Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

fredag 30 november 2018

Heder


En haiku:

Jag vill använda ordet dygd i sista frasen, som jag tycker är ett vackert ord. Men jag tvekar eftersom jag tycker att ordet har fläckats av att tolkningen oskuld eller kyskhet. Ger mig rysningar. Heder har tyvärr också en negativ klang. Tänker ändra på det genom att använda det i andra sammanhang än s.k. hederskultur. Ryser igen.

Begynnelsen sker
Vi föds alla skuldlösa
Hedern  i behåll?

torsdag 29 november 2018

Framtiden


Ellen ser inte fram emot framtiden. Hon hör hur allvarliga problem hopar sig mer och mer överallt i världen. Demokratin är hotad. Mänskliga rättigheter blir hårt ansatta. Ledare med fula maktambitioner sprider ut sig. Att vara så kallat lyckad, vara stark blir allt viktigare. Hur ska alla svaga kunna hävda sig? Kommer de att bli attackerade av flåbusar som utan hot om repressalier ger sig på oliktänkande och fredlösa? Kommer de att duka under för fattigdom och orättvisor?

Går livets betingelser i cykler? Cirkeln är sluten. Är det dags för den mörka tiden?

I vissa stunder när Ellen grubblar, tycker hon att det är skönt att redan ha levt största delen av sitt liv.



onsdag 28 november 2018

Men


Du lockade mig
Du vinkade med fingret
Ditt skratt förförde
men
Tvivlet omfamnade mig
Attraktionen gav vika


tisdag 27 november 2018

Jobbet


Ulrika satt och åt yoghurt. Samma som hon gör varje morgon. En vana som hon varken ville eller kunde bryta. Frukosten var en kraft som gav henne energi att klara av, åtminstone, förmiddagen. Jobbet var en pina. Ulrika vantrivdes. Ingen lyssnade. Alla var upptagna av sitt. Var det inte barnens vantar som försvunnit så var det barnens farmor som inte ville sitta barnvakt. Farmor hade sannerligen ett eget liv att leva. Ulrika kände sig oönskad. En ickeperson som ingen ens kommenterade när hon någon gång hostade till och försökte säga att hon hade något att tillföra diskussionen. Helst hade hon velat ta en hammare och slå i huvudet på kollegorna. Inte ens den gången hon mitt i alltihop ställde sig upp och sa:

"Jag har vunnit i Vem vill bli miljonär. Jag fick högsta vinsten!"

Inte ens då reagerade de.



måndag 26 november 2018

Jul


Gittan ville glömma att det var jul. Annars högaktningsfullt strunta i den. Fast det var omöjligt. Snart kom gästerna. Den lilla familj hon hade kvar. Det minsta de kunde begära av henne var att hon hade en dekorerad julgran. Med knyckiga rörelser drog hon på sig raggsockorna, satte fötterna i läderstövlarna och slängde upp dörren. Det låg en lukt av hästgödsel i luften. Kylan och frånvaron av vind gjorde att doften omslöt henne. Gittan öppnade munnen och andades in. Hästdoften var inte alls oangenäm. Den ingav vemod. Flashbacks från barndomen. På den tiden när hon och kompisen Pia red barbacka.

Hon hämtade motorsågen i ladan och klev sen rakt ut i granskogen. Tanken på Lena gjorde henne irriterad igen. För ett halvår sen kom hon och sa att hon blivit vegan. Så nu skulle hon få laga speciell mat till Lena. Ingen sill, ingen skinka, inga revbensspjäll. Nej då, inte alls. Fast Gittans egentillverkade körsbärslikör, den passade. Minsann.
I och för sig förstod hon Lena. Känslan var ömsesidig. Vi skötte inte om våra djur. Fast det var ju faktiskt så att hon köpte grisköttet av grannbonden. Det hjälpte inte. Lena vägrade.

Där såg hon en perfekt gran. Hon drog igång sågen. Undrade samtidigt varför Lena inte ömmade för granarna. De hade väl också känslor. Eller hur?



söndag 25 november 2018

Vi


Människan är ett
galet djur som utnyttjar
andra som slavar

Vi kommer att förgöra
oss. Ödet är beseglat



fredag 23 november 2018

Att spela


Jag gillar inte att gå på pianolektioner på tisdagar efter skolan. Om jag tänker efter hatar jag det. Jag vill egentligen bara sitta hemma i min säng på mitt rum och läsa. Just nu håller jag på med Hungerspelen. Katniss är en jättetuff tjej.  Som hon skulle jag vilja vara. Men min mamma tycker att jag ska gå dit. Inte bara tycker, hon tvingar mig. Det gör att jag får lufsa dit. Ibland försöker jag se till att något händer mig på vägen så att jag slipper. Häromdagen gick jag rakt ut i gatan, precis när jag hörde bussen komma. Men då blev jag så rädd att jag hoppade tillbaka upp på trottoaren. Fartvinden från bussen svischade över mitt ansikte. Nu är jag på väg in. Jag hör honom klinka på pianot inne i salen. Jag vill spy. Så jag vänder och går ut igen. Jag vägrar. Mamma får säga vad hon vill.



torsdag 22 november 2018

Humör


Pappas oberäkneliga humör under hennes barndom hade paradoxalt nog gjort henne till en egocentriker. En överlevnadsstrategi som så här långt efteråt kunde te sig obegriplig. Resultatet blev att hon som vuxen vältrade runt, runt i egna misslyckanden och i hatet mot pappa. Vid de tillfällen som bjöds, ältade hon egna känslor och kränkningar, utan stopp. Länge var hon omedveten om sitt beteende. När det gick upp för henne knockade det henne helt. Det dåliga samvetet slog till som ett hårt slag i mellangärdet. Hon ville be alla, som kommit i hennes väg, om ursäkt. Det var förstås inte möjligt. Istället lovade hon sig själv att börja lyssna på andra. Ibland kunde hon numera tänka på pappa utan att döma. Kunde till och med förlåta honom. Inte helt, men en bit på väg till någon slags sympati var hon.



onsdag 21 november 2018

Hem


Det tog tid, men till sist hade hon hittat trattkantareller. En delikatess. En ovanlig sådan. Vanliga kantareller fanns det gott om. Dem hade hon så när tröttnat på. Hon tittade på klockan. Herregud! Hon hade varit ute i skogen i fem timmar. Det var då den slog till med all kraft. En besynnerlig upplevelse. Som om någon (vem?) satt inne i hennes kropp och med knotiga häxfingrar tog tag i magsäcken och vred runt. Hon kved högt.
Hem! Hon måste hem. Nu. Hon greppade svampkorgen och trampade runt för att hitta stigen tillbaka. Det fanns ingen. Snår, sly och granar överallt.



tisdag 20 november 2018

Kulturkollos utmaning den här veckan


I veckans utmaning ska vi dela med oss av minst ett kulturellt fenomen (litteratur, film, teater, serier osv.) som tråkar ut mig så till den milda grad att jag inte förstår hur någon överhuvud taget kan ägna tid åt det och minst ett kulturellt fenomen som jag aldrig upphör att intressera mig för.

Mina fenomen hänger ihop, eftersom de kommer från samma media:

Något som jag tycker urbota förskräckligt illa om och som jag snabbt zappar förbi, så fort jag kan, är alla matprogram på teve. Jag orkar inte! Vet inte vad alla heter, ingen nämnd och ingen glömd. Bara sluta!

Däremot teveprogram som visar idrott ... sådana kan jag lägga hur mycket tid som helst på. Underbart att Play finns nu för tiden. Om jag missar ett evenemang, kan jag alltid se det senare. Jag ser en hel del förutom rally, formel 1 och wrestling. Och biljard om det är sport. Kanske något mer som jag inte kommer ihåg just nu. Men det är ganska lätt att "gå miste om" dem, eftersom den typen av sport visas ganska sällan.






Ibland

En liten, liten scen jag skrev nu som kanske kommer med i mitt manus:


En gång drömde han att han vaknade en morgon och upptäckte att celldörren stod öppen. Medan han oupphörligt stirrade på den reste han sig sakta upp. Han kände sig som en sengångare eller en dansare som rörde sig i ultrarapid. Rädslan satt som berget i axlarna och gjorde hans rörelser stela. Han var säker på att om han rörde sig för snabbt skulle öppningen slås igen, mitt framför näsan på honom. Äntligen tog han sista klivet. Han vred på kroppen och såg cellen utifrån. Han var fri! Hjärtat skenade, slog vilda oregelbundna slag. Han måste ut!


måndag 19 november 2018

Eftertraktad


Vi är eftertraktade vi pengar
Vi gillar att hela tiden vara i omlopp
Att det händer mycket omkring oss
Om än nu för tiden förvandlade till ett fyrkantigt litet kort
eller virvlar omkring som osynliga andar i cyber space
Vi vill ändå att ni ska ha respekt för oss
Faror och skojare lurar överallt



fredag 16 november 2018

Ut på gatan


Bilen stod på andra sidan gatan. Då och då såg hon ut genom fönstret. Varje gång samma sak. En man låg med huvudet över ratten. Helt stilla. Sov han? Men han rörde sig inte alls. Hade han fått hjärtinfarkt? Var han allvarligt sjuk? Var han död? Till sist var hon tvungen. Hon halvsprang ner för trapporna, ut genom porten och ut på gatan. När hon närmade sig bilen saktade hon ner. Kikade in. Han halvlåg fortfarande. Helt orörlig. Vågade hon knacka på rutan? Hon såg sig omkring. En äldre man med silvervitt hår kom sakta gående på trottoaren. Hon gick fram till honom.

"Ursäkta, skulle du kunna hjälpa mig?"

Han nickade.

"Om jag kan."

Hon förklarade. Tillsammans gick de fram till bilen. Lite lätt knackade hon på rutan. Först ingenting. I nästa ögonblick lyfte mannen huvudet en minimal bit. Ögonen var öppna. Ansiktet pekade rakt ner. Sekunden efter låg huvudet på ratten igen.

"Han sover nog bara", sa den äldre mannen. "Han är nog trött."
"Jag håller kollen en stund till", sa hon. "Jag bor däruppe", fortsatte hon och pekade. "Tack för hjälpen."

Fyra timmar senare såg hon mannen lyfta huvudet, gäspa stort, tända en cigarett och ratta ut bilen på gatan.

torsdag 15 november 2018

Liv


Liv inser att hon
inte är välkommen fast
är vid liv ändå

Ser ingen i ögonen
Liv håller huvudet högt


onsdag 14 november 2018

Återvända


Han hade återvänt. Det var skymning. Han stannade och betraktade omgivningen. Långsamt drog han in luft och andades lika sakta ut. Njöt av att den stilla vinden som svepte över hans kinder. Över sjön dansade och svängde älvor, runt, runt. Han ville gå ner i vattnet, vara tillsammans med de sköna nymferna. Svaja fritt, precis som dem. Först skulle han stå en stund och fundera.



tisdag 13 november 2018

Kulturkollos veckoutmaning - bokomslag


Veckans utmaning är att visa tre favoritbokomslag och att berätta varför just de är favoriter. Här kommer några av mina:





Jag ser nu när jag har laddat upp dem att de liknar varandra i uttrycket. Färgerna är ganska lika, ingen färgexplosion precis, mer lugna och sköna.

Omslaget till Älskade syster valde jag eftersom det är enkelt men speglar känslan i boken. Övergivenhet tänker jag på. Den röda färgen är dock skarp och kan föra tankarna till blod.

Omslaget till Den tyska flickan ger mig en liknande sinnesstämning, övergiven men också nyfikenhet. Stämmer med, tycker jag, hur huvudpersonen i boken, flickan, upplever livet.

Till sist, Ängelns lek, omslaget ger mig en förnimmelse av mystik. En flicka går mot mig medan mannen i rock försvinner bort. Mystiken i bilden stämmer väl med Zafons böcker.





Han


Han hade aldrig varit populär. Det var möjligt att han inte varit intresserad av att bli det heller, eftersom han inte försökt förändra sin roll. Vid närmare eftertanke hade han inte satsat på livet, helt enkelt, utan lät tillvaron passera förbi. Han befann sig liksom vid sidan av. Eller i alla fall kom han långt efter alla andra. Den plats som var reserverad för honom var sist i kön. Han accepterade det som sin lott i livet.



måndag 12 november 2018

Pappa


Hur ska jag göra
för att inte väcka din ilska
Pappa?
Du begär för mycket
av mig
Jag förstår inte
Jag blir vilsen och rädd
Lyssnar du på mig
Pappa?



söndag 11 november 2018

Dagen


Se den nya dagen som en möjlighet. En möjlighet att upptäcka nya saker. Så sa han. Orden hjälpte henne inte ett dugg, utan gjorde bara att hon mådde ännu sämre.
Det fanns inte en chans i universum att hon skulle kunna se fram emot några nya skrattretande trista dagar. Det han sa var bara fjantiga, tomma fraser. Några ord han snappat upp någonstans och hoppades att de skulle passa in i sammanhanget.
När hon tänkte efter var den klyschan inte hans enda. Ofta började han med att säga:

"God morgon! Är det en god morgon?" eller
"Morgonstund har guld i mun."

Vad skulle det betyda? Det var inte ens roligt. Det hade varit bättre om han låtit bli, istället varit tyst och låtit oss vara ifred.



fredag 9 november 2018

Ljuset


Ljuset i mitt liv
är min fria tillvaro
Efter år av plikt
är varje dag en lisa
som kittlar mina sinnen

Tillsammans är vi
starka, min käraste vän
Ihop till slutet nalkas



torsdag 8 november 2018

Politiker


Som politiker måste man kunna påverka, övertala och lyckas med att få andra att vika in på samma bana. Hon kunde inte se sig själv i den rollen. Hennes erfarenhet var att hon aldrig fick med sig andra. Hennes förslag förkastades varenda gång.  Bara så där till synes anspråkslöst, innan hon ens fått berätta färdigt, satte de stopp. Hade hennes vänner och arbetskamrater så höga tankar om sig själva att de inte ansåg det värt mödan att fånga upp andras åsikter? De tycktes ständigt omsluta sig kring sina egna planer och bjöd aldrig in någon annan.

Var det så, slog det henne, att det var de som inte skulle lyckas som politiker? Alla de som hade sin uppfattning klar redan från början. Skulle folk  tröttna på den typen av individ?
Ledartypen skulle nog förstås ändå ha framgång. De där som alltid kom sättandes med näsan i vädret och en svans med fegisar i en rad bakom sig.



onsdag 7 november 2018

Mats


Ibland kan hon känna att hon vill ta kontakt med sin gamla mobbare. Det är hög tid. Tiden har gått och nu är det mer än femtio år sen det hände. Hon inser att hon kommer att dö tillsammans med det obearbetade traumat om hon inte gör slag i saken. Nu.

I ett anfall av iver letar hon på nätet. Och faktiskt, hon hittar en av klasskamraterna. Fast han kan inte hjälpa henne. Han kommer inte ihåg Mats och har inte kontakt med någon annan från klassen. Trots att hon under åren har mött många trevliga Mats avskyr hon namnet. Hon har byggt upp ett hat som sitter i kroppen som ett sår som hon pillar på och därför aldrig läker. Ibland kan hon inte låta bli. Hon tar fram det gamla klasskortet och stirrar på honom. Stirrar länge. Hon tycker att han ser dum ut. Ful och blekfet. Han kanske inte lever längre.

Hon ser framför sig hur hon står och väntar utanför hans hus. Hur hon stirrar ut honom när han äntligen kliver ut. Hur hon går fram till honom. Han ser förvånad ut. Sen hinner han inte mer innan hon ger honom en rungande örfil.



tisdag 6 november 2018

Protesten


En enda gång hade hon gått i ett demonstrationståg. Första maj var det och socialdemokraternas tåg. Det var länge sen och hon kom inte ens ihåg vad hennes plakat handlade om. Det enda hon mindes tydligt var att hon tappade bort sin dåvarande pojkvän. Ena sekunden gick han där bredvid henne med den röda fanan som vajade och då och då landade mitt i hennes ansikte. Andra sekunden var han inte kvar. Hon tittade sig om. Enbart främmande ansikten. Hon tog några steg åt vänster så att hon gick vid sidan av flocken. Under tiden hon vandrade spanade hon så hon fick ont i ögonen, både framåt och bakåt.

Det tog flera timmar innan hon till slut hittade honom. Han stod invid scenen på Stora torget där Olof Palme höll sitt förstamajtal. Förvånat såg han på henne.

"Vart tog du vägen?"
"Du verkar ju inte precis ha letat efter mig?" sa hon.
"Kan vi prata sen. Jag vill lyssna."

Hon vände på klacken och gick.


Kärlek, lidelse och dyrkan


Veckoutmaning på Kulturkollo: Par i kärlek, lidelse och dyrkan

Finns väldigt många att komma ihåg. Men några som för mig sticker ut är: 

TV-serie:
Jeremy Irons och Anthony Andrews från En förlorad värld

Bok:
Heathcliff och Catherine i Svindlande höjder

Verklighet:
Bonnie and Clyde, förstås även från filmen Faye Dunaway och Warren Beatty som spelade de laglösa och

Georgie Fames låt från 1967 är inte heller så dum:
https://www.youtube.com/watch?v=GgjCHR3ikKQ

Författare:
Maj Sjöwall och Per Wahlöö, som satte grunden för det svenska deckarundret

Popduo:
Sonny & Cher
Som tonåring hade jag en poster på väggen. Något liknande den här:



























Foto från https://bravoposters.wordpress.com/



måndag 5 november 2018

Livet


Hon tänkte länge att hon var ett enda stort misstag. Hon tyckte synd om sig själv och såg alla andra som elaka figurer som ville henne illa. Varför kunde de inte istället ge henne tröst? Krama henne och ge henne värme. Så en dag upptäckte hon lågan inom sig. Gnistan förtrollade henne. Det var som om hon tagit på sig nya glasögon och fått syn på en helt ny värld. Den dagen fick existensen en mening.



söndag 4 november 2018

Min smärta


ondskan bland oss människor
existerar inte hos andra djur
vad vi kan åsamka en medmänniska
korsar alla gränser



torsdag 1 november 2018

Helgon


Hon satt på ett vitt bulligt moln och blickade ner på livet på jorden. Solen värmde i nacken. Lite för mycket så att svett strilade nerför nacken och kittlade hennes rygg. Den där gången när hon steg upp till himmelen, då för några år sen, hade hon tänkt att hon inte längre skulle kunna uppleva mänskliga förnimmelser. I sin okunskap trodde hon att hon skulle förvandlas till en ängel. Så vad det inte alls. Hon var samma gamla Ella som där nere. Med den skillnaden att nu var hon lycklig. Hon svävade omkring i det blå och mådde oförskämt bra. Då och då när det var bra väder gjorde hon precis som idag, placerade sig på ett lagom mjukt moln och tittade och tittade. Det var som att se en film. Hon kunde zooma in, om och när hon ville. Det var spännande att följa en familj under en dag på nära håll. Att vara där mitt bland dem utan att de visste. Hon var verkligen privilegierad som fått bli ett helgon. Det förstod hon.