Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

måndag 31 december 2012

Mål


Jag har lite svårt för en del uttryck, som till exempel ”att nå sina mål”. Känns så jäkla klyschigt. Å andra sidan, vilka uttryck blir inte med tiden klyschiga? Eftersom dom används för mycket, tappar orden sin betydelse. För mig. Nej, mer än så, jag får utslag, huden reagerar som om jag vore allergisk. Jag vill skrika; NEJ, stopp, tyst!
Fast, det kanske ändå är bra att sätta mål och delmål. Känns bara så förfärligt tråkigt. Jag fortsätter nog leva efter mottot ”det som sker det sker”. Känns mer spännande så.

GOTT NYTT ÅR!

söndag 30 december 2012

Terapeuten


Lisa förstod tidigt att hon var född med ett mörkt inre. I vuxen ålder gick hon ofta till terapeuter. Hon erinrade sig en psykolog, som var övertygad om att hennes melankoliska läggning gick att förklara med drömtydning. Inför varje besök fick Lisa försöka komma ihåg och berätta om en dröm. En gång beskrev Lisa hur hon i en dröm gick omkring i en främmande by. Känslan var att hon var någonstans i Mellanöstern. Hon såg vitrappade låga hus, med platta tak och små fönstergluggar, som klättrade uppför ett berg. Lisa svettades och vandrade i de smala gränderna med solen gassande i nacken. Det var tomt och tyst. Plötsligt befann hon sig istället i baksätet på en bil. Bilen körde vansinnig fort, hon kastades hit och dit, ner för de smala gatorna. Genom bilfönstret fick hon syn på en man som stod i en öppning. Jag älskar ju honom! skrek hon, stanna! Terapeuten menade att det tydde på att Lisa var olycklig i sitt nuvarande liv, att hon grubblade över dåliga livsval och att hon längtade efter en vän att älska. Det kändes lite löjligt, riktigt fånigt, tyckte Lisa, den analysen var för lätt och uppenbar.
Under en annan session med en annan terapeut fick hon rita med olikfärgade kritor. Lisa ritade en stor brun läderstövel över hela pappret. Lisa hade tidigare berättat om sina svårigheter med kontakten med sin pappa, hur hon under sin barndom ofta varit rädd för honom. Stöveln blev då, sa terapeuten, en symbol för att Lisa ville sparka på sin pappa, ville konfrontera, fast hon inte vågade i verkliga livet. Det kanske var rätt, men felet var att Lisa hela tiden var medveten om terapeutens uppsåt och med flit styrde Lisa det hon gjorde och sa åt ”rätt” håll.

Det var först när Lisa träffade honom som hon förändrades. Lisa var tvungen att medge för sig själv att hon blev förälskad i Martin. Längtade till besöken. Han hade sin mottagning på Vasagatan, i samma hus som Restaurang Kometen. Långsamt, långsamt fick han henne att bryta det destruktiva tankemönstret. Hon lärde sig att göra en stor gir förbi sina mörka tankar och medvetet tänka i nya ljusare banor.
Trots att hon visste att det var sista mötet, gick hon den dagen med lätta fjädrande steg. Lisa hade bestämt sig. Hon skulle fråga om de kunde ses privat. Skulle han kunna säga nej?

torsdag 27 december 2012

Kalkon del 2

Fortsättning på gårdagens kalkon:

Utan att yttra ett ord, reste jag mig, rundade långsamt bordet, tog tag i verktygen och började trancheringen. Jag kände mig fullkomligt iskall inombords. Helt tom på tankar skar jag omsorgsfullt kalkonköttet i tunna skivor. Jag avskydde tjocka köttskivor, av alla slag. Jag kunde omöjligt svälja, kräkreflexerna kom på kortare tid än ett ögonblink. Det kanske var något sjukligt? Även fyllningen skar jag i bitar och la bredvid. Den doftade starkt av timjan och Delamain Pale & Dry, en alldeles för dyr konjak att använda i mat, men som jag i ett anfall av jag slösaktighet hade greppat på Systembolagets konjakshylla.

– Får jag din tallrik, Henry, sa jag och nickade kort åt sonens håll.

– Ska jag hämta pappa? frågade Lisen medan hon redan var på väg att krångla sig ner från matsalsstolen.
– Nej, sitt still, strunta i pappa.

– Vem tror du det var som ringde till pappa?

– Inte den blekaste aning, Lisen, svarade jag i en spetsigare ton är jag tänkt mig. Ät nu, sa jag och försökte låta mild på rösten, han kommer säkert snart.

Jag tog en djup klunk ur glaset med det röda Pinot Noir-vinet, som jag blivit rekommenderad att köpa till kalkon och kände den ljumma drycken hela vägen genom halsen och ner i magen. Drycken gjorde mig varm, jag tog en slurk till.
– Det var ett missförstånd.
Jag hade inte hört att dörren öppnats och Frasse kommit in i rummet. Jag vred huvudet åt vänster och stirrade på min man utan att blinka. Hans mun var öppen. Jag tyckte plötsligt att han såg fruktansvärt enfaldig ut.

– Missförstånd?
– Nej, ett misstag, menar jag.
– Vilket då?
Jag vände vinglaset med glasets fot pekande uppåt taket och slickade girigt i mig de sista dropparna vin, ställde ner det på bordet med en liten duns, tog tag i vinflaskan och fyllde på mer vin. Ända upp till bredden. Våra bägge barn satt vid sina med kalkon rågade tallrikar. Ingen av dem rörde maten. Varken Henry eller Lisen sa något.

– Vilket var ett misstag? Att hon ringde? Hit? Hem? Till oss?
– Nej, jag. Jag har gjort ett misstag.
– Jag förstår faktiskt inte vad du menar.
– Att jag överhuvudtaget har träffat henne. Hon är galen. Ringa på juldagen. Hem till mig.
– Är det det som bekymrar dig? Att tillfället var illa valt?
Frasse tittade på mig med hakan sänkt. Lite under lugg. Kinderna blossade.
– Det är redan för sent. Alldeles för sent, sa jag.

onsdag 26 december 2012

Kalkonen


Vi skulle precis hugga in på kalkonen. På en engelsk internetsida hade jag hittat ett klassiskt julkalkonrecept med fyllning gjord på torkade aprikoser, fläskfärs, sötmandel, timjan och konjak. Han stod redo med vänstra handen tungt vilande på köttgaffeln och kökskniven hade precis brutit kalkonens spröda skal. Resten av familjen satt beredda runt bordet, vi följde hans rörelser.
Telefonsignalens mjukt gungande toner av Blueberry Hill ljöd. Hans mobil. Jag hann se att håret på hans huvud spratt till. Jag iakttog hur han drog gaffeln ur köttet och la kniven tillbaka på kanten av det vita porslinsfatet.

– Det ringer, sa han fullständigt i onödan, jag svarar.
Också det onödigt, tänkte jag, eftersom det var hans egen mobil som ringde, men jag sa inget högt.

– Ja det är Frasse.
Jag såg hur hans ansikte förändrades. Hans tidigare lilla rynka mellan ögonbrynen försvann och ersattes av ett antal horisontella rynkor i pannan. Högst upp på hans höga kindknotor började oregelbundna röda fläckar framträda.

– Du, du ringer olämpligt.
Allas ögon var vända mot Frasse. Tystnaden i rummet gjorde att vi alla utan ansträngning kunde höra en upprörd stämma från mobilen. Frasse öppnade munnen.

– Du vänta lite, sa han.

Utan att se på oss andra, vände han sig om och med mobilen tryckt mot högra örat gick han mot dörren.

– Vänta lite, upprepade han, samtidigt som han öppnade matsalsdörren och gick ut.
Det sista jag såg av honom innan han stängde dörren var hans uppspärrade bruna ögon. Han tittade rakt på mig, men utan att se mig.

 

 

 

söndag 9 december 2012

Kollegan


Hon gav ett sårbart intryck. Som om hon inte hade någon riktig aptit på livet. Ansiktet var alltid blekt, som om hon ständigt vistades inomhus, som om hennes hud aldrig fått känna solens varma strålar. Det mörkblonda håret med några grå strån här och där, var stramt tillbakastruket och samlat i en kort tunn hästsvans. Om man tittade riktigt noga kunde man ibland se ett flyktigt leende dra över hennes läppar, men jag hade aldrig någonsin hört henne skratta.
Hon var min kollega sedan i femton år och ändå visste jag inte ett dugg om henne. Vad hade hänt under den här tiden, som hade präglat hennes inställning till livet?

Tanken slog mig. Varför utgick jag ifrån att det måste vara något dramatiskt, olycksdrabbande som hänt min arbetskamrat? Det kunde helt sonika vara så att livet bara gått sin gilla gång. Att det inte hänt något omvälvande, utan att hon funnit sig i sin händelselösa levnad.  Det var möjligen det som var felet, att hon aldrig varit handlöst, hopplöst förälskad. Aldrig kastat sig ut i det okända och tappat självkontrollen.

Jag skulle vilja veta, ville närma mig henne. Hur gör man det utan att det verkar konstigt eller snokande? Vi hade inte precis haft nära kontakt under de här åren. Hon verkade inte ens reagera på att jag fanns. Hälsade knappt, bara en liten knappt märkbar nick när vi gick förbi varandra i korridoren. Vågade jag?

söndag 2 december 2012

Ljuset i mitt liv


I evighet färdas ljuset och det kröks under resan av gravitationens kraft. Betyder det att det finns en chans att det ljus jag ser idag, en dag skulle kunna komma tillbaka till mig? Tanken gör mig glad. Allt har inte ett slut eller inget har ett slut. Ja, jag vet att jag reser hela tiden. Liksom ljuset rusar jag in i oändligheten. Kanske möts vi aldrig mer.

lördag 1 december 2012

Walt Disney


Jag längtar efter min barndoms jular. De tillbringades alltid hos min farfar som hade en bondgård mitt i Bergslagens djupa skogar. Känslan när jag satt i baksätet på pappas Volkswagenbubbla var skimrande. Med stora runda barnaögon betraktade jag granarna som stod skyhöga längs landsvägen och vars grenar nästan bröts av tyngden från tjock vit snö. Farfar stod på farstutrappen och välkomnade oss med ett stort leende.
– Välkommen till julen hos mig här i Bernshammar, sa han medan vit rök puffade ur munnen.
Det året när vi hade med oss vår televisionsapparat, eftersom farfar inte ägde någon, kommer jag speciellt ihåg. Vi skulle för första gången få se Walt Disney på TV. 1961, tror jag det var. Jag glömmer aldrig den lycka jag kände när pappa installerat TV:n, antennen riktats rätt och han tryckte på ”on”-knappen. Det funkade! Klockan tre bänkade vi oss, hela familjen och grät med Askungen och skrattade åt Janne Långben. Klockan fem knackade det på dörren och mamma gick och öppnade.

– God dag, god dag i stugan, hörde jag någon säga med djup mörk röst, finns det några snälla barn här?
– Ja, svarade mamma, det finns några stycken som väntar på tomten. Kom med in, tomten.
Det finns ett kort från samma jul, där jag med tungan hängande i mungipan, öppnar ett jättestort paket. Min första stora cykel. Den var röd.