Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

onsdag 24 maj 2017

Vaknar


Jag vaknar tvärt. Jag ligger på rygg i sängen. Ovanför mig svävar tre ansikten som jag känner igen. Irritationen sprider sig inom mig. Jag blir helt stel. Varför har de väckt mig och varför står de där i vägen och stör min utsikt? Min man, min syster och svåger. Jag vill säga till dem att hålla sig på avstånd, men inga ord kommer ut ur min mun. Nu hör jag att de pratar högljutt. Som om de grälar. Inte med mig utan med varandra. Jag verkar inte existera trots att de hela tiden oavvänt stirrar ner på mig med glosartade ögon, gapande artikulerande munnar och yviga gester. Så upphör alla ljud, allt väsen. Tystnaden blir en befrielse. Muskel efter muskel, extremitet efter extremitet spänner av och mjuknar. Jag domnar bort.

tisdag 23 maj 2017

Trögt


Det går trögt idag. Tankar flyger och jag får ingen ordning på livet. Ute skiner solen. Solstrålar som tar sig in genom fönsterglaset värmer min vänstra arm. Jag som längtat så, men ändå sitter jag här och orkar inte resa mig. Jag sträcker mig fram och tar en physalis ur glasskålen som står på fönsterbrädan. Jag öppnar munnen och lägger den på tungan. Bäret är ljummet, nästan varmt. Den ger mig tröst med sin sötma.

 

måndag 22 maj 2017

Byxorna


"Jag kommer strax", sa han.
Sen gick han. Det sista jag såg var hans jeanshäng. Trots att han bar sitt breda läderbälte som han omsorgsfullt hade stuckit in genom alla hällor hade byxorna hasat ner. Som tur var hade jeansen trots allt hängt sig kvar och vilade nu på skinkorna, som rörde sig en aning för varje steg han tog. Eftersom jag avskydde dålig passform på byxor, speciellt jeans, suckade jag. Det var många företeelser som gav mig anledning att sucka, hade jag lagt märke till, under den senaste tiden. Så mycket som irriterade mig och gjorde mig uppretad. Som att han glömde bort saker jag berättat. Alltför ofta fick jag upprepa mig. Berätta allt från början. Mina läppar tröttnade och till slut orkade jag knappt öppna munnen.
Sen gick han och jag såg honom aldrig mer.

 

fredag 19 maj 2017

L-ord

En filosofisk tanka idag:

Livet, ler, lalla, likt, lillen


Livet är nyckfullt
som ett barn som skriker gällt
i nästa stund ler

Låt mig lalla likt lillen
utan allt grubbel som stör

 

torsdag 18 maj 2017

Grejerna


Leif gick hemåt. I hans mage rörde det sig. Fladdrade. Han var nervös. En stark ovisshet om vad som skulle möta honom. Han gick långsamt steg för steg uppför trapporna. Så olikt hur han annars alltid gjorde, studsade upp två trappor i taget.
De satt i köket, fullt upptagna med att äta av hans couscous han gjort i ordning i morse. I luften låg en tung doft av saffran och kummin.
"Kommer du? Nu?" sa hon och tittade på honom bakom en gles hårgardin.
"Är min mat god?" sa han och nickade mot de välfyllda tallrikarna.
"Du. Dina grejer ligger i ryggsäcken", sa hon.
"Vad?"
"Såg du inte i hallen?"
Han vände sig om och gick tillbaka. I ett hörn stod hans packning. Grejerna hade lagts ner så vårdslöst att ryggsäcken inte hade gått att stänga. En skjorta hängde en bit utanför. Han lutade sig ner, vände på säcken och hällde ut allt. Omsorgsfullt började han att vika ihop sina kläder, försökte släta till och lägga allt tillrätta. En av skjortorna hade hon tagit från badrummet. I morse hade han sköljt upp den och hängt på en galge. Den var inte torr än. Fukten gjorde att tyget redan luktade en aning unket. En rörelse i ögonvrån gjorde att han tittade upp. Etta stod i hallens dunkel och stirrade på honom.
"Brian bor här nu. Du flyttar", sa hon.
Han svarade inte utan trängde sig förbi henne och fortsatte in i sitt rum. Eller före detta rum. Kläder och handdukar, som inte var hans, låg överallt på stolar, på sängen och på golvet. Det var ingen pedant som flyttat in.
"Var har du tänkt att jag ska sova då?"
"Det får du väl ordna själv."

onsdag 17 maj 2017

Hetta


Hettan skimrade som pärlemor i luften. Hon tyckte att hon såg regnbågens färger framför sig, i pastelltoner. Det var nog solglasögonen som framkallade fenomenet. Hon förde cocktailglaset till munnen, särade på läpparna och lät den hallonröda vätskan fylla gommen. Medan hon tog plaststickan med det sockerinlagda bäret, satte det mellan tänderna och drog bort det, fokuserade hon blicken. Han kom gående mot henne. Hon bet sönder bäret och sög i sig sötman. Magmusklerna drogs samman. Hon visste inte om det hon kände var kärlek eller hat. Han drog ut stolen och satte sig. Hans leende gjorde henne omväxlande kall och varm. Fukten mellan brösten kliade och axlarna skälvde till i en ofrivillig ilning. Han betraktade henne. Böjde sig framåt, vilade armarna på bordsskivan och tittade ingående. Hon gladdes åt att han inte kunde se hennes ögon.
"Kan du ta av dig solglasögonen så jag ser dig?"
"Tror inte det."
"En drink till då?" sa han och nickade åt hennes nästan urdruckna glas.
"Nej tack."

tisdag 16 maj 2017

Hon


Man kunde aldrig vara säker på att hon kom. Vi satt och stirrade på varandra och tänkte antagligen samma sak. Kommer hon eller inte? Hoppas att hon kommer. Det är inget roligt om hon inte kommer. Då och då kastade vi hastiga blickar mot ingången. Du och jag bara satt där tysta, såg nedstämda ut och sa inte ett ord till varandra. Vi var inte alls lika spirituella utan lät alltid henne leda konversationen. Hon hade ständigt flera dråpliga historier ur vardagen att berätta. För oss verkade det inte hända ett endaste dugg. 
Om hon kom såg hon alltid ut att vara stressad upp över öronen. Hon liksom kastade sig in i lokalen och dråsade tungt ner på stolen fortfarande med kappan på och väskorna la hon i knät. Flåsande och med röda kinder. Vi rätade på ryggarna och förväntade oss ännu en historia ur livet. Vi ville förfasa oss, bli chockade, underhållna och både skratta och gråta.