Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

fredag 29 juni 2018

Allvarlig


Är med i en utmaning på Skrivarsidan om att skriva 100 ord per dag från idag och fram till 5 augusti. Dagens 100 ord som jag ska ha med i manuset jag skriver på:

Leif förstod varför många sa att han var en allvarlig typ. Det tyckte han själv. Att flina och skratta med dem andra killarna var omöjligt. Mungiporna drogs istället ännu mer i riktning neråt. Ibland sa de i raljerande ton att han låtsades vara djup, att han egentligen var precis som dem. Han trodde att han hade ärvt sitt mörka humör av mamma. Eller annars influerats av henne. Kanske smittats. Under uppväxten var han tvungen att relatera till hennes ständigt återkommande depressioner. Hela huset andades hopplöshet. Pappa drog upp persiennerna och några minuter senare drog mamma ner dem med en smäll.


https://skrivarsidan.nu/





torsdag 28 juni 2018

Förväxlar


På tal om fotboll:
Det allmänna uttrycket för tillfället verkar vara
"... alla da'r i veckan."
Är det den svenska versionen av engelskans "twentyfourseven"?

Jag förväxlar jämt
Emil Forsberg med Sebastian Larsson
och Nilsson Lindelöf med Lustig
Varje gång jag hör namnet Lindelöf, vill jag brista ut i visan:
"Aspelöf och Lindelöf och skogen full av nötter
Lian lian lian lian lian
Lian lian lian lian lej"
De sista veckorna har jag dock lärt mig se skillnaden
De är inte ett dugg lika
Jo ... lite

onsdag 27 juni 2018

Gåtfullt


Efteråt tänkte jag ofta på tillfället. Det var så mystiskt. Inte mystiskt som i något trolskt eller gåtfullt. Jo kanske gåtfullt ändå. Jag och Leffe bestämde oss för att ta en promenad kring slottet. Vädret var fint, försommar och blå och vita syréner spred parfymfläktar omkring sig. Gruset i promenadstråken var omsorgsfullt krattade. Vi drog in den fräscha luften och arm i arm promenerade vi i maklig takt. Ljudet som uppstod när våra skor för varje steg gled ner en aning i gruset fick mig att rysa mitt i värmen. Så hörde vi en röst.

"Är det inte trevligt att få gå omkring här och njuta av våra omgivningar?"

Jag vred på huvudet och fick syn på henne.

"Visst är vi generösa när vi delar med oss av vårt privata?"

Leffe kastade en blick på mig, men sa inget. Inte jag heller. Det var först efteråt som jag började fundera på riktigt. Vad var det hon sa? Generösa? Privat? Som om det var hon som hade bestämt att vi fick tillåtelse att gå just där. Kanske går jag dit imorgon. Hoppas att jag får syn på henne. Då ska jag säga henne några sanningens ord.



måndag 25 juni 2018

Fido


Fido kan Anna lita på. Han finns där för henne i vått och torrt, tills döden skiljer dem åt. Kanske dör hon före. Fast vem skulle ta hand om hennes älskling om hon försvann?

Det är länge sen hon slutade tro på människan. Otaliga var de tillfällen hon under livet gått på samma mina. Något hon i förtroende sagt till Maggan som hon sen fått en raljerande fråga om av Kristina. Ett förtroligt meddelande är under alla omständigheter lika med en hemlighet för Anna. En sak man inte för vidare. Hon hade säkert inte uttryckt hur viktigt det var att Maggan behöll det för sig själv. Så var det. Det var hennes eget fel.

Det är alltid hennes eget fel. Dennis som försäkrade henne sin kärlek, som i nästa stund gick i säng med Doris. Det hade Maggan berättat att Doris med stora gester och ingående detaljer skildrat. Det var väl hon själv som inte var tillräckligt vällustig i sängen. Hon var säkert lika tråkig där som i alla andra sammanhang.

Fido och hon har en helt annan relation. På ett annat plan, ett jämbördigt förhållande. Inget kan komma emellan dem. Bara döden.


lördag 23 juni 2018

Minnen


Anna hade kommit upp i den åldern när avlägsna minnen hela tiden dök upp i hjärnan. Det kunde vara en liten detalj, som att hon fick syn på en man på gatan vars nacke påminde henne om hennes pappas, så gick hon på minnenas allé istället för på Vasagatan i Göteborg. I det läget kunde hon sväva iväg bort till en annan tid, till ett annat liv och bli helt omedveten om verkligheten. Efteråt blev Anna rädd, eftersom hon tänkte att vad som helst hade kunnat hända. Hon kunde ha stigit rakt ut i gatan utan att kolla om det kom bilar eller gått upp på fel spårvagn och hamnat i ett helt galet bostadsområde.  Trots att det ofta var sorgliga händelser hon påminde sig, ville hon inte mota bort tankarna. De gav henne trots den melankoliska innebörden en känsla i magen som lugnade henne. 

Ibland fantiserade hon om hur det skulle vara att möta en gammal förälskelse. Den första med Ludde. Hon hade inte sett honom på fyrtio år. Skulle hon känna igen honom? Skulle han känna igen henne? De heta känslorna de haft för varandra var kanhända totalt obefintliga. Kanske stod de där framför varandra, helt nollställda, fullständigt neutrala och undrade; vad i helsicke var det som jag en gång blev attraherad av. Eller annars ... värmen som snabbt färdades från magen och upp i ansiktet, förälskelsens livslåga. Om än inte en eldsflamma så en het glöd som pyrde för all framtid.



torsdag 21 juni 2018

Dagens sanning


Ett leende och ett skratt känner jag att vi behöver idag. Jag tycker att det är roligt att lyssna på personer, hur de uttrycker sig.

Så här sa någon tyckare på teve:

"Det är dags att hon sätter sig i förarsätet och springer det här loppet på egen hand."

Jag kommer inte ihåg vad det gällde, men en sak minns jag, det handlade varken om någon som skulle köra bil eller vara med i en löpartävling.

" ... också hon har inte hunnit fylla 18 år."

"Han har tappat sin förmåga att tro på gud."

"Du tog munnen ur orden på mig."

"Man tror att det är som det är, så är det inte det."


Önskar er en fin midsommar!



tisdag 19 juni 2018

Mobilen


Anna la ut blinkersen, växlade ner till tvåan och svängde höger in på ringleden. För sent fick hon syn på att polisen hade en stor kontroll strax innan tunneln. Hon, som alltid var så noga med att ha säkerhetsbältet på sig, hade strax innan hon skulle vika av tagit av sig bältet. Mobiltelefonen hade nämligen åkt ner på golvet. Först släppte hon gaspedalen och letade med foten. Kände ingenting. Hon bara måste få tag i den. Tänk om den placerade sig mot en av pedalerna och fastnade? Det skulle kunna hända en olycka. På något mirakulöst sätt lyckades hon med konststycket att ratta, gasa, titta ut genom vindrutan, luta sig ner och med ena handen leta efter mobilen. Inget. Anna fick inse att hon var tvungen att i det läget sluta med letandet och koncentrera sig på att hon skulle svänga.

Nu befann hon sig där bakom ratten. Utan bälte. Polisen bara en liten bit bort. Hon måste få på sig säkerhetsbältet innan hon kom fram. Han som rak i ryggen och med stora gester stod halvägs ut i ena körfältet och vinkade in bilar.

Anna fumlade med ena handen för att få tag i bältet. Hon tog ett tag om det breda bandet och drog det snett över bröstet. Fick inte i det i låsdelen. Hon släppte ratten och försökte med bägge händerna. Det resulterade i att bilen snurrade ett varv runt sin egen axel. Hon fortsatte ändå. Bältet skulle i låset, till varje pris. I samma ögonblick som Anna befann sig bara några meter från polismannen, var bilen tillbaka med fronten i färdriktningen. Den stannade med ett ryck när motorn dog. Han gapade något. Hon hörde inte vad. Såg bara att han skrek och vinkade med hela armen bortåt vägrenen.

"Vad är det för påstående?" sa han senare när allt lugnat ner sig. Hon hade parkerat bilen på anvisad plats och stod nu och lutade ändan mot bildörren. "Får jag körkortet. Genast. Dig kan vi inte ha farandes på våra vägar."



måndag 18 juni 2018

Orden


"Det finns en plats."

Så sa han.

"Det finns en plats för alla. Även för dig."

Jag glömde aldrig de orden. Det var den frasen som förde mig framåt. Som jag sa tyst för mig själv i alla de situationer som först verkade totalt ogenomförbara. Som gav mig mod att fortsätta. Många år senare förstod jag vilken klyscha det var. Antagligen en radda ord som vissa kläcker ur sig för att verka empatiska. I brist på annat. Men det spelade ingen roll. Inte för mig. Tvärtom. Orden spelade huvudrollen i mitt liv.



lördag 16 juni 2018

I natten


I mörkret stannar jag
Står helt stilla
Mina axlar rister till
då luften är sval

Jag lyssnar
Hör okända ljud
Främmande lågmälda läten
Så hör jag
Någon morrar och gnäller
Mitt i det svarta
lyser gröna ögon i natten


torsdag 14 juni 2018

Sen


Anna var allt annat än tidig. Brådmogen sa de vuxna om hennes bästa vän, Inger, som redan hade stora bröst, smal midja och svängande breda höfter. Om Anna sa man att hon var sen. En kille en klass över henne, Frasse, flinade och ropade högt:

"Du är så grön, Anna. Kom med upp i skogen så ska jag visa dig."

Hon rodnade och fattade ingenting. Fast hon följde förstås inte med Frasse. Hon tyckte att han var äcklig. Han såg alltid smutsig och svettig ut och hade ansiktet fullt av blemmor. Inte heller anslöt hon sig till det fräcka gänget som stod bakom skolan och rökte istället för att gå in på lektionerna. De struntade helt i skolan. Det kunde inte hon göra. En fin flicka som hon, som magister Högbratt sa till henne, den där enda gången då hon skolkade. Det var en gymnastiktimme. Orientering. Hon och Inger brydde sig inte om att orientera utan gick en promenad helt utan att kolla karta och kompass. Gympaläraren kom på dem och skvallrade sen för Högbratt. Anna höll inte med om att det var att skolka, men hon sa inte emot.



onsdag 13 juni 2018

Detta är sant!


Hon lyssnade på P1 och morgonens nyheter. Lite förstrött som hon alltid gjorde på morgonen, fortfarande en aning vimsig av nattsömn och konstiga drömmar. Rösten som radade upp händelser runt världen var behaglig, ett alldeles lagom bakgrundsbrus. Hon hörde men lyssnade inte så noga. Så med ens lystrade hon.

"Den nya forskningsrapporten drar slutsatsen att barn som föds med astma har en farmor som röker", sa rösten.

Med ens kristallklar i knoppen höjde hon volymen några hack.

"Mamman behöver inte ha rökt alls under livet och samma kongruens finns inte mellan barnet och dess mormor. Enbart farmor", basunerade rösten rakt ut i köket.

"Kan det vara möjligt?" mumlade hon för sig själv. "Hur är den prövningen gjord? Är de kloka? Not."

Hon tog en slurk kaffe med mjölk och hoppades att hon inte bidragit med forskningsmedel till den undersökningen.



tisdag 12 juni 2018

Samtalet

Samtalet kom klockan åtta på morgonen. Som vanligt hade Britt kämpat sig upp ur sängen klockan sju, i bara nattlinnet och barfota haltat bort till hallen och tagit med sig morgontidningen ut i köket. Ibland hade hon funderat över varför det var så viktigt för henne med frukostritualen och kommit fram till att den var en kraftkälla hon inte kunde vara utan. En distinkt känsla låg i bakhuvudet att hon annars, om hon låg kvar i sängen, inte skulle komma upp den dagen över huvudtaget. Sin situation hade hon accepterat för länge sen.  Hon var inte ett dugg ängslig längre. Bara det där steget upp ur sängen, sen rullade allt på. Hon lyfte luren och sa:

"Det är Britt."
"Britt? Är det Britt Sundström jag talar med?"
"Just det."
"Så bra. Nu vill jag att fru Sundström lyssnar på mig. Noga."

Egentligen hade hon velat svara att hon lyssnade om hon hade lust, inte annars, men hon höll tyst.

"En oenighet har upptäckts. En ny okänd part har hört av sig. Det gör att allt kommer att ta längre tid än beräknat. Det kommer att dröja innan vi kan vara klara. Vi jobbar på så snabbt vi kan", sa rösten och tystnade.

Britt sa inget. Hon var tillsagd att lyssna.

"Hallå!"
"Jag är kvar."
"Har ni inget att invända?" sa rösten.
"Det skulle väl inte hjälpa."
"Det har ni förstås rätt i."
"Så ... då kan jag återgå till min morgontidning och ostfralla?"
"Visst, visst. Vi hör av oss."
"Bry er inte om det. Jag struntar i vilket, förresten", sa hon och la på luren med en smäll.


måndag 11 juni 2018

Burken


Smärtan Anna upplevde. Som om någon stod bakom henne och spetsade hennes nacke med ett antal vassa knivseggar. Hon skrek och såg inbillade eldsflammor som fick hennes hjärna att spraka av hetta.  Så fick hon ett bättre tag om konservburken som hon precis varit på väg att öppna och vräkte den över axeln. Burken dunkade i något mjukt. Långsamt hasade något ner över hennes rygg och landade på köksgolvet med en duns. Anna vände sig om och tittade ner, fortfarande med  fingrarna hårt knutna om soppburken.

Angelo låg helt stilla. Hon ställde sig ner på knä och petade lätt på katten. Den var orörlig. Tankarna virrade runt. Hur skulle hon kunna berätta för Astrid att hennes katt var död? Ingenting var så viktigt för henne som Angelo. Kunde hon hinna köpa en ny som såg likadan ut? Nej, det skulle Astrid märka direkt. Hon böjde sig längre ner, med näsan bara några centimeter från kattens nos. I det ögonblicket. Två vansinnigt giftgröna ögon stirrade upp på henne, spetsiga små tänder och ett fräsande som skar i öronen. Hon ropade till och kastade sig bakåt. Det sista Anna var medveten om var att hon stötte huvudet i något hårt.


söndag 10 juni 2018

Förknippa




Pionen blommar
Jag associerar till
farfars stora gårdsplan
där

Pionbusken tronade
med
en drottnings stolta hållning


torsdag 7 juni 2018

Kärlek

En kärleksdikt:


Den dagen
sen länge förbi
I mitt huvud rådde kaos
Kommer du med upp sa han
Jag förstod inte men
jag sa inget
Du började gå
Jag gick efter
Såg dina smala höfter vicka
Du vandrade in i hallen
Jag stod kvar på tröskeln
Du vände dig om
Kom sa du och bredde ut armarna



måndag 4 juni 2018

Närheten


Närheten till dig
saknade jag varje dag
Jag sökte envist

känna din hand smeka mig
men
Du var någon annanstans