Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

tisdag 19 september 2017

Obegriplig

Det var så det började. Tonåren startade det hela, konstaterade hon. Nu många år senare förstod hon hur obegriplig hon var. Till och med ofattbart kufisk inför sig själv. Osannolikt hur otroligt mycket de åren präglat hennes liv. På gott och ont. Mest på ont. Det var som om hon ända sen dess försökt förstå och ihärdigt försökt justera sitt knepiga jag. Hon som gjorde och tänkte en massa besynnerliga saker. 

Ett tag tänkte hon att hon inte var frisk. Eller i alla fall att hon hade en mental missbildning, som gjorde att hon inte i förväg kunde inse och förutse konsekvenserna av sina handlingar. En del av de värsta ogenomtänkta grejerna hade avtagit med åren. Men inte alla. Knäppa saker hände att hon gjorde fortfarande. Fast i mindre farlig skala.


måndag 18 september 2017

Svårt

Jag funderar på benämningen olaga hot. Olaga hot. Finns det lagligt hot? Jag grubblar. Svårt. Till slut kommer jag fram till att det kanske ändå gör det.

Jag letar runt på nätet och hittar förklaringen. Den som hotar någon med att polisanmäla gör precis det. Hotar lagligt. Det är nämligen inte olagligt att anmäla ett brott. Även om det sen visar sig inte vara något brott begånget.


fredag 15 september 2017

Krogen

Jag hade varken klänning eller högklackade skor idag. Igår menade jag. Jag äger bara en klänning. Den köpte jag för fem år sen och har använt den en enda gång. På krogen igår hade jag byxor på mig. Grå byxor och på fötterna bar jag boots. Faktiskt med klack, men jag skulle inte kalla den hög.

Det jag la märke till och som gladde mig mycket var att när jag klev in genom dörren fick jag syn på en äldre man som stod vid baren. Han såg bra ut. Smal med en tight vit skjorta och välsittande blå jeans. Han betraktade mig oavvänt när jag promenerade fram till bardisken. Han log. Han visste inte det då, men kvinnan som stod bredvid honom var en vän till mig. Hon presenterade oss. Jag kommer inte ihåg vad han sa för namn. Jag var nog inte riktigt medveten. Såg bara ett par ljusblå ögon som såg in i mina gråblå. Min vän berättade sen att han var en gammal ishockeypappa. 


onsdag 13 september 2017

Att vårda

Jag vill omhulda landskapet efter skördetid
Rensa och kratta lövverk
Putsa och kånka trädgrenar

Bränna i oljefatet som bär spår av rost
Svettas fastän luften svalkar
Släcka törsten med vatten från källan


tisdag 12 september 2017

M

Forts på  berättelsen från igår 11/9:

Välj 5 ord på bokstaven M och skriv en text som innehåller minst 2 av dem

Mörk, mun, med, maklig, mot


Nästa gång hon ser honom skönjer hon hans ansikte. För att det ska verka som om hon väntar står hon nära spårvagnshållplatsen. Samtidigt som han drar ett bloss på cigaretten böjer han nacken och tittar uppåt. Han har mörk hud. Så sänker han blicken och ser rakt på henne. Den här gången är inte ansiktet skymt. Hon är överraskad över sig själv, att hon inte vrider bort huvudet. Hans mun. Han ler och en vit tandrad skymtar. Han rätar på ryggen, rättar till kepsen och gör en honnör med två fingrar. Som en scout. Alltid redo, tänker hon. Hon hör skramlet. Spårvagnen kommer i maklig takt. Han försvinner bakom vagnarna. Dörrarna slås upp. Hon står kvar. Har aldrig tänkt åka med. När hållplatsen är tom igen står han där. På samma sida som hon. Han tar några steg mot henne. Stannar helt nära.


måndag 11 september 2017

Cigaretten

Det står en man på andra sidan gatan. Han har en smal siluett och de blåjeansklädda benen är proportionerligt för långa jämfört med hans överkropp. Han röker. Den ljusgrå röken från cigaretten ringlar sig upp mot himlen. Hon följer röken med blicken och lägger märke till att luften är mättad av dagg och svagt regn som sakta singlar ner från de duvblå molnen. Mannen svarta keps är djupt nerdragen över pannan och lägger hans ansikte i skugga. Hon kan inte urskilja hans ansiktsdrag, men förnimmer att han betraktar henne. Han står helt stilla med ena foten uppdragen bakom sig, stödd mot husfasaden. Då och då höjer han armen och drar ett djupt halsbloss. Efter en stund slänger han fimpen. Han mosar den genom att placera foten rakt över och vrida skon fram och tillbaka några gånger. Som hon tänker sig att man gör med en kackerlacka man vill krossa och vara säker på att den bli ett med trottoarens asfalt. Under ett kort ögonblick ser hon hans blick glimra till innan han drar upp porten och försvinner in.


söndag 10 september 2017

Lund

Det var någon som berättade hur många tankar en människa tänker varje dag. Jag kommer inte ihåg antalet. Varför är det intressant? För mig är det värdelöst vetande. Fast jag kan ändå inte låta bli att fundera. Hur har man räknat ut det? Hur lång är en tanke? En sekund, en minut, en och en halv minut? När vet man att en tanke är slut och en ny börjar? Räknas drömmar till tankar? Jag finner det mer intressant att få veta hur ekvationen ställdes upp än det reella summan. Kanske ska fråga Lund.


torsdag 7 september 2017

Paret

Medan Karin lutade sig framåt för att ta tag i vinglaset fastnade hennes blick. Det gick inte att låta bli att stirra. Tur att hon satt så att de inte såg henne. En äldre man klädd i svart välsittande kritstrecksrandig kostym, vit skjorta och blå- och rödrandig slips. En kvinna som var mycket yngre, hade superkorta shorts i jeanstyg på sig. Så korta att Karin kunde skymta skinkorna. Upptill ett snävt linne och på fötterna hade hon svarta boots med decimeterhöga klackar. Med vingliga steg drog hon en barnvagn i riktning Mariaplan. Samtidigt tog mannen några hastiga flaxande kliv åt sidan för att hämta ett litet barn. En kille som helt klart nyss hade lärt sig gå. Den lilles gångstil var instabil och stegen riktades mer åt sidorna än framåt. Karin grubblade. Tog en djup klunk av det vita Chablisvinet. Vilket speciellt par. Var det möjligt att han var fadern? Eller var det morfar?


onsdag 6 september 2017

Inte sällan

Den dagen är mörk
Sker ingalunda sällan
Sinnesintrycket
som en sedvanlig gryning
Världen gör henne livrädd


tisdag 5 september 2017

Kulturkollo Kalla Kårar

Kulturkollo frågar: Vad får dig att känna krypande kalla kårar? Lista musik, film, konst och/eller böcker som får dig att känna klenmod, fruktan och ångest?


Det som ger mig värst kalla kårar är förstås verkligheten. Men om jag ska vara lite mindre allvarlig; jag kände rädsla när jag läste följande böcker. Mycket för att jag så väldigt lätt kunde identifiera mig med huvudpersonerna. Alla utom i en och det var den som har övernaturliga inslag. Kända böcker alla fyra. Ska jag välja någon före de andra ... svårt, men då väljer jag Hyresgästerna. Gastkramande.








Gården

Ibland när solen skiner brukar jag ta med mig en mugg kaffe och gå ner på gården.  Vår gård är rätt stor. Den ramas in av fyra längor landshövdingehus. Det gäller att inte börja fundera över att jag egentligen befinner mig på en scen, en amfiteater. En skådeplats där jag kan betraktas av många. Idag sätter jag på mig mina solglasögon. Jag tycker de ger mig ett visst skydd från närgångna blickar. I trapphuset hör jag någon sjunga. Jag känner igen sången;

"upp trälar uti alla stater
som hungern bojor lagt uppå"

I takt med sångens rytm går jag nerför trappan. Det måste vara grannen under mig som sjunger. Mannen som jag bara slängt några betydelselösa ord till när vi mötts. Han är underlig. Har radion på hela nätterna. Rösterna rabblar konstant. Timme efter timme. Det går inte att undvika att höra. Kanske har han svårt att sova om det är tyst. Vi har klagat. Lagt både arga och bönfallande lappar och slängt in genom hans brevinkast. Ett antal gånger. Det hjälper inte. Vid ett par tillfällen har Leif krängt på sig morgonrocken mitt i natten och gått ner och ringt på hans dörr, men han öppnar aldrig.

Ibland får jag syn på honom när han går över gatan på morgnarna. Iklädd slitna smutsiga blåbyxor släntrar han sig fram i exakt samma långsamma hastighet. Efter en liten stund är han framme vid en parkerad lika sliten vit bil. En gammal Volvo. Tror den är av typen 240. Jag har ofta undrat över vad han jobbar med. På eftermiddagarna ligger det alltid små högar av lera som leder fram till hans ytterdörr. Han sjunger riktigt bra.

Jag skjuter upp dörren och går ut på gården. En grå katt följer mina steg. När jag sätter mig ner på bänken, hoppar den upp och placerar sin smidiga kropp bredvid mig. Den stirrar oavvänt på mig. Kattens skarpt björklövsgröna ögon hypnotiserar mig. 


måndag 4 september 2017

5 ord på bokstaven O

Välj 5 ord på bokstaven O och skriv en text som innehåller minst 2 av dem:

oväsen, orka, oärligt, ogenerat, otroligt.


"Man tror att det är som det är, men så är det inte det."

Jag ler. Som så ofta tjuvlyssnar jag på spårvagnen. Det enda roliga jag har. Ibland orkar jag inte göra något alls. Inte läsa, inte lyssna i hörlurar. Bara ogenerat bliga stint rakt ut genom fönstret. Utan att se. Då och då lyckas några röster överrösta spårvagnens oväsen. Som nu.

"Öh. Vad?" hördes kompisen fråga.
"Att sälja sig dyrt och kriga hela vägen. Var det inte det de sa?"
"Vilka?"
"Det är så himla oärligt. Otroligt."
"Jag fattar inte."
"Vem gör det?"




torsdag 31 augusti 2017

Köksfönstret

Kim såg upp från morgontidningen och stirrade ut genom köksfönstret. Det var ett himla stoj från gården. Varför skrek alla ungar nu för tiden? Var det en tävling i vem som kunde låta värst? Var de potentiella värstingar, kanske? Hon reste sig upp, sträckte sig mot fönstret och med en smäll slängde hon igen glasrutan.

På landet, där hon hade ett eget lantställe, var det alltid tyst. Hon var själv uppvuxen i stan, fast under en stor del av skoltiden hade hon tillbringat fyra sommarlovsveckor hos morbror Frans. Varje år i ... hur många år var det? Första året hon inte åkte var nog när hon skulle börja sjuan på hösten. Frans hade inga egna barn. Var inte ens gift. Mamma följde alltid med henne dit. Efter ett par timmar åkte hon tillbaka till stan. Mamma verkade jobba jämt och kom aldrig och hälsade på henne och hon ringde inte heller. Hon saknade mamma. Fast det hände att hon glömde bort att längta. 

Grannfamiljerna hade barn i hennes egen ålder och de lekte nästan varje dag. De var oftast rätt tysta eftersom de smög på varandra. Kurragömma lekte de mest. Det fanns hur många ställen som helst att gömma sig på. Bakom bondens stora lada, under träbryggan, precis invid gödselhögen. Men man fick akta sig så att man inte brände sig på brännässlorna som växte flera meter höga. Eller annars i höet på höskullen. Nästan omöjligt att hitta varandra där. Om ingen nös av dammet förstås. Det hände att hon sprang in i stallet och låg och tryckte bland hästarna och lyssnade till deras frustanden och andades in deras fräna dofter. Om de inte lekte kurragömma satt de under höhässjorna på åkrarna och berättade spökhistorier för varandra. Och då viskade alla så hon fick spetsa öronen ordentligt för att höra. Inget hojtande alls. Som dagens ungar gjorde.


onsdag 30 augusti 2017

Jag vet

Jag vet hur osäker du var. Hur skraj du var för att blotta ditt rätta jag.
Jag vet vad du antog. Att om du avslöjades skulle mobben gå till anfall.
Jag önskar att du hade förstått. Att du insett att de andra var precis som du.
Då hade du varit lugn. Då hade du sovit gott.

Jag vet att du redan då var en rebell. Hur du avskydde orättvisor.
Jag vet att du hade åsikter. Att du var stark i ditt sinne för rätt.
Jag önskar att du hade förstått. Att du insett hur lojal du var.
Då hade du varit lugn. Då hade du sovit gott.

Jag vet att du var full av fantasi. Hur dina dagdrömmar fyllde ditt sinne.
Jag vet vad du trodde. Att du var annorlunda.
Jag önskar att du hade förstått. Att du insett att drömmar var något fantastiskt.
Då hade du varit lugn. Då hade du sovit gott.


tisdag 29 augusti 2017

En enveten signal

Det ringde på dörren. En enveten ihållande signal som letade sig in i min hjärna och fick mig att drömma att jag precis varit med om en bilolycka. Jag låg utsträckt på marken. Jag hörde ambulansers sirener. Det var lerigt, blött och kallt och jag hade ont. Det skrek inne i huvudet av ångest och smärta. Så vaknade jag mitt i drömmen. Den skrämmande känslan i kroppen stannade kvar under några sekunder, innan jag vaknade ordentligt. Så hörde jag vad det var. Ringsignalen var ihärdig. Jag kastade en blick på klockan. Fyra. På natten.

"Vad är det för galning som ringer på nu? Ska du eller jag gå upp?", sa jag till Leif.
"Jag går", svarade han och med en hög suck sparkade han undan täcket.

Jag låg kvar i sängen och hörde hur han öppnade dörren och sen pratade ihärdigt. En främmande mansröst bröt av. Rösterna höjdes. Det tog tio minuter. Sen kom Leif tillbaka, la sig i sängen, på rygg, utan att säga något. Jag reste mig halvt upp och betraktade honom.

"Kan du kanske vara så snäll och berätta vad som hände?"
"Vad då? Jaså. Nej. Inget."
"Inget? Det var inte vad jag hörde," sa jag och drog upp kroppen i sittande ställning.
"Det var mannen jag sålde en bil till igår."
"Vad?"
"Han hotade mig."
"Och det tycker du var inget?"

Han vände sakta på huvudet och log mot mig.

"Inget att bry sig om. Nu sover vi ett par timmar till, tycker du inte?"


Tisdagsutmaning på Kulturkollo

Berätta om en låt, en bok, en film, en tv-serie och/eller en teateruppsättning som är en ny version av något gammalt. Är originalet alltid bäst, eller finns det exempel på lyckade covers? Vilken del har återbruk i ditt liv? Brukar du köpa mycket på second hand? Vilka gamla saker föredrar du framför nyproducerade?
Här kommer mina bidrag:
Pugh Rogefeldt gillade jag redan som tonåring. Hans konsert i Örebro i slutet på 1960-talet glömmer jag aldrig. Han var snygg. Såg riktigt tuff ut i sitt stora burriga blonda hår. Svårt att tro idag kanske. Hans låt Här kommer natten har alltid varit en favorit. När jag hörde Miss Li göra sin version i Så mycket bättre knockade hon mig totalt. Den var, jag vet inte om den var bättre, men så otrolig, vansinnig, dramatisk ... ja allt du vill. Så bra! Lyssna:

Jag köper en hel del möbler på second hand. Soffbord, side board och bokhylla nu senast. En mix av gammalt och nytt ger personlighet till inredningen, som ett enbart t.ex. IKEA-inrett hem inte har, tycker jag. Har även köpt ett och annat klädesplagg under åren. Jag har faktiskt kvar en svart dräktjacka som jag köpte i slutet av 1970-talet, som jag fortfarande älskar. Den måste vara av en bra kvalitet, eftersom den har hållit i alla år. Jag har använt den ganska flitigt. Det enda jag har förbättrat är att jag lät sy på svart sammet på axlar och slag eftersom tyget hade blivit en aning blankt av ålder. Här nedan ser ni etiketten som sitter fastsydd på insidan. Någon som känner till skrädderiet?

måndag 28 augusti 2017

En parksoffa på Kungsgatan.

Hon utstrålade säkerhet. Samtidigt la jag märke till något sårbart som vilade över hennes ansikte. Det var inte hennes tjockt pudrade kinder, hennes med svart eye liner hårt markerade ögon och läpparnas skarpt röda linje. Något helt annat än det långa håret som var platinablont och låg i mjuka vågor över axlar och rygg. Den svarta kjolen var pennsmal. När hon gått förbi mig och jag betraktade hennes ryggsida kunde jag, för varje steg hon tog, skönja konturen av stjärten. Jag iakttog att hon trots de höga klackarna undvek att knäa fram. Hon gick med rak rygg och sträckta ben. Det var något annat, bortom det artificiella.

Så med ens stannade hon och vände sig om. Hon stod stilla under några sekunder och tittade rakt på mig, fast utan att se mig. Det var som om hon såg rakt igenom mig och hade fått syn på något eller någon som befann sig bakom mig. Automatiskt vred jag på huvudet och tittade. Tomt. Jag riktade återigen min uppmärksamhet på kvinnan. Medan hon böjde ryggen en aning och sköt fram huvudet tog hon några trevande steg mot mig. Jag förstod att hon inte längre var lika fokuserad på hur hon placerade fötterna, eftersom ett litet snedsteg gjorde att hon svajade till och som tur var (eller var det skicklighet?), lyckades förhindra att ena foten vred sig neråt och inåt. Nu stod hon framför mig och stirrade. Så öppnade hon munnen.

"Jens? Är det du Jens?"
"Du misstar dig", sa jag. "Jag måste gå", fortsatte jag och reste mig upp.

När jag med hastiga steg gick därifrån kunde jag förnimma hennes stirrande blick i nacken. En lättnadens suck lämnade mina läppar när jag vek av, in på Korsgatan.


fredag 25 augusti 2017

Kom an

Det var tyst och stilla när jag styrde löparstegen mot Frölundaborgområdet. Söndag och sen eftermiddag. Hela det stora området andades övergivenhet. Andra tider är parkeringarna fulla av bilar, skolelever som tränade friidrott och anställda som sysslade med allehanda uppgifter. Det enda jag hörde var mina egna taktfasta kliv när löparskorna landade på asfalten, här och där med en tunn yta av grus som gjorde att jag gled en aning. Då fick jag syn på honom. Han låg på en bänk. Inne i ett trångt bås invid diskusbanan. Kanske till för diskuskastarna att vänta i om det regnade. Han var klädd i slitna smutsiga kläder, i oidentifierbara dunkla toner och han hade huvan dragen över huvudet. På golvet nedanför honom låg en plastkasse som det stod ICA på. Han rörde sig inte. Jag kunde inte avgöra om han sov. Jag tänkte att, om han gjorde en ansats, reste sig upp och närmade sig mig, skulle jag skrika:

"Kom an, bara! Jag är inte rädd."

Men inget hände.


torsdag 24 augusti 2017

Det duger inte

Röster från spårvagn nummer elva:

Sitter på spårvagnen, på väg hem från gymmet. Vagnen är packad, fast klockan är sju på kvällen och jag får nöja mig med en ståplats. Jag hör grova mansröster. Tre män längst fram står och hänger mot en stolpe och pratar så det ekar i hela vagnen. Lite i smyg betraktar jag dem.

"Så in i hela helvetet jävla korkat", säger en.
"Vad då?" säger den andra.
"Servera jordgubbar med lingonsylt. Som är det värsta jag vet. Det duger inte. Så in i glödheta."
Ett hest skratt från den tredje.

Så ser jag att en av dem fokuserar blicken. Han stirrar. Vad glor han på? Jag följer hans blick. En äldre kvinna sitter i yttre sätet, intill mittgången. Sätet bredvid henne, fönsterplatsen är tom. Jag erinrar mig nu att mannen som sitter bredvid henne, på andra sidan mittgången, att jag har sett dem prata. Det är säkerligen hennes man.  Mannen som stirrar, han är stor. Både bred och lång. Han ser ut som en boxare i tungvikt. Grov hy och med mörka bligande ögon. Han ställer sig ovanför kvinnan och stirrar ner på henne. Stirrar stint. Till sist reser hon sig och bereder honom plats så att han ska kunna sätta sig på fönsterplatsen. Men det gör han inte. Han placerar sin bastanta kroppshydda på det säte som nyss var hennes. Han sitter rak i ryggen och bligar rakt in i fjärran. Platsen bredvid honom förblir tom.


onsdag 23 augusti 2017

Reflex

Första reflexen var att omedelbart ryta till och vägra göra det. Sen tänkte hon efter. Varför inte? Man måste bjuda in sina rädslor till strid, sa en del. Speciellt de som provade på allt som verkade vara nära-döden-upplevelser. Alla som alltid var på allt. Utan att de funderade eller ens drog efter andan först. Vindsurfade på jättevågor, dök bland vithajar och hoppade fallskärm i bergen.

"Det är ju helt ofarligt", sa de, rätade på ryggarna och såg världsvana ut.


Man hon var sextiofem år fyllda. Borde hon inte få koppla av då och slippa fler utmaningar? Slippa känna sig tvungen att göra sånt hon egentligen inte ville? Till sist gjorde hon det. Hon satte sig i den där underliga jättemaskinen, satte fast sig med säkerhetsbältet och kunde inte sluta kolla att bältet satt som berget. När de kommit ända upp, högt upp, vände sig ekipaget. Upp och ner. Det vände sig även i hennes mage. Hon blundade. Hårt. Vågade inte titta ner på marken. Några minuter senare var hon återigen på fast mark. Hon tog några snedsteg. Det snurrade till i huvudet. Hon kunde ändå inte låta bli att känna en viss stolthet. Hon gjorde det!


måndag 21 augusti 2017

Anade

Jag anade att jag skulle ångra att jag klev upp ur sängen den där dagen. Redan när jag satte ner mina nakna fötter på den kalla parketten misstänkte jag det. Fast jag inte var klärvoajant eller trodde på förutbestämda öden. Varför svepte jag inte täcket över huvudet och somnade om? I sådant fall hade inget av det som sen hände hänt. Förstås.

Allt gick fel. Allt. Jag missade ett möte med min chef. När jag kom på det ringde jag henne och svamlade. Jag hörde tydligt hur uselt jag förklarade min frånvaro. Jag förstod varför hon var syrlig i sina kommentarer. När jag en stund senare satt på lunchkrogen lyckades jag välta tallriken med pasta med köttfärssås rakt ner i knät. Den av  tomatsmet starkt impregnerade såsen vällde över mina vita jeans. Jag rusade ut ur restaurangen, ner till bryggan som låg intill. Vad jag tänkt göra hade jag själv svårt att förstå. När jag närmade mig slutet på bryggan stannade jag tvärt. Något var fel. Bryggans ändpunkt försvann rakt ner i vattnet. Vågor vällde upp över träribborna. I samma ögonblick halkade jag och gled obönhörligt ner i havet. Iskyla omgav min kropp och en stor kallsup fyllde min mun och näsa. Frustande lyckades jag komma upp och hålla huvudet ovanför ytan. En okänd man sträckte sina händer mot mig och drog upp mig. Han skjutsade mig hem. Efter att ha brett ut en tjock frottéhandduk över passagerarsätet och en annan som han svepte runt min kropp. Jag förstod inte så här efteråt varför jag inte bad om hans namn. Nu kunde jag inte ens tacka honom.


fredag 18 augusti 2017

Först

Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. Skriv en text inspirerad av meningen

Först tänkte jag ge fan i att åka dit. Ur Konsten att döda av Sören Bondeson, sidan 91


Först tänkte jag ge fan i att åka dit. Sen ångrade jag mig. Inte ångrade direkt, men jag kände mig tvungen. Jag måste ge mig ut bland folk ibland, tänkte jag. Blir en eremit annars. En asocial person, som glömt hur man gör när man umgås med folk. En dag sitter jag övergiven i min lägenhet. Ingen hör av sig. Ingen bryr sig om mig och det är mitt eget fel, eftersom det är jag som dragit mig undan. Klart de tror att det är så jag vill ha det. Och det vill jag ju. Fast jag fattar att det inte funkar. 


torsdag 17 augusti 2017

Mannen

Idag fick jag vänta länge på att han skulle dyka upp. Klockan var strax efter tolv och jag stod i fönstret och åt en tallrik med solmogen avokado och diverse sommargrönsaker när jag fick syn på honom. Det slog mig att den magre mannen med den dåliga balansen var en riktig klädsnobb. Idag hade han vita loafers, ljusbeige välstrukna knälånga shorts och en vit stickad kofta. På huvudet satt en vit hatt. Jag tyckte att han gick en aning bättre idag. När jag studerade hans, trots allt även idag, rätt skakiga framfart kom jag att tänka på boken jag just nu läser. Ett litet liv av Hanya Yanagihara. Mannen såg precis ut som jag föreställde mig att karaktären Jude skulle kunna se ut som en äldre person. En man, som trots ett svårt liv med ett flertal allvarliga åkommor och därav en illa åtgången kropp, gav ett intryck av värdighet. En som var medveten och höll huvudet högt. 


onsdag 16 augusti 2017

Mötet

Nu skulle vi ses igen. Känslan i kroppen var obeskrivlig. Ett slags mjukt flimrande i magen som samtidigt gjorde ont. Hon hade precis stigit av bussen och jag betraktade henne när hon stod och väntade på att kunna gå över gatan. Ännu hade hon inte sett att jag stod i fönstret. Blicken helt fokuserad på trafiken. Hur skulle hon bete sig mot mig? Avståndstagande eller välkomnande? Eller bara kall? Om hon höll distansen förstod jag verkligen varför, fast jag hade ingen aning om hur min reaktion skulle bli. Hade jag kraften att klara en besvikelse? Tänk om jag började gråta? Eller svimmade? Precis i det ögonblicket höjde hon blicken och tittade rakt på mig. Så såg jag rörelsen. Hon lyfte armen och vinkade. 


tisdag 15 augusti 2017

Herman och Ola



Det fanns alltid något outtalat mellan oss. Vi visste det alla tre. Jag kunde tydligt märka det på deras gester och miner. Säkert gjorde de samma iakttagelser på sitt håll om mig. En gång efter en kundfest drog Ola med mig in på hans kontorsrum och stängde dörren. Vi kysstes. Jag gillade det samtidigt som jag förstås fattade hur fel det var. Ola var min chef och han var gift. Det var förresten jag också. Så flög dörren upp och där stod han. Herman. Han andades flåsande. Han sa inget. Gestikulerade enbart med flaxande armar som sa att vi genast skulle pallra oss ut därifrån. Utan ett ord rättade vi till våra kläder och gick före Herman ut. Bakom oss hörde vi dörren slå igen. Flera veckor efteråt studerade jag Herman. Letade efter tecken. Jag såg hans uppfattning tydligt tecknat över hela ansiktet. Den minen uttryckte illamående. I obevakade ögonblick noterade jag att hans blick på Ola var annorlunda. Mer accepterande. Det gjorde mig rasande.   



måndag 14 augusti 2017

Vårdslös

"Han var inte särskilt briljant", sa Erik.

Jag betraktade honom tyst och funderade under några sekunder på hur det gick ihop. Om det gick ihop.

"Inte särskilt briljant?" sa jag sen sakta. "Känns som ett vårdslöst uttalande."

Från sin halvliggande ställning hävde han sin tunga kroppshydda längre upp i fåtöljen. Jag hörde knakandet i stolens inre träkonstruktion och föreställde mig hur det skulle se ut om möbeln ramlade ihop av hans tyngd. Jag kunde inte hålla tillbaka ett leende.

"Vårdslöst? Vadå vårdslöst?
"Fundera på formuleringen. Antingen är någon briljant eller annars inte. Det går inte att vara lite briljant. En diamant är en diamant.
"Din lilla språkkverulant."
"Kverulant?"

"Äh, du vet vad jag menar. Och se inte så jäkla nöjd ut."


torsdag 10 augusti 2017

Radhuset

Ta en bok. Skriv en text baserad på en slumpmässig mening i mitten av boken

Ur Ett litet liv av Hanya Yanagihara, sidan 361: Jag kom hem efter att ha spelat tennis och där låg han på soffan och sov.

Jag kom hem efter att ha spelat tennis och där låg han på soffan och sov. Jag var inte precis varsam när jag klev in genom dörren. Först dängde jag sportbagen rakt ner i golvet och sen slängde jag igen ytterdörren efter mig med högra foten samtidigt som jag ropade:

"Nu är jag hemma! Vad får vi till middag?"

Ordet "middag" uttalade jag en aning hackigt, eftersom det var i det ögonblicket, när jag hojtade ordet, som jag fick syn på honom. Tystnaden la sig över rummet. Han hade inte vaknat av oväsendet jag orsakade när jag brakade in. Som alla mäklare verkar gilla att kunna delge en presumtiv kund, hade vårt lilla radhus en öppen planlösning. Han borde ha vaknat. Det var inte jättemånga meter från soffan till ytterdörren. Nu kände jag. Det här var ingen normal stillhet. Något var fel. Jag tog några snabba steg fram till soffan, tog tag i hans axel och ruskade. Hans skuldra var konstigt tung och huvudet lealöst.


onsdag 9 augusti 2017

Närhet

Fegheten vann. Det gjorde ont att se honom. Helvetiskt ont. Ändå höll jag mig på avstånd. En snabb flyktig kram, helt utan känsla av närhet. Han frågade inte ens hur jag hade det. Jo, det gjorde han väl, men det kändes som om det var en betydelselös fras. Som om han otåligt väntade på ett snabbt svar från mig så han kunde börja. Börja tala om det som var väsentligt. Jag hörde men lyssnade inte. Har lösryckta minnen av att han snackade en massa om att resa bort. Uppleva det optimala äventyret. Han visade sig alltså vara samma gamla romantiker fortfarande. Hitta sig själv, förverkliga drömmar och till slut nå toppen av Maslows behovspyramid. Den var jag inte ett dugg intresserad av. Jag ville jobba. Tjäna pengar. När vi, med bleka leenden en stund senare, skildes åt var jag först bara lättad. Fast det höll inte länge. Värken i bröstet kom tillbaka och gjorde mig fysiskt illamående.

tisdag 8 augusti 2017

Drömmar

Jag sköt upp porten och klev ut på gården. Rakt framför mig,  i en av trädgårdsgrupperna som var utplacerade här och var, satt två män. Den ene mannen satt med ryggen mot den andre. Rak i ryggen stirrade han rakt framför sig. In i fjärran. Han hade inte reagerat när jag öppnade dörren. Inte ens en minimal rörelse med huvudet. Den andre mannen, han som satt bakom, hade placerat ansiktet rakt ner i bordet och armarna liksom omfamnade huvudet. Inte en rörelse. Det såg ut som om han sov. Jag kände igen dem. De skurade kvarterets trappuppgångar.

Jag som var klädd i joggingdress, rosa pannband och solglasögon och som var på väg ut på en ronda i det sköna vädret, kände mig plötsligt avig. Där satt de. Uppenbarligen helt slut av det fysiskt krävande arbetet att städa trappuppgångar åt sådana som mig. Sakta och tyst för att inte störa började jag gå över gården. Precis då hörde jag:

"Hörru. Nu är det dags. Sjusovare. Det är dags."

Den stirrande mannen reste sig upp och med raska steg började han gå iväg.

"OK. Tjata inte. Jag kommer."

Kollegan reste sig långsamt upp och med böjt huvud började han med släntrande rörelser vandra åt samma håll. Väldigt sakta. Jag undrade om han hade drömt om en bättre tillvaro.


måndag 7 augusti 2017

Drömmen

Hon vaknade mitt i drömmen. En lättad suck. Det hade inte hänt i verkliga livet. I hennes vanliga värld hade det varit totalt omöjligt. Hur kom det sig då att det funkade i drömmen? Var allt möjligt att lyckas eller misslyckas med när hjärnan var ute på äventyr under natten? Företeelser som hon aldrig i vaket tillstånd skulle ha fantasi nog att tänka ut. Det kändes spöklikt. Riktigt otäckt. Makabert. Hon ville inte vara med, men hade inget att säga till om. För att leva måste man sova. Och drömma.

Hon och två andra kvinnor låg raklånga på mage bredvid varandra. Det var tävling. Hon visste att tanken var att de, från den liggande framstupa ställningen, skulle höja benen rakt upp i luften och ha kraft nog att dra sig upp på händerna. Under första försöket ramlade hon med ett brak tillbaka. Men sen ... andra gången, kände hon att hon hade nog med kraft och styrka. Benen liksom drogs vidare uppåt. Uppåt mot taket. Och i nästa ögonblick stod hon på händerna. Hon vann!


lördag 5 augusti 2017

Ett annat liv

Kanske att jag skulle ha sagt nej den där dagen. Då hade mitt liv sett helt annorlunda ut. Förstås. Det är påfrestande att tänka på det. Att livet är en enda oöverskådlig räcka av beslut. Oavbrutet gör jag val som gör att mitt liv svänger in på nya okända vägar. I stort som i smått.

Om jag den sommardagen hade sagt nej. Sagt som det var, att jag inte var intresserad. Då hade jag inte gift mig några år senare. Inte med den mannen. Kanske någon annan. För jag var aldrig kär. Jag var bara ensam och otrygg.


fredag 4 augusti 2017

Fotot


Foto från Museum perspektivet


Vilken sekund som helst kommer hon att få syn på det. Fotografiet som Sven tog av mig. Då när vi var som allra mest förälskade. I bara mässingen hade han klivit ur vår gemensamma säng och sagt att han skulle fixa frukost och servera på sängen. Jag hade lagt mig tillrätta och njöt av sängvärmen. Då dök han upp intill mig och tryckte av ett foto. Jag hann aldrig reagera. På den tiden gillade jag inte bilden. Jag tyckte att jag såg trött ut och att jag hade en irriterad uppsyn.
Fast efter Svens död. En kväll satt jag och bläddrade bland alla hans tusentals bilder och hittade just den. Jag kunde inte sluta titta. Jag har ingen aning om hur länge jag var helt uppslukad. Inte av min egen avbild utan av livet som gått och av alla minnen.

När min dotter som, liksom Sven, är fotograf kom med idén att bilden skulle vara med på hennes första fotovernissage blev jag först alldeles paralyserad. Skulle fotot på mig bli möjligt för vem som helst att titta på? Ha åsikter om. Just det här, som betydde så mycket för mig.

"Men du, där är ju du!" säger Berit och pekar. "Vad vacker du var. Fast lika okammad som idag."
Jag ler mot min väninna.
"Faktiskt. Det har du rätt i", säger jag och med bägge händerna rufsar jag runt i mina tunna hårtestar. "Jag är urdålig på att hålla ordning på mitt hår."
"Det där gjorde det inte ett dugg bättre", säger Berit och kastar en hastig värderande blick över mitt huvud.
"Tack så mycket för det", svarar jag."



torsdag 3 augusti 2017

Inger

Inger och jag hade inte setts på mer än sex år. Inte hörts av över huvud taget. Det var mitt fel. Jag hade fått brev från henne. Flera stycken som eftersänts till min adress i England. Vartefter de kom skummade jag brevet snabbt och slängde det sen i skrivbordslådan och svarade aldrig.
Senaste gången vi träffades hade jag lovat att ringa henne. Eller skriva. Men jag orkade aldrig. Jag tog fram breven då och då och satt en stund och stirrade på hennes så ordentligt nedpräntade ord. Hon använde linjerat brevpapper. Precis som jag hade hon svårt att hålla sig rakt över linjen. Bokstäverna hamnade ibland lite under och ibland en aning ovanför. Jag insåg att vi hade liknande skrivstil. En rundad stil, som såg flickaktig ut.
Jag vände min halvsyster ryggen, gjorde mitt bästa att inte tänka på henne. Det var inte särskilt svårt. Vi hade inte känt varandra så länge och var uppväxta i skilda familjer, i skilda områden. Men jag lyckades inte helt. Minnet av Inger fanns där hela tiden och kliade i bakhuvudet. Som en permanent nackskada som gjorde det omöjligt för mig att slappna av.

Nu hade jag gjort det. Ringt. Utan att tänka letade jag fram telefonnumret. Med ens kändes det jättebråttom. Magen hissnade när hon svarade. Jag drog in andan. Hennes röst. Hennes välbekanta västmanländska speciella accent från Västerås. Hon lät överraskad.


onsdag 2 augusti 2017

Presenten

Han gled snabbt in i rummet. I ena handen höll han ett litet paket. Ett typiskt sådant som flickor brukar bli glada över att få. "Diamonds are a girls best friend". Marilyn Monroes sensuella röst ljöd i mitt inre. Utan att säga något, vände jag på klacken, gick fram till fönstret och satte mig på den breda fönsterbrädan. Jag stirrade ner på gatan. Den var tom. Inte en enda bil eller människa på promenad syntes. Det regnade. Det var väl därför. I den stunden, när jag stirrade på ödsligheten, gick det upp för mig hur mycket jag tyckte illa om överraskningar. Känslan var alltid obekväm. Jag blev tvungen att förställa mig. Visa upp ett glatt ansikte och blixtsnabbt komma på något begåvat att säga, vare sig jag gillade eller ogillade. Den människa som först kom på att överraska måste ha varit oförmögen att sätta sig in i andras känslor. I så fall hade denne fortare än kvickt förkastat idén som urdålig. Insett det grymma med det hela.

"Du. Titta. Den här är till dig."

Sakta vred jag på huvudet och tittade på det han höll i handen. Han hade öppnat förpackningen och visade ringen som låg i den lilla asken.

"Den kan jag inte ta emot."

"Visst kan du. Se det symboliskt. En tecken på att vi hör ihop, du och jag."


tisdag 1 augusti 2017

Hand - Blekt - Klockan

Ellen stod i kön på postens utlämnings- och inlämningsställe. Det var egentligen en servicebutik. Majas Livs hette det. Hon avskydde att gå dit. Paret bakom disken saknade helt servicekänsla. De log aldrig, sa aldrig något vänligt. Kunde i enstaka fall motvilligt möta kundens blick. Alla hälsades enbart av en utsträckt arm med handflatan pekande uppåt. Inget onödigt tjafs. Helst skulle kunderna veta vad det var de behövde utan mödan att uttala obefogade ord.

Ellen väntade, bytte fot. Klockan var tolv. Hon var hungrig. Tankarna var inriktade på den kommande lunchen. Varmt ute. Grekisk sallad fick det bli. Så spetsade hon öronen. Det var något problem där framme. Ellen betraktade kundens rygg. En äldre kvinna, kanske i hennes egen ålder.

"Men, hur ska jag göra? Om jag skickar det som brev. Kan man söka efter det då?"
Med ena handen höll mannen upp ett stort kuvert med påklistrade frimärken. Han höll det högt ovanför huvudet.
"Du har två val", sa han i grinig ton. "Antingen skickar du som brev och då går det inte att söka efter", fortsatte han och slog på kuvertet med fingrarna. "Eller så skickar du det som paket och då går det att efterlysa. Vilket väljer du!?"
Hans gnälliga röst intensifierades när han uttalade de sista tre orden. Frågan följdes av en djup suck. Han slängde en mörk blick över oss andra som stod och väntade.
"Ähum ... ja ... nej ... ursäkta, men då tar jag brevet eftersom det redan är klart."
"Ha det så bra!" sa mannen utan att vända sig mot kvinnan. Hans fokus var riktat mot kassaapparaten. Det var mer ett utrop än en artighet. Sen:
"Hejdå! Nästa!"

Kvinnan vände sig om för att gå därifrån. Våra blickar möttes. Ett blekt leende. Vi förstod varandra. Utan ord.


måndag 31 juli 2017

Salongen

Det råder ingen stiltje på frisersalongen. Aldrig. Ibland glömmer jag det och går med raska steg mot min frisör. Jag ser fram emot en avkopplande meditativ stund. Kanske med några frågor om hur läget är. Eventuellt klaga en aning på samhället i stort och någon irriterande medmänniska i smått. Sen tänkte jag, i all enkelhet drar  en episod från min verklighet.  Något som jag tror kan roa henne och vi båda får ett gott skratt.

Dörren är öppen. Jag hör uppståndelsen på långt håll. Höga falsettartade kvinnoröster, gälla skratt och larmande hårfönar som kastar ut sina ekon långt ner på gatan. Jag får en känsla av att salongen är full av skrikande människor av kvinnligt kön som panikartat försöker överrösta varandra. När jag kommer in räknar jag till fem. Stressen sitter i halsen. Jag slår mig ner i angiven stol, andas djupt och med magen. Jag räknar till tio. Sakta.

Nyklippt kliver jag en timme senare ut på gatan. Jag andas in den ljuva luften utanför och börjar gå hemåt. Resonansen från salongsrösterna drar bort i samma hastighet som mina steg.


fredag 28 juli 2017

Damen

Gatan, gasta, går, grön, gömma

Igår såg jag den magre mannen igen. Hela tiden känner jag oro över att han ska ta snedsteg och ramla. Balansen är så dålig att det tar en bra stund för honom att komma över gatan och jag vet hur spårvagnarna kör utan att ens göra en ansats till att sänka hastigheten. Även om de ser hinder på spåret i form av en människa. Hans klädsel är alltid oklanderlig. Jag känner sympati för honom, vill öppna fönstret och gasta:

"Jag håller på dig!"

Alldeles intill där mannen kliver upp på trottoaren står en äldre kvinna. Han går så nära att de näst intill vidrör varandra. Svårt att avgöra hennes ålder, men jag skulle kunna tänka mig att hon redan har varit pensionär ett antal år. Jag har sett henne också tidigare. På exakt samma plats, väntande på spårvagnen. Idag har hon en hallonröd, fotsid sommarkappa. Hon har inte knäppt kappan utan då och då tar vinden tag i den och jag kan se att hon har en grön dräkt under. Limegrön. Jag ler och känner sympati även för henne. Tycker att hon är modig som inte drar sig för att synas. Alltför många äldre kvinnor klär sig i beigt och brunt. Som om de måste gömma sig. Som om deras tid i det sociala livet är förbrukad. Är det så?


onsdag 26 juli 2017

Född sån

Jag gjorde inte ens slut med Tobias. Upphörde bara att kontakta honom. Han måste ha känt ointresset. Han ringde några gånger och jag svarade kort att jag var upptagen och att jag skulle ringa tillbaka en stund senare. Efter några veckor blev det helt tyst. Han hörde varken av sig på telefon eller kom och ringde på dörren. Vi var näst intill grannar. Jag var förvånad över att han inte kom. Fast lättad. Så slapp jag honom. Hans studentrum låg tvärs över gatan. Jag var fullt medveten om att jag hade lånat hans enormt tjocka och omfattande kursbok i psykologi. Jag brydde mig inte ens om att lämna tillbaka den och han var alltför snäll för att be att få tillbaka boken. Trots att jag visste att den varit väldigt dyr i inköp struntade jag i det. Jag kände obehag och tyckte riktigt illa om mig själv. Hur korkad fick man bli? Hur knäpp som helst, tydligen.

Sen fick jag mitt straff, tänkte jag, öppnade munnen och gav luft åt en jättedjup suck som kom från någonstans långt ner i magen. Jag blev störtkär i Gustav. För första gången riktigt förälskad i en kille. Det stormade i mitt huvud. Jag tänkte enbart på honom. Och han kunde inte säga nog många gånger hur stolt han var över att ha en sån söt flickvän. Ibland tänkte jag att jag liksom blev än mer förälskad i honom bara för att han var förälskad i mig. Efter ett tag sa han att jag inte kunde visa känslor. Att jag var kall och hal som en fisk. Jag satt på bussen hem och hade ont i magen. Det var så orättvist.


tisdag 25 juli 2017

Ödet

Jag förstod verkligen hur Tobias måste ha känt sig. Att han blev totalt förvirrad av mitt stökiga sätt. Oförstående till mina irrationella handlingar, mina plötsliga impulser. Trots det kunde jag inte göra något åt det. Det gick inte att låta bli. Eller snarare; det bara blev så. Först när det var för sent fattade jag konsekvenserna av mitt handlande. Hans tålamod var beundransvärt. Inte en enda gång att han visade sig irriterad på mig, eller ens höjde på ena ögonbrynet. Så här efteråt kan jag se hur jag utnyttjade att han var svag för mig. Han var kär, men inte jag. Det hade varit bättre om han sagt ifrån. Blivit arg. Då hade det inte kunnat gå så långt som det gjorde. Fast å andra sidan hade jag nog schappat om han visat den sidan.

Ett tag fick jag för mig att jag hade en narcissistisk ådra. En självcentrerad storslagenhet. Förmodligen inbillade jag mig att jag utan efterräkningar kunde använda mig av andra människor för egna syften. Personer som tyckte om mig, som kände trygghet. Då slog jag till.

Dock kom ödet ifatt mig. Till slut. Livet trasades sönder totalt. 


måndag 24 juli 2017

Ny


Hon tänkte på hur det varit under grundskoletiden. Hennes pappa befann sig i karriären och ville, till nästan vilket pris som helst, klättra högre upp på stegen. Det var bara för resten av familjen att hänga med. Det hände, hon räknade på fingrarna, fyra gånger under de nio åren, att hon som utböling fick kliva in i en ny sal, möta en ny klass med elever och lärare. Hon tyckte att de stirrade ut henne. Hon såg inget enskilt ansikte. Allt smälte samman till en grå frånstötande massa. Hon mådde illa. Så snabbt det bara gick, tog hon sig alltid bort till den anvisade platsen och sjönk ner i stolen, i hopp om att hon nu skulle glömmas bort. Fast hon egentligen inte alls ville vara osynlig. Bara inte synas just nu.
I en klass sa läraren högt och tydligt att eftersom hon var sist in i klassen fick hon finna sig i att stå längst bak i alla elevlistor. De andra stod i bokstavsordning efter efternamnets första bokstav. Hon förstod inte. Fast hon var så ung, eller just därför, blev hon sårad  av lärarens burdusa sätt att meddela henne det, inför hela klassen. Hon hörde flinen från pojkarna som satt längst bak. Hon ville fråga, men vågade inte.
När det blev rast reste hon sig upp och gick sist ut ur klassrummet. Hon såg klasskamraterna rusa rakt igenom korridoren och slänga upp dörren ut mot skolgården. Hon gick långsamt efter. Hon tänkte att tiden skulle gå och att hon inte skulle behöva prata med dem andra så länge om hon dröjde. 


söndag 23 juli 2017

Mejkup


Ta en bok. 
Välj en slumpmässig mening i början av boken.
Skriv en text inspirerad av meningen.

 
Fanns det kanske någon undermedveten avsikt (sidan 9 i En syster i mitt hus av Linda Olsson)

Utan att lägga sin sedvanliga mejkup eller borsta håret gjorde hon det. Inte ens brydde hon om att ta på sig anständiga kläder. Som hon tyckte var anständiga, vilket betydde välstruken blus, byxor med pressveck och en kofta över axlarna. I fall det blev kyligt. Till och med att hon kollade i hallspegeln innan hon klev ut. Blek och med håret i oordning, ungefär som om hon precis klivit upp ur sängen. Precis så.

Hon såg honom komma gående på långt håll och precis i det ögonblicket flög tanken genom hennes huvud. Fanns det kanske någon undermedveten avsikt? Hon ångrade sig. Varför hade hon inte gjort sig fin? Utan tvärtom, klätt ner sig och visade nu upp sitt allra blekaste ansikte?

Så såg hon att han log. Hans ögon glänste. Hon såg tydligt kärleken i blicken.
 
 

fredag 21 juli 2017

Inte tråkigt ...


Den tog priset. Tapaskrogen. Tyvärr inte det fina priset utan det andra, längst ner. Jag tror att det mesta som kunde gå fel, gjorde det. Första intrycket var att det var en snygg restaurang. Såg trevligt ut och en snygg tjej stod i ingången och visade oss ett bra bord. Sen fick vi vänta. Och vänta. Under tiden la jag märke till en man några bord bort. Han pratade med en av servitörerna. Gestikulerade och jag hörde ett upprört muttrande.
Vi beställde. En öl och ett glas vitt vin som drink före maten. En flaska rosévin och fyra tapas per person därefter. Väntade. Efter en stund kom vinet. Två glas rosé. Vi haffade en av de serverande. Först var hans ansikte helt tomt, liksom avskalat. Trots att det var han som fått beställningen från början verkade han inte förstå. Efter en stund fick vi det vi hade beställt. Rosévinet var ljummet. Sen kom maten. Den spanska omeletten var trist och torr. För att inte säga hård. Tomatsalladen hängig. Det var lätt att konstatera att inget var tillagat samma dag. Resten av rätterna var OK, men bara så där. Kändes uppvärmt.
Under tiden vi åt fortsatte vi att betrakta publiken. Det gick inte att låta bli, även om jag kände mig en aning elak. Det var nästan vid varenda bord diverse högljudda diskussioner med servitörer och servitriser, som hela tiden hastade fram och tillbaka mellan borden. Ofta med nya grunkor i händerna, som ersättning för det kunden inte velat ha.
Mannen jag tidigare nämnt reste sig upp. Han gick fram till kassan och ställde ett litet fat, troligtvis med kvittot på, vände sig om och gick tillbaka till bordet. Han var mörk i synen. Tio minuter senare reste han sig igen och stegade ännu en gång bort mot kassan. Nya högröstade meningsutbyten. Sen gick han. Därifrån.
Det bästa man kan säga om besöket var att det i alla fall inte var tråkigt ...

tisdag 18 juli 2017

Positiv


Jag hade en gång en arbetskamrat. Hon var en hejare på att förstöra stämningar. Jag kan fortfarande, jag slutade 2004, höra hennes klagande stämma. De andras röster har jag glömt. Det är nog det bästa man kan säga om henne i så fall, att Kristina glömmer man inte bort. Det verkade som om hon inte kunde sitta i en grupp, på lunchen eller på möten eller liknande och vara positiv. Berätta något roligt ur sitt liv eller bara vara normalt vardagsglad. Så fort hon öppnade munnen var det för att uttrycka sitt missnöje. En gång ställde hon sig på tröskeln till mitt rum, tittade på mig med en anklagande hopsnörpt mun:

"Du, vet du, jag skiter i dig. Jag ger fullständigt fan i dig".
Jag stirrade på henne. Kände att jag var rädd för människan. För vad hon skulle kunna ta sig till. Jag klagade senare hos min chef. Då sa han:
"Du får ta henne som hon är."

 

måndag 17 juli 2017

Otydlig, Farbror, Bröd


Med stram uppsyn, iklädd en oklanderligt vit skjorta helt utan skrynklor och med en svart perfekt knuten fluga, hade han kommit gående fram till vårt bord. Korrekt och proffsigt tog han upp vår beställning. Han skrev på blocket med lätt höjda ögonbryn och ett litet leende på läpparna. Trots språkliga hinder visade han inte med den minsta lilla ändring i sin mimik att hans tålamod prövades. Det hade det helt klart gjort om jag hade varit i hans ställe. Hur svårt kan det vara att beställa? Även om vi inte pratade portugisiska och han inte engelska. Han påminde mig om min farbror Tore som var ett under av tolerans och lugn. Så olik sin bror, min pappa, som så ofta fick explosiva utbrott där han ursinnigt tog tag i det som råkade finnas till hands. Smack, krasch, slängde det rätt in i väggen. Mannen hade bara hunnit ta två steg från oss när vi ropade:
"Bröd! Får vi bröd till?"
Eller bread som vi sa. I steget vände han på klacken.
"Bredd?"
"Brot, pan", försökte jag för att inte vara otydlig.
"Ah, pão", sa han och jag kunde se att hans ena ögonbryn åkte i höjden.
Det var när vi skulle betala. Jag letade och letade i väskan. Bankkortet låg inte där. Borta. Inga pengar. Zero i tillgångar. Efter långa och komplicerade språkturer fick mannen klart för sig vilket dilemma vi befann oss i. Den här gången såg jag ett minimalt snörp på munnen.

Det slutade med att vi kom överens om att han skulle fakturera hotellet vi bodde på. Hotellägaren visade sig nämligen vara hans allra bästa vän. Kom vi fram till.