Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

söndag 30 december 2012

Terapeuten


Lisa förstod tidigt att hon var född med ett mörkt inre. I vuxen ålder gick hon ofta till terapeuter. Hon erinrade sig en psykolog, som var övertygad om att hennes melankoliska läggning gick att förklara med drömtydning. Inför varje besök fick Lisa försöka komma ihåg och berätta om en dröm. En gång beskrev Lisa hur hon i en dröm gick omkring i en främmande by. Känslan var att hon var någonstans i Mellanöstern. Hon såg vitrappade låga hus, med platta tak och små fönstergluggar, som klättrade uppför ett berg. Lisa svettades och vandrade i de smala gränderna med solen gassande i nacken. Det var tomt och tyst. Plötsligt befann hon sig istället i baksätet på en bil. Bilen körde vansinnig fort, hon kastades hit och dit, ner för de smala gatorna. Genom bilfönstret fick hon syn på en man som stod i en öppning. Jag älskar ju honom! skrek hon, stanna! Terapeuten menade att det tydde på att Lisa var olycklig i sitt nuvarande liv, att hon grubblade över dåliga livsval och att hon längtade efter en vän att älska. Det kändes lite löjligt, riktigt fånigt, tyckte Lisa, den analysen var för lätt och uppenbar.
Under en annan session med en annan terapeut fick hon rita med olikfärgade kritor. Lisa ritade en stor brun läderstövel över hela pappret. Lisa hade tidigare berättat om sina svårigheter med kontakten med sin pappa, hur hon under sin barndom ofta varit rädd för honom. Stöveln blev då, sa terapeuten, en symbol för att Lisa ville sparka på sin pappa, ville konfrontera, fast hon inte vågade i verkliga livet. Det kanske var rätt, men felet var att Lisa hela tiden var medveten om terapeutens uppsåt och med flit styrde Lisa det hon gjorde och sa åt ”rätt” håll.

Det var först när Lisa träffade honom som hon förändrades. Lisa var tvungen att medge för sig själv att hon blev förälskad i Martin. Längtade till besöken. Han hade sin mottagning på Vasagatan, i samma hus som Restaurang Kometen. Långsamt, långsamt fick han henne att bryta det destruktiva tankemönstret. Hon lärde sig att göra en stor gir förbi sina mörka tankar och medvetet tänka i nya ljusare banor.
Trots att hon visste att det var sista mötet, gick hon den dagen med lätta fjädrande steg. Lisa hade bestämt sig. Hon skulle fråga om de kunde ses privat. Skulle han kunna säga nej?

5 kommentarer:

  1. Slutet...! Spännande. Du är så skicklig på de här korta texterna.

    SvaraRadera
  2. Tusen tack för din kommentar, jag tror att du har rätt ska försöka tänka på det till en annan gång! Gott nytt år!

    SvaraRadera