 och 6 i takt med att leveranserna dunsar in. Är det förresten nyttigt att svälja så mycket inkapslat fett varje dag? Finns det inte en övre gräns när intaget istället innebär motsatsen, att det förkortar livet? Nu får det vara nog. Dyrt är det också.

Lisa bestämmer sig för att skicka ett e-mail: Jag vill härmed säga upp mitt abonnemang för leverans av Omega 3 och 6. Inget svar kommer. Är hon förvånad? Nej. Efter en stunds letande hittar Lisa ett telefonnummer på Investera i Livets hemsida: "Alla våra kundtjänstmedarbetare är upptagna för närvarande. Var god vänta, ni blir placerad i kö, eller annars är ni välkomna att försöka senare. Tack för att du använder Investera i Livets produkter." Hon slänger på luren efter tio minuters avvaktan.

Under en veckas tid försöker Lisa komma fram på telefon. På måndagen, den sjunde dagen, slår hon som vanligt siffrorna i telefonnumret. Siffror som hon vid det här laget kan utantill. Hör signalerna gå fram utan att förvänta sig att någon ska svara, men då händer det: "God Morgon, du har kommit till Investera i Livet, jag heter Lasse, vad kan jag hjälpa dig med?"

"Öh, jo, jag heter Lisa. Öh, jo, jag vill säga upp mitt abbonemang."

"Jaha, aha, vad heter du i efternamn? Har du ditt kundnummer till hands?"

"550611 och Svensson."

"Ett ögonblick. Jaha, nu har jag hittat dina uppgifter. Det står dig naturligtvis helt fritt att avsluta din prenumeration, men du är säkert medveten om att i ditt kontrakt står det att uppsägning av abbonemang endast kan ske en gång om året. I annat fall löper det på ytterligare ett år. För dig betyder det senast 31 maj och nu är det som du vet redan 7 juni."

"Men... men jag skickade faktiskt ett e-mail till er just den dagen, 31 maj. Har ni inte fått det?"

"Nej,vi har inte fått något e-mail från dig. Tyvärr."

torsdag 10 juni 2010

Fisk

Det är en vanlig dag mitt i veckan. En onsdag inte helt olik många andra onsdagar i vardagen. Jag har tvättid klockan 0800 - 1100 och plockar plagg som borde tvättas. En del ligger slängt på golvet, annat dinglar draperat över stolar och i tvättkorgen är det fullt. Häller ner alltsammans i en stor blå plastkasse från Martin Olssons Storcash, hänger den över axeln och går iväg.

Tvättstugan ligger rakt över gården. Gårdsplanen är stor, både väldans lång och ovanligt bred. På tvättdagarna får jag ett antal minipromenader till skänks, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Just den här dagen studerar jag alla spirande blommor, träd och buskar. Knoppar och skott skjuter fram överallt. Vilken kraft. Jag njuter av känslan, förstår vad hänryckning innebär.

Ett knivskarpt skri klyver tystnaden. Jag spritter till. Förskräckt. Vad är det?! Ett ännu högre vasst skri. Kastar blickar runt gården. Och nu ser jag. På taket till det låga cykelgaraget befinner sig två fiskmåsar. Den ene står på den andres rygg, sätter fast de spetsiga klorna högt uppe i nacken. Varje gång den undre måsen gör en ansträngning att skaka av sig sin angripare, försöker lyfta, förgäves tar ett slag med vingarna, skriker plågoanden som under tortyr. Den plågade däremot förblir tyst, landar igen och får finna sig i att bli nedtryckt. Jag sänder en önskan ut i luften: Låt det inte vara ett par med honan under och hanen över. Snälla.

onsdag 9 juni 2010

Bönhörd

Gud hör bön. Det vet jag. Jag har bevis. Så här var det: I somras lånade Sonja och Mikael en bil av några vänner. Har inte råd att äga någon själva. De lastade in sig själva, döttrarna, lite badkläder och ett stort grönt militärtält, som de köpt på Försvarets Överskottslager i våras. Sen stack de ner till kontinenten, till Badalona strax utanför Barcelona. De gillar Spanien och Sonja har gått lite kurser och förstår språket rätt bra. Vi bad för dem, förstår du, både Lasse och jag bad till Gud att de skulle få vara trygga och komma hem helskinnade. Jag höll högmässan i kyrkan den söndagen också och nämnde dem då i min förbön. Vi ber även för Sonja och Mikael och döttrarna Elsa och Emma, att de ska få komma välbehållna hem, vädjade jag.

En kväll under tiden de var borta tittade vi plötsligt på varandra där vi satt i TV-soffan. Kände båda en ängslan, någonting var väldigt fel. Du vet, vi visste direkt att det gällde Sonja och Mikael, kände en föraning av att något hemskt var på väg att inträffa.

Lasse slängde sig på telefonen, ringde Mikaels mobiltelefon. Och han svarade! De hade inte lagt sig ännu. Lasse sa till dem att åka. Snabbt. Inte vara kvar. De stack. Dagen efter ringde de tidigt på morgonen. De hade hört på radio. Det hade börja brinna. Mordbrand eller oavsiktligt visste de inte än. Stora delar av tältplatsen stod i ljusan låga. Folk fick panik. Fattar du?! Trampade ner varandra. Inte nog med att folk omkom i elden, många kvävdes till döds eftersom hysteriska människor klev över dem. Familjen klarade sig tack vare att Lasse och jag fick en föraning av Gud. Det är jag säker på. Tror inte du det också?

tisdag 8 juni 2010

Att fira

Han tog några steg genom rummet, samma antal steg tillbaka till utgångspunkten. Det gnisslade i det gamla trägolvet. På morgonen hade de vaknat tillsammans. Efter en natt med orolig sömn slog Klara upp ögonen. Hade hon sovit överhuvudtaget? Såg rakt in i hans klarblå regnbågshinna. Han var redan vaken. Bröllop, tänkte Klara. Idag är det bröllop! Insikten gjorde att hjärtat bankade till. Tanken hissnade, hon fick svindel fast hon låg kvar i sängen. Idag skulle det ske.

De var fånigt pirriga. Förstod egentligen inte varför de var så nervösa. Vankade rastlöst omkring i församlingshemmets röda stuga. Väntade på besked att det var dags att vandra trapporna upp på kullen till den vitrappade skånska kyrkan med sitt typiska trapptorn. Däruppe på höjden hade man en vidunderlig utsikt över Österlens vidsträckta slätter, Brösarps böljande backar och allra längst bort i horisonten skymtade det mörkblå havet.

Inga oskuldsfullt vita fotsida klänningar och inga maskerande tunna slöjor skulle det vara. Aldrig. Klara ville gå upp för altargången, stolt och fri. Tillsammans med Kalle. Klara kände sig vacker i sin knäkorta glänsande limegröna råsidenklänning. Den glittrade så ljuvligt i harmoni med hennes sommarbruna hud och vita pärlemorskimrande pumps. Han var klädd i en svart elegant skräddad linnekostym, gnistrande vit skjorta i egyptisk bomull och slips i samma tyg som hennes klänning.

Nu! Nu var det dags! Församlingsassistenten stod och vinkade åt dem att komma. Ingen återvändo.

Dörrarna slogs upp. I samma stund började musiken ljuda från orgeln. Bröllopsmarsch ur En midsommarnattsdröm av Felix Mendelssohn. Hon såg gästerna från sidan. Alla ansikten vändes samtidigt mot dem. Klara och Kalle började gå, kändes en aning ostadigt. Kom till slut ända fram till altaret, där prästen väntade. Hon log ett lugnande leende, såg på dem med tillförsikt.

Efter vigseln vände Klara och Kalle sig om mot gästerna, stod stilla och lugnt. Höll varandras svettiga händer. Lyssnade på organisten som spelade och sjöng. Deras speciella sång:

"Only you
can make this world seem right
only you
can make the darkness bright
only you
and you alone"

måndag 7 juni 2010

Om vad Lisa som granne såg

Hon sitter på sin uteplats. Solen lyser från en blixtrande blå himmel, det är precis lagom varmt, söndag förmiddag och storstadstyst nere på gatan. Lisa bor på sjätte våningen, högst upp i huset, bara himlavalvet ovanför. Balkongen är så pass stor att hon har plats för fyra Grythyttans trädgårdsfåtöljer och ett runt träbord, pelargonier i stora lerkrukor och en egen tomatodling.

Det är nära till huset mitt emot, avståndet till grannen är inte mer än gatans bredd. Om man ska bor här går det inte att vara skygg, otvivelaktigt bra mycket bättre att tycka om att exponera sig. Våningarna på de bägge husen är byggda på en aning olika höjd, vilket gör att insynen blir ännu tydligare än om höjdläget varit exakt samma.

Det är när Lisa av en tillfällighet tittar upp från GP's söndagsbilaga, som blicken fastnar. Vad är det hon ser? Kan inte låta bli att stirra. Hon ser tydligt hur mannen mitt emot rusar omkring och sopar golvet. Han är fullständigt naken, utan ett tråd på kroppen. Han verkar ha bråttom. Kör flyktigt med sopkvasten över parketten, svänger mellan mattorna. Väntar han besök?

fredag 4 juni 2010

Utan balans (skrivpuff om etikett 4 juni 2010)

Samtidigt som jag upplever att hon lägger rösten alldeles för högt, talar i falsett, ljuder stämman ytterligt raspig. Tonen skär in i hjärnan, kan antagligen lätt framkalla migrän om man är lagd åt det hållet. Jag får en känsla av att hon pratar ända långt nerifrån magen, tar i från skrevet.

Det är utan tvekan ett vägvinnande sätt att föra ett samtal. Med sin genomträngande röst överröstar hon alla oss andra. Hon kan utan vidare avbryta vem som helst. Känner att jag öppnar munnen för att börja, men sluter läpparna igen ett antal gånger. Sen ger jag upp helt, slutar med mina fåfänga försök att bidra till åsiktsutbytet. Till slut har hon ordet permanent. Resten sjunker längre ner i sofforna, lägger armarna i kors, kniper ihop munnarna. Det blir en lång monolog.

onsdag 2 juni 2010

Något unikt

Hon känner det direkt de tar varandra i hand. Något speciellt händer. Kanske till och med unikt. Inger möter hans ögon. Ser hon en snabb ljusglimt? Ögonblicket är borta. Inger hälsar på nästa och nästa och nästa. Blanka svettiga ansikten och fuktiga händer sveper förbi i snabb takt. En ansenlig skara människor har samlats hos Ingers närmsta granne Sirpa för att fira sommaren. Hos Sirpa med sin stora trädgård med plats för många gäster.

- Hallå! Hallå! Lystring! skriker Sirpa och sveper fram och tillbaka i luften med en gammal koskälla. Nu är det dags. Vi ska leka fram bordsdam respektive bordsherre.

- Va? Ska vi leka?

- Ja, just det. Vi ska leka. Här har jag en näve repnystan. Var och en tar en lös ände. Sen är det bara att vira upp. Den som har andra änden... ja ni förstår. Enkelt.

Efter en lång stunds virande och snurrande har alla hittat sin partner. Inger också. Till hennes stora förvåning har mannen hon hälsade på i början, hennes lilla repände. Den alldeles särskilde. De tar varandra i hand en andra gång och den här gången uppfattar hon att han heter Oskar. De finner varandra direkt. Får ögonblicklig kontakt. Inger njuter av ömsesidigheten. Hoppas, hoppas att kvällen blir lång, tänker hon. Huvuden tätt ihop.

- Oskar.

Bägge tittar upp med förvånade miner. Avbrutna. Hennes ögon är smala springor, plutar med munnen. Inger uppfattar tydligt auran runt kvinnan. Hon utstrålar djup olust och det isar i den ljumma vinden.

- Oh, Britta, hur är det med dig?

- Vi måste hem. Jag vill inte vara kvar här. Kom. På en gång. Jag väntar inte.

tisdag 1 juni 2010

Signal

Hon sitter vid köksbordet. Precis intill fönstret så att hon lätt kan se ner på gården utan att att det stramar i nacken. Inga blommor på fönsterbrädan som stör panoramat. Vill se familjerna som roar sig, leker och grillar korv. Gårdsplanen är väldigt stor och är omgiven av långa låga huslängor. Mitt på planen finns en lekplats med gungor och sandlåda. En del av sanden har forslats bort och bildat små öar i gräset. Under täta lönnar och praktfullt höga äppelträd är brunt målade trädgårdssoffor utplacerade.

Varenda dag sitter hon där som åskådare. Gården är hennes egen teater, hennes scen. Fantiserar om att det är hon själv som förströr sig där nere. Hon vrider på huvudet, ser på kaffebryggaren. Ska hon ta en kopp? Är det dags? Med en plågad min reser hon sig och går sakta de få stegen fram till bryggaren. Kaffekannan är fylld till hälften. Ska räcka hela dagen. Häller upp en kopp. Två kaffeskedar socker och en aning mjölk till. Ska hon hälla upp resten i en termos? Blir till en svart geggig odrickbar tjära annars. Ingen kaka till. Nej, nu måste hon hålla igen. Tänka på vikten.

Någon rör sig i trapphuset. Hon har skarp hörsel, inget undgår henne. Hör ljud från hallen. Brevlådan åker upp med en smäll. Någon rotar i brevinkastet.

Den skarpa dörrsignalen ekar genom lägenheten. Hon rycker oavsiktligt till, ljudet skär genom huvudet. Reser sig med möda upp från köksstolen. Med ansträngning tar hon de få stegen ut i hallen. Närmar sig dörren med svajiga steg. Ska hon öppna? Vågar hon öppna? Vad vill någon henne? Hon bligar ut i trappuppgången genom titthålet. Det är ju brevbäraren. Hon känner igen hans mörkblå uniform med postens emblem på bröstfickan.

- Hej! Ursäkta att jag stör. Jag fick inte in paketet i brevlådan. Ville inte lämna det utanför. Någon otillbörlig kan ta det.