Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

fredag 19 oktober 2018

Frågan


En föraning, en förvarning. Handen som automatiskt slängdes upp mot hjärtat. Där det smärtade. Det var som om hon tappat andan. Hon öppnade munnen. Måste få luft. Behövde kräkas. Det gick inte. Hulkade.

Hon slog upp ögonen. Känslan var främmande. En rotlöshet som sved i magen. Hon tittade rakt upp i ett vitt tak. Det vita bländade. Tvingade henne att blinka några gånger. Blundade.
Hon hörde ett kort gnäll från en dörr som öppnades. En kvinna i vit rock lutade sig över henne. Rocken var uppknäppt. Hon såg en blå sidenblus under. Den blänkte när kvinnan rörde sig. Ändrade färgnyans.

"Hur känns det?"

Den eviga frågan, tänkte hon. Den eviga frågan.



torsdag 18 oktober 2018

Tillvaron


Relationen med
dig är otydligt tydlig
Allt försvinner bort

Jag fryser skälver gråter
Tillvaron rasar samman


















onsdag 17 oktober 2018

Milles


Vi hade bestämt träff på en bar. Den intill Götaplatsen, alldeles invid Poseidon. Vi satt på uteplatsen och fick höja rösterna en aning för att höra varandra, eftersom vattnet i fontänen inte bara porlade utan mer väsnades. Det var under beskrivningen av mötet med din äkta man som jag råkade följa din blick. Jag undrade varför du inte tittade inte på mig. Samtidigt som du talade stirrade du oavvänt på en liten detalj på Poseidons nakna kropp. En väldigt liten om man jämförde med gestaltens storlek i övrigt. Så tystnade du under några sekunder. Sen sa du högt:

"Ingen kritik", sa du. "Jag menar inte att anmärka på konstnären Carl Milles gedigna arbete, men varför har han gjort så där, tror du?" fortsatte du och höjde armen och pekade.

Jag såg mig snabbt omkring och la märke till att de två medelålders männen vid bordet bredvid var mycket väl medvetna om vårt samtalsämne.

"Ingen aning, fast jag kan ana", sa jag. "Ta ner fingret nu, du är pinsam."



tisdag 16 oktober 2018

Varningen


Varningen kom samtidigt som hemligheten avslöjades. Hon såg det i hans ögon. Den där vargblicken som fick henne att skälva. Hans minimala svarta pupill, som toppen på en knappnål och med grå spräcklig regnbågshinna. Från början var det blicken hon fastnade för. Blandningen av farlighet, djärvhet och sensualitet. Deras relation hade varit fantastisk, oförutsägbar, exakt vad hon letat efter och hade dessutom utvecklats åt, vad hon tyckte, rätt håll. Hon tänkte att hon aldrig skulle tröttna på honom.

En dag upptäckte hon att han satt på en stol i trädgården. I skuggan av björken. Som vanligt, när hon kom hem från jobbet, slog hon upp altandörren för att få in frisk luft.  Hon spratt till. Såg hans välbekanta siluett.

"Kom hit."

Långsamt tog hon några steg mot honom.

"Snabba på."

Nu stod hon så nära att hon såg det mörka blänket i hans ögon.

"Det var en man som ringde", sa han.
"Vem?" sa hon fast hon direkt förstod att det verkliga livet kommit ifatt henne.
"Han sa att han var din man. Att du var hans."
"Jag har bara dig."
"Ljug inte för mig. Om du gått bakom ryggen på mig ... då."



måndag 8 oktober 2018

Oron


Som barn var hon ingen stjärna. Nu många år efteråt grubblade hon ofta över anledningen till att hon alltid var ängslig, aldrig vågade öppna munnen, den sjukliga blygheten, illamåendet. Kanske var hon född sån. Möjligtvis var inte orsaken bara en enda utan en kombination av flera. Hennes auktoritära pappa, mobbningen i skolan, alla flyttlassen som gjorde att hon fick byta både skola och klass. Så mycket hon ångrade. Självhatet. Att hon straffade sig själv. Länge levde hon som om varje dag var den sista. Festerna, spriten, killarna. Förståndsmässigt förstod hon att det inte var någon idé att ångra. Det vore mycket bättre för henne mentala hälsa om hon glömde och gick vidare. Men hon hade ingen makt över tankarna. I motsats till vad många trodde var hon säker på att förträngning av minnen inte existerade.



söndag 7 oktober 2018

Anna och Elsa


"Du har säkert rätt", sa Anna stillsamt fast hennes inre var i uppror.

Hennes kinder blossade och avslöjade antagligen att hon tagit allvarligare på anklagelsen än hennes lågmälda röst antydde. Det Elsa sa hade alltid den effekten på Anna. Hon tappade tankeförmågan, skämdes fast det inte fanns något att skämmas för, ville krypa under bordet och sätta sig där och gråta ögonen ur sig. Med ens och utan att tänka efter drog hon tillbaka stolen och reste sig upp.

"Jag går nu. Ha ett bra liv."

lördag 6 oktober 2018

I skuggan


Hon befann sig jämt
i skuggan av hans ego
En dag väcktes hon

Gav sig själv en livfull röst
Den gången och aldrig mer



(foto: Ethel Hedström)