Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

fredag 18 augusti 2017

Först

Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. Skriv en text inspirerad av meningen

Först tänkte jag ge fan i att åka dit. Ur Konsten att döda av Sören Bondeson, sidan 91


Först tänkte jag ge fan i att åka dit. Sen ångrade jag mig. Inte ångrade direkt, men jag kände mig tvungen. Jag måste ge mig ut bland folk ibland, tänkte jag. Blir en eremit annars. En asocial person, som glömt hur man gör när man umgås med folk. En dag sitter jag övergiven i min lägenhet. Ingen hör av sig. Ingen bryr sig om mig och det är mitt eget fel, eftersom det är jag som dragit mig undan. Klart de tror att det är så jag vill ha det. Och det vill jag ju. Fast jag fattar att det inte funkar. 


torsdag 17 augusti 2017

Mannen

Idag fick jag vänta länge på att han skulle dyka upp. Klockan var strax efter tolv och jag stod i fönstret och åt en tallrik med solmogen avokado och diverse sommargrönsaker när jag fick syn på honom. Det slog mig att den magre mannen med den dåliga balansen var en riktig klädsnobb. Idag hade han vita loafers, ljusbeige välstrukna knälånga shorts och en vit stickad kofta. På huvudet satt en vit hatt. Jag tyckte att han gick en aning bättre idag. När jag studerade hans, trots allt även idag, rätt skakiga framfart kom jag att tänka på boken jag just nu läser. Ett litet liv av Hanya Yanagihara. Mannen såg precis ut som jag föreställde mig att karaktären Jude skulle kunna se ut som en äldre person. En man, som trots ett svårt liv med ett flertal allvarliga åkommor och därav en illa åtgången kropp, gav ett intryck av värdighet. En som var medveten och höll huvudet högt. 


onsdag 16 augusti 2017

Mötet

Nu skulle vi ses igen. Känslan i kroppen var obeskrivlig. Ett slags mjukt flimrande i magen som samtidigt gjorde ont. Hon hade precis stigit av bussen och jag betraktade henne när hon stod och väntade på att kunna gå över gatan. Ännu hade hon inte sett att jag stod i fönstret. Blicken helt fokuserad på trafiken. Hur skulle hon bete sig mot mig? Avståndstagande eller välkomnande? Eller bara kall? Om hon höll distansen förstod jag verkligen varför, fast jag hade ingen aning om hur min reaktion skulle bli. Hade jag kraften att klara en besvikelse? Tänk om jag började gråta? Eller svimmade? Precis i det ögonblicket höjde hon blicken och tittade rakt på mig. Så såg jag rörelsen. Hon lyfte armen och vinkade. 


tisdag 15 augusti 2017

Herman och Ola



Det fanns alltid något outtalat mellan oss. Vi visste det alla tre. Jag kunde tydligt märka det på deras gester och miner. Säkert gjorde de samma iakttagelser på sitt håll om mig. En gång efter en kundfest drog Ola med mig in på hans kontorsrum och stängde dörren. Vi kysstes. Jag gillade det samtidigt som jag förstås fattade hur fel det var. Ola var min chef och han var gift. Det var förresten jag också. Så flög dörren upp och där stod han. Herman. Han andades flåsande. Han sa inget. Gestikulerade enbart med flaxande armar som sa att vi genast skulle pallra oss ut därifrån. Utan ett ord rättade vi till våra kläder och gick före Herman ut. Bakom oss hörde vi dörren slå igen. Flera veckor efteråt studerade jag Herman. Letade efter tecken. Jag såg hans uppfattning tydligt tecknat över hela ansiktet. Den minen uttryckte illamående. I obevakade ögonblick noterade jag att hans blick på Ola var annorlunda. Mer accepterande. Det gjorde mig rasande.   



måndag 14 augusti 2017

Vårdslös

"Han var inte särskilt briljant", sa Erik.

Jag betraktade honom tyst och funderade under några sekunder på hur det gick ihop. Om det gick ihop.

"Inte särskilt briljant?" sa jag sen sakta. "Känns som ett vårdslöst uttalande."

Från sin halvliggande ställning hävde han sin tunga kroppshydda längre upp i fåtöljen. Jag hörde knakandet i stolens inre träkonstruktion och föreställde mig hur det skulle se ut om möbeln ramlade ihop av hans tyngd. Jag kunde inte hålla tillbaka ett leende.

"Vårdslöst? Vadå vårdslöst?
"Fundera på formuleringen. Antingen är någon briljant eller annars inte. Det går inte att vara lite briljant. En diamant är en diamant.
"Din lilla språkkverulant."
"Kverulant?"

"Äh, du vet vad jag menar. Och se inte så jäkla nöjd ut."


torsdag 10 augusti 2017

Radhuset

Ta en bok. Skriv en text baserad på en slumpmässig mening i mitten av boken

Ur Ett litet liv av Hanya Yanagihara, sidan 361: Jag kom hem efter att ha spelat tennis och där låg han på soffan och sov.

Jag kom hem efter att ha spelat tennis och där låg han på soffan och sov. Jag var inte precis varsam när jag klev in genom dörren. Först dängde jag sportbagen rakt ner i golvet och sen slängde jag igen ytterdörren efter mig med högra foten samtidigt som jag ropade:

"Nu är jag hemma! Vad får vi till middag?"

Ordet "middag" uttalade jag en aning hackigt, eftersom det var i det ögonblicket, när jag hojtade ordet, som jag fick syn på honom. Tystnaden la sig över rummet. Han hade inte vaknat av oväsendet jag orsakade när jag brakade in. Som alla mäklare verkar gilla att kunna delge en presumtiv kund, hade vårt lilla radhus en öppen planlösning. Han borde ha vaknat. Det var inte jättemånga meter från soffan till ytterdörren. Nu kände jag. Det här var ingen normal stillhet. Något var fel. Jag tog några snabba steg fram till soffan, tog tag i hans axel och ruskade. Hans skuldra var konstigt tung och huvudet lealöst.


onsdag 9 augusti 2017

Närhet

Fegheten vann. Det gjorde ont att se honom. Helvetiskt ont. Ändå höll jag mig på avstånd. En snabb flyktig kram, helt utan känsla av närhet. Han frågade inte ens hur jag hade det. Jo, det gjorde han väl, men det kändes som om det var en betydelselös fras. Som om han otåligt väntade på ett snabbt svar från mig så han kunde börja. Börja tala om det som var väsentligt. Jag hörde men lyssnade inte. Har lösryckta minnen av att han snackade en massa om att resa bort. Uppleva det optimala äventyret. Han visade sig alltså vara samma gamla romantiker fortfarande. Hitta sig själv, förverkliga drömmar och till slut nå toppen av Maslows behovspyramid. Den var jag inte ett dugg intresserad av. Jag ville jobba. Tjäna pengar. När vi, med bleka leenden en stund senare, skildes åt var jag först bara lättad. Fast det höll inte länge. Värken i bröstet kom tillbaka och gjorde mig fysiskt illamående.