Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

onsdag 23 juni 2010

Nära

Vi satt tätt intill varandra. Så nära att det kändes som att vi var en kropp när vi svajade och svängde i takt med tågets skumpande på rälsen. Han lutade sig över mig och kikade ut genom fönstret.

"Aha, nu har vi kommit till Kolbäck. Då är nästa station Valskog. Här i trakterna, förstår du", han lutade sig tillbaka mot ryggstödet," jobbade jag förr i tiden som rallare. Det känns som en helt annan tid. Sverige var hemskt fattigt och orättvist.

På delar av den här banan känner jag igen varenda balk, varenda spår, alla pyttesmå stationshus. Husen är ofta arkitektoniskt vackra byggnader. Har du tänkt på det?"
frågar han mig och ser på mig med sina blekblå ögonspringor med överhängande ögonlock. Han väntar inte på svar. "Med sina tinnar och torn och snickarglädje. Fast alla mindre hållplatser susar tåget förbi nu för tiden, har för länge sen slutat att stanna. Som om den tiden aldrig funnits. Sorgligt, det är vad det är. Tågen går så fort att ögonen bara hinner se att något suddigt för ett ögonblick skymtar utanför fönstret. Jag kan berätta för dig om varenda liten sliper du ser på spåret. Kan du se mig framför dig, svingande hacka och spett ovanför huvudet?

Det var usla tider, vi gick ständigt hungriga hemma. Dåligt med jobb var det. Därför gick jag på rallen. Kom hem då och då till mor med lite slantar. Vi bodde i tunna baracker, fick varsin liten smal brits att ligga på och en hård hästfilt. Men du må tro att vi var populära bland damerna vart än vi kom."
Hans ansikte spricker upp i ett stort leende. "De tyckte att vi var spännande, ett avbrott i dera grå knogiga vardag. Men det gillade förstås inte männen i trakten. Att vi kom och tog deras kvinnfolk. Slogs om något fruntimmer. Många av oss var vilda och hamnade alltid i slagsmål. Starka som vi var, vann vi förstås oftast. Vi var inga veklingar, sega som en gammal galt. Fast jag hade ju min kvinna hemma, jag var henne trogen, ska du veta." Han såg på mig med allvar i blicken, läpparna drogs upp i ett litet smil. "Jag rök ihop med andra jag också, men bara för att försvara mina kamrater. Titta! Nu är vi framme i Arboga, här ska vi av."

Han reste sig upp och gick sakta mot utgången. Jag tittade efter honom, betraktade hans böjda framåtlutande rygg och vacklande steg. Ömheten för honom ilade genom min kropp. Det gjorde nästan ont.

Rallare: ordet tros komma från "rallväg", en försvenskning av det engelska "railway", eller från "ralla" = skottkärra.

8 kommentarer:

  1. Vilken fint skildrad återblick! Väcker eftertanke och ger en föreställning om hur det faktiskt en gång varit.

    SvaraRadera
  2. Vilken fin och intressant text du skrivit.

    SvaraRadera
  3. Mycket vackert, kärleksfullt och dessutom intressant.

    SvaraRadera
  4. ja vacker och en lite påminnelse om hur bra vi har det nu..:)

    SvaraRadera
  5. mm vi har det bra idag. min morfar var bergsprängare som åkte med ett rallar gäng döv blev han och förtidsutsliten
    bra skildring

    SvaraRadera
  6. Mustig berättelse som så "enkelt" och rappt manar fram levande bilder. Skickligt gjort.

    SvaraRadera
  7. Intressant berättelse. Och fachinerande hur "enkelt" och rappt du får fram mustigt levande bilder.
    Skickligt.

    SvaraRadera
  8. Hmm... Aldrig förut varit med om att det ska ta en kvart för ett inlägg att fastna, så jag skrev ett nytt, och här ännu ett, som plåster..;))
    (klistra över valfri)

    SvaraRadera