Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

fredag 24 mars 2017

Gammelskogen

De här fina varelserna är verkligen beroende av vår gammelskog:




Fotot är taget av mig själv på vårt lantställe, från köksfönstret.

torsdag 23 mars 2017

Kappan


Den var länge Karins favorit. Himmelsblå och med vit bullig teddykrage som hon vek upp så att den skyddade hals och haka. Mamma hade köpt den till slut, efter mycket tjat och ideliga påstötningar. Antagligen visste Karin att hon skulle vinna på sikt. Att mamma skulle kapitulera förr eller senare. När de kom hem la hon den på sängen och drog med fingrarna över det mjuka tyget. Hon kunde inte se sig mätt på den. Försiktigt tog hon upp den, drog den på sig och knäppte de mörkare blå knapparna. Medan hon speglade sig i mammas helkroppsspegel vände och vred hon på kroppen. Hon kände sig som en mannekäng som visade kläder på en uppvisning. Hon föreställde sig alla fina damer som med avundsjuka blickar satt på stolar nedanför podiet och betraktade hennes vandring förbi.
Men nu hade hon tröttnat. Hon förstod inte varför, men nu hade hon inte använt den på flera månader. Utan att meddela henne innan hon gick iväg hade mamma tagit med den till lördagens loppmarknad och skänkt den till Lions. Mamma berättade vad hon gjort först när hon kom hem. Och att den redan var såld. Mamma hade sett när det skedde. Karin riste till. Ryste i hela kroppen. Kappan var inte längre hennes.
Det var på måndagen i skolan hon fick syn på kappan på lunchrasten. En tjej som hon visste kom från en fattig familj hade den på sig. Karin kastade några hastiga blickar och undrade om tjejen visste att det varit hennes.  

onsdag 22 mars 2017

Stranden


Hon såg dem på långt håll. Karin var på väg hem från jobbet och hade precis hunnit fram till den delen av Kungsladugårdsgatan där asfalten sträckte ut sig i en lång raka. Hon tänkte sig att hon kunde se flera hundra meter framåt. De gick bredvid varandra, tätt ihop och tillsammans tog de upp hela trottoarens bredd. Hon skulle inte få plats att gå förbi. De pratade högt, skrattade bullrande med gapande munnar. Gick bredbent och svängde med armarna. I samma ögonblick förstod hon att de hade fått syn på henne. Någonting i deras ansikten förändrades, trots att de inte slutade att pladdra. I nästa sekund skulle de mötas. Utan att hejda sig rätade hon på ryggen och fortsatte framåt. Det var som ett under hade skett. De log mot henne och flyttade på sig åt sidorna så att hon fick rum att komma förbi. Som om hon var en kvinnlig Moses där havet delade sig framför henne så att hon kunde gå torrskodd bort till stranden på andra sidan.

tisdag 21 mars 2017

Kulturkollos veckoutmaning om sådant som förändrat min värld

Veckans utmaning handlar om personer, saker och händelser som förändrade världen, eller som kanske kommer att förändra den framöver:
  1. Berätta om en verklig person som förändrat världen och/eller är en viktig förebild för dig.
  2. Berätta om en karaktär i en bok, film eller tv-serie som förändrat ditt liv, eller ”bara” sitt eget.
  3. Välj en uppfinning som du inte kan leva utan och/eller något du önskar skulle uppfinnas.
  4. Berätta om en historisk händelse som du tycker är viktig och/eller en historisk tid som fascinerar dig.
  5. Hur skulle just du vilja förändra världen? Eller gör du det kanske redan?
  6. Vad vill du absolut inte förändra? Finns det kanske någon förändring du helst skulle vilja sudda ut?

 Här kommer mina svar:
För mig som kvinna känner jag att det måste bli händelser och personer som har betytt mycket för kvinnors rättigheter  (inte enbart). Rättigheter som dessutom känns hotade idag, mer än jag känt under hela mitt tidigare liv.

1.       Det finns ingen enskild person som jag ser som en förebild . Däremot beundrar jag alla förtryckta människor som vågar stå upp för sig själva och andra, säga sitt hjärtas mening, därmed riskera sina liv, men gör det ändå.

2.       Filmen In the Heat of the Night med Sidney Poitier gjorde stort intryck på mig, kommer jag ihåg. Rasförtrycket till trots, han gick med rak rygg och var stoltheten personifierad. En man att beundra. Så snygg också.

3.       Jag kan inte leva utan att läsa och skriva. Tänk om jag hade varit analfabet. Det går inte att föreställa sig. Och ändå finns det massor av speciellt kvinnor i världen som aldrig fått möjligheten.

4.       Jag känner en stor tacksamhet och beundran för de kvinnor som kallades suffragetter i England och som var några av de första som stred för kvinnlig rösträtt. Jag har sett foton på hur de brottats ner på gatan och brutalt haffats av polis och skuffats in i en cell.  Jag lyssnade en gång på ett radioprogram om en svensk kvinna som "slogs" för rösträtten här i Sverige. När hon kom till ett avtalat möte med några mäktiga män sa den ene: "Men ... du  ser ju ut som en normal kvinna!"

5.       Eftersom det här är min egen privata bloggsida känner jag att jag vill och kan var helt uppriktig. Jag skulle önska att de stora världsliga religionerna, som kräver att man ska underkasta sig det som är skrivet i en uråldrig bok, tillstår att man inser att religioner måste följa med sin tid. Att de måste förändras. Se mer humant på våra tillkortakommanden. Vara för allas frihet att välja hur de vill leva sina liv. Jag skulle vilja att man sa att det viktigaste i en människas liv, inte är att frukta och se upp till en gud, utan är att stå för kärleksbudskapet.

6.       Förändring är i grunden bra. Det finns nog inget jag inte vill förändra. I så fall en förändring tillbaka till något som varit. Det kan aldrig bli som förr. Och det var inte bättre förr.

Diktkonstens poesi


Ett glas kallt vatten
Ljuvlig som ren poesi
Gör mig återställd

 

måndag 20 mars 2017

Himlen


När Karin klev ut på gatan var himlen svart. I nästa ögonblick bländades hon av en enorm blixt som sträckte sig lodrätt rakt över himlavalvet. Så kom dånet. Det skränade i hennes hjärna. Brände som eld. Hennes kropp skakade när flödet gick rakt igenom. Förnimmelsen av en enorm kraft som gick rakt in i skelettet. Det kändes som om kroppen pulvriserades. I panik skrek hon rakt ut.
Något kändes fel. Karin tittade upp och upptäckte att hon låg på marken. Det var hårt, fuktigt och kroppen värkte av stelhet. Med ett stön reste hon sig upp i halvsittande ställning. Raklång hade hon legat på gatstenarna. Alldeles intill ingången till sjukhuset. Men ingen brydde sig om henne. Folk kom och gick i snabb takt och spatserade bara rakt förbi henne. De tvingades vänta någon sekund medan de automatiska glasdörrarna gled åt sidorna. Alla verkade ha bråttom. Hela tiden på väg. Hon tittade upp på himlen. Den var så intensivt klarblå att det sved i ögonen. Hon blev tvungen att titta bort. Instinktivt visste hon att hon inte skulle orka resa sig. Fortfarande halvliggande hasade hon de få meterna fram till byggnaden. Hon lutade rygg och huvud mot den hårda tegelväggen. Hon stirrade rakt ut i intet. Hade hon varit på väg in eller på väg ut? Med ens stod det klart för henne. Hon hade inte en aning.

torsdag 16 mars 2017

Rummet


 
I samma ögonblick som vi körde in i Kützingen sänkte sig skymningen över staden.
"Några hotell måste det väl finnas även här", sa Bosse.
Vi parkerade bilen och gick iväg för att jaga ett rum för natten. Omgående fick vi syn på ett hotell på andra sidan gatan. Över dess ingång satt en skylt; Hotell Kützingen. Med snirkliga bokstäver lyste namnet i stark grön neon. Vi klev in. Den minimala receptionen var tom. Det luktade mat. Jag försökte identifiera doften. Kanske Biff Stroganoff. Jag var hungrig, magen knorrade. Röster och porslinsklirr letade sig ut från rummet intill. Det verkade vara hotellets restaurang. Genom dörrens frostade glas skymtade vi människor. Bosse tog tag i handtaget och öppnade dörren. Efter någon minut lyckades han hejda en ung kvinna klädd i svart snäv kjol, vit blus och ett vitt litet förkläde kantat med spets i samma färg. Hon stannade liksom i farten bärande på två tallrikar potatis och vad som såg ut som skivad stek.
"Jag kommer strax."
Vi gick tillbaka till receptionen. Väntade. Väntade. Ingen kom. Jag kände hur irritationen tog ett djupt tag i mig. Trött efter att ha befunnit mig på väg hela dagen och dessutom hungrig. Då är stubinen kort. Jag gick tillbaka in.
"Vi väntar där ute. Fortfarande", sa jag i hög ton.
"Jag kommer har jag sagt", sa samma kvinna som tidigare i ungefär samma höga ton som jag.
Till slut kom hon. Med långsamma rörelser tog hon fram en voluminös och tjock liggare och präntade utan brådska in våra namn. Trappan upp var trång, luktade gammal cigarr och lampan funkade inte. Uppe på andra våningen fick vi treva oss fram i den mörka korridoren. Jag kan säga att den natten sov jag inte.