Ödmjukhet

Han bläddrar i Göteborgsposten. Ropar: Men du... vi sticker på bio! Här är något intressant! Annie Hall av Woody Allen. Vad är klockan? Halv sju. Ja... men då hinner vi. De rusar ut i hallen, sliter åt sig jackorna, ut genom dörren, tar trapporna i långa kliv, in i bilen. Martin har egenhändigt uppfunna genvägar för att slippa trafikljus. Upp på trottoarer, rakt igenom fabrikstomter, in genom stora parkeringsplatser. Kommer in på Palladium en minut över sju.

De går på bio nästan varenda kväll. Ofta fem, sex gånger i veckan. Efter jobbet. Har alltid sett allt: The Deer Hunter, Rocky, Gudfadern, Hajen och Taxi Driver. Bäst gillar Lisa The Deer Hunter. Christofer Walken... Christofer Walken, vilken man! Spännande, farlig, oförutsägbar och intelligent.

1970-talet. Ödmjuka och oerfarna inför livet. Unga.

Ett program på TV som hon oförhappandes råkar se. 1978? Ja... det var det nog. Eller 1977. En dokumentär om ett nytt engelskt popband. Dire Straits. För absolut första gången får hon uppleva; höra och se dem. Hon trillar dit direkt. Ett uppkäftigt nydanande sound, samtidigt vackert med strålande gitarrspel av Mark Knopfler. Hans lågmälda sångröst! Down om the Waterline, Sultans of Swing. Eller Eagles. Don Henley och Glenn Frey sjunger om Pink Champagne och Tequila Sunrise.

De säljer sin mellanblå Saab 96 V4 i maj 1978, får sju tusen kronor. Sju hela tusenlappar. Den sommaren ägnar de sig åt att äta sig igenom Göteborgs alla finkrogar. Varenda fredag går Martin och Lisa ut på restaurang. Äter Filé Mignon Black & White, flamberad pepparbiff med rödvinssås och Sjötunga Walewska. Rätar på ryggarna, känner värlsvanan och tjusigheten flödar över dem.

2010-talet. Annorlunda och likadant. Erfarna fortfarande ödmjuka, nej... mer ödmjuka. Inför livets bräcklighet.

Avhållsamhet

"Hur är det? Hur har dagen varit? Är du trött?"

"Joo... det har varit OK. Som vanligt. Men inget speciellt."

...

...

"Ja, jag och Martin bråkade igår", hörde hon sig själv börja, "du vet... vi var ju på kalas i lördags och han... ja... vi satt vid olika bord, det var bordsplacering. Och ... ja... han glömde helt enkelt bort mig. Stod under flera timmar med en ung tjej, höll armarna om henne, intimt diskuterandes tittandes varandra långt in i ögonen. De vaggade kropparna sakta, fram och tillbaka... fram och tillbaka efter musiken."

"Oj, vad gjorde du då?"

"Jag har aldrig känt mig så ledsen... magen var i uppror. Egentligen var jag kanske mest ursinnig. ARG! Vad skulle jag göra? Går fram till honom? Dra isär dem? Jag vet ju att vi älskar varandra. Oh... vad tillintetgjord jag var! Hur kunde han så fullkomligt komplett glömma bort MIG, att jag var närvarande?! Till slut gick Martin på toaletten. Jag efter... konfronterade honom när han kom ut. Han fattade inget, sa han. Men du... nu får du berätta något."

"Nja... det har inte hänt så mycket. Vi hade släktmiddag i lördags. Det var OK."

"OK."

Varför blir det alltid så här när hon träffar Agneta? Agneta utstrålar avhållsamhet, är alltid fåordig. Är det en aningens aning avståndstagande? Eller är det i själva verket så att det bara är omkring mig det blåser, händer saker HELA tiden? Måste säga något, det blir så tyst annars, tänker Lisa jämt... har jag inte något jag kan berätta? Hon tycker att tystnaden skälver i luften, den gör henne rastlös. Oh... jo... det här hände ju! Lisa finner sig själv berättandes ALLT, mycket mer detaljerat och privat än hon planerat. Det dåliga samvetet plågar henne, men det går inte att stå emot. Det bara bubblar ur henne. Hon lämnar ut Martin, avslöjar, blottar honom och Agneta får bara Lisas upplevelser och högst personligt färgade version. Inte Martins. Medan Agneta berättar nada. NADA.

Bekant smak

Det är olika på smaker. Smaken på mäns kyssar varierar. Han var så läcker. Var attraherad av hans ljusa anletsdrag, blonda raka nedåtsträvande lugg, näsan, hans klarblå ögon och den alltid uppåtsträvande smala amorbågen. Jämna fläckfria lysande tänder. Den första kyssen... med den allra första kyssen gick allt förlorat. Sumpat. Läpparna hårda, styva och kalla. Smaken indifferent. För mig.

Ditt grepp om min kropp mjukt och lätt. Överläppens kurva med tydlig kontur, en aning större en underläppen. En smula överbett. Ojämn tandrad, inåtlutande framtänder. Ömtålig och kraftfull mun. Smaken... smaken var vänlig, mjukt bekant och utsökt. Graciös. Jag tappade balansen. Föll.

Vår solklara seger

Livsglädjens sträng knäcktes, mina sinnen ansträngdes, mitt inre bröt igenom en förtvivlans ocean. Det illasinnade kan aldrig förenas med det goda, hätskheten klingar alltid ihåligt illa. Okunskapen som hos en ignorant hade befriat mer än kunskapen. Att inte förstå hade gett mig vila, min själ hungrade efter förändring.

För mig lyste du som en karbunkel, självlysande ädelstensrött med förtrollande styrka. Spegelbild i det klara vattnet, våra huvuden tätt ihop, solen darrande på ytan. Segern är solklar. Två turturduvor, vi skänker varandra trohet, hängivenhet. Vi banar oss en väg genom livet.

Ska vi dela?

Åhh... där kommer han! Har han sett mig? Kommer jag undan? I nästa neosekund har Mats lågande blå ögon landat på hennes kropp. Sommarlov. Semestertomt i stans centrum. En svag bris håller kroppen sval. Lisa är klädd i en isblå skir klänning med baddräktsringning. Starka solstrålar gör att tyget flimrar. Klänningen är synnerligen kort, visar det mesta av hennes sommarbruna slanka ben. Det är hon medveten om. Efter sommarens salta havsbad, då Lisa har låtit sitt blöta pageklippta hår få torka i solen, har håret övergått till en blekt blond färg. Hon är på väg hem från biblioteket, med högra handen klämmer hon fast några tjocka böcker mot bröstet. Lisa drar in den sköna aromen av sommar som virvlar i skyn. Vilken kontrast till den fara hon upplever när hon ser på Mats. Den andliga balansen blir helt rubbad. Han kommer gående emot henne med snabba steg. Klädd i vitt tight linne som låter alla se hans välformade biceps och de lågt skurna jeansen har slithål på knäna.

Mats... Mats som är brandman, räddar drabbade människor, hjälper personer i svåra situationer. Drar ut dem från brinnande hus eller ur kraschade bilvrak. En äkta hjälte, en förebild.

Smilet sitter kompakt fast i det avlånga ansiktet med en liten grop i hakan. Det svarta håret är välkammat och välklippt i snelugg. Han är ju egentligen snygg, tänker hon. Lisa fryser, mitt i den ljuvligt varma luften.

- Heeej Lisa! Vad gööör du?
- Inget. Har varit på biblioteket.
- Visst är det härligt väder?! Ska vi göra nåt?
- Nej, jag ska hem.
- Vi kan åka till stranden. Åka i min bil. Dela samma filt. Du är så snygg Lisa! Jag vill se din mage, din fina bruna härliga mage, säger Mats samtidigt som han låter ögonen spela som på ett piano fram och tillbaka, upp och ner, över hennes smäckra tonårskropp. Stannar vid magens lilla utbuktande rundning.

Inne i hennes mage rör det sig, läbbigt dubbla känslor rör om, het spänning blandad med vämjelse.

Fredagsmys

Hon står i kö på Systembolaget. Fredag eftermiddag. Ser sig omkring. Inga långa köer. Det var ovanligt. Slut i vinförrådet hemma. Vad ska jag köpa? Ska jag ta Crème de Cassis? En god söt likör som passar till glass med hallon. Fredagsmys med något sött och fräscht.

Ensam. För sig själv. Är jag värd efter veckans påfrestningar. Det kvälliga enormt stora greppvänliga glaset med rödvin kan behöva alterneras. En ungersk 5 puttonyos Tokaij? Jag kan ta en bit stark parmesanost med fikon till. Hennes sug efter terapeutiska starkvaror behöver inte betyda att hon inte har smak för delikatesser. Innebär inte att hon bara stressigt kastar dåliga och billiga rusdrycker i halsen.

På kvällarna framkallar dropparna ett lugn inom henne. Kanske ett falskt lugn, det är hon medveten om. Men ändå... hon får en stunds frid. De kallt sibiriska tankarna lägger sig till ro och hon kan somna utan ångest. Vaknar förstås alltid mitt i natten, ruset försvunnet och olusten tillbaka. Går inte att somna om. Dricker ett glas ljummet vatten. Ligger och vrider sig, runt, runt till mobilen ringer klockan sex. En ny, färsk dag att ta sig igenom.

Förbisprungen

När hon kommer hem är hon alltid lika frustrerad, fullständigt nedbruten. Lisa hör arbetskollegernas höga skratt innanför pannloben. Ekot av deras elaka garv förvrängs inuti huvudet, snurrar runt, förvandlas till gapande skrikande skator. Ulf blir en kråka med en enormt stor knallgul vidöppen näbb och hårda kalla svarta ögon, Kristina ser ut som en häxa med spetsig skrovlig nos, i svart huckle och med spetsiga grå tänder, flaxande ovanför henne.

"Haha, vet du inte att Mona Sahlin är ledare för Sossepartiet?! Politik, det är livet! Vet du inte det?!"

Kristinas sarkastiskt framkastade kommentarer sitter fastklistrade i huvudet. Nej, det visste hon inte! Var det så förskräckligt? Hon vet säkert en hel del om annat som inte Kristina har den blekaste hum om. Varför svarade hon inte det?

Hon måste ut! Måste få andas in klar ren luft. Glömma den unkna syrefattiga doften på jobbet, bort från den fula mobbningsluften. Lisa skyndar sig att byta om till den limegröna löpardressen. Självlysande röd mössa på huvudet. Snörar på sig joggingdojorna. Känns som livet hänger på att hon kommer ut NU! i spåret. Hoppar ner för trapporna, ut genom dörren. Iväg med långa vinnande löpsteg, vinden viner i ansiktet. Ögonen tåras.

Springer förbi många löpare, möter andra. De flesta ser fokuserade ut, nästan ingen möter hennes blick. Alldeles inne i det inre av sin löpning. Som meditation. Precis som hon inställda på att komma bort från livets problem, rensa hjärnan från skadliga stresshormoner. Fylla på förrådet av glädjehormoner.

Regndroppar träffar hennes kinder, rinner ner i halsgropen. Ger en iskall förnimmelse. Hon ryser. En ljuvlig och samtidigt smärtsam känsla. De svåra tankarna försvinner i takt med att Lisa kommer in i ett flyt. Hon upplever att hon inte har någon makt över musklerna längre. De styr henne, låter fötterna ta det långa steget fram, kraftfullt skjuta ifrån utan hennes inverkan. Lisa löper in i en annan dimension, känner sig svävande lätt. Befinner sig en decimeter ovanför terrängen.