Min novell

Min novell
Utgiven på HOI förlag

tisdag 29 november 2016

Kulturkollos utmaning den här veckan


Kulturkollos utmaning:
Bygg ihop din egen människokropp av filmer, böcker, spel och sångtitlar!
 
Mitt tema är små kroppsdelar :-):
Great Balls of Fire - Jerry Lee Lewis  - låt
Het puls (Body Heat) - Lawrence Kasdan- film (kanske inte är en kroppsdel, men jag kunde inte låta bli att ta med den)
Goldfinger - Guy Hamilton  - film
Den som vässar vargars tänder - Carina Rydberg - bok
Mina fräknar - Sofia Hallberg - bok
Ormöga - Joyce Carol Oates - bok
 
 

Konserten


Hon kom sent till konserten och fick bana sig väg genom hela jäkla publikhavet. Åskådarna både satt ner i sina bänkar och stod och trängdes i gångarna. Klart att hon blivit uppehållen av chefen just den här kvällen. Fan också! Men det var ingen idé att yttra sig. Hon visste att det var omöjligt att försöka avbryta och komma med en förklaring till varför hon hade bråttom. Han fick skräna på om sina påminnelser tills han var klar och hon äntligen, redan på väg ner för trappen, kunde kasta på sig kappan och rusa ut genom porten.
Biljetten hade så klart varit dyr. Första bänk, alldeles nedanför scenen. Men hon ville så gärna se honom på nära håll. Riktigt nära, så hon kunde betrakta varenda liten del av honom. Kanske skulle han till och med se henne. Upptäcka just henne. Han var så våldsamt sexig. Och den raspiga rösten. Musikaliteten i hans sätt att sjunga.  Vissa sa att han var en sexbrottsling.  Hon förstod inte vad de menade med det.  För henne var han helt enkelt frigörande. Succé i hela kroppen. Elektriciteten flödade från håret ända ner till tårna.

måndag 28 november 2016

Rummet

Oktober 1975:

I strumplästen klev Leif  in i hennes rum. Drog in doften. En aning av Karins speciella kroppsdoft kändes tydligt. Rummet var spartanskt möblerat, men han kände igen en affisch som satt uppsatt på väggen. Den hade Karin haft även i sitt tonårsrum hemma. Det var en oinramad plansch med Sonny & Cher i typiskt färgglada hippiekläder. Bägge hade måttlöst utsvängda byxor som satt som sydda direkt på rumporna och urringade linnen. Cher utan behå. Bröstens konturer syntes tydligt. Från make love not war-tiden under slutet av 1960-talet. Några böcker som stod i en enkel IKEA-hylla kände han också igen och ett skivfodral till en LP som låg slängt på sängen. Eric Claptons After midnight. Han kom ihåg att det var den första hellånga plattan Karin köpte. Den där han satt på en stol klädd i ljus kostym, med en fantastisk elgitarr lutad mot ena benet och såg fundersam ut.
"Du får hälsa från mig. Torsten. Jag måste väl gå nu", sa han och lät blicken svepa över rummet en gång till.

Karins rumskompis nickade.

"Torsten, OK."
När Leif kom ner på gatan undrade han för sig själv vad i helvete han hade gjort. Hur dum var han? Han måste han en allvarlig störning. Klart att Karin inte skulle tro på att hennes kusin Torsten varit där. Hon hade faktiskt en kusin med det namnet, det kom han ihåg. Men att han skulle komma oinbjuden. Det var fullständigt otänkbart.

torsdag 24 november 2016

En stängd dörr


Marrakech 1976:
Leifs lust försvann den dagen, som en vindil som hastigt svepte förbi och kylde ansiktet. Karin var så nervös och kantig. Vågade inte visa sig, öppna sig för honom. Han tröttnade på att vara den som alltid tog alla initiativ. Men nu när han jämförde känslorna för Etta med vad han kände för Karin. Om det nu var möjligt att bedöma styrkan i en passion. Leif förstod att han älskade Karin. Skulle alltid göra. Hans första riktiga förälskelse. Han ville verkligen att deras relation skulle fungera. Han kämpade, gjorde vad som helst. Fast, trots det. De gjorde slut. Det var i samband med att Karin gick ut gymnasiet för sex år sen.
Och den här kvällen, på skolträffen, de hade inte setts sen dess. Han fick syn på henne. Han visste inte att hon skulle vara där. Det högg till i mellangärdet. Hårt. Han älskade att betrakta henne. Hur hon gick med rak rygg, likt en ballerina. Svängde med armarna en aning överdrivet. Som om hon förberedde sig för att när som helst svinga iväg kroppen i högt rytmiskt hopp. Hennes sätt att le inåtvänt, för sig själv. Konstigt att man kunde fastna för en sådan detalj.

Det hade blivit totalt misslyckat. Karin visade sig vara sval och ointresserad. Berättade för honom om sitt jobb i Brighton, om en kille hon träffat. Han hade stuckit utan att säga till henne att han gick. Samma natt hade han bestämt sig för att åka. Långt bort. Han stängde dörren till sitt gamla liv och såg fram emot att upptäcka en ny värld.

tisdag 22 november 2016

"I sin tur" som jag har ändrat till "respektive"


"Där är du ju", sa Etta och drog ett bloss på pipan hon höll i och räckte den sen till Brian. "Brian är här."
"Jag ser det."
"Han ska bo här."
Leif la märke till att de bägge synade honom, säkerligen för att se eventuella reaktioner på det Etta sagt.
"Bo här?"
"Han får ta soffan", sa hon och klappade soffans kuddar med bägge händerna.
"Det blir trångt, men det är förstås du som bestämmer. Det är din lägenhet."
"Just det."
Bägge lutade sig bakåt och stirrade upp i taket. Respektive Etta sen Brian log bleka introverta leenden. Men det var väl drogen som var källan till det inåtvända smilet och de avskärmade ögonen. Man blev asocial och uppehöll sig i egna världar. Det låg en tydlig stämning i rummet, en atmosfär av tillbakadragenhet. Leif var numera inte önskvärd i sällskapet. Det kunde verkligen skifta snabbt i Ettas värld. Han var så in i helvete trött på att svänga med i hennes känslolägen, som en jävla klockpendel. Fram och tillbaka och aldrig vara säker på någonting. Inom sig skakade han av frustration. Leif funderade på om han skulle nämna sina planer på att resa vidare. Om de skulle lyssna. Han bestämde sig för att inte göra det i nuläget. Det var bättre att avvakta och se vad som hände. Bida sin tid och vänta på deras nästa drag. Han skulle inte ge henne den fördelen att upplysa henne. Att ha ett trumfkort på hand var mycket bättre.

torsdag 17 november 2016

Skuld


När han vaknade såg han att det hade gått sex timmar. Han hävde sig upp ur sängen och flängde sen runt i lägenheten ännu en gång och ropade. Men Etta var och förblev borta. Han tänkte efter om hon vid något tillfälle hade pratat om någon vän. Kunde hon ha gått hem till någon drogmissbrukarvän? Knarkarkvart? Fanns de sådana i Marrakech? Han rynkade pannan och försökte påminna sig. Hur skulle han hitta personen även om han mindes? Han bestämde sig för att gå ut och leta. Hur omöjlig än chansen var att han skulle upptäcka henne, mitt i en storstad, som han dessutom hittade väldigt dåligt i. Det gick inte att sitta kvar i lägenheten. Han måste göra något. Åtminstone inbilla sig själv att han gjorde nytta. Taggar av skuldmedvetenhet stack i bröstet och gjorde honom illamående. Han skulle inte ha åkt. Men då hade han samtidigt lämnat en annan vän i sticket. Vilken sits han satt sig i. Han kunde inte veta, tänkte han, medan han sprang nerför trapporna och ut på gatan. Åt vilket håll skulle han gå? Ett namn poppade upp i skallen. Chockartat att hjärnan kunde funka så. Plötsligt bara leverera ett tänkbart namn. Brian. Efternamn? Under tiden han, utan att tänka på av vilken anledning, vek av åt höger upprepade han namnet högt för sig själv.
"Brian... Brian. Brian Roberts. Visst var det Roberts?"

En man klädd i en traditionell klädedräkt och den lilla obligatoriska pillerburken på huvudet stirrade på honom. Han ignorerade mannens stela blickar och gick vidare. Men vad hjälpte det honom att ha kommit på vad han hette? Inte alls. Vad skulle han göra med den kunskapen? Gå till stamfiket och höra om han möjligtvis kände till Brian? Det var den bästa idén han kunde komma på. Han gjorde en helomvändning på stället och gick snabbt åt andra hållet. Nu hade han åtminstone ett mål att gå till.

måndag 14 november 2016

Etta

Ett utdrag ur dagens text:


När Leif kom tillbaka till Ettas lägenhet var det tyst. Han hittade henne liggande i sängen, vänd bort från honom, mot väggen. Han skakade hennes ena axel lätt. Utan att vrida på kroppen, slog hon honom på armen.
"Låt mig vara ifred."
"Jag är ju bara orolig för dig."
"Försvinn."
Han suckade, gick in på sitt rum och la sig på sängen. Det började bli ohållbart med Ettas drogberoende. Det hade blivit värre. Hon såg sliten ut. Mager. Hon åt som en sparv med små, små tuggor som tydligt visade att hon inte hade någon aptit. Hon öppnade sina bleka läppar, satte gaffeln mellan tänderna, drog av det minimala biten kyckling och tuggade långsamt. Han förstod att hon åt för att han sagt till henne att hon måste. Leif fick ont i hela kroppen av att se hennes sjuka uppenbarelse. Han tittade ner på sina händer. Hennatatueringen började blekna och det såg mest frånstötande ut. Som om han hade svår eksem. Han gnuggade som han trott att färgen skulle försvinna fortare då. Han var orolig för Etta. Det kändes ohållbart. Något måste ske. Snarast.