Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

tisdag 31 mars 2020

Livet


Sol och vatten är livet

De flesta människor söker sig både till sol och till vatten.

Vårsolen. Den bländar mig med sin skarpa ljusstyrka. Jag tar ut en av de gamla gistna trädgårdsstolarna, placerar den mot en södervägg. Känner den kyliga luften omge mig men solstrålarna värmer likväl mina sinnen och min kropp.

Havet. Bland det bästa jag vet är att i skymningen sätta mig högt upp på en klippa och blicka ut över havet, mot horisonten. Det ger mig ett lugn inombords. Samtidigt hissnar det. Tanken lockar att simma ut mot himlaranden. Förföriskt frestande trots faran det innebär.


Eget foto



måndag 30 mars 2020

Maj


Hon lyssnade till det dämpade regelbundna dunket av sina egna steg. Axlarna riste till. Vinden var kylig. Under några sekunder ångrade hon sig, stannade abrupt, frestad att vända om. Men beslutet stod fast. Hon tog långa steg. Ännu längre än nyss. Hoppade över uppstickande rötter och stenar. Nu klafsade det om gummistövlarna. Naturen var vattendränkt. Hela maj hade det regnat mer än vanligt. Det knastrade till när hon klev på några tunna trägrenar. Hon svettades, tunna strilar rann utefter ryggen. Det kittlade på ett obehagligt sätt. Utan att bry sig om att stanna, knäppte hon upp jackan och lättade på halsduken som smet åt kring halsen. Blicken fokuserad framåt. Då upptäckte hon. Det blå. Där mellan tallarna. Några snabba sista steg. Sjön. Omgiven av klippor. Glitter i vattnet. Hon kastade av sig alla otympliga kläder. Stod där naken. Hon höjde armarna och böjde en aning på knäna. Gjorde sig beredd.



torsdag 26 mars 2020

Fem ord på D


Till slut kom vakten med några gulnade sidor rivna ur ett kollegieblock och en blyertspenna.

"Här har du. De är visserligen kladdade på förut, men du kan använda den andra tomma sidan. Jag stannar här och kollar under tiden”, sa han. ”Du har femton minuter på dig.”
”Vad?”
”Så att du inte försöker dig på något med pennan”, fortsatte vakten och nickade mot attiraljerna Brad höll i handen. ”Dessutom har jag inte tid att stanna längre.”
”Vad skulle jag kunna göra med det här?” sa Brad och höll fram kollegiebladen och blyertspennan.
”Inte vet jag. Men så lyder ordern”, sa han och satte sig på en pinnstol som han ställt alldeles invid cellen. ”Sätt igång. Femton minuter. Från och med ... nu.”

Brad snurrade flera varv runt sig själv innan han till slut satte sig på britsen. Han pustade högt. Slängde blickar på dumbommen utanför. I pallet snodde tankar runt som vingbrutna duvor som dråsade ner från himlen. Helvete. Funkade inte. Han kollade taket i en desperat tanke om att det kladdiga taket skulle hjälpa honom.

”Tio minuter kvar.”



onsdag 25 mars 2020

Banne mig


Brad kunde inte ge upp. Han var inte oskyldig, men om han jobbade hårt på det kunde han visa på förmildrande omständigheter. Om han bad till dem att de skulle tänka på Lilla Hjärtat. De ville väl inte förstöra ännu ett liv, skulle han säga. Hennes oskuldsfulla existens. Med ens piggnade han till. Han slängde sig upp ur bingen och med några kliv var han framme vid gallret.

”Vakt! Vakt!” ropade han.
”Skrik inte! Jag kommer när jag kommer”, hörde han i fjärran.

Brad hörde hasande steg närma sig. Vakten kom sjavande med den smockfulla nyckelringen klirrande i bältet.

”Vad vill du?”
”Papper och penna! Jag måste få skriva.”

Brad trampade på stället.

”Vad?! Du skriva? Banne mig, det var något nytt,” sa vakten och flinade.



En helt annan sak. Om ni har lust, läs min artikel på Drop a Story som publicerades idag om min/vår resa genom ett Europa i coronafebertider:




tisdag 24 mars 2020

Barnet


I en cell i ett cellblock på Metropolitan Correctional Center i Chicago, Illinois:

Det var barnet Brad tänkte mest på. Han fick lust att slänga sig rakt in i betongväggen med pannan före. Han skrattade högt.

”Vad flabbar du åt?”, hörde han från sin kompis i cellen intill. ”Hör finns inget att garva åt. För dig. Grina istället. Det vore mer normalt.”

Brad brydde sig inte om att svara. Vad skulle det hjälpa att kasta sig in i väggen? Han kunde inte vara säker på att han hade kraft eller var orädd nog att slänga sig så hårt att han gick hädan. Med hans vanliga tur skulle han antagligen bara få en grav hjärnskada som gjorde livet än mer omöjligt. Hur tufft var det förresten på en skala? Det var inte tufft utan fegt. Och Lilla hjärtat skulle förlora sin pappa. Han snyftade till. Tydligen högt eftersom tjommen åter höjde sin röst:

”Nä men nu får du fan i mig ge dig. Ska du flabba eller gnälla som en barnrumpa? Ta dig i kragen. Du har det inte så dumt här, väl?”

Brad fattade noll. Inte så dumt? Det kunde det fånet säga som skulle släppas fri om några månader.

”Passa på och utbilda dig för helvete.”
”Som du har gjort. Inte”, kunde Brad inte låta bli att svara.
”Hörru du, inga höga hästar här. Det passar dig inte.”

Brad slängde sig på britsen och vände ryggen mot cellen. Han måste komma på en lösning.



måndag 23 mars 2020

Min första kärlek


Min första kärlek gjorde mig svag och stark samtidigt. Under den kraftfullaste förälskelseperioden försvann tiden i ett töcken. Jag var helt uppfylld av honom. Den känslan är både smärtsam och oerhört njutbar. Jag var fjorton år.

Sen tog det trettiofem år. Samma djupa värk och vällust. Längtan. Det tog tid. Vi var båda engagerade i någon annan. Till slut kunde vi bli ett par. Mötet gjorde att tankarna på den första kärleken väcktes. Hur ser han ut idag? Hur har han det? Har han haft ett bra liv? Jag både vill och inte vill veta.



fredag 20 mars 2020

Caféet


Med lite tur lyckades Karin balansera brickan med Café Crème och assietten med en gigantisk kanelbulle och bana sig väg mellan borden utan att en olycka hände. Hon slog sig ner vid ett ledigt bord. Fanns bara ett enda kvar längst in vid väggen, i hörnet. Karin hatade det, att vara i blickpunkten. Att ana att de andra, som redan satt bekvämt tillbakalutade i sina stolar och smuttade på sina olika kaffe- och tedoningar medan de diskuterade senaste krisen med allvarliga miner, var fullt medvetna om hennes bryderier. Då och då brast de ut i skallande skratt, när någon sa något fyndigt, antog hon. Karin hajade till varje gång. Det gjorde ont i huvudet. Kaffet var gott och bullen smakade nybakat smetigt. Vid bordet bredvid hennes satt en ung kvinna med en kille i tioårsåldern. Utan att egentligen vilja det hörde hon deras samtal.

"Jag tror inte han fattar att jag inte vill vara hos honom."
"Är det så illa?"
"Mamma. Vad ska jag göra? Vad ska jag svara honom?"

Karin såg hur han lutade sig mot kvinnan och placerade sitt lockiga huvud mot hennes hals.

"Du får ta det lugnt. Närma dig honom lite i taget”, sa kvinnan och strök långsamt över hans ljusa hår.
"I så fall kan han ju dra in mig i bilen", sa han och satte sig käpprakt upp i stolen.
"Herregud."

Kvinnan stirrade på honom.

"Han pratar om dåligt beteende."
"Vad? Han har nog komplex."
 "Kan jag sms:a dig när jag kommer dit?"