Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

torsdag 23 februari 2017

I baren del 3

I baren, lite senare:


"Vad är det du säljer?"
Inte för att jag var särskilt intresserad, men frågan låg liksom i luften och pockade på att bli formulerad. Kevin började berätta om sitt arbete. Efter en stund gick det upp för mig att jag inte hade lyssnat ett endaste dugg. Jag hade inte en aning om vad han hade sagt. Däremot hade jag klart för mig hur han var som person. Han var en man som var övertygad om att han var oemotståndlig för det motsatta könet. Fullständigt övertygad om sin hejdlösa charm. Hans skarpa blickar på mig. Ändå på något sätt hastiga, bortflyende ögonkast. Ögon som svepte över mig, från huvud till fot. Från hår till lår.
"Vi har våra principer."
Sa han och tystnade. Han tittade på mig med frågande uttryck i ögonen. Jag fattade att han väntade på en reaktion från mig. Virrvarr i hjärnan igen.
"Vad menar du?"
"Som jag sa. Vi har vår regler för hur vi ska förhålla oss mot våra kunder."
"Så bra."
Jag drack upp det sista av ölen och tänkte att jag inte orkade sitta kvar längre. Inte en sekund till.

"Ursäkta mig, men jag måste nog gå hem nu. Du vet, jobbdag imorgon."
"Jag förstår. Så bra då att vi har samma väg hem. Inte för att det är så långt precis. Jag ska bara betala. Vänta", sa han och reste sig upp samtidigt som han halade fram plånboken ur ena bakfickan på byxorna.
Jag sa inget, tänkte att nej, det var inte så långt, bara ungefär trettio meter, tog på mig jackan och gick och ställde mig vid utgången. Helt nykter var jag inte. Efter tre öl kunde man inte vara det. Jag längtade efter att få slänga mig på sängen, lägga mig tillrätta under täcket och sova.
Det gick en rysning genom kroppen när jag låste upp ytterdörren. Jag hörde Kevins tunga andetag bakom mig. Bägge bodde vi på andra våningen. Han väntade. Det fanns inget annat alternativ än att gå före honom uppför trappan. En snabb tanke flög genom huvudet, att säga att jag skulle gå ut i köket först. Förbereda något för morgondagen. Men jag hann aldrig tänka tanken klar. Hann aldrig formulera orden, öppna munnen. Det var redan för sent. Lika bra att gå upp. Rumsnyckeln hade jag i handen.
"Kan jag följa med dig in?"
Jag vred på huvudet och såg på honom i halvmörkret. Jag log.
"Sorry, jag har mina principer. Jag också."
"En annan dag, vad?" sa han och jag såg rakt in i hans blänkande ögon.
 
 

onsdag 22 februari 2017

I baren del 2

Forts från gårdagen:


"Kan jag bjuda på en öl?" sa hon.
"Det går inte för sig. Det är jag som ska bjuda dig. Så klart."
"Tack. Så snällt."
Hon hade velat protestera. Säga att hon helst betalade själv, men svalde kommentaren. Det hade hon lärt sig att i England levde traditionen kvar, att det var mannen som skötte finanserna. Med undantag av hennes egen arbetsgivare förstås. På jobbet var det Margaret som hade ansvaret för både hem, barn, familjehotellet och alla pengar. Tony bara snickrade. Varje dag kom han släntrandes hem vid fyratiden och la sig i soffan och väntade på kvällsmat. Eller om det var fredag, placerade han sig i badkaret.
"Du känner inte igen mig, eller hur?"
Under några långa sekunder och medan det virvlade runt i hjärnan tittade hon på honom utan att svara.
"Du ser bekant ut", sa hon.
"Nu skojar du. Det lyser om dig att du inte har en aning om vem jag är."
"Jag har nog inte det", sa hon och tog en djup klunk öl ur glaset som precis placerats framför henne av mannen i baren.
"Jag bor på Margarets B&B."
Hon såg en suddig bild framför sig. Det hade säkert varit tidigt på morgonen och då var hon aldrig särskilt uppmärksam på gästerna. Sa förstås god morgon till alla som åt frukost, men mer med automatik än senare på dagen. Oftast gick hon omkring med tankarna på något annat. Hon hade en aning om en mörkhårig man i yngre medelåldern som satt vid fönstret ut mot gatan och läste en morgontidning medan han pimplade te. Hon hade inte kollat så noga. Antagligen bara ställt fram ett nytt fat med stekt ägg och bacon på buffébordet. Nu var hon säker. Det hade varit samma man.
"Går det upp ett ljus?"
"Tror det."

tisdag 21 februari 2017

Kulturkollos veckoutmaning


Kulturkollos veckoutmaning:
Vilket är mitt allra mest hälsosamma tips? Vad gör jag för att boosta självförtroendet? När mår jag som allra bäst? Vad är hälsa för mig?

Jo så här: 
Efter att under större delen av mitt liv jobbat för mycket och tränat för att orka, insåg jag för några år sen hur dåligt jag egentligen mådde. Trots att det säkert inte syntes utanpå. Nu tar jag det lugnt. Är nybliven pensionär. Vilken frihet! Nu känner jag mig rofylld, mår utomordentligt bra och tar dagen som den kommer. Lite struktur har jag förstås, för att förhindra att dagarna bara försvinner. Jag gör upp en liten plan varje vecka, där jag bockar av allt eftersom. Men om jag inte prickar av precis alla punkter, hetsar jag inte upp mig. Det finns tid imorgon. Dagarna spenderar jag med att skriva skönlitterärt, läsa böcker, gå promenader eller löpträna och äta det som jag gillar. Blir mest grönsaker eftersom jag uppskattar det mest. Jag unnar alla att få känna samma obundenhet efter ett långt arbetsliv. Det är vi alla värda.

I baren


"Får jag sätta mig ner?"
Rösten var djup och mörk. Så klyschigt fast ändå sanningsenligt. Men det var något mer. Där bakom. Ett rasp som gick rakt igenom det fulländade. Som hon fick anstränga sig för att höra. Vilken tur, tänkte hon. Det perfekta var så jäkla ointressant. Så förunderligt ändå, att det var det fullständigt felfria som alltför många strävade efter. Speciellt kvinnor. De fattade inte hur avslöjande det var med hårförlängningar, lösögonfransar och tatuerade ögonbryn. De förstod inte hur allt föll rakt ner i djupet. Utan pardon. De såg inte hur de framstod i all sin symboliska nakenhet. Hon vred på överkroppen. Tittade upp på honom med huvudet på sned. Hon log.

"Javisst", sa hon.

måndag 20 februari 2017

I övermorgon



Övermorgon + schampo, bacill
Två olika skrivutmaningar, skrivpuffen och Anna Hellqvists utmaningar som hon publicerar på You Tube varje måndag:
 

Hon köpte alltid hårschampo på apoteket. De hade en hylla med specialprodukter hade hon upptäckt för något år sen. Tidigare handlade hon praktiskt taget aldrig på apoteket. Enbart huvudvärkstabletter och liknande. Deras varor kändes bara så himla tråkiga. För att inte tala om deras supertrista förpackningar. För några år sen skulle hon ha skämts ihjäl om hon hade besök hemma och det stod apoteksprodukter i badrummet. Nu struntade hon i det. Huvudsaken var att hon fick sitt speciella schampo som tog bort alla baciller som kunde tänkas spridas till henne när hon var ute bland andra människor. I övermorgon hade hon tid hos läkaren. Den senaste tiden hade hon tyckt sig märka att hon hörde sämre. Det var väl inte meningen att man skulle behöva höja ljudet på teven hela tiden? Det fanns väl en gräns? Doktorn skulle förstås vara tvungen att vara nära hennes hår. Kanske till och med röra vid det. Då måste hon ha sitt schampo hemma.

 

torsdag 16 februari 2017

Irma


Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. Jag tog Tana Frenchs bok, En hemlig plats.
Meningen: Inte knallröd och inget nervöst kroppsspråk, men hennes röst var knappt mer än en viskning.


"Vad har du att säga till ditt försvar?"
Tana accentuerade allvaret i sin fråga med att först slå näven i bordet och därefter med en lätt puff placera sina glasögon längre upp på näsan. Jag hade precis stängt dörren efter mig och stod lutad mot den stängda dörren. Jag betraktade Irma. Hon stod framför Tanas enorma skrivbord med armarna vilande mot ryggslutet. Jag såg henne en aning från sidan. Hennes raka profil och persikofärgade kinder. Tana lutade sig tillbaka. Hennes byst formades till en hylla och stolen gnällde högt när hennes breda rygg tvingade stolsryggen bakåt. Jag hade inte blivit ett dugg förvånad om hon i den stunden hade placerat fötterna på bordet. Men det hände inte. Förstås.
"Det var inte mitt fel."
Inte knallröd och inget nervöst kroppsspråk, men hennes röst var knappt mer än en viskning.
"Du ljuger!"
Kroppen fortfarande helt stilla.
"Säger du inte sanningen funderar jag ut ett lämpligt straff. Och du kommer att dra dina vänner med dig ner i gropen. Sanna mina ord."
"Men ...", sa jag.
Tanas huvud rörde sig sakta bort från Irma och stannade vid mitt ansikte. Hennes ögon förstorades av glasögonens tjocka linser och gav mig ett intryck av ett galet stirrande. Jag ryste.
"Vad rör det här dig?"
"Jag ... bara tänkte."
"Tänkte? Tänkte du? Glöm det."

onsdag 15 februari 2017

Köket


"Det här var ett kök i extrem kaos", sa jag.
I nästa ögonblick ångrade jag mina ord. Eller kanske inte. Fast jag fattade inte var jag fick yttrandet ifrån. Det var ingen vana jag hade att yttra mig på det sättet. Efter en uppväxt med en auktoritär pappa som inte tålde några som helst motsägelser, hade jag så länge jag kunde minnas tryckt ner alla sådana ansatser. Jag undrade för mig själv om jag kommit in i en ny fas i livet. Att jag hade gått in i en period där jag kastat av mig pappas tyngd och nu vandrat in i spydigheternas land. Jag betraktade kvinnan som stod mitt i sitt kök med armarna i kors.
"Det fixar sig. Jag är inte orolig. Jag är en huslig person som gillar att greja i köket och faktum är att det kan vara praktiskt att ha alla attiraljer nära där man står och arbetar", sa jag.
Hon drog med ena handen över sitt blankborstade svarta hår klippt i kort page, satte huvudet på sned och log med halvöppen mun. Jag kunde se hennes övre tandrad. Samtidigt tyckte jag att jag uppfattade ett svagt ljud. Det lät som om hon fnös. Men jag var inte säker att jag hörde rätt.
"Så bra. Då är vi överens. Jag vill förstås att du ska trivas hos oss."
"Absolut. Det kommer jag absolut att göra."