Äckel

Jag hade en gång en chef. Vi satt i samma arbetsrum. Så fort det ringde i telefonen och det gjorde det ofta, tog han fram en nagelknipsare, lyfte luren och gjorde rent naglarna under tiden han pratade. Det gav mig rysningar av motvilja.

En kväll när vi skulle ha lite fest på jobbet. Vi hade köpt rostbiff och potatissallad. Det hände sig så att han tappade potatissallad som han precis hivat upp på gaffeln. Ner på golvet. Vet ni vad han gjorde då? Tror ni kan gissa. Han böjde sig ner och tog upp det från golvet. Med handen. Han öppnade gapet och langade in smeten i munnen. Smaskade. För det gjorde han också. Smaskade och tuggade mat med öppen mun. Samtidigt pratade han gärna.

Singel

Vi har lagt ut singel

Den skiner silvergrått i en sned linje över trädgården

Jag böjer mig ner och lägger några stycken i handflatan

Ryser av känslan när jag rör vid en sten

och ser den lilla regnbågen avspeglas i dess blanka yta

Men/Män

”Men vad nu? Män är inte sådana. Inte jag i alla fall”, sa han och putade med underläppen.

Jag tyckte att jag såg att läppen skälvde till.

”Jag vet att du inte är det, men män som grupp, menar jag”, sa jag och log. ”Alla män har ett ansvar.”

”Så det lägger du på mina axlar, bara så där? Utan vidare spisning.”

”Utan vidare spisning? Vad det rätt uttryckt tycker du?”, sa jag och log igen.

”Var inte så förbannat nedlåtande”, sa han och slog näven lätt i bordet. ”Du har ett sätt ibland som gör mig så jäkla upprörd.”

”Förlåt, jag kunde inte låta bli.”

Jag försökte visa upp ett neutralt ansikte fast jag njöt inombords.

”Det är så typiskt kvinnor. Hårda i bettet och slår till på minsta felsägning.”

”Inte alla kvinnor”, sa jag.

”Kvinnor som grupp”, sa han och knyckte på nacken.

Värld

Just nu vill jag bara njuta av min värld. Mitt lilla universum här på landet. Jag vill strunta i allt annat. Alla problem och kontroverser som sprider sig över jorden som en dödlig farsot. Istället för att lyssna på teve eller radio sätter jag mig på trappan ute och vänder upp ansiktet på solen. Den är inte het idag, men värmer upp mitt inre ändå. Jag har med mig en bok. Jag lutar mig bakåt, vilar ryggen mot ytterdörren, öppnar boken och börjar läsa om andras världar. Visserligen med en massa bekymmer. Orättvisor och relationsproblem. Men det är inte verklighet. Det är fiction. Jag kan vara trygg i det. Jag sitter kvar tills solen försvinner bakom den höga granen och jag börjar huttra. Då går jag in och brygger en kopp kaffe och värmen kommer tillbaka mig.

Skrivövning Skrivarklubben

Så här har jag tänkt:

Min huvudperson heter Astrid. 

Astrid har blek hy, blekblå ögon, liten och smal

Gå tredje året på gymnasiet

Astrid bor hemma hos föräldrarna i Hovås utanför Göteborg. Hon har en bror som är två år yngre, Albin.

Familjen är rik, pappan är egenföretagare, mamman hemma, håller på med välgörenhet

Astrid är tystlåten, osäker, älskar sin bror, har respekt för pappan

I slutet av berättelsen är Astrid rädd men samtidigt lugn och trygg med att hon gör det rätta

(Jag tog bort det första i meningen om ”uppspärrade ögon”)

Astrid kippade efter luft och försökte se förbi de svarta prickarna på näthinnan. Smällen som just briserat i hennes ansikte fick henne att tappa andan. Det gjorde helvetiskt ont. Sved som eld på kinderna och inne i näsan dunkade det så hårt att ögonen tårades. Hon visste trots att hon inte kunde uppfatta det riktigt. Det var Albin. Hans andades tungt och ur hans öppna gap rasade höga stön ut.

”Astrid!”, väste han samtidigt som ett nytt stön ramlade ut ur munnen. ”Jävla Astrid! Du tvingade mig.”

”Vad? Är du helt galen?”

Astrid hade svårt att formulera orden. Tungan lydde inte. Det var som om den var svullen och inte fick plats i munnen längre. Hon drog med fingrarna under näsan. Blött. Hon tittade. Det var blod.

”Jag var tvungen”, sa Albin.

Hans andning hade lugnat ner sig en aning.

”Vad då jag som tvingade dig? Tvungen?”

”Du lyder ju inte farsan!” Nu skrek Albin och andningen blev flåsig igen. ”Din idiot. Du gör det bara svårt för dig.”

Han höll fram en pappersnäsduk. Med ett ryck tog hon pappret och höll det under näsan.

”Fattar du ingenting?” fortsatte han.

”Nej.”

”De kommer att låsa in dig om du inte lyder. Det här var en varning. Fatta!”

”Mitt ansikte. Du har förstört mitt ansikte.”

”Som sagt, en varning”, sa han och vände sig om och gick.

Astrid hade nyss sagt att hon inte begrep, men det gjorde hon. Mycket väl. I den stunden bestämde hon sig för att lyda och gå tillbaka till sitt rum. Stanna där. Löftet hon gav sig själv i det ögonblicket var att det här var början på slutet. Det fick ta den tid det tog. Under tiden skulle hon inte visa någon sitt inre, framför allt inte visa Albin. Men en dag …

Uppblåst

Hej!

Tyvärr måste jag skriva det här brevet till dig. Det är inte dig det är fel på. Det är min familj som har en traditionell syn på livet. Det vet du redan. Flera gånger har du sagt att de är högfärdiga. Att de ser ner på andra människor som inte bor på de rätta ställena eller har de rätta kontakterna. Jag blev arg på dig för att du sa så. Men jag förstår nu att du hade rätt. Trots det kommer jag att lyda mina föräldrar. Jag kommer att acceptera den lämpliga partner de har sett ut åt mig. Snälla du, hata mig inte för att jag är svag. Om du fortfarande tycker om mig det minsta lilla; det bästa du kan göra är att undvika mig för all framtid. Jag kommer aldrig att glömma dig. Jag hoppas att du kan glömma mig. För både din och min skull.

Lycka till i livet.

Gäst

Som trädgårdsmästare är jag sämre än jag tidigare kunnat ana. Jag har blivit sämre och sämre faktiskt. Som trädgårdsmästarrookie, för ungefär 25 år sen var jag lyckad, sen har det stadigt gått utför. Tills idag då jag av uppgivenhet har låtit landet växa igen helt av en tät dunge av ogräs. Det är som om jag bara har varit på ett långt besök i trädgårdslandet och sen gått tillbaka hem till mitt hemland, utan mylla.

Sigrid och Lennart

”Sluta nu”, sa Sigrid och höjde axlarna. ”Jag orkar inte.”

”Vad då sluta? Det här blir jättefina bilder”, sa Lennart och fortsatte att fyra av en rad blixtar.

”Vattnet är slut”, sa hon och pekade på hinken.

”Jaha”, sa han och sänkte kameran så att hon såg hans vidöppna runda ögon. ”Jag går och framkallar nu direkt”, fortsatte han och vände sig om.

Sigrid betraktade Lennarts ryggtavla. En lång utdragen suck. Hon tog hinken och klev ut. På trappan stannade hon och andades in. Luften var sval. Kyligare än den brukade i mitten av september. Lönnen nere vid staketet hade både gula och röda löv redan. Trots att hon bara hade en tunn blus på sig frös hon inte. Tankarna på trasmattorna som behövde skrubbas, kålsoppan som skulle kokas och vattnet som hon inte hämtade, sveptes iväg över nejden. Hon bara njöt av stillheten. Vyn över sjön långt där borta. Små krusningar på ytan som syntes ända hit till trappsteget hon stod på. Hon sjönk ner. Lutade sig bakåt och tittade upp mot himlen. Tunna vita moln hypnotiserade henne med sin långsamma vandring över himlavalvet.

”Sigrid!”

Hon brydde sig inte om att svara. Trots allt det säkerligen skulle komma att kosta henne. Och redan hade kostat.

Foto Pia Davidsson

Ålderstigen

Är det inte ålderstiget att gå efter en fastställd budget? Jag har aldrig i hela mitt liv tagit mig tid till att uppföra en sådan. Om jag skulle få för mig att göra en, hur beter jag mig då om jag inte håller den? Ska jag göra en budgetuppföljning vid varje års epilog, ett så kallat bokslut där jag försöker förklara varför det gick som det gick?

Jag har klarat mig hela mitt liv utan månatlig ekonomisk kalkyl. Och snart fyller jag faktiskt 68 år. Och jag lever, har lägenhet och mat så det räcker. Fast … vid närmare eftertanke måhända har jag inte varit särskilt lyckad vad gäller förvaltning av mina pengar. Hela livet har jag varit en aning hipp som happ med slantarna. Inte sparat på banken, inte investerat i fonder. Bara handlat och handlat slut på allt innan nästa lön hann komma. Sista veckan i månaden har det alltid varit knapert med pengar. Men det är mitt val, mitt liv och jag skulle inte ha velat ha det annorlunda. Tror jag.

Åsnan

Varje dag när vi lämnade huset såg jag åsnan. Kedjad vid ett olivträd kunde den röra sig några meter åt olika håll. Oftast stod den helt still och stirrade ner i den torra dammiga marken.

Så en morgon. Jag hörde ljud från gatan. Jag öppnade dörren och där stod den. Helt stilla utanför vårt hus. Kedjan var avsliten.

”Heja dig!” ropade jag. ”Lycka till!”

Jag hann precis ta ett foto med mobilen innan den satte iväg längre ner på gatan. Jag såg den inte mer. Under olivträdet var det tomt.

Vinden

Det var så konstigt. Den hängde rakt ner.
Som om stiltjen var oerhört lokal och precis.
Hon var så in i döden trött på livskarusellen.
Hon bestämde sig för att där, på den fläcken,
skulle hon leva alla livets resterande dagar. I lugnets tecken.
Inga fler teatraliska draman, inga fler äventyr, 
slut med sprången ut i det okända. Sitta still i båten skulle 
hon göra.

Men så tänkte hon; hur kul var det på en skala från ett till tio?
Två kanske … om hon tänkte positivt. 
Kanske hon i stället skulle ta en time out? 
Det hade hon aldrig provat. 
Göra en Monasahlinare. Det var bättre.
Då kunde hon, utan att behöva krypa till korset
eller behöva förklara sig, återvända till sitt drama.
Hon reste sig upp och tog klivet mot den som fladdrade,
den som stod rakt ut i vinden.

Ågren

Forts från igår:

Morgonen därpå vaknade jag av att en solstråle sken rakt in i ögonen. Jag hade glömt att dra ner rullgardinen innan jag stöp i säng. Huvudet dunkade och gjorde att jag fick känslan av att skallbenet skulle splittras i små, små vassa skärvor. Det var närapå att jag önskade att det skulle bli så. Tanken på att dö kändes som en lätt utväg. Slippa kroppens sönderfall.

Du låg inte i sängen. Jag försökte påminna mig vad som hände igår kväll. Det gick inte. Hjärnan vägrade att arbeta. Måste ha varit något allvarligt eftersom du inte låg bredvid mig. Jag hade aldrig tidigare sovit utan dig. Måste ta mig upp. Måste kolla. Med ett stön tog jag mig upp halvliggande. Jag ramlade tillbaka ner på rygg. Illamående ilade genom magen och upp i halsen. Jag låg still en stund och stirrade i taket.

Så hörde jag dörren öppnas. Jag kikade utan att höja huvudet. Du stod på tröskeln.

Toffel

Efter tredje glaset såg jag dig som den du var. Du var inte alls den toffel som jag gått omkring och trott så länge. Dina ögon lyste av beslutsamhet och blänkte av viljekraft. Kanske bilden skulle klarna än mer om jag tog ett glas till. Jag böjde mig fram, tog tag i flaskan och hällde så ovarsamt att drycken skvimpade över glaskanten och landade på bordet. Högaktningsfullt struntade jag i att det rann över plastduken och droppade ner på golvet. Jag hällde i mig tills glaset var tomt. Det sista jag la märke till innan allt blev svart, var att du log.

Spottstyver

Lady med bestämda vanor söker 

gentleman som gillar en riktig kvinna. 

Du bör ha mycket bra ekonomi. 

Jag själv har bara spottstyvrar. 

Män över 59 år undanbedes 

vänligt men bestämt. Tack.

Promenaden

Hon var ute på sin dagliga promenad. Idag regnade det, vilket fick henne att bestämma sig för att skydda håret med en keps. Inte för att hon hade någon speciell frisyr som måste skyddas. Mer för att hon frös om hela kroppen om huvudet var vått.

För övrigt var hon klädd i den sedvanliga turkosa jackan. Inte av den anledningen att den var en favorit. Nej, det var den enda jackan hon ägde. Så enkelt var det. Eller enkelt var väl fel ord? Det var den bistra sanningen. Hon var vad som kallades fattigpensionär. Hon avskydde termen. Hade jobbat hela livet heltid som sjukvårdsbiträde på Sahlgrenska. Var det någon som tackade henne för det? Hennes förstörda nackkotor? Var det någon som uppskattade att hon hade med duglighet gjort skitjobbet under alla dessa femtio år?

Ordet fattigpensionär smärtade så mycket att hon ville gömma sig för omvärlden. Aldrig gå ut. Fast det gjorde hon ändå. Aldrig att hon skulle missa sin vana. Den var livsviktig. Men hon skämdes och vågade knappt titta folk hon mötte i ögonen. Det var ytterligare en anledning att ha på sig kepsen. Hon kunde gömma sig under den.

Sakral

Jag såg mig omkring. Vi stod mitt i en dunge av höga björkar. Stämningen var sakral. Tystnaden kompakt. Jag betraktade honom. Såg hur han i sin tur studerade mig, med huvudet på sned. Hans min var outgrundlig. Jag kunde inte tolka den. Så bröt han tystnaden.

”Det gläder mig att du ser ut att må bra”, sa han. ”Vad tänker du göra nu?”

”Ingenting för tillfället. Inte kasta mig ut. Det har jag gjort för sista gången.”

”Låter klokt. Men någon gång måste du ändå våga.”

”Jag vet.”

”Behöver du assistans vet du var jag finns”, sa han, vände ryggen mot mig och gick och jag vandrade åt andra hållet.

Jag tänkte på det sista han sa. Det var det jag gjorde senaste gången. Frågade honom om råd. Det visade sig vara ett stort misstag. Aldrig mer. Fattade han ingenting? Jag längtade hem. Snabbade på stegen. Med ens blev det helt avgörande att komma innanför dörren till mitt eget. Nu. Till slut sprang jag. Ryckte upp porten och rusade uppför trapporna. Jag flåsade tungt när jag letade i byxfickan. Tänk om jag tappat nyckeln? Den kanske hade studsat ur fickan när jag sprang. I det ögonblicket kände jag den kalla metallen. Fingrarna slöts runt den. Jag drog upp, satte den i låset. Öppnade. Stannade upp i den mörka hallen. Musik. Jag hörde toner. Var det Mozart? Jag följde ljudet. Det kom från köket.

”Välkommen hem!”

Jag stirrade med öppen mun. Det var Hasse.

Ringrostig

Med förundran sprang jag rakt genom skogen utan att veta vad som väntade mig på andra sidan. Jag hoppade över ett brett vattenfyllt dike. Jag fortsatte på grusvägen kantad av resliga granar, risiga buskar och sprintade över höga kullar och rusade utför backar. Så såg jag den. Påfarten. En grönskande ogenomtränglig tunnel. Dit skulle jag. Utan att låta något hejda mig trängde jag mig in och igenom. Jag var framme. Det visste jag utan att veta hur eller varför. Fullständigt slut i kroppen. Han stod en bit längre fram och väntade.

”Är du ringrostig?” sa han.

”Det var länge sen”, sa jag.

”Men nu är du tillbaka?”

”Ja.”

Passé

Jag trodde det var förlegat. Chocken när min dotter kom hem med sin pojkvän Erik och sa att de bestämt sig.

”Vi har redan satt ett definitivt datum”, fortsatte hon. ”Och pappa ska föra mig till altaret.”

”Men …”, sa jag.

”Men?”

”Föra dig till altaret? Ska inte du och Erik gå tillsammans?”

”Klart att vi inte ska. Så gör man inte.”

”Gör inte? Nu förstår jag ingenting. Tänk efter vad det innebär det du säger.”

Vid det här laget hördes antagligen paniken i min röst tydligt, eftersom Evelina betraktade mig med vidöppna ögon och ögonbrynen uppflugna. Erik stirrade utan att blinka.

”Vad?”

”Att pappa symboliskt kommer att lämna över ansvaret för dig till Erik. Ringar då? Det ska ni väl ha varsin?”

”Så klart inte. Vi har sett ut en vigselring till mig. Du skulle se den. Den är så vacker i vitguld och en lång rad med diamanter”, sa Evelina och betraktade taket med drömmande ögon och ett smil på läpparna. ”Den var jättedyr, men Eriks pappa betalar. Han tyckte det var i sin ordning eftersom pappa och du betalar för bröllopsfesten.”

Jag sa inget mer.

Matt

Jag blir riktigt matt

vid tanken på att äta

Magen vänder sig

ut och in samt upp och ner

Känningen ger mig svindel

Marodör

”Tvärsäkra människor, sa Elsa. ”Är det värsta jag vet. Sådana marodörer är farliga.

Hon lutade sig fram och slog med en knuten näve i bordet. Hennes ögon utstrålade  en vasshet jag aldrig lagt märke till tidigare.

”Marodörer? Farliga?” sa jag. ”Vad menar du med det?”

För att få längre avstånd till Elsas blick lutade jag mig tillbaka i stolen.

”Vandaler”, sa hon. ”Som kan gå hur långt som helst för att få sin vilja igenom.”

”Jag tycker att du är svepande i din argumentation. Ge mig ett konkret exempel.”

Nöjd med min, i mitt eget tycke, fantastiska slutledningsförmåga dristade jag mig till att le. Elsa svarade med en grimas som gjorde hennes ansikte frånstötande och rynkigt. Jag kunde inte låta bli att rygga tillbaka.

”Hitler. Där har du ett gediget exempel”, sa hon och tog en djup klunk av vinet.

Jag gjorde sammalunda. Mest för att få tid att tänka efter.

”Men det var väl ett simpelt belägg. Och gammal skåpmat. Du kan bättre.”

”Skit samma. In i dimman nu. Skål!”

Frank

Elin hade alltid tyckt att Frank var lite för frank i många lägen. Han gjorde skäl för namnet.

”Man behöver inte säga allt till alla hela tiden”, sa hon till honom. ”Lite fingertoppskänsla är aldrig fel”, fortsatte hon.

”Vad menar du med det?”

Frank spärrade upp ögonen bakom sina glasögon med tjocka linser.

”När du exempelvis sa till Mona att det inte syntes att hon gått ner sju kilo. Då var du för uppriktig. Såg du inte hur hon hajade till och blev butter?” sa Elin och log.

”Det var ju så.”

”Precis. Men räkna gärna till tio innan du yttrar dig. Det kanske får dig på andra tankar och du håller tyst istället.”

”Känns inte bra alls. Det är inte jag”, sa Frank och pekade på sig själv. ”Det är mer du.”

”Hör nu, Frank, det här börjar gå åt helt fel håll.”

”Tycker du ja. Kliv ner från dina höga hästar, så ordnar sig nog det mesta.”

När Elin reste sig upp ramlade stolen hon satt på i golvet med ett brak.

”Du kan dra”, ropade hon samtidigt som hon klev ut ur köket.

”Det samma”, skrek Frank.

Flåbuse

Han var en riktig liten rackare. Kunde inte sitta still i skolbänken utan var här och där och uppe och nere. Allt samtidigt. Apan kallades han. Om han varit barn idag hade han fått en diagnos. ADHD, säkert. På den tiden sa man att han bara var lite vild och hade svåra förhållanden hemma. 

Jag har ofta undrat vad det blev av honom. Om det gick bra eller om hans liv har varit svårt. Alla har antagligen haft liknande klasskamrater som man redan i småskolan anade skulle få problem i framtiden. Jag hoppas att han lever och mår bra. 

Diffus

Det var nu alla kallades till möte. De diskuterade under lång tid, flera decennier, men till slut var de överens. De måste ingripa. Fanns ingen annan utväg. Det här var andra gången i universums historia som solen, månarna och planeterna varit tvungna att vidta åtgärder. Senaste tillfället skedde för nästan 14 miljarder år sen. Nu var det åter dags att mobilisera alla krafter som fanns. Panoramat mot jorden hade under tiden de planlagt blivit än mer dunkelt. Alla svettades floder av stresspåslaget och anblicken. Det måste ske nu, annars var allt för sent.