Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

måndag 10 december 2018

Festen med stort F


Sorlet fyllde den enorma salen. Bruset ökade på skränet som sedan länge invaderat min hjärna. Medan jag vandrade längs borden och letade efter mitt namn, försökte jag tänka bort ljudet. Det funkade hyfsat ibland. Jag stannade upp. Mitt namn i snirkliga bokstäver.

"Blir ni min bordsdam?" sa han.
"Det verkar så", sa jag och log mot mannen med askgrått hår som vilade på hans axlar.
"Allison heter jag. James".

Hans röda kinder dallrade en aning när han nickade mot mig och sen drog ut min stol. Jag trängde mig förbi honom och damp ner. Han satte sig bredvid mig.

"Jag känner igen er från teve", sa jag.
"Kanske för att jag fick priset i fysiologi eller medicin", sa han och ögonen plirade  bakom glasögonens skimmer.
"Så bra. Kan jag få lov att ställa en fråga?"
"Visst. Det kan väl gå bra."
"Min tinnitus. Hur blir jag av med den?" frågade jag och pekade på mitt ena öra.
"Nu är det ju inte sådana besvär jag forskar på."
"Så synd."



lördag 8 december 2018

Målsnöret


Det fräsande ljudet. Jag tittar uppåt och ser gaslågan. Ballongen lyfter. Luften är iskall, ändå skön och mjuk mot mina kinder.  Marken breder ut sig under mig. Allt är inbäddat i vitt, täckt med snö så långt jag kan se. Jag tittar på skaran av människor därnere. Alla är klädda i vargpäls och pälsmössor med stora öronskydd. Ännu kan jag skönja deras runda ansikten med bruna kinder. höjer de armarna och vinkar. Jag viftar tillbaka och vet att jag kommer att sakna dem. Snart är mina vänner små prickar, liknar små mulliga pälsdjur. Vi vinkar en sista gång till varandra. Jag ser deras mörka konturer försvinna långt bort i fjärran. Jag har bestämt mig, måste fullfölja min långa resa och till slut ta målsnöret med mig.



torsdag 6 december 2018

Fenomen


Det var tydligt att han såg på sig själv som den mest snillrika, att han var en fena på att analysera fenomen och på att förstå det sociala spelet . Alla andra tyckte naturligtvis som han. Något annat sätt att se på världen fanns inte. År efter år fick han hålla på. Alla hade fokus på hans ständigt talande mun, lyssnade, nickade och höll med. Ingen protesterade. Ingen ställde sig upp och lämnade bordet.
En dag klarnade bilden för mig. Jag insåg hur skev hans världsbild var och förstod att han var asocial. Han var en farlig man. För allas skull borde han utplånas. Försvinna från jordens yta. Helst skjutas upp och hamna i omloppsbana. För evigt tvingad att pendla runt, runt planeten och vara piskad att se oss andra gå omkring här nere på jorden. Han skulle höra hur vi sa:

"Undrar vart han tog vägen, den där? Vad var det han hette?"
"Jag har glömt, faktiskt."
"Så himla skönt att slippa höra hans gnälliga, doserande röst", sa jag och lyfte blicken mot himlen.

Något oidentifierbart flygande objekt drog som en pil över himlen.

"Kom", sa jag. "Vi går och tar var sitt glas champagne på vinbaren. Jag fick med ens lust att fira."



onsdag 5 december 2018

Snön


Jag kommer ihåg den gången för så många år sen när jultomten kom. Mamma och jag stod i köksfönstret. Jag kände mammas händer värma mina axlar. Vi väntade, spejade ut i mörkret. Så fick vi syn på honom. Medan han balanserade en brun säck på ryggen pulsade han fram i den halvmeterhöga snön. För varje steg vaggade han fram och tillbaka och höll på att ramla.

"Varför pulsar han i snön?"
"Jag vet inte hjärtat."

Så bultade det hårt på dörren.

"Öppna du", sa mamma.
"Jag vågar inte", sa jag. "Tänk om han är arg för att han nästan ramlade i snön?"
"Det är han inte. Gå du."

Jag tassade fram till ytterdörren, lyfte armen, satte fingrarna runt handtaget och drog upp. Han fyllde hela öppningen, tog ett steg framåt. Fastnade i dörren. Tryckte. Försökte med våld pressa in kroppen. Jag och mamma stirrade. Ett brak och jultomten stod på huvudet rakt in i vår hall. Säcken kom efter, dök och landade på stengolvet med ett kraschande ljud. Fortfarande stod mamma och jag helt stilla.

"Jäklar, jäklar", sa tomten medan han med möda vände på kroppen och damp ner sittandes.

Jag kände igen rösten. Han tog av sig masken. Hans kinder var röda och pannan blöt av svett.

"Farbror Tore? Är det du som är jultomten?"

En stund senare, när vi alla hade lugnat ner oss, satte vi oss i köket. Tomten hällde ut säckens innehåll på köksbordet. En väggklocka med visare som ramlat av, vinglas som förvandlats till vassa glasbitar och en glasvas som gått rätt itu. Men mina hockeyrör var hela. Vilken tur!



tisdag 4 december 2018

Dansa


Varje dag måste hon dansa
Då spinner kroppen loss
Hon blir ung på nytt
Upplever tyngdlösheten
i hans starka armar

För att inte glömma bort
tar hon samma steg som de gjorde
Runt runt i rummet
Längtar efter att omslutas av honom
Förnimmer saknadens tyngd



måndag 3 december 2018

Flickor


Hur gärna Anna än ville kunde hon inte vara någon ängel. Flickor skulle vara som helgon. Inte synas, inte höras, inte vara till besvär. Hon klarade inte att leva upp till förväntningarna. Det uttrycket hade hon hört pappa säga. Hon visste inte om pappa pratade om henne eller någon annan. När hon häromdagen gjorde illa högra stortån, den fastnade i den lilla smala området mellan golvet och dörren, skrek hon högt. Och svor.

"Helvete!" ropade hon rakt ut. "Aj aj!"

Det blödde faktiskt. Jättemycket. Mamma kom springande från köket och fick syn på blodiga märken efter Annas tå på parkettgolvet.

"Vad håller du på med?" sa mamma. "Bloda inte ner golvet mer än nödvändigt", fortsatte hon.

Att inte mamma kunde förstå att det gjorde ont. Hon ville sitta i mammas knä och kramas. Men mamma bara vände sig om och kom tillbaka med en blöt trasa och hushållspapper.

"Sätt det här runt tån ", sa hon och höll fram pappret. Gå ut i badrummet och skölj av. Det finns plåster i skåpet."



lördag 1 december 2018

För närvarande

För närvarande har jag inte så mycket mer tid idag att skriva. Sjung gärna följade text till melodin Please release me, let me go (min egen lilla version) om ni har lust:


Oh Per-Erik kom tillbaks
för jag längtar till dig varje dag
Vår tid tillsammans blev för kort
Låt mig se dig bara en gång till
Bara denna enda gång
Kanske släpper jag dig sen
Kanske gör jag inte det
Oh Per-Erik kom tillbaks till mig