Mobilen

Anna la ut blinkersen, växlade ner till tvåan och svängde höger in på ringleden. För sent fick hon syn på att polisen hade en stor kontroll strax innan tunneln. Hon, som alltid var så noga med att ha säkerhetsbältet på sig, hade strax innan hon skulle vika av tagit av sig bältet. Mobiltelefonen hade nämligen åkt ner på golvet. Först släppte hon gaspedalen och letade med foten. Kände ingenting. Hon bara måste få tag i den. Tänk om den placerade sig mot en av pedalerna och fastnade? Det skulle kunna hända en olycka. På något mirakulöst sätt lyckades hon med konststycket att ratta, gasa, titta ut genom vindrutan, luta sig ner och med ena handen leta efter mobilen. Inget. Anna fick inse att hon var tvungen att i det läget sluta med letandet och koncentrera sig på att hon skulle svänga.

Nu befann hon sig där bakom ratten. Utan bälte. Polisen bara en liten bit bort. Hon måste få på sig säkerhetsbältet innan hon kom fram. Han som rak i ryggen och med stora gester stod halvägs ut i ena körfältet och vinkade in bilar.

Anna fumlade med ena handen för att få tag i bältet. Hon tog ett tag om det breda bandet och drog det snett över bröstet. Fick inte i det i låsdelen. Hon släppte ratten och försökte med bägge händerna. Det resulterade i att bilen snurrade ett varv runt sin egen axel. Hon fortsatte ändå. Bältet skulle i låset, till varje pris. I samma ögonblick som Anna befann sig bara några meter från polismannen, var bilen tillbaka med fronten i färdriktningen. Den stannade med ett ryck när motorn dog. Han gapade något. Hon hörde inte vad. Såg bara att han skrek och vinkade med hela armen bortåt vägrenen.

"Vad är det för påstående?" sa han senare när allt lugnat ner sig. Hon hade parkerat bilen på anvisad plats och stod nu och lutade ändan mot bildörren. "Får jag körkortet. Genast. Dig kan vi inte ha farandes på våra vägar."