Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

måndag 19 februari 2018

Den dagen

Den dagen glömmer jag aldrig. Tyvärr, eftersom minnet av händelsen sitter kvar i kroppen som ett infekterat sår. Jag har kommit fram till att jag, för att kunna leva vidare, måste göra en amputation. Planen jag håller på att utforma håller mig sysselsatt under större delen av dygnet. Tanken på att jag snart ska skära bort den delen håller mig helt enkelt vid liv. 

Den här morgonen vaknar jag tidigt. Första impulsen är att jag vet att idag är det dags. Tiden är mogen. Jag äter en stadig engelsk frukost och tar sen en lång het dusch. De oömma kläderna hade jag förberett redan kvällen innan och lagt i rätt påklädningsordning. Svart. Allt var svart, inifrån och ut. Sakta klär jag på mig. Mobilen ligger på nattduksbordet. Jag greppar den och låter den glida ner i ena jackfickan. Målmedvetet går jag rakt genom lägenheten. I hallen tar jag tag i väskan som står redo alldeles innanför ytterdörren, öppnar och går ut.


torsdag 15 februari 2018

Ta ton




Bilden kommer från
 https://www.flickr.com/photos/perspektivetmuseum/34424235086/in/photostream/lightbox/

Naturligtvis skulle just hon ta ton. Samma procedur. Och aldrig att hon kunde vara positiv. Alltid negativ, alltid med den gnälliga rösten som gick upp i falsett på slutet. Jag höll mig alltid i bakgrunden, längst ner mot väggen, för att i smyg kunna hålla för öronen. Lite grann bara så att jag ändå hörde vad hon sa. Ganska roligt var det ändå, att hon levde upp till sitt eget rykte. Möte för möte. Från år till år.

"Måste alla andra smutsa ner?" sa hon.
"Alla andra?"
"Jag gör minsann aldrig det. Råkar jag spilla något i trappuppgången går jag genast upp i lägenheten och hämtar skurborsten. En annan sak. Soprummet. Igår var det någon som hade ställt en sliten och äckligt smutsig kaffebryggare på golvet. Den hade väl en gång i tiden varit vit men nu var den mer brunfärgad. Menar han eller hon att någon annan ska ta hand om deras elektriska grunkor som slutat att fungera? Enkelt förstås att smyga ner på kvällen när ingen annan ser."
"Det var ju inte bra, förstås."
"Inte bra? Det var förskräckligt", sa hon och gjorde en grimas som gjorde att ansiktet drogs ihop och blev skrynkligt som ett dragspel. "Och i förrgår hade någon lagt en tax på en av soptunnorna", fortsatte hon.
"En tax?"
"Inte levande, förstås, en i rutigt tyg. Rutig i dystert grönt och blått.
"Det var ju lustigt."
"Lustigt var det verkligen inte."
"Jag förstår. Är det någon mer som har något att säga?", sa han och svepte med blicken över åskådarna.

Tystnad. Jag drog mig mot dörren, öppnade och smet ut. Det sista jag hörde innan dörren gick igen:

"Är det verkligen ingen mer som har något att framföra?"


onsdag 14 februari 2018

Mozart

Mitt första försök att skriva blankvers:

Maria Anna Walburga Ignatia Mozart (smeknamn Nannerl):

Wolfgang Amadeus Mozart. Honom
känner alla väldans väl till. Äldre               
systern Nannerl kallad förbliver okänd
Denna syster särskilt rustad för toner
Att spela taffel och aktad duktig cembalist

Fadern lärde henne spela före
brodern. Systern kom att vara Wolfgangs
hjälte. Brodern prisade hennes anlag       
Andra insåg Nannerls sinne längre fram
Bättre ännu bättre jämfört med Wolfgang

Fadern medtog barnen uppå rundtur
Publikum lyssnade hellre till systerns klanger
Tiden efter kommen in i tonår
tilllåts Nannerl icke längre visas
Giftasmogen motas systern undan



måndag 12 februari 2018

En aning

Nu längtade hon till framkomsten. 
Utan att riktigt vara viss om det, förstod hon att de stod nära intill. 
Dofter och avlägsna röster som var välbekanta och trygga. 
Ljuset hade tidigare bara varit ett litet skimmer som hon skymtade då och då. 
Så minimalt att hon inte visste om det verkligen fanns där.
Hon log när ljuset utvidgade sig och kom emot henne. 
Eller var det hon själv som närmade sig? 
När ljusstrålen omfamnade henne försvann allt.



torsdag 8 februari 2018

Utmaningen


Hon mådde illa. Förstod inte varför hon utsatte sig för prövningen. Hon hade gjort vad som helst för att få slänga sig i sängen, lägga sig på sidan och somna. Istället gick hon in i badrummet. De varma vattenstrålarna lindrade. Hon ville inte sluta, trots att hettan i ångorna fick det att dunka i huvudet. När hon till sist öppnade duschkabinen och lät fötterna landa på badrummets golvplattor drabbades hon av en stark iskyla i bröstet. Hon frös.

Dubbla tröjor och långkalsonger, som hon fick slänga av sig vid frukostbordet nästan direkt, eftersom hon fick kraftiga svettvallningar.

Bilturen dit. Hon satt och hoppades att hon aldrig skulle komma fram. Till och med en krock skulle vara välkommen. En liten bara. Det räckte. Idag var det minsann inga köer. Fanns inte en chans att komma i det läget att hon skulle bli tvungen att ringa och med bedrövad stämma meddela att hon fastnat i trafiken och blivit förhindrad att dyka upp.

Så stod hon där på scenen. Hon tittade ut över församlingen. Säkert minst hundra personer. Alla betraktade henne. En blandning av förväntan ändå och ont i bröstet. Hur skulle de ta emot hennes ord? Hon ställde sig bredbent, rätade på ryggen och öppnade munnen.


onsdag 7 februari 2018

Han och hon

En man kliver upp på spårvagnen. Han ser sammanbiten ut och har stirrande ögon. Med långa kraftiga steg banar han sig väg genom hela vagnen. Ända till slutet. Där vänder han på klacken och vandrar en aning saktare tillbaka. Han kommer fram till en kvinna som sitter längst in vid fönstret. Samtidigt som han sätter sig bredvid henne, hajar hon till och kastar skygga blickar på honom. Hon slår upp den höga kragen mot kinden, svänger det halvlånga håret framåt som skydd och vrider snabbt på huvudet, bort från honom. Han lutar sig mot henne och säger något. Hon bligar ut genom fönstret. Rör sig inte. 

Efter några fler försök att, som det ser ut, få henne att vända sig mot honom, ger han upp och sitter tyst och tittar rakt ut i luften. Resan går vidare. Stannar vid ett antal hållplatser. Personerna rör sig inte. Spårvagnen saktar in och gör till slut halt vid Järntorget. Kvinnan reser sig upp. Mannen låter henne komma förbi, men reser sig sen upp. Hoppar av och spatserar alldeles bakom kvinnan. Hon stannar, vänder sig om. Han stannar. De betraktar varandra en liten stund. Därefter går de jämsides över torget och försvinner in på Landsvägsgatan. 


tisdag 6 februari 2018

Veckans utmaning hos Kulturkollo: Associera till de fyra elementen jord, vatten, eld och luft

 En film jag associerar med eld är Carrie. En film som jag såg första gången 1976 och blev fullständigt tagen. En fantastisk film som jag aldrig glömmer. Nu såg jag den igen för några månader sen och den håller, fast visst känns den en aning gammal. Eld och blod har viktiga roller i handlingen. Temat i filmen, mobbing, blir aldrig något vi kan lägga bakom oss och tro att vi har utrotat. Pennalism måste vi hela tiden akta oss för och jobba hårt emot. Både vuxna och barn.



En bok jag associerar med vatten är Livbåten. En spännande debut av  Charlotte Rogan som handlar om en oceanångare som förliser. Året är 1914. Ett antal passagerare lyckas tränga sig ner i en livbåt, men alla får egentligen inte plats ...




Musik jag associerar med jord är Earth, Wind & Fire och till exempel låten Let's Groove. Den låten är så himla medryckande. Må vara att det är mainstream-musik men så svårt att sitta still.



En tv-serie jag associerar med luft är den brittiska tv-serien Arvingarna. Den hade premiär på svensk TV 1972. En av huvudkaraktärerna, en kvinna, var chef för ett flygfraktföretag.
Kate O'Mara hette skådespelaren (hon dog 2014). En tuff kvinna, som säkert många retade sig på. Hon var ju inte tyst och undfallande utan krävde sin rätt. Inte så vanligt då. I alla fall inte i tv-serier eller filmer.