Min novell

Min novell
Utgiven på HOI förlag

tisdag 24 januari 2017

Stranden

Ett avsnitt ur mitt manus:

Bild från https://sandymacko.wordpress.com/





Jag klev ut genom ytterdörren och tog trappan ner på gatan i två långa hopp. Efter någon minut insåg jag att jag var på väg ner mot stranden. Det var kyligt i vinden. April var en opålitlig månad. Ena dagen sken solen och det var ljummet i luften, nästa dag ven isiga vindar runt ansiktet och solen visade sig inte alls. Jag ångrade att jag inte tagit på mig mössa. Fast samtidigt var det skönt. Blåsten sköt rakt igenom huvudet och rensade hjärnan. Jag vek av åt höger och började följa strandkanten. Det bästa med motvinden var tanken på att jag skulle få medvind när jag gick tillbaka. Om inte vinden hade vänt till dess, tänkte jag och log för mig själv.
Efter en stund blev jag trött i lårmusklerna. Det var bra träning att pulsa fram i fin sand. Bra för min dåliga kondis. Jag satte mig ner och pustade ut i en fördjupning som bildats med uppskjutande vass här och där. Där var det lä och vinden fick inte tag i mitt hår. Halvliggande lutade jag ryggen mot sanden och stirrade rakt upp i den gråmulna himlen. Känslan var fridfull. Här kunde ingen störa mig. Världen var någon annanstans. Jag blundade.
Jag tror att det var ett ljud som fick mig att reagera. Jag är inte säker men något fick mig att titta upp. En mörk kontur av ett huvud ovanför mig. Under ett kort ögonblick fick jag för mig att det var ett spöke. Så såg jag ansiktet. Det var Kevin. Hur hade han hittat mig?

måndag 23 januari 2017

Färre skor


Det stod färre skor i entrén än jag hade förberett mig på. Alla var ombedda att vara barfota eller i alla fall i strumplästen. Det struntade vissa uppenbarligen i.
"Ni som har skor kvar på, bered er på att det blir svårare än utan. Men, förstås är det valfritt."
Jag la märke till två kvinnor och en äldre man i korta blå shorts. Alla tre stod i främsta raden, endast några meter från mig. De gjorde antydande gester som jag tolkade som att de var på väg att böja sig ner och knyta upp sina skosnören. Jag tänkte att jag såg mer av hans  lår och till och med längre upp än jag önskade. Hade han inga kalsonger på sig? Antagligen var de inköpta när han var bra mycket yngre och smalare. De enda shortsen han hade i byrålådan, säkert. Jag stod kvar och inväntade deras nästa steg, att dra av sig skorna. Så ångrade de sig tydligen . Alla tre rätade samtidigt på ryggarna och stod sen stilla och stirrade på mig. Med skorna fortfarande på.
Det var bara för mig att börja.

fredag 20 januari 2017

Doften


Doften var inte obehaglig. Tvärtom, den var underbar. Den gav mig ändå rysningar som spred sig ner över ryggen. Det var minnet av dig som med ens var lika uppenbart, klart som en daggig sommarmorgon. Minnesbilden av dig som jag spenderat många år med att aktivt försöka glömma. Det sägs att lukter ger oss den starkaste förnimmelsen av en specifik händelse eller person. Vi kanske inte är medvetna om det. Ända tills det ögonblick då det händer. Det blir en chock,  som en hård dunk i ryggen, när den når näsborrarna.
Doften av liljekonvalj. Din favoritblomma

torsdag 19 januari 2017

Mannen mitt emot


Uppgiften var att ta en bok. Välja en slumpmässig mening i mitten av boken. Skriva en text baserad på meningen. Jag valde Störst av allt av Malin Persson Giolito Sid 183:
Amandas ögonlock började se tunga ut, hon letade efter en mer bekväm ställning

 

Gruppterapi. I ett svagt ögonblick hade Amanda anmält sig. Tillvaron hade blivit ohållbar, hon fastnade i svart grubbleri. Ständigt. Dag som natt. Hela dagarna i panik, kroppen i uppror. Till slut var hjärnan fullständigt tom. Hon missade möten, glömde överenskomna dead lines i jobbet och kylskåpet ekade av övergivenhet. Igår ramlade hon raklång i gatan och hennes glasögon flög flera meter. I ögonvrån såg hon en man som tog upp dem och sprang fram till henne.
"Hur gick det? Gjorde du dig illa? Här är dina glasögon."
Hon sa inte ens tack. Så såg hon annonsen i GP och utan att fundera anmälde hon sig. De satt i en ring på golvet. Alla hade tagit av sig skorna och satt i strumplästen i skräddarställning. Var och en fick berätta varför de kommit. Efter en stund orkade hon inte lyssna på de andra deltagarna. Amandas ögonlock började kännas tunga, hon letade efter en mer bekväm ställning. Benen var stela som träribbor av ek.
"Du verkar ointresserad", sa mannen mitt emot henne. "Vad gör du här egentligen? Du verkar ju bara vara ett enda fett ego."
En stöt i magen. Utan att tänka reste hon sig upp. Tog tag i sina läderstövlar. Hon kände de skarpa blickarna, klev på någons fot när hon flåsande tog sig bort till dörren.
"Fly du bara. Precis din stil", hörde hon honom ropa innan hon slängde igen dörren bakom sig.

tisdag 17 januari 2017

Jag


En stor gäsp. Jag suckade djupt och tittade på klockan. Snart lunchdags och jag låg fortfarande kvar i sängen. Det gick bara inte att höja huvudet ur kuddens mjuka dun. Om möjligt än mer otänkbart att lyfta överkroppen och resa mig upp. Istället vände jag på kroppen och la mig på andra sidan, placerade handflatan under kinden och sen slöt jag ögonen. Igen.
Upplevelsen var tudelad. En del av mig njöt, den andra delen skavde smärtsamt mot min hud. Dåligt samvete. Igår kväll la jag mig klockan nio. Jag hade alltså sovit i fjorton timmar. Inte sovit konstant förstås. Jag hade vaknat med ojämna mellanrum. Sen slumrat eller somnat om. Du får ta dig i kragen, hörde jag mamma säga. Men det var omöjligt.

måndag 16 januari 2017

Du


Vet du hur svag jag är för dig? Jag ser så många likheter med mig själv i dig. Din rädsla för människor du inte känner, det första mötet. Ditt dåliga självförtroende och förmåga att ta fel beslut i livet. Att du har så svårt att tycka om dig själv. Men också din starka känsla för rättvisa, eller snarare avsky mot orättvisor, din rebelliska sida som står upp mot förtryckare och ditt sätt att stå för dina åsikter. Din envishet, ditt trots. Du ger dig inte även om du är ensam om dina tankar. Jag hoppas att du förstår att jag alltid kommer att stå vid din sida.

torsdag 12 januari 2017

Berit


Berit kunde inte ge sig. Inte erkänna ens när hon visste själv att hon hade fel. Som den gången när hon diskuterade med en kille som härstammade från Colombia. Ett gäng vänner på krogen och hon. De åt pizza och drack rödvin. Mannen hade satt sig ner hos dem fast de inte kände honom. Efteråt kunde hon inte erinra sig om han blev inbjuden i gruppen eller om han bara satte sig ner vid deras bord ändå. Bara så där. Berit var salongsberusad. Det kanske mildrade dumheten en smula. I samma stund som hon hasplade ur sig orden tänkte hon att det var urbota dumt. Helt galet. Men inte en chans att hon tog tillbaka. Livet för Berit funkade inte så. I en bestämd ton sa hon att Colombia  blev självständigt på 1900-talet. Till en person som var colombian och som envist, utan att ge vika, vidhöll att det skett redan på 1800-talet. Långt om länge tystnade han, drog ut stolen han satt på en bit från bordet, reste sig och gick utan ett ord till avsked.