Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

lördag 16 juni 2018

I natten


I mörkret stannar jag
Står helt stilla
Mina axlar rister till
då luften är sval

Jag lyssnar
Hör okända ljud
Främmande lågmälda läten
Så hör jag
Någon morrar och gnäller
Mitt i det svarta
lyser gröna ögon i natten


torsdag 14 juni 2018

Sen


Anna var allt annat än tidig. Brådmogen sa de vuxna om hennes bästa vän, Inger, som redan hade stora bröst, smal midja och svängande breda höfter. Om Anna sa man att hon var sen. En kille en klass över henne, Frasse, flinade och ropade högt:

"Du är så grön, Anna. Kom med upp i skogen så ska jag visa dig."

Hon rodnade och fattade ingenting. Fast hon följde förstås inte med Frasse. Hon tyckte att han var äcklig. Han såg alltid smutsig och svettig ut och hade ansiktet fullt av blemmor. Inte heller anslöt hon sig till det fräcka gänget som stod bakom skolan och rökte istället för att gå in på lektionerna. De struntade helt i skolan. Det kunde inte hon göra. En fin flicka som hon, som magister Högbratt sa till henne, den där enda gången då hon skolkade. Det var en gymnastiktimme. Orientering. Hon och Inger brydde sig inte om att orientera utan gick en promenad helt utan att kolla karta och kompass. Gympaläraren kom på dem och skvallrade sen för Högbratt. Anna höll inte med om att det var att skolka, men hon sa inte emot.



onsdag 13 juni 2018

Detta är sant!


Hon lyssnade på P1 och morgonens nyheter. Lite förstrött som hon alltid gjorde på morgonen, fortfarande en aning vimsig av nattsömn och konstiga drömmar. Rösten som radade upp händelser runt världen var behaglig, ett alldeles lagom bakgrundsbrus. Hon hörde men lyssnade inte så noga. Så med ens lystrade hon.

"Den nya forskningsrapporten drar slutsatsen att barn som föds med astma har en farmor som röker", sa rösten.

Med ens kristallklar i knoppen höjde hon volymen några hack.

"Mamman behöver inte ha rökt alls under livet och samma kongruens finns inte mellan barnet och dess mormor. Enbart farmor", basunerade rösten rakt ut i köket.

"Kan det vara möjligt?" mumlade hon för sig själv. "Hur är den prövningen gjord? Är de kloka? Not."

Hon tog en slurk kaffe med mjölk och hoppades att hon inte bidragit med forskningsmedel till den undersökningen.



tisdag 12 juni 2018

Samtalet

Samtalet kom klockan åtta på morgonen. Som vanligt hade Britt kämpat sig upp ur sängen klockan sju, i bara nattlinnet och barfota haltat bort till hallen och tagit med sig morgontidningen ut i köket. Ibland hade hon funderat över varför det var så viktigt för henne med frukostritualen och kommit fram till att den var en kraftkälla hon inte kunde vara utan. En distinkt känsla låg i bakhuvudet att hon annars, om hon låg kvar i sängen, inte skulle komma upp den dagen över huvudtaget. Sin situation hade hon accepterat för länge sen.  Hon var inte ett dugg ängslig längre. Bara det där steget upp ur sängen, sen rullade allt på. Hon lyfte luren och sa:

"Det är Britt."
"Britt? Är det Britt Sundström jag talar med?"
"Just det."
"Så bra. Nu vill jag att fru Sundström lyssnar på mig. Noga."

Egentligen hade hon velat svara att hon lyssnade om hon hade lust, inte annars, men hon höll tyst.

"En oenighet har upptäckts. En ny okänd part har hört av sig. Det gör att allt kommer att ta längre tid än beräknat. Det kommer att dröja innan vi kan vara klara. Vi jobbar på så snabbt vi kan", sa rösten och tystnade.

Britt sa inget. Hon var tillsagd att lyssna.

"Hallå!"
"Jag är kvar."
"Har ni inget att invända?" sa rösten.
"Det skulle väl inte hjälpa."
"Det har ni förstås rätt i."
"Så ... då kan jag återgå till min morgontidning och ostfralla?"
"Visst, visst. Vi hör av oss."
"Bry er inte om det. Jag struntar i vilket, förresten", sa hon och la på luren med en smäll.


måndag 11 juni 2018

Burken


Smärtan Anna upplevde. Som om någon stod bakom henne och spetsade hennes nacke med ett antal vassa knivseggar. Hon skrek och såg inbillade eldsflammor som fick hennes hjärna att spraka av hetta.  Så fick hon ett bättre tag om konservburken som hon precis varit på väg att öppna och vräkte den över axeln. Burken dunkade i något mjukt. Långsamt hasade något ner över hennes rygg och landade på köksgolvet med en duns. Anna vände sig om och tittade ner, fortfarande med  fingrarna hårt knutna om soppburken.

Angelo låg helt stilla. Hon ställde sig ner på knä och petade lätt på katten. Den var orörlig. Tankarna virrade runt. Hur skulle hon kunna berätta för Astrid att hennes katt var död? Ingenting var så viktigt för henne som Angelo. Kunde hon hinna köpa en ny som såg likadan ut? Nej, det skulle Astrid märka direkt. Hon böjde sig längre ner, med näsan bara några centimeter från kattens nos. I det ögonblicket. Två vansinnigt giftgröna ögon stirrade upp på henne, spetsiga små tänder och ett fräsande som skar i öronen. Hon ropade till och kastade sig bakåt. Det sista Anna var medveten om var att hon stötte huvudet i något hårt.


söndag 10 juni 2018

Förknippa




Pionen blommar
Jag associerar till
farfars stora gårdsplan
där

Pionbusken tronade
med
en drottnings stolta hållning


torsdag 7 juni 2018

Kärlek

En kärleksdikt:


Den dagen
sen länge förbi
I mitt huvud rådde kaos
Kommer du med upp sa han
Jag förstod inte men
jag sa inget
Du började gå
Jag gick efter
Såg dina smala höfter vicka
Du vandrade in i hallen
Jag stod kvar på tröskeln
Du vände dig om
Kom sa du och bredde ut armarna